torsdag, december 31, 2015

2015 enligt fru Haraldsson, del 1


Jag har lätt att få för mig att just inget händer i mitt liv, att den mesta tiden ägnas åt att läsa om och betrakta andras liv genom olika medier. Det är så mycket vardagsdräll här, liksom.

Men när en börjar summera och tänka efter, så har det ju faktiskt hänt mer än trott!

Se bara på detta år. Här följer ett försök till krönika i oordning, såhär den sista december. (Visst är det lite mäktigt med nyår på nåt sätt, även om man som jag och många med mig väljer att inte fira det? Känslan av att vända blad - som kungen skulle sagt - och börja om på ny kula. Lite fräscht och härligt på nåt vis.)

I januari blandades sorg och glädje på ett dramatiskt sätt. Min bästis blev ihop med en bra karl, och lyckan var total för oss alla. Veckan efter firade jag och mannen vår bröllopsdag hemma i lägenheten, lite småsjuka, med trerättersmiddag och presentvin, när vi fick ett oväntat och hårt dödsbesked.
 Var senare på en fin och trösterik begravning för denne vår käre broder, som vi längtar efter att träffa frisk och glad i en bättre värld.

Firade sedan lite mer bröllopsdag, denna gång på fantastiskt mysiga Nääs fabriker, där vi åt gourmetmiddag, bastade och vinterbadade (det sistnämnda gjorde blott jag och en gullig finsk tant som var där samtidigt; Jonathan höll ställningarna inne i värmen istället), innan vi hoppade ner i badkaret med en flaska skumpa och somnade.


 Jo just det, vi hade lite mer snö den vintern, än nu...


Mot vårkanten var jag med en massa härliga människor hos kära vännen Karin på försenad inflyttningfest (ska jag säga, som typ aldrig haft nån). Mannen min var hemma och sjuk, men vi lyckades få tillräckligt party mode ändå, och dansade halva natten på balkongen, i soffan, på stolar samt golvet. Hade såpass kul att grannarna ovanför försökte muta sig in, bland annat genom att skicka ner snus- och ciderpaket via balkongen. (Det hjälpte inte.)





I februari var jag på mitt sista pionjärmöte med kretsen, för denna pionjärperiod. I mars tog jag nämligen paus, på grund av hälsa och sånt. Hoppas kunna börja igen såklart, men om inte så är jag väldigt glad och tacksam över att ha fått göra tjänst för vår Gud på heltid i nästan tre och ett halvt år.

... Så jag började vila mer.





Detta var även våren då Änggårdsbergen blev vårt favoritpromenadställe. Så nära, mysigt och stort! Härliga utsiktsplatser också. Varm choklad i ryggsäck, och marsch pannkaka iväg. Njutigt värre.



 I maj var det så äntligen dags att åka till drömresmålet Paris! Som tur var fick vi med oss våra älsklingsknäppisar Joel och Febe, som hade varit där innan och därför både kunde agera fint sällskap och lite trygghet. Febes bror, vår vän, fine superhjälten David, följde också med.

Vi tittade på och besökte ofattbart snygga Eiffeltornet, hade rosépicknickar, gick på möte, spanade in Jim Morrisons - och massa andra döingars - snygga gravar, strosade och promenerade ett oräknerligt antal steg, förälskade oss i Marais, fick en guidad tur på Louvren av en kanadensisk syster, käkade, fikade på dyr tesalong, besökte Montmartre, hittade världens bästa park i Belleville, spelade fruktansvärt mycket Risk i lägenheten vi hyrde, föråt oss lite smått på brie och fikonmarmelad, samt åt godaste bruléepuddingen nånsin.
Allt var vackert i Paris. Till och med gatlyktorna. Inte ens bussarnas tutor var annat än melodiösa. Lite farligt faktiskt, eftersom jag när vi just anlänt till stan gick i godan ro mitt på vägen, framför en buss som tutade sådär gulligt, hur länge som helst innan mina resekamrater slutligen fick mig att inse vad det var som lät.
Hursomhelst. Mögligt men underbart ställe, och självklart vill vi tillbaka.


