tisdag, december 20, 2016

Cleaning out my closet

Jag har läst igenom alla gamla blogginlägg.

Jag har skrattat en del, men också skämts en del.

Jag har redigerat och raderat obekväma, ogenomtänkta inlägg.

Jag har konstaterat att även om man aldrig blir fullärd eller perfekt, så OJ vad jag hade mycket att lära, som 20-22-åring. När jag trodde att jag var rätt vuxen. Har ofta känt mig så lillgammal, klok, förnuftig... och det har jag säkert varit, på många sätt.

Men också naiv, obalanserad och dumdristig.

Det är ett livsverk att få sin "uppfattningsförmåga övad", och jag har mycket kvar att slipa på.

Men när jag läste vissa grejer undrade jag om jag verkligen var samma person då som jag är nu. Samtidigt förstod jag bättre vad som gjort mig till den, hur, jag är idag.

Vet att ett fåtal personer läst denna blogg i många år. Hoppas att du/ni förstår att det var en kalv på grönbete som skrev, back in the days.

Kommer inte att göra allt perfekt, eller skriva perfekt, hädanefter heller. Men har lärt mig mycket på vägen.  



Peace!

/Kalven som börjar bli en stor ko

lördag, september 03, 2016

Om romantikhets och firandeångest


Idag firar vi treårig förlovning. (Grattis till oss!)
Eller tja.
Egentligen är själva ringbytardagen den 5/9, alltså i övermorgon. Men eftersom det är en måndag tänkte vi partaja idag, lördag, istället.

Det går sådär, dock.

Jag får alltid lite ågren på såna här kärleksrelaterade högtidsdagar, eftersom de av nån anledning är så viktiga för mig. Jag laddar upp länge, vill planera detaljerat, göra nånting extra.
Vill överraska och bli överraskad. Hitta den perfekta presenten till J, och helt plötsligt bli överöst med värsta blomregnet av honom. Vill att vi ska vara extra snygga, extra kära och extra lyckliga såna här dar.
Vilket såklart rätt ofta resulterar i motsatsen.

Nä, inte så illa kanske. Vi har det ju mysigt ihop allt som oftast, även idag. Men ni fattar. Ofta när når ska firas eller vara speciellt, är nån av oss väldigt trött eller sjuk eller både och, vädret tråkigt och inspirationen låg.

Idag, till exempel, är jag är migränig samt mens- och gråtful, med skuggor under ögonen och noll procent utstrålning.
Och varför gråtful? Just eftersom att inget får gå fel denna dag, eftersom det är en dag att fira (och kanske lite pga. hormoner), så blir varje liten fadäs en katastrof, varje litet missförstånd ödesdigert och varje uns av vanlig vardagskänsla ett hot mot hela alltet och själva vår existens.

Så nu när jag inte orkat planera en helt fantastisk dag, inte ens orkat städa färdigt lägenheten, inte köpt hem nån god mat, inte hittat nån present till J, inte blivit överraskad... ja då är allt plötsligt värdelöst och grått.

Fast egentligen duger det alldeles utmärkt, och J är helnöjd. Han tar allting med ro och inser att det finns många dagar att göra mysiga grejer på.

Vi hemmamyser med bra musik, pannkakor tillagade av J, en massa kaffe, och Forzaspelande. En restaurangbokning väntar ikväll, och innan det ska vi på det enda i överraskningsväg jag ordnat - en parfotografering (inget snuskigt) hos fantastiska Angeliqa Daldorph (asoraphoto.com) i fin utomhusmiljö.

(Det är dock inte en överraskning längre, för jag berättade för J förut, när jag grät ännu mer pga. jag hade gråtit och förstört dagens ansikte. Oh well.)


Nu var planen att vi skulle sprätta en flaska fin champagne också, som vi fått i bröllopspresent (och som enligt anvisningar ska sparas till vår tioåriga bröllopsdag... men det är nog inte helt realistiskt)... men jag vet inte. Med rådande sinnestillstånd känns det mer som en tröst än som ett fir, att öppna den. Dessutom vill jag inte riskera att få ännu fulare och mindre huvudvärksögon. Det är inte så snyggt på bild.

Får se hur vi gör.

Jag skriver inte detta för att klaga, utan mest för att skildra livet som det är. Tror att många känner igen sig. Det här med press och förväntningar på en viss dag, det kan förstöra så mycket. Tack och lov att vi inte firar födelsedagar och en massa annat jox!

J och jag, vi har det som bäst i den vanliga vardagen. Små oglamourösa, till synes oviktiga handlingar av kärlek och omtanke. Spontana små utflykter och infall. Det är det som räknas. Som är det viktigaste. Och det är han bäst på.

Att jag ibland längtar efter filmisk romantik, det är bara för att jag är ett barn av min tid, med kvardröjande tonårsfantasier gödda av romcoms och förhållanden man beskådat på avstånd. Där man bara ser det där extravaganta, men inte vet hur de har det till vardags.

Det vi har är bättre, jag vill inte byta bort det mot allt hollywoodfluff i världen.


Nu ska jag täcka det här puffiga fejset med smink, släppa ut håret, dra på mig en klänning och ha en helt vanlig höstlördag med mitt hjärta. För det är ju faktiskt hur mysigt som helst.



