torsdag, april 09, 2015

It might aswell be spring


Jag brukar envisas med att hösten är min favorit, den årstid som får mig att känna mig mest levande. Och så kanske det är, jag vet inte just nu.

Jag kan inte tänka klart, ty jag är förälskad. I våren.

Det är samma visa varje år.

Att dagarna sakta förlängs, det gyllne ljuset smyger sig på, de karga träden knoppas, tjälen släpper, jorden ger ifrån sig sin angenäma doft och fågelsången gör sig påmind - det är som en pånyttfödelse.

Som att få sitt torskblocksliknande hjärta upptinat, ögonen öppnade och sinnet kraftigt påmint: det är såhär det känns att leva!

Solljuset och värmen är aldrig så uppskattade som då. Det då som är nu.
Det är som att vara nykär; det spelar föga roll vad man gör, huvudsaken man får vara nära det där varma skenet, källan till ens känslors explosionsartade uppvaknande.

Men det är något mer. Något abstrakt, svårt att sätta fingret på.
Något som gör våren alldeles magisk.

Är det nostalgi? Minnen av allt som nånsin fått oss att känna oss levande, spirande, brinnande?
Från de trygga ljudet av de vita barnvagnshjul som rullade under ens späda lekamen i tidiga år, till spännande skoldagar, cykelturer, pappor som tvättar bilar på gårdarna, sommarlov, blåglänsande hopprep, förälskelser, studentfiranden och dygn som aldrig tog slut...

Är det allt som vaknar? Längtan, drömmar, minnen, dofter, planer, energi, förhoppningar...


Jag tror på en kombination av allt.
Och jag älskar det.