torsdag, december 31, 2015

2015 enligt fru Haraldsson, del 1


Jag har lätt att få för mig att just inget händer i mitt liv, att den mesta tiden ägnas åt att läsa om och betrakta andras liv genom olika medier. Det är så mycket vardagsdräll här, liksom.

Men när en börjar summera och tänka efter, så har det ju faktiskt hänt mer än trott!

Se bara på detta år. Här följer ett försök till krönika i oordning, såhär den sista december. (Visst är det lite mäktigt med nyår på nåt sätt, även om man som jag och många med mig väljer att inte fira det? Känslan av att vända blad - som kungen skulle sagt - och börja om på ny kula. Lite fräscht och härligt på nåt vis.)

I januari blandades sorg och glädje på ett dramatiskt sätt. Min bästis blev ihop med en bra karl, och lyckan var total för oss alla. Veckan efter firade jag och mannen vår bröllopsdag hemma i lägenheten, lite småsjuka, med trerättersmiddag och presentvin, när vi fick ett oväntat och hårt dödsbesked.
 Var senare på en fin och trösterik begravning för denne vår käre broder, som vi längtar efter att träffa frisk och glad i en bättre värld.

Firade sedan lite mer bröllopsdag, denna gång på fantastiskt mysiga Nääs fabriker, där vi åt gourmetmiddag, bastade och vinterbadade (det sistnämnda gjorde blott jag och en gullig finsk tant som var där samtidigt; Jonathan höll ställningarna inne i värmen istället), innan vi hoppade ner i badkaret med en flaska skumpa och somnade.


 Jo just det, vi hade lite mer snö den vintern, än nu...


Mot vårkanten var jag med en massa härliga människor hos kära vännen Karin på försenad inflyttningfest (ska jag säga, som typ aldrig haft nån). Mannen min var hemma och sjuk, men vi lyckades få tillräckligt party mode ändå, och dansade halva natten på balkongen, i soffan, på stolar samt golvet. Hade såpass kul att grannarna ovanför försökte muta sig in, bland annat genom att skicka ner snus- och ciderpaket via balkongen. (Det hjälpte inte.)





I februari var jag på mitt sista pionjärmöte med kretsen, för denna pionjärperiod. I mars tog jag nämligen paus, på grund av hälsa och sånt. Hoppas kunna börja igen såklart, men om inte så är jag väldigt glad och tacksam över att ha fått göra tjänst för vår Gud på heltid i nästan tre och ett halvt år.

... Så jag började vila mer.





Detta var även våren då Änggårdsbergen blev vårt favoritpromenadställe. Så nära, mysigt och stort! Härliga utsiktsplatser också. Varm choklad i ryggsäck, och marsch pannkaka iväg. Njutigt värre.



 I maj var det så äntligen dags att åka till drömresmålet Paris! Som tur var fick vi med oss våra älsklingsknäppisar Joel och Febe, som hade varit där innan och därför både kunde agera fint sällskap och lite trygghet. Febes bror, vår vän, fine superhjälten David, följde också med.

Vi tittade på och besökte ofattbart snygga Eiffeltornet, hade rosépicknickar, gick på möte, spanade in Jim Morrisons - och massa andra döingars - snygga gravar, strosade och promenerade ett oräknerligt antal steg, förälskade oss i Marais, fick en guidad tur på Louvren av en kanadensisk syster, käkade, fikade på dyr tesalong, besökte Montmartre, hittade världens bästa park i Belleville, spelade fruktansvärt mycket Risk i lägenheten vi hyrde, föråt oss lite smått på brie och fikonmarmelad, samt åt godaste bruléepuddingen nånsin.
Allt var vackert i Paris. Till och med gatlyktorna. Inte ens bussarnas tutor var annat än melodiösa. Lite farligt faktiskt, eftersom jag när vi just anlänt till stan gick i godan ro mitt på vägen, framför en buss som tutade sådär gulligt, hur länge som helst innan mina resekamrater slutligen fick mig att inse vad det var som lät.
Hursomhelst. Mögligt men underbart ställe, och självklart vill vi tillbaka.


Vy från en promenadjärnväg/trädgård.


 Vissa av oss hittade hem under denna skylt...


Vacker gatlykta, och duva.


Flodhäng på kvällarna.


Snygg Febe, och kanske skådar man ett visst torn där i bakgrunden..?



Louvren by night


Lyktor på snofsiga ställen måste putsas, å nån måste ju jobba med det å.


Vi besökte Eiffeltornet i precis rätt tid; från eftermiddagsljus via skymning till mysigt mörker.


Och däri kunde man pussas. Det rentav uppmuntrades.


Nä hörrni, det blev så mastigt med alla Parisbilder, så detta år får nog delas upp i två blogginlägg tro ja. Tyckte ni att detta var intressant, så håll i hästarna, för det kommer snart mera.


Peace tills vidare!