Peace.

söndag, maj 22, 2016

Mina two cents om att vara vikarie


Jag arbetar, som de flesta av er (min enorma läsarskara hähä) vet, som vikarie på olika förskolor i en av Göteborgs stadsdelar.
Det har, som alla andra jobb, både för- och nackdelar.
Den största fördelen är såklart att få träffa så många underbara kids, som ger en så mycket kärlek och rolighet!

Synen på vikarier bland andra vuxna dock, den är  - tja, vad ska man säga? Blandad, förstås, beroende på vem som tittar. Men man hör och läser ju en hel del från upprörda föräldrar om det ELÄNDIGA i att deras barn måste möta så många vikarier på dagarna. Det blir otryggt för dem med nya ansikten så ofta, och så vidare.

Om detta kan man säga mycket. Det är fint att föräldrar är måna om sina barn, såklart.
Men...

För det första: om fler föräldrar höll sina barn hemma när barnen var sjuka, och lät dem tillfriskna ordentligt innan de skickades tillbaka, skulle inte personalen bli sjuk i lika hög grad - och färre vikarier skulle behövas.

För det andra: är det inte tur att det finns en drös vikarier att sätta in så att förskolornas verksamhet kan fortgå och föräldrarna kan ägna sig åt sina förvärvsarbeten?

För det tredje: alla förstår nog att föräldrarna vill barnens bästa och är oroliga för dem, men kan det kanske även vara så att de ibland underskattar både barnens och vikariernas förmåga att knyta små vänskapsband med varann?
Jag upplever att många förskolebarn ofta är nyfikna på nya ansikten, och verkar tycka det är rätt kul och spännande att träffa fler vuxna som bryr sig om dem och vill ta hand om dem.
(Andra barn tycker att det är jobbigare, och då försöker vi såklart ta hänsyn till det i möjligaste mån, och låta ordinarie personal ägna sig mer åt dem.)

Det är ett spännande, roligt, intensivt, givande, bitvis slitigt och utmanande jobb.
Jag vet ju sällan dan innan var jag ska hamna nästkommande arbetsdag, vilka tider jag ska jobba eller vilka jag ska träffa.

Den gångna veckan jobbade jag fyra dagar på fyra förskolor. Även om jag känner till ett av ställena väl, och ett annat ganska väl, är det väldigt många nya intryck att försöka smälta och pussla ihop i hjärnan.
Vad heter personalen på detta ställe? Vad tycker de om vikarier i allmänhet (det skiftar mycket beroende på var man hamnar, och man känner av läget och respektnivån rätt snabbt) och mig i synnerhet?
Kommer dem från grannavdelningarna att hälsa på mig, kanske till och med byta några ord när vi alla är utomhus med barnen senare?

Och så är det då sammanlagt ca 20 barn per dag (= ca 80 per vecka) som jag helst ska kunna namnen på, och lära känna lite. Veta hur jag bäst approachar dem, hjälper dem, tröstar dem och förmanar dem när så behövs. Veta vilket förhållningssätt och vilka regler som gäller på just det ställe jag inkallats till för dagen.

Vad får barnen göra och inte?
Vilka gränser kommer just denna barngrupp att testa nu när en ny fröken dykt upp?
Hur är rutinerna?
Hur stor plats ska jag ta, och hur mycket ansvar?

I jobbet ingår såklart också möten med barnens föräldrar. Ca 80 föräldrar på en vecka då. Eller ca 100 kanske är mer rimligt, eftersom det ibland är så att en lämnar och en annan hämtar.

Och detta för mig till nästa tanke/åsikt/fundering. Jag läste en krönika av Joakim Lamotte för nån månad sen eller så, om hur han störde sig på att vikarierna inte kom och hälsade eller presenterade sig när han kom till förskolan för att hämta sitt/sina barn.
Jag kan inte tala för exakt vilket bemötande han fick (eller inte fick), och tänker således inte säga nåt specifikt om det.
Visst, det är absolut beklagligt när folk inte kan föra sig socialt på sina arbetsplatser. Jag förstår frustrationen.

Men jag vill ändå tro att de flesta gör sitt bästa.

I vikarieinstruktionerna står tydligt att vi ska hälsa och presentera oss för föräldrarna. Något jag ser som självklart, det hör ju till vanligt hyfs.

Jag försöker få kontakt med alla föräldrar som kommer och går, om jag alls är i närheten av dem, och särskilt om jag är den enda yrkesutövaren i rummet/lokalen. Naturligtvis.

Jag säger försöker, eftersom det inte alltid är så lätt.

En del föräldrar kliver in/ut, hejar förstrött, ser över huvudet på en (eller nån helt annanstans) med blicken på ivrig jakt efter sitt barn och kanske en ordinarie personal.

Det är jättefint att fokuset ligger på barnen! Jag blir lite rörd varje gång ett barn och en mamma eller pappa återförenas i en rejäl kram efter en lång dag, och båda är lika lyckliga.

Ni förstår säkert vart jag vill komma, dock. Att bli förbi-tittad flera gånger om dan gör att man till slut blir liiite mindre hågad att typ armbåga sig fram, tvinga till sig förälderns uppmärksamhet för att för miljonte gången - som det känns - säga "hej jag heter Sanna och jag är vikarie här idag".
Man gör det ju, så gott man kan.