Vy från en promenadjärnväg/trädgård.


 Vissa av oss hittade hem under denna skylt...


Vacker gatlykta, och duva.


Flodhäng på kvällarna.


Snygg Febe, och kanske skådar man ett visst torn där i bakgrunden..?



Louvren by night


Lyktor på snofsiga ställen måste putsas, å nån måste ju jobba med det å.


Vi besökte Eiffeltornet i precis rätt tid; från eftermiddagsljus via skymning till mysigt mörker.


Och däri kunde man pussas. Det rentav uppmuntrades.


Nä hörrni, det blev så mastigt med alla Parisbilder, så detta år får nog delas upp i två blogginlägg tro ja. Tyckte ni att detta var intressant, så håll i hästarna, för det kommer snart mera.


Peace tills vidare!


fredag, november 06, 2015

Den gråaste av novemberfredagar

... Det kan vara den här.

Jag är hemma sjuk för femtiomiljardte gången detta år, och nog för att jag är en hemmamysare av rang - jag ÄLSKAR att vara hemma och finner det gravt underskattat generellt i samhället - men nu börjar det bli tradigt.

Utan rutiner blir det till slut inte mysigt. Bara rörigt. I alla fall om man är som mig, med konstant beslutsångest och hundra parallella tankar om hur man ska utnyttja den potentiellt mysiga hemmadagen allra bäst.

Jag vet vad jag måste göra när jag fastnat i sånt här gegg.
Ta en promenad.
Ja, jag är förkyld, och ja, jag är sjukskriven. Och. Det ÄR så grått och rått ute.
Men hjärnan behöver startas om, lungorna behöver frisk luft, och kroppen behöver hjälp att vakna till.

Ja, en lugn runda i skogen får det bli.

Och sen då? Det är ju ändå fredag.

Visst är det märkligt att även om man varit hemma och haft slappa dagar hela veckan, så känns det lite speciellt med fredag eftermiddag och kväll?
Hur piffa upp den kommande, undrar jag febrilt...

En sak kan ju vara att byta från pyjamasbyxor till vanliga. Kanske lite smink i nyllet på det, och en god middagsplan. Åh, kikärtsbollar med mozzarella, tomat och parmesan!

Och så ska jag fråga ut min snygge man på biodejt. Vi har ju trots allt gratisbiljetter.

Bra, då var det avgjort. Tur jag har er, glad we got this settled.


Jo jag funderar på att byta jobb också. Igen. Trött på att bli smittad av alla stackars sjuka småttingar som inte får komma hem i tid/vara hemma tillräckligt länge för att hålla sig krya.
Och trött på lite annat.

Men jag älskar ju barn, och allt som hör till dem. Redan i treårsåldern var jag helt besatt vid typ småkusiners blöjor och grejer, och det bästa som fanns var när jag fick ta hem en och annan blöja till mina högt älskade och väl vårdade dockor (tog mina mammalekar mycket seriöst; kunde till exempel inte ha napp i munnen/pyjamas på mig/gråt i halsen och leka mamma samtidigt, ty det var orealistiskt).

Och sen ville jag bli barnmorska. Men det kommer inte ske i detta världssystem (dock är det en av alla grejer jag vill pyssla med i den riktiga framtiden).

Såååå... vill gärna fortsätta ha med kids att göra. Tänker nån butik, kanske Babyproffsen eller Villervalla eller nåt sånt? Det vore roligt tro ja. 


Ja blablabla puss på er, och gör nåt fredagigt nu vetja!



PS. Blev inbjuden i en receptdelargrupp på Facebook, och upptäckte att det var väldigt trevligt. Kände mig lite som Julie i "Julie & Julia" när jag skrev mitt debutinlägg där... och det gjorde mig dessutom väldigt sugen på både nämnda film, god mat, och att blogga. Så ja. Här är jag nu, och skriver en massa ovett. Varsågoda! DS.

lördag, oktober 10, 2015

Soul, Interstellar, drömmen om Paris

Jag har längtat så efter att skriva, så nu när jag bestämde mig för att göra det, kände jag hur hjärtat slog extra fort, och jag nästan fick hämta andan av uppspelthet.

