onsdag, februari 05, 2014

Bara några rader om det här med att vi gift oss


Jag är en fru nu.
Och det är typ världens bästa grej.


Vårt bröllop var nervöst först, sedan migränigt, sedan både och, och sen gick allt det över.

Framför allt var det konstant fantastiskt, kärleksfullt, vänspäckat, glatt, roligt, sagolikt, gott, rörande och dansant.
Vi var fruktansvärt kära, våra familjer var så fina, mina syskonbarn värmde mitt hjärta hela dagen. Det var en sann ära att få ha dem bredvid mig under middagen.

Niklas och AnnaKarin var den bästa och roligaste värdduo man kan tänka sig - dessutom körde de stenhårt med Klunganreferenser, trots att flertalet gäster inte förstod nånting. Älskart!
Aino, Richard, Chris och Niklas sjöng obeskrivligt vackra sånger.
Irma läste en verklighetsbaserad saga om oss, med fiffiga ljudeffekter.
Mamma höll ett tal till Jonathan med viktiga lärdomar om mig.
Pappa höll ett tal till mig med alla de klassiska barnpinsamheterna.
Alejandro Fuentes Bergström dök upp med några visdomsord!
Bland mycket annat.

Vi fick också, glädjande nog, igång ett hejdundrande dansgolv! Och jag fick skaka rumpa innesluten i mer tyg än nånsin tidigare. Men det gick bra det med.
Och trots idogt slängande med huvudet så satt frisyren kvar hyfsat bra hela vägen till hotellet (dit vi för övrigt anlände precis på tolvslaget på natten - och se då snöade det)!

Och jag kände mig lite som en Disneyprinsessa i min begagnade billiga klänning som svärmor Irma och kära vän Mireille lagt sina kärleksfulla händer på, och fått till precis så som jag fantiserat om.
Plus frisyren som superduktiga Cecilia var så snäll och fixade i utbyte mot lite frukost med vänner.


Den första tiden som gift kan vara riktigt jobbig, har folk upplyst oss om. "Det första året är värst", osv. Kanske det. Det återstår att se i så fall.
Det enda jobbiga under de 2,5 första veckorna har i vårt fall varit att jag varit i princip konstant sjuk sen vi kom hem från vår ljuvliga stugvecka.
Turligt nog är min man världens bästa omhändertagare, sällskapshållare och tröstare.
Så vi har det rätt mysigt i den hostiga misären, ändå.
Han bjuder på TV-serietittning, servering av te och mat hela vägen till soffan, kramar och klappar, skämt och komplimanger.



Japp, livet som fru Haraldsson passar mig utmärkt!