Men föräldrarna själva underlättar så otroligt mycket när de själva tar initiativ. Ser en i ögonen, hejar, kanske rentav på eget initiativ frågar "är du vikarie?". Ganska många gör så, och jag älskar dem för det.
(För att inte tala om de gullisar till vårdnadshavare som köper säsongsavslutningspresenter åt en när man jobbat ett tag på deras barns place - snacka om oförtjänt ära att få sånt!)

Med detta menar jag inte att alla måste komma fram och hälsa på vikarien; jag ber bara om lite förståelse från föräldrahållet, från dem som undrar varför vikarien är nonchalant eller dylikt. Det kanske inte är alltid nonchalans. Det kanske bara är så att hen inte orkar stå och stirra och känna sig påträngande för den där miljonte gången, i väntan på en möjlighet att sträcka fram näven och tjingsa.

Det var inte heller min mening att gnälla ur mig nu, jag ville bara ge min sida av saken.

Tack för ordet!

söndag, april 03, 2016

Reflektion, socker

Jahaja. Nu har det ju gått ett tag sen den sockerfria månaden tog slut. Hur tänker vi kring den? Jonathan har fått upp ögonen för hur mycket dolt socker man får i sig via maten, och vi tycker det känns rätt äckligt. Försöker även i fortsättning undvika det så mycket vi kan, men inte på ett fanatiskt sätt (om vi till exempel är bjudna på fika nånstans, så kommer vi inte dissa skinkan eller motsvarande för att den innehåller socker... osv).

När det gäller renodlade sötsaker kan vi konstatera en hel del. Till exempel att det mesta ju är fruktansvärt sött! Det känns så tydligt på ett helt annat sätt när kroppen varit helt utan sånt en period. Vi "firade" att månaden var över med några naturgodisar som hade väntat på oss i skafferiet. Men de smakade ju bara socker, vi åt högst en hel var.
Och så kom mina föräldrar hit, och pappa köpte delicatobollar till lördagskaffet. Jag såg faktiskt framemot att äta en... men tvi vale, det bara sockerknastrade i munnen, så det räckte med en halv.

MEN. Två dagar senare, i Gislaved, hade jag ju ändå mjukat upp lite, bland annat med det nämnda, och så en liten skvätt glass på söndagkvällen. Och innan jag visste ordet av, stod jag där ensam i köket, och tryckte i mig en hel delicatoboll. Nu var den god igen.
Sen bjöds det på paradischoklad, och jag åt 4-5 bitar utan problem.

Då kände jag att... nä. Om jag tillåter mig själv att äta sånt, så äter jag. Med känslan att har jag väl börjat så spelar inte mängden nån roll. "Har redan ätit socker idag så det är lika bra att köra på." Blir helt careless på en gång.

Så jag har fortsatt sockerförbud för mig själv. Inte hundra procent nolltolerans, men gällande sötsaker så är det begränsat till väl valda festliga tillfällen. Men såhär i vardagen, en chokladkaka på fredag kväll, en kafébiskvi då och då mitt i veckan... det funkar inte för mig.

Mår ju bättre utan. Är nästan helt osvullen i handlederna (socker triggar ju inflammationer, så om man som jag har fibromyalgi eller annan inflammatorisk sjukdom, bör man ju vara extra försiktig med vad man stoppar i sig), känner mig lättare och piggare i kroppen, har jämnare energi (kan hålla igång med alla möjliga sysslor och hittepågrejer en hel dag, om inte huvudvärk eller annat sätter käppar i hjulen förstås), klarare i huvudet, gladare, osv osv.

Och på ämnet sjukdomar, så har vi inte varit förkylda nåt sen vi började med detta. Jo jag var hostig och trött i fyra dar ungefär. Men inte alls så sänkt och slemmig som jag brukar bli. Och Jonis blev inte smittad alls.

Jonis vaknade däremot i måndags i Gislaved och kände sig irriterad från start. Sen gick hans blodsocker och humör upp och ner som en jojo hela dan. Det visade sig att han fått i sig mer socker än han trott på söndagen. Det var tydlig skillnad på honom.
Så jo, han är också rätt motiverad att fortsätta på den inslagna vägen, vårt nya piggare liv.

Det känns också härligt att vi kan äta frukt och lite honung utan att sötsuget triggas (vet att alla inte klarar det, men det funkar för oss och det är vi tacksamma för).

Så nu ska jag skära upp lite söndagsgodis - honungsmelon och mango - och fortsätta ha den slappaste dagen i mannaminne (fast är änna sugen på en promenad också).

Justja! På sammankomsten igår blev jag erbjuden godis från höger och vänster. Men åt inte en endaste bit! Känner mig stolt. Satte visserligen i mig en hel Läkerolask (JAG VET att det inte heller är nyttigt så off with the pekpinnar) istället, men ändå.

Justja igen! Jag gick ner 3,5 kg på fyra veckor, bara av att ta bort allt socker. Ändrade inte på nånting annat. Lite talande ändå.

Nåväl. Häpp!

tisdag, mars 15, 2016

Förkylning, frukter och filmkväll


Häj!

Nu har vi klarat av tre nästintill helt sockerfria veckor, och är således inne på den sista av de avtalade.

