Rapport från vecka 35


Hej i decembermörkret!
Hur har ni det?

Här är det förkylt. Har varit hemma från jobbet hela veckan. Hjälp vad svårt det var att varva ner och släppa tanken på alla stackars småkids som måste ha vikarie... svårt i ungefär två dagar. Sen gick det över. Och jag mindes att jag faktiskt själv är vikarie, och har hängt med så många olika barngrupper, och hur bra de små liven faktiskt brukar hantera det.

Jag har även gått från att vara dålig på att vara hemma sjuk (dvs. hålla på och vara produktiv med tvättstuga och grejer) till att mest proffsdega, äta, dagsova och kolla på vloggar av skiftande kvalitet i soffan. Lagom tills att det är dags att återvända till jobbet igen imorgon. Oh well.

Nu är det bara nio arbetsdagar kvar, så sjukt! Kommer sakna barnen, blir kul att besöka dem med bebben till våren.

Jo, det är eksemigt också, kan jag väl tillägga när jag ändå håller på och smågnäller. Vinterhuden på händerna har gått mer bananas än vanligt. Det blir som små små blåsor under huden som inte går att inte klia sönder. Och sen blir det fula sår där huden skrapats av, såklart. Känner mig lite som Job. Ska till läkaren på tisdag, får se vad domen blir. Tror graviditeten gör att det blivit värre. Nåt elände ska jag väl ha i detta välsignade tillstånd, antar jag...

Annars är det fint!
Plutten bökar på, ligger med huvudet neråt och sparkar friskt uppåt, och det känns så obegripligt gulligt att det är en i princip färdig liten minimänska som mystiskt plaskar omkring därinne. Vem är det ens?! Om ca 40 dagar kan jag börja försöka begripa det lite mer. Då får vi äntligen träffas.

Kroppen börjar bli lite öm och stel, har typ träningsvärk i bäckenet ganska ofta. Är det det som är foglossning? Nä?
Det gör i alla fall att jag måste köra en del med den klassiska gravidvaggen när jag ska ta mig fram.

Har även mensvärk, mest bak i ryggen, nån/några gånger per dag. Har fattat det som att det är förvärkar och helt normalt. Men det gör ju helt klart tanken på den här förlossningsprylen mer verklig. Nån gång ganska snart KOMMER det att vara the real deal värkar. Och det kan faktiskt ske närsomhelst. Barn föds ju lite hipp som happ i olika veckor.

Således har vi sett till att några praktiska punkter på checklistan är avklarade nu, vilket känns gött.
Jag har skrivit två förlossningsbrev, ett till personalen på Östra, och ett till J om saker och förhållningssätt som kan vara bra för honom att ha på pränt när allt är lite kaosigt.

Vi har planerat och skaffat det mesta som man tänker sig kan behövas i BB-väskan (utom mat, dryck och godis), och planerar att börja packa den i helgen.

OCH, den största ångestbiten: Har pratat med Försäkringskassan idag och äntligen fått klart ett beslut om föräldrapenning, efter mycket uträknande och trixande med mina svajiga inkomster och hundra olika anställningar under det senaste året. Man känner sig ju alltid kriminell när det handlar om såna här saker tycker jag. Det ska intygas på heder och samvete att alla uppgifter stämmer, osv. Och man gör ju sitt bästa såklart, men det kommer ändå alltid en massa tvångstankar om att man kanske sagt fel eller hittat på nåt eller så, ändå. Blir helt svettig. Men, nu är det klart och gick bra!

Vi tänkte testa oss fram lite med föräldraledigheten och hur många dagar vi plockar ut osv. Men eftersom min SGI ligger skyddad första året, oavsett hur få föräldradagar jag tar ut, så känns det viktigare att spara mina dagar till barnets andra levnadsår.
Då måste jag nämligen ta ut minst 5 dar i veckan för att skydda SGI:n. Och jag har ju inget jobb från januari och framåt, plus att vi vill kunna ha plutten hemma från förskola så länge det bara går, så jag tänker helt enkelt snåla med dagarna så mycket som möjligt under detta första år. Kanske ta ut en dag i veckan.

J tänker vara föräldraledig på fredagar, i alla fall från februari till maj, och plocka ut ersättning för fredagarna och lördagarna.
Så får vi se hur vi klarar oss på det, om vi kanske till och med kan skära ner på antalet dagar vi plockar ut... eller om vi måste trappa upp.
Men det känns som en lagom början i alla fall. Mysigt att ha långhelger tillsammans som nybliven 3-persons-familj också.

Jahapp, det var en liten uppdatering om läget här i det Haraldssonska residenset på västkusten... kanske borde ha skrivit om nåt annat också, inte bara sjukdom och graviditetsgrejer?

Okej då, avslutar med att berätta om en glad överraskning jag fick i lördags!
Vi var sedan länge bjudna till Gustafssons på middag den dagen.
Kände oss trötta och lite småkrassliga, men ville såklart gå dit, så kämpade på.

Dessutom var J tvungen att åka till jobbet och fixa akut med nån nätverksgrej, så jag fick gå ensam härifrån, och så skulle han komma direkt till dem lite senare.

Där gick jag helt oskyldigt, plingade på dörren, och vem öppnade?! Min icke-biologiska lillsyrra Emelie, ditrest som en överraskning, ända från Sundsvall! Hallå vilken glädje! Hon hade kontaktat Gustafssons för ganska längesen och frågat om de inte kunde koka ihop det här i smyg, så att hon fick surprisea mig och träffa mig med lejonkulan å allt.
(Det förklarade ju att man blev inbjuden till en lördagsmiddag typ granngårds två månader i förväg... hehe.)

Så fint gjort av dem alla, jag blev verkligen rörd av den kärlekshandlingen.

Vi fick en fin kväll, och på söndagen följde hon med på vårt möte, sen hann hon hänga hemma hos oss i ca 20 minuter innan hon var tvungen att fara till flygplatsen... men det var fina minutrar! Och hon hjälpte mig med mitt soppfix i köket också, mycket behändigt.

Jamen dåså. Bildkavalkad, sen hejdå för denna gång...


 Äh bara en liten snapshot från mitt glamourösa vardagsliv, för att dokumentera kulan i mitten av vecka 34

 Dagsens sanning!

 Söta Emelie - den enda som kan se så Montazami-glammig ut under soppvärmande!





Håll till godo! Peace!

Kommentarer

Populära inlägg