Hej!

Det är en bleksolig höstlördag, klockan är snart två, och jag har just bytt om från pyjamas till lagom fina hemmakläder. Dricker kaffe och lyssnar på ljudet av en Microsoft-konferens som J ligger i soffan och betraktar.

Vi skulle bort ikväll. På mat- och instrumentkväll hos fina vänner i vår nya församling (bytte från Göteborgs västra till Frölunda i juni - men samma religion förstås, haha).
Men vi är krassliga och trötta, så var nödgade att avboka, med ledsna hjärtan.

Hoppas de vågar fråga oss igen.

Åh. Hur gör man nu igen när man bloggar? Bara att skriva random tankar eller? Bra, jag har många.

En grej: vi började se Interstellar igår. Var väldigt pepp på att se den på projektor en mörk kväll. Och det var ju lovande med alla snygga scener, både i rymden och på jorden. Härlig känsla!
Men i övrigt; vilken lökighet! Matthew McConahewylewydewy spelade över med sin släpiga röst och dialekt samt överdrivet tjocka s-ljud. Plus att den skulle vara så vetenskapligt förklarande men inte var det på ett korrekt sätt (som J sa; bättre att låta science-fiction vara fiction, inte hitta på massa elaborerade låtsas- och halvlåtsasförklaringar).

Nåja. Vill nog se färdigt den bara för att se hur det går med allt. Men annars, nä. Den får en av fem toasts.
Har ni sett den? Vad tyckte ni? Jag lovar att inte tycka illa om er ifall ni tyckte om den.


En annan grej: man borde lyssna mer på Gladys Knight (& the pips). Old-fashioned soul och Michael Jackson-funkighet i ett. Det måste ju gillas.

Ja, och så det här med hösten då. Jag älskar den ju. Såna här soliga dagar med frisk luft, som gör en helt genomvädrad när man vistas i det, är bland det goaste jag vet, vädermässigt.
Men jag har förr haft väldigt svårt med mörkret, och nu har jag svårt med det igen, från och med förra hösten ungefär. Hela vinterhalvåret var ju så extremt grått och tungt då, som en depressionsfilt över hela världen och hela en själv.
Det är som att mörkret ger vardagsångest alldeles för mycket utrymme.

Min hjärtevän har också väldigt svårt med mörkret. Han lider mer än mig. Oh vad jag skulle vilja rota fram en pengagömma och överraska honom med en sistaminuten till en bekymmersfri vecka någonstans.
Han är verkligen en känslostark fransman inuti, och om jag hade mer makt skulle jag se till att han alltid alltid fick omges av solsken, värmekällor, musik samt njutbar mat och dryck.

Livet borde alltid vara som i Paris i maj.

Vi ska i alla fall åka till Sundsvall i julhelgen - inte så soligt och franskt, men skönt med familjemys och lite avbrott från vardagen i alla fall. 


Sist ut idag, ett litet ekonomitips till er som gillar havredryck: GÖR ER EGEN! Det kostar typ en hundradel av vad en Oatly-tetra går loss på. Och är så enkelt. Detta är ett höftrecept, men funkar helt okej: 2 dl havregryn till 1 liter vatten plus nån nypa vatten och dito olja. Mixa. Sila. Rör om. Häv.



Tack för mig televerket!

Nu blir det sängbäddning, bokläsning, och kanske lite brödbak.

Peace!


torsdag, april 09, 2015

It might aswell be spring


Jag brukar envisas med att hösten är min favorit, den årstid som får mig att känna mig mest levande. Och så kanske det är, jag vet inte just nu.

Jag kan inte tänka klart, ty jag är förälskad. I våren.

Det är samma visa varje år.