(Skriver "nästintill" pga. det blev ju några missar här och där, plus att vi ju äter lite honung ibland, och njuter hejvilt av frukt någon gång om dagen.
Vissa är ju väldigt noga med att påpeka att "det är ju faktiskt också socker"... och jo vi vet det, men det innehåller ju så mycket mer än så, och är dessutom smart och naturligt portionsförpackat  - i alla fall frukterna - så man vet ungefär hur stor dos som är rimligt att intaga. Varsågoda för lång parentes!)

Det har gått superbra. Vi kommer nog förlänga denna period med några veckor till, och sedan typ resten av livet hålla oss till att äta socker på helgerna eller vid väl valda tillfällen. Hähä. Inte sådär titt som tätt i vardagen, som innan, i alle fall.
Nu har vi ju i färskt minne alla förbättringar som skett i våra kroppar. Och dessutom på pränt här i bloggi.

Har jag skrivit om min huvudvärk förresten? Ursäkta tjatet i så fall, för här kommer det igen. Upplever att den kommer mer sällan. Men visst, den finns kvar. Än så länge. Dock eskalerar den inte på samma sätt som innan, utan om jag vaknar med den så vet jag att den förmodligen inte kommer förvärras till outhärdlighet. Den kan rentav klinga av när jag klivit upp, vevat igång kroppen och fått i mig lite mat och dryck.
Vågar boka mer grejer, lita mer på att kroppen ska funka som den ska, och att jag ska orka med en heldag av vad som nu väntar. Obeskrivligt skönt!

När vi handlar lägger vi mycket mer krut på frukt och grönsaker nu än tidigare. Det känns nyttigt, gott, roligt, färgglatt och generellt rätt fantastiskt.
Jag kan till och med tycka att en hel apelsin är lite för söt att äta rätt opp och ner.
Ni fattar ju.

... Japp, vi har blivit såna där människor som säger att frukt är godis... suck. Men det är för att vi på riktigt tycker det nu! Och det är ju härligt ändå. Skaparens fina, nyttiga godisgåva till oss jordbor.

I fredags hade vi filmkväll med Karin. Gruvade mig lite för att berätta för henne om vårt projekt och säga "ta med godis till dig själv om du vill" (för man vill ju inte verka tråkig och präktig, och huuur står man emot en skål löskarra en fredag kväll när man har den inom räckhåll?! det ultimata testet för mig)... men hon blev pepp på en nyttig mysafton.
Så vi vräkte i oss pistagenötter, fruktsallad featuring jordgubbar och grädde, samt morots- och gurkstavar med creme fraiche-dipp. Samt en flaska franskt gott vino (om man vill undvika "för sött" vin skall man försöka hitta sånt med max 3g sockerarter per 100g; innehåller det mer än så, kan man räkna med att socker har tillsatts efter jäsningsprocessen... så bye bye syltiga zinfandelpavor...).

Tydligen var detta snacks mycket energigivande eftersom vi satt uppe till nästan tre och avnjöt alla möjliga nittiotalsmusikvideos som efterfest när "My best friends wedding" ebbat ut.



Jahapp. Nu sitter jag här och är småsjuk med en jättejobbig hosta och öm bröstkorg/lungtrakt (får alltid nåt bronkitaktigt när jag blir minsta lilla förkyld, och blir dessutom skakis och vek av bricanylen, så jag är helt enkelt inte mycket att räkna med i detta tillstånd).
MEN.
Har ej varit tillnärmelsevis så däckad som jag brukar! Detta elände smög sig på lite smått redan i fredags eftermiddag, men jag har ändå kunnat vara igång fram till söndag eftermiddag. Igår jobbade jag hela morgonen, men pga. mkt besvärande hosta gick jag hem vid 11.

Visst, har varit lite hängig och så, men inte alls sådär ofräsch och genomförkyld-i-minst-en-vecka som brukligt är. Känner mig sannerligen på bättringsvägen nu, inspirerad, träningssugen och dan.

Såklart kan dålighetsgraden skilja från en förkylning till en annan, men vill ändå tro att kosten spelar in. Trots allt är det ju så att  socker minskar aktiviteten i de vita blodkropparna (som bekämpar bakterier och virus). Om man till exempel trycker i sig två burkar läsk (vad är det, typ tre glas?) minskar effektiviteten i nämnda blodkroppar med NITTITVÅ procent i upp till fem timmar.

Så det här med att trösthäva glass, godis och läsk när man är hemma syk = jättedålig idé.


Mhm, något pladdrigt inlägg pga. eftermiddagskaffe och inspirerad hjärna. Men nu ska jag övergå till ett annat skrivprojekt istället, och låta er vila ögonen en stund! Eller vad ni nu vill göra.

Peace!

torsdag, mars 10, 2016

Om att vara sockerfri på resande fot


Ytterligare en vecka har gått sen jag sist skrev. Då var vi precis på väg att packa in oss i bilen och roadtrippa till Uppsala. Fem timmar i bil. Utan godis. Hur skulle det gå?!
Bra, visade det sig. Vi hade en burk med fruktbitar i och en med nötter, mandlar och torkade plommon, och detta klarade vi oss fint på. Kände oss inte sömniga en enda gång under resan.

(Och som en liten bonus stannade vi på en Preem-mack i Alingsås och köpte en massa kaffe av en trevlig kassaherre som visade sig vara ifrån Lycksele. Vi förenades i lite norrländska ord och fraser, utbytte korta varianter av livsöden, och sedan var det dags att rulla vidare. Fint innehåll till livet, sånt där. Samt gott med kaffe.)

