lördag, september 03, 2016

Om romantikhets och firandeångest


Idag firar vi treårig förlovning. (Grattis till oss!)
Eller tja.
Egentligen är själva ringbytardagen den 5/9, alltså i övermorgon. Men eftersom det är en måndag tänkte vi partaja idag, lördag, istället.

Det går sådär, dock.

Jag får alltid lite ågren på såna här kärleksrelaterade högtidsdagar, eftersom de av nån anledning är så viktiga för mig. Jag laddar upp länge, vill planera detaljerat, göra nånting extra.
Vill överraska och bli överraskad. Hitta den perfekta presenten till J, och helt plötsligt bli överöst med värsta blomregnet av honom. Vill att vi ska vara extra snygga, extra kära och extra lyckliga såna här dar.
Vilket såklart rätt ofta resulterar i motsatsen.

Nä, inte så illa kanske. Vi har det ju mysigt ihop allt som oftast, även idag. Men ni fattar. Ofta när når ska firas eller vara speciellt, är nån av oss väldigt trött eller sjuk eller både och, vädret tråkigt och inspirationen låg.

Idag, till exempel, är jag är migränig samt mens- och gråtful, med skuggor under ögonen och noll procent utstrålning.
Och varför gråtful? Just eftersom att inget får gå fel denna dag, eftersom det är en dag att fira (och kanske lite pga. hormoner), så blir varje liten fadäs en katastrof, varje litet missförstånd ödesdigert och varje uns av vanlig vardagskänsla ett hot mot hela alltet och själva vår existens.

Så nu när jag inte orkat planera en helt fantastisk dag, inte ens orkat städa färdigt lägenheten, inte köpt hem nån god mat, inte hittat nån present till J, inte blivit överraskad... ja då är allt plötsligt värdelöst och grått.

Fast egentligen duger det alldeles utmärkt, och J är helnöjd. Han tar allting med ro och inser att det finns många dagar att göra mysiga grejer på.

Vi hemmamyser med bra musik, pannkakor tillagade av J, en massa kaffe, och Forzaspelande. En restaurangbokning väntar ikväll, och innan det ska vi på det enda i överraskningsväg jag ordnat - en parfotografering (inget snuskigt) hos fantastiska Angeliqa Daldorph (asoraphoto.com) i fin utomhusmiljö.

(Det är dock inte en överraskning längre, för jag berättade för J förut, när jag grät ännu mer pga. jag hade gråtit och förstört dagens ansikte. Oh well.)


Nu var planen att vi skulle sprätta en flaska fin champagne också, som vi fått i bröllopspresent (och som enligt anvisningar ska sparas till vår tioåriga bröllopsdag... men det är nog inte helt realistiskt)... men jag vet inte. Med rådande sinnestillstånd känns det mer som en tröst än som ett fir, att öppna den. Dessutom vill jag inte riskera att få ännu fulare och mindre huvudvärksögon. Det är inte så snyggt på bild.

Får se hur vi gör.

Jag skriver inte detta för att klaga, utan mest för att skildra livet som det är. Tror att många känner igen sig. Det här med press och förväntningar på en viss dag, det kan förstöra så mycket. Tack och lov att vi inte firar födelsedagar och en massa annat jox!

J och jag, vi har det som bäst i den vanliga vardagen. Små oglamourösa, till synes oviktiga handlingar av kärlek och omtanke. Spontana små utflykter och infall. Det är det som räknas. Som är det viktigaste. Och det är han bäst på.

Att jag ibland längtar efter filmisk romantik, det är bara för att jag är ett barn av min tid, med kvardröjande tonårsfantasier gödda av romcoms och förhållanden man beskådat på avstånd. Där man bara ser det där extravaganta, men inte vet hur de har det till vardags.

Det vi har är bättre, jag vill inte byta bort det mot allt hollywoodfluff i världen.


Nu ska jag täcka det här puffiga fejset med smink, släppa ut håret, dra på mig en klänning och ha en helt vanlig höstlördag med mitt hjärta. För det är ju faktiskt hur mysigt som helst.



Peace.