Att dagarna sakta förlängs, det gyllne ljuset smyger sig på, de karga träden knoppas, tjälen släpper, jorden ger ifrån sig sin angenäma doft och fågelsången gör sig påmind - det är som en pånyttfödelse.

Som att få sitt torskblocksliknande hjärta upptinat, ögonen öppnade och sinnet kraftigt påmint: det är såhär det känns att leva!

Solljuset och värmen är aldrig så uppskattade som då. Det då som är nu.
Det är som att vara nykär; det spelar föga roll vad man gör, huvudsaken man får vara nära det där varma skenet, källan till ens känslors explosionsartade uppvaknande.

Men det är något mer. Något abstrakt, svårt att sätta fingret på.
Något som gör våren alldeles magisk.

Är det nostalgi? Minnen av allt som nånsin fått oss att känna oss levande, spirande, brinnande?
Från de trygga ljudet av de vita barnvagnshjul som rullade under ens späda lekamen i tidiga år, till spännande skoldagar, cykelturer, pappor som tvättar bilar på gårdarna, sommarlov, blåglänsande hopprep, förälskelser, studentfiranden och dygn som aldrig tog slut...

Är det allt som vaknar? Längtan, drömmar, minnen, dofter, planer, energi, förhoppningar...


Jag tror på en kombination av allt.
Och jag älskar det.

onsdag, februari 25, 2015

En återkomst i februari

Tio månader sen sist jag skrev.
Det måste vara mitt rekord.


Hej igen.


Jag har längtat.
Är ni där ännu?
Jag skriver nog mest för mig själv, ändå. Men det är ju kul om även andra ögonpar möter mina ord.


Jag är 29 år nu. Nästan 30! Nej. 29 är 29, inget annat. En fin siffra, om ni frågar mig. Grön och mörklila. Klart finare än beigegula, kommunalaktiga 28.


Fast mitt tjugoåttonde år var bra, såklart.
Vad annars?
Jag hade ju just gift mig med den finaste tänkbara mänska.
  Vi hade haft världens bästa honeymoon-vecka i en stuga i Smålands skogar, när vinternvindarna vinade som värst.


Vi fick en fräsch och fin lägenhet i ett femtiotalsområde i Göteborg.


Vi färdades i vår lilla bil lite hit och dit - bland annat till Sundsvall, Malmö, Gislaved, Halmstad och Uppsala, och sög i oss mycket andlig och bokstavlig festföda samt kramades och skrattade med många älskade vänner och släktingar.


Vi såg nära kära vänner äntligen våga falla för varandra, öppet och på riktigt.


Vi förlorade en annan (tillfälligt hoppas vi såklart), och ytterligare en familj i vår närhet ändrade utformning.


Vi gjorde upp en miljon planer för våra liv, för att sedan komma fram till att vi knappt orkar förverkliga en enda av dem just nu. Eller jo. Men en i taget, och i långsammare takt.
Vi vill så mycket.
Måste påminna oss om att det också är okej att bara vara där man är, precis nu, och göra det man gör. Och samla kraft och intryck.
Spara dem på nåt smart ställe så man kan använda dem framgent.


Jag bytte jobb också.
Är kvar som assistentvikarie (men jobbar aldrig mer hela dygn, och älskar det faktumet).
Men mest är jag dagisfröken. Eller barnskötare, som det tydligen heter på riktigt.
Obehörig sådan dessutom.


Men jag känner mig ganska behörig. Får kramar och pussar av de minsta, får prata och skratta tillsammans med, och ibland mottaga komplimanger av, de lite äldre.
Det är så fint.


Lite mer energi har lämnat mig också. Och huvudvärken är en närmare bekant nu igen, efter några år med blott ytlig bekantskap.

Så nu håller jag som bäst på att forma om min tillvaro en smula. Sänka ribban lite. Anpassa mig. Vila mer. Tänka långsammare.
Det ska nog gå. Mannen som är en gåva hjälper mig.


Så. Här är vi alltså nu. Livet är fint och i ständig förändring.
Och vi längtar efter ny världsordning, en majvecka i Paris, samt sommar.


Peace!