Väl framme i Uppsala hittade vi på diverse upptåg med AnnaKarin och Philippe - besökte Stockholm och ett mysigt gamla stan-kafé, åkte till Dalarna för en dag i slalombackar, med mera.
Såna saker som vanligtvis medför många intag av sötsaker alltså.
Jag hade gruvat mig, nästan varit beredd på ett litet nederlag.

Men se, jag klarade mig! Jonis med, men han är ju inte lika mycket sockerråtta som mig (lustigt nog, eftersom han uppenbarligen är mer sockerkänslig, och känner större skillnad i måendet av att vara utan, än vad jag gör).
På kafét drack jag färskt mynta-te och åt en melonskiva (genialisk sak att sälja som kontrast till allt sötebröd).
Och till skidäventyret hade AnnaKarin kokat ihop en fantastiskt god och mäktig varm choklad, på mjölk, grädde, massor av kakao och en liten skvätt honung. Den ihop med några ostmackor och lite termosvarm korv (urk) mättade alldeles utmärkt.

Om aftonen mumsade vi på frukt- och bärsallad med grädde. J tyckte det var det godaste nånsin. Typ.


När vi bilade hemåt igen på söndagen, blev vi hungriga ungefär halvvägs. Funderade på att gå in på Max i Örebro och ta en kycklingsallad... men efter lite googlande på innehållsförteckningar kröp det fram att de har tillsatt socker i nästan varenda ingrediens (även grönsakerna). Vi tappade lusten totalt, och begav oss till Ica istället. Köpte ett packe vattenmelonskivor, ett gäng franska ovala världsgoda miniostar och en påse nötmix. Det räckte bra.
(Men det var en väldig lättnad att ha tillagad mat väntandes hemma i frysen vid hemkomsten.)

Med detta vill jag ha sagt att det faktiskt är lättare än man (läs: jag) trott att hålla fast vid sin sockerfrihet. Resor och friluftsutflykter är ju tillfällen då det är väldigt lätt att ta sin tillflykt till diverse sockriga födoämnen, men tänker man bara liite bredare än vanligt så finns ju fullgoda alternativ nästan överallt.

Dessutom: när man redan tagit det stora steget att utesluta det direkta sockret, blir det mycket enklare att göra små förbättringar i matvalen utöver det också. Till exempel att byta ut riskakorna mot några morötter.

Däremot har vi inte gått så långt som till att ta bort all stärkelse eller snabba kolhydrater... vi äter ris- och bönpasta ibland, och bröd (mest hembakt - och glutenfritt förstås), osv. Men det är ju bra att byta ut så många som möjligt av dem mot långsamma motsvarigheter... och det var just det jag menade, att såna val känns enklare att göra nu. Det ena ger liksom det andra.

Vi känner också att vi njuter mer av den mat och de frukter och grönsaker vi äter. Och att det är enklare att handla; vi är bara fokuserade på vad vi BEHÖVER och inte en massa götta vi blir tomsugna på.


Och angående måendet... båda känner utan tvekan att vi generellt mår mycket bättre. Även om man kan ha dåliga dagar, med utmattning (mest J) och huvudvärk (mest jag) så är allmäntillståndet piggare och friskare. Och min huvudvärk eskalerar inte på samma sätt som innan, de gånger jag har den.
Vi känner oss mer... "hungriga på livet" (lustig klyscha det där, men det är faktiskt så det känns) och bättre rustade för allsköns utmaningar.

(Fick för övrigt en fråga om huruvida jag gått ner i vikt, häromdan. Det vet jag inte om jag har, men det verkar ju inte helt orimligt. Uppenbarligen gör justering av sockerintaget skillnad på kroppshyddan också. Fast det visste vi ju redan. Kroppen kan ju inte förbränna fett så länge den har en massa socker att förbränna.)



Ja varsågoda, det var dagens (veckans) uppdatering! Lite rörigt kanske, men det ingår i priset.

Ska tillstå att jag i skrivande stund är sjukt godissugen, och tandvattnet rinner vid blotta tanken på mjölkchoklad, sura nappar, lakritsfudge... ja ni fattar.

Men jag är icke slav under något (det är mitt mantra) och tänker inte ge efter!

Oh justja! Vi har hittat ett sockerfritt köttpålägg också. Icas rostbiff. God och tämligen ren.


Peace!

torsdag, mars 03, 2016

Fortsättning på det sockerfria äventyret


Jamen hej.
Det gick ju inte så bra att hålla den här bloggen uppdaterad... meeene, nu är jag här igen!

Känns som det blir lite tradigt att skriva dag för dag exakt vad vi ätit, eller? Plus att jag inte kommer ihåg exakt, hähä. Så jag skriver lite i stora drag.

Helgen i Gislaved innehöll ju lite ofrivilligt fusk, sist nämnde jag ju stekfläsket som visade sig innehålla druvsocker. Sen tillkom även en frukostgröt gjord av min svärmor - jättegod! Den innehöll bland annat tranbär, som i efterhand visade sig vara sockrade.
Plus att när Jonathan hade varit kräksjuk den där första natten, köpte jag varsin vitamin well-dryck åt oss, med kaktus/citron (för de är ju så fräscha och goda när man mår/mått illa)... och trots att jag hade läst ingredienserna missade jag helt att även de innehöll druvsocker. Blev väl tillfälligt sockerblind eller nåt.
Hursomhelst, vi gav inte upp pga. dessa små fadäser, utan fortsatte vår kamp, och gör det än i denna dag.

Det känns för övrigt inte som nån vidare kamp, utan mest bara som nåt härligt.
Vi mår bättre, orkar mer, vaknar piggare på morgnarna (J brukar ha extremt svårt att komma upp, men han har klivit upp vid första alarmet flera dar i rad; fantastiskt!), har jämnare humör och inga dippar i ork och humör.

Häromdan gjorde jag min favvoveggorätt - zucchinibiffar med fetaost och soltorkade tomater. Till det rotsaker i ugn och hemgjord tzatziki.
Intresserad? Gör såhär: riv två zucchinis och lägg i sil eller durkslag. Salta tämligen rikligt. Låt stå över en bunke i ca en kvart, så att vätskan rinner ur.
Vispa två eller tre ägg lite lätt i en annan bunke.
Hacka två salladslökar och två eller tre vitlöksklyftor, lägg i äggbunken. Tillsätt även ca tre nävar hackad bladspenat, några soltorkade tomater, ett halvt till ett helt hackat fetapaket, en till två matskedar mjöl (jag använder potatis eller ris) hoprört med en tesked bakpulver.
Lägg sedan i den rivna zucchnin, tillsätt kryddor (t.ex. salt, peppar, oregano, och diverse provensalska smaker om du gillar sånt).
Olja stekpannan och klutta ut små biffsizeade smet-delar. Stek efter behag (ett tips är att typ bryna dem, sen lägga in dem i ugnen en stund för genomstekning).

Ät med bönpasta, annan pasta, rotsaker, samt tzatziki eller motsvarande!

(Angående tzatzikin: Jag river helt enkelt ner lite gurka och vitlök i turkyoghurt eller creme fraiche, tillsätter lite olivolja, citronsaft, örtsalt och peppar, och rör ihop. Gött äre!)



När vi vill äta nåt gott på kväll och helg hackar vi jordgubbar, mango och annat gott och vispar grädde till! Eller så gör vi grönsaksstavar och en god creme fraiche-dipp.

Mer hinner jag inte skriva nu - häj!

fredag, februari 26, 2016

Dag 2 och 3

Hello!

Vi befinner oss sedan igår kväll hos svärisarna, mysigt värre är det... bortsett från att Jonathan har ägnat delar av natten åt att kräkas. Nu ligger han illamående med öm mage i soffan bredvid mig, och vi kollar Poirot-dvd:er.
(Vadan denna magattack? undrar ni. Det gör vi också.)

Hursomhelst, vi kämpar på med sockerfriheten, nästintill fläckfritt, och här kommer en snabb redogörelse för vad vi ätit de senaste dygnen.

Dag 2:

Jag åt frukost på förskolan, två ägg fördelade på tre riskakor. Till lunch fick jag nåt slags kött- och potätblandning i tunn tomatsås (något trött på allt tomatbaserat, men förstår att jag är krånglig att sno ihop specialkost åt i skolköket...).

Till mellanmål hackade jag en apelsin och två gula plommon och blandade med keso. Mycket gott och friskt. Kände mig lätt och pigg efteråt, och tog rentav en runda i skogen (ca 5 km) när jag slutat jobbet. Kände enorm skillnad i energinivåerna, även om det säkert delvis berodde på den underbara eftermiddagssolen. Men slår vad om att jag hade varit tröttare om jag ätit de sedvanliga riskakorna med kallkorv eller leverpastej.

På sluttampen av skogsrundan var blodsockret lågt, och jag fick njutrysningar av att tänka på budapestbakelser, drottningsylt och allt möjligt sockrigt. Kände klar abstinens. Men när jag kom hem tryckte jag i mig en morot istället.

J kom hem från jobbet och berättade att han känt sig så lugn, jämn och glad hela dan; orkat stå och småprata med kollegor utan inre stress osv. Och ingen panikhunger eller jättedipp i energi.

Till middag åt jag och J köttfärssås med grädde, goda kryddor och färska tomater tillsammans med ugnsstekta morötter, gul lök och potatisar. (Han hade ätit samma sås till lunch, fast tillsammans med bönpasta då.)

Kvällsfika... jag skippade det, var inte så hungrig. Minns inte vad Jonathan åt. Jo, en apelsin. Lite yoghurt kanske.

Dag 3:

Vi åt samma frukost fast på olika ställen; havregrynsgröt med kokta blåbär.
Min lunch bestod av vanlig, god stekt laxfilé (bra jobbat, Frölunda kulturkök!) med kokt potatis. J åt också nåt fiskigt på en lunchrestaurang nära sitt jobb.

Middagsintaget denna dag blev lite konstigt eftersom vi åkte bil kring middagstid. Men strax före fyra slängde jag i mig en äggröra med keso, och på kvällen åt vi plockmat hos svärisarna. Stekfläsk (lite fusk eftersom det visade sig innehålla druvsocker, men vi var så hungriga och trötta att vi inte orkade leta alternativ), stekta ägg, brieost, räkor med dill och citron, kalvsylta, salta mandlar, glutenfritt havre- och morotsbröd (som också innehåller lite socker tyvärr, men antar att det är enbart i jäsningssyfte; är ju inget sötebröd eller sirapslimpa direkt)... och så jordgubbar och ananas med vispade grädde.
Älskar fenomenet som uppstår när man avhåller sig från sockergrejer - att frukt blir så otroligt gott och känns så lyxigt.

