söndag, januari 15, 2017

Projekten, Sundsvall och Pippi Långstrump


Det här med att påbörja projekt är jag ganska bra på.
Att avsluta dem... inte lika skillad på det.
Men idag blev ett färdigt, nämligen tillverkandet av vårt bröllopsalbum!

Alltså, tillverka låter lite väl craftsy, har inte direkt byggt ihop självaste pärmarna och arken. Bara klippt, klistrat och skrivit små försök till käcka kommentarer i marginalerna.

Roligt att ha det färdigt till vår treåriga bröllopsdag (onsdag). TRE! Ja. Var tar tiden vägen, osv, det går ju fortare för varje år, etc.

Andra grejer som är på gång: hänga upp tavlor som bara står lutade här och där mot diverse väggar, plantera kryddväxter och försöka få till nåt slags örtagårdskänsla i köksfönstret, skriva klart den där barnboken jag började knåpa på (och konstnärsgeniet Febe började illustrera) för typ två år sen, lära mig hantera en systemkamera vi har liggandes, läsa ut alla böcker jag påbörjat, fortsätta lära mig gitarr av min eminente speleman... ja ni fattar.

Varför är det så lätt att börja snöa in på nånting men så svårt att fortsätta vara... insnöad?

Jo jag vill måla sovrumsväggarna också. Halvmörkt, i nåt slags mellanting mellan olivgrönt och grått. Varmt, men inte geggigt.
Vad tror vi om det? Skulle inte inredningsdetaljer och annat komma fram på ett trevligt sätt? Skulle det inte vara inbjudande, vilsamt och alldeles underbart?

Det tror jag...

Hursomhelst.

För ett tag sen sa J till mig när vi hade lagt oss på kvällen:
"Du är min räka."
Jag: "Rosa och knölig?"
J: "Nä, liten och älskar havet... Och pepparkornsögon."

Ganska kul tycker jag. Och sant, får en väl tillstå.


Oh, i detta nu spelas "I think of you" med Rodriguez i det lilla hushållet. Vi dansade nåt slags liten bröllopsvals till den, när det begav sig. För tre långa år sen, hähä. Lite nostalgiskt, ändå.

För övrigt har detta år nog varit vårt bästa. Hittills. Vi har lärt känna varann bättre, lärt oss landa och vila i våra nya roller i livet, jobbat ihop oss till ett riktigt tajt och mysigt litet team, och haft mycket roligt för oss, här i vår lilla vardag. Samt blivit något lite piggare.
J gör mina dagar mer gyllene, han plåstrar min själ när den behöver det, han klappar, kramar och förstår så bra. Jag vet helt ärligt inte riktigt vad jag skulle göra utan honom.
     Och det är fint att få känna så.


Jag kollade på alla avsnitt av Pippi Långstrump förra veckan, de låg ute på SVTplay. Har nog knappt sett dem sen jag själv var ett barn och tyckte Pippi var ganska STOR. Skum känsla.
Hursomhelst så fann jag mig själv väldigt engagerad i det hele. Twittrade ett halvt dygn om olika intryck.
Och än är det inte över, ty här kommer mer...

Vad mysigt det är! Såna härliga färger och miljöer. Minns att jag fick drömlivskänsla av godisbutiken med omnejd när jag var liten.
Nu vet jag att det ju är i Visby! Där jag vandrat omkring, levt och frodats. Kul.
Fast på vintern bor de tydligen i en annan stad... föga logiskt... kanske inte inte det mest ologiska med hela storyn, men ändå.

Prussiluskan var ju dock inte alls så gammal och tantig som jag mindes. Pippi inte lika vuxen. Inte heller lika störig som jag hade för mig. Hon var faktiskt mest skön. Väldigt modig. Samtidigt sårbar och ensam.
Gillar hennes inställning, önskar jag hade mer av den själv. När Tommy och Annika frågade om hon kunde åka skridskor till exempel. Då svarade hon enkelt att hon aldrig hade gjort det, så det kunde hon väl säkert.
Va! Det var väl old news för alla, men strunt samma. Jag ska anamma den attityden i mitt liv från och med nu.



Och hallå, hennes pappa är Beppe Wolgers - så härlig person plus karaktär! Hade också blivit förtjust om jag var Prussiluskan (men tack och lov ändå, att jag inte är hon).

Och så Herr Nilsson då. He cracks me up med sin blotta existens. Så liten och retig. Identifierar mig mest med honom, av alla karaktärer.

Det störigaste i serien är kanske att de sjunger lite väl mycket och frenetiskt. Och alla barn som blåser så mycket i lerduvor. Vad är dealen?! Fattar ju att Pippi köpt dem åt barnen, men kom igen, så kul kan det inte vara att blåsa och spela i oändlighet. Låter bra gör det inte heller.
Och så Tommy då. Den gubbige lille pojken med schitzofren dialekt. Men han är ju snäll i alle fall.



För övrigt var vi i Sundsvall i jul- och nyårstrakten. Det var mysigt, vilsamt, intensivt, roligt och lite nostalgiskt.
Vi spenderade bland annat några timmar hemma hos Jacob och Rebecka, som skaffat trea (men bor kvar i Korsta, känns tryggt ändå) och hund. Det slog mig då - så vuxna vi är nu! Jag, kakan och Jake-a-roo vid ett matsalsbord med varsin livskamrat. Det kändes så annorlunda. Som förr men ändå helt nytt. Som förr men mycket bättre. Fint.

Vi var på mysig middag hos Julia och Amadeus också, i det lilla huset med lilla Dagny-katten. Lite samma känsla där.

Ett kvitto på att man inte är nån youngster längre.

Ack så befriande!


Oooch så hann vi bada tunna, basta, lära känna holländare, promenera på isig sjö, spela pingis, gå på traditionsenlig släktmiddag (denna gång slapp vi tack och lov firmajulfesten med stort f som vi överraskande nog fick uppleva på Chow praya river för två år sen), gå på möten och i tjänsten, och hemmamysa med mina mästermysare till föräldrar. Bland annat.

Det var alldeles lagom att åka hem efter en vecka.

Ja, Göteborg är nog hem för oss. I alla fall just nu. Och ibland måste man ju vara i nuet, ändå. Vi har det fint här i vår lilla tvåa. Vi kämpar på.
Snart börjar det verkliga livet, tills dess gör vi det bästa av denna kuliss. Och gläds åt stort och smått när så är möjligt.


Ta hand om er, och tack för tålamodet med detta rödtrådsbefriade inlägg!