Move on up

Livet känns lite lättare igen.
Och det är som om kroppen vaknat till liv litegrann.

Är det den begynnande höstluften?
Den efterlängtade Brunobehandlingen som åter gjort min höft rak och blockeringarna i min lekamen färre?
Eller en period, som så mycket annat gällande kroppen och hälsan min?

Kanske en kombination.

Hursomhelst gillar jag det.

Kommer inte bli nån tvättäkta träningsbrud, och kommer sällan eller aldrig att offra en efterlängtad sovmorgon till förmån för "en go morgonrunda".

Men jag vill inte längre vara stillasittande, och ta sovpauser så fort tillfälle ges på jobbet.
Jag längtar efter lagoma hurtpromenader och danspass på Friskis - och har till och med börjat fantisera om att cykla till jobbet, tvärs över hela stan.
Jag vill bli piggare, gladare, starkare och aningen fastare.

För jag vet ju att hjärnan mår så mycket bättre då, att tankarna kvicknar till och får lättare att sortera sig själva.
Och att min segjobbade kropp behöver lite hjälp på traven, med syresättning och allt möjligt.

Jamen dåså. Hä ä väl ba som å sätt igång då.

"Ner på golvet och ge mig