Nå. Det var väl det vi stoppade i oss. Sen tog Jonathan nån öl i bastun, och efter det mådde han alltså illa konstant, och gör fortfarande. Antingen blev det en konstig blandning i kistan, eller så har nån smittat honom med nåt lurt (förmodligen jag, tack vare förskolan, i så fall). Hursomhelst, hoppas på ett snabbt tillfrisknande.


Nä nu måste jag återgå till deckar'n! Häj!

tisdag, februari 23, 2016

Sockerfria dag ett

Ja, idag drog vi alltså igång den sockerfria månaden. Och det var väl inga större märkvärdigheter. Bytte ut sylten på gröten till blåbär, och skippade mackorna. Åt äggröra på två ägg istället. Blev otroligt mätt.
(Vet dock inte vad J åt till frukost eftersom vi käkade och började jobba vid olika tidpunkter... men misstänker att han slängde i sig nån riskaka - dock utan köttpålägg som t.ex. vår älskade Emilkalkon, eftersom i princip allt sånt innehåller socker.)

Till lunch fick jag i förskolan en torskbit i nåt slags tomatsås. Skippade såsen pga. att den var tråkig och svår att innehållsbestämma. Tog istället den kalla fisksåsen. Till detta åts potatis, broccoli och tomatklyftor.


Kom hem vid halv sex, och det var dags att snabbt slänga i sig mat innan mötet (som jag sen inte kom iväg på pga. magont, men det är en annan historia).
Jag tog gårdagens kycklinggryta och drygade ut med hyvlad stekt morot och lite gul lök och grädde. Innan dess innehöll den alltså kyckling, lite provensalska örter, créme fraîche, soja och kalvfond. Tillbehör: surkål, sallad och bönpasta.

Ja, det var det. Jonathan står i skrivande stund och steker bananplättar - ett ypperligt mellanmål/kvällsfika/frukostkomplement. Man vispar helt enkelt ihop ett ägg och en mosad banan och steker. Ätes gärna med blåbär och grädde, eller nåt annat gött. Rekommenderas! Om jag tålde banan skulle jag också gå bärsärkagång på dem, men nu får jag nöja mig med nån smakprovstugga då och då.


Förresten, när jag berättade om det här projektet för vännen Eva igår, lånade hon mig en bok på ämnet, "Sockerbomben". Har börjat småläsa, och ser framemot att sluka resten.
(Hade tänkt lägga in bild på den här, men det verkar inte funka via iPad såatteeee...)

Måendet då? Tja, vi har ju nyss börjat, men mentalt är det väldigt bra, vi är taggade och fast beslutna att klara utmaningen. J stod emot en stor godisskål på jobbet idag, och jag bytte ut mellanmålsriskakorna med sockrig leverpastej mot en apelsin och ett äpple.

On to the next, och tack för idag!



måndag, februari 22, 2016

Projekt sockerfri


Hallå i holken!

Nu gör vi ett avbrott i min oregelbundna sammanfattning av 2015 för att sticka in med en hälsoresa.
Eller alltså, eh, jag och Jonathan ska vara helt utan socker (bortsett från måttliga mängder frukt, kanske en liten skvätt honung ibland, och en öl eller ett glas vin nån gång på helgen) under den närmsta månaden.

Jag har länge varit sugen på ett sånt projekt - var ju i princip helt sockerfri under nästan ett års tid, kring 2011. Vill minnas att jag mådde mycket bättre då; kände mig piggare, mindre svullen här och där, hade mindre huvudvärk, jämnare humör och klarare tankar.

Sen föll jag successivt tillbaka in i sockersvängen, och ville ta mig ur den, men hade inte tillräckligt med motivation, trots försämrat mående. Blev en dimmig liten sockerslav på nytt.

Men nyligen bestämde jag mig; från och med den dag jag fyller trettio ska jag börja ta bättre hand om mig. Mat- och motionsmässigt.

Lägligt nog såg J och jag idag - min sista dag som tjugonioåring - den mycket intressanta och underhållande dokumentären "Sockerfilmen" i svtplay, och under dess gång blev jag i tysthet än mer motiverad att hålla mig till min plan. Men jag sa inget till J (har sagt ganska många gånger att "på måndag ska jag sluta med socker..." så jag ville inte dra samma floskel igen).

Ni kan ju därför tänka er mitt lilla inre jubel när han efter filmen beslutsamt utbrast: "Nu kör vi en månad utan socker!"... och så pilade han iväg ut i köket för att lägga alla sockrade kylvaror på en speciell hylla som vi nu har belamrat med varnande post-it-lappar.

Vi äter ju inte sjuka mängder sött här hemma; lagar i princip alltid mat från grunden, och äter mest godis på helgerna. Men visst smyger det sig in här och där. Sylt på morgongröten, ketchup i köttfärssåsen, söta sillinläggningar och salta gurkor, kaviar på riskakorna, osv.

Så nu går vi all in, och bojkottar (i princip, är väl bäst att tillägga, så man inte får nån vän av ordning, hållandes en pekpinne, efter sig) allt som kommer i vår väg och innehåller den söta drogen. Hähä.

En vän undrade hur i all sin dar det skulle gå, och vad ska vi äta egentligen, och kan jag inte blogga om det eller nåt?

Så okej då, jag ska försöka! Kan vara en bra morot att hålla sitt avtal, dessutom.

Tänkte skriva vad vi ätit varje dag, hur vi mår, hur motivationen håller sig och om vi märker nån hälsomässig skillnad.

Jag har faktiskt till och med vägt mig inför detta projekt. Äger ingen våg och tror inte på siffror när det gäller hälsosamhet... men tänkte att det kunde vara intressant med den eventuella skillnaden. Så nu är "startvikten" dokumenterad, och så får vi se om det blir nån skillnad även på den fronten.


Imorgon börjar vi alltså! Är lite sugen att länsa skafferiet på chokladkakerester och naturgodis nu ikväll, men J hävdar att "there's no time like the present" och "det finns inget 'jag slutar imorgon', så säger alla rökare också"... sååå det får nog bli stående. Karln har ju rätt.

En utmaning kommer nog bli maten på förskolan, där jag ju vistas fyra dar i veckan. Vet inte exakt vad maten innehåller, och funderar faktiskt på att köra med egna matlådor att ha för säkerhets skull, de dagar lunchen verkar suspekt.
Och så vore det nog bra att dra ner på riskakemängden, så en frukt eller fruktsallad eller liknande får ersätta mellismackorna.

Så långt har jag kommit i planeringen hittills.



Ja. Då så. Nu vet ni, och nu kör vi. Häpp!

torsdag, januari 14, 2016

2015 enligt fru Haraldsson, del 2

Värst vad mycket grejer vi hann med i somras! Här kommer en sammanfattning av det viktigaste. Först ut:möhippan för Jessica, som skulle bli fru Fännick en solig dag i maj. Vi snurrade till det och råkade hamna i skogen istället för i Botaniska för överraskningspicknick, men det blev bra det med, trots mygg och lite åsikter.

Kornelia och Karin glada och söta.

På eftermiddan blev det gosigt häng hos Rudekes, männen dök upp, och vi fick god mat och goda kärlekstips på film, ifrån ett äldre gullpar vi känner.

Ella var populär i en bokhandel - såklart! Jag hängde med henne och Ludvig och deras nya lillebror, ljuvlige Julius, samt min moder, några dagar. Det var fint.

Ludde kvalitetstestade Mireilles elrulle (R.I.P.) och vi grillade och förträngde kylan, med vänner i Högsbo.

Så var det alltså dags för dessa två att bli ett alldeles äkta par! En tjyvkik genom persiennen var obligatorisk. Väderprognosen för dagen sa regn och blåst, vilket kändes sådär med tanke på att vi skulle parta på Styrsö...

Men det blev så soligt och fint så! Och dessa gullhönor var med!

Många vackra selfies togs under sommarhalvåret.

Första julihelgen var vi på en fantastisk sammankomst i Stockholm. Spräckte besökarantalet på Friends arena och kände väldigt mycket kärlek, både från alla tal och programpunkter, och från de ca 50.000 vänner vi delade upplevelsen med.

Självklart hade vi valt ett hotell som vi kände kunde representera oss väl.

Efter sammankomsten brassade vi direkt till Uppsala för att kvalitetshänga med kvalitetskakan. Det var extremt regniga och trötta dagar, men vi var duktiga på inomhusmys, och när regnet lyste med sin frånvaro passade vi på att strosa vid ån och sånt, som man ju bör.

Tuff man.

Efter Uppsala drog vi med ett par svärisar och tog oss till Sundsvall. Där gjorde vi allsköns utflykter, detta är på Norra berget. Min kära släkt påminner lite om en dagisgrupp på nåt vis.

Vi åkte båt också! M/S Medvind.Och Jonathan var gullig.
Det spelades nästintill ohälsosamma mängder minigolf.

Vi tog en mysig picknicktripp till Vättaberget.

Emelie och Alice var med och glassade. Gull!

IKEA-restauangen var en frekvent källa till matintag. Irma passade på att gosa med sin lelle pöjk.

Sen drog vi med svärisarna söderut igen, på en spännande bilfärd till Gislaved. En i familjen valde rutten, med fokus på småvägar så vi kunde njuta av att se vårt avlånga land. Många timmar förflöt, och jag kunde efteråt konstatera att Avesta är otroligt fult samt att det här med långfärd på småvägar är liiite mysigare i fantasin än i realiteten. Men all and all hade vi en trevlig resa, och väl framme i Småland tog Magnus och Emely med mig och mannen till Mandy's diner i Älvsered - en dröm för såna som mig! Milkshakes, hamburgare och femtital för hela pengen. 

Träffade en gosse i guldkosse.

I Smålands djupa skogar hann vi även med en badutflykt till sjön med denna lilla sprätt och hennes mami.

... Och vi paddlade i Nissan; Hasse körde kanotcowboykonceptet fullt ut... tills han välte. Jomen efter det också, faktiskt. Gulligast med vält-incidenten var att han, hela stunden han befann sig under vatten, omsorgsfullt höll upp handen med en godisbit i, ovanför ytan. Bra med prioriteringar i livet!

Lite kusin- och trädklättrarkärlek som avslutning för denna gång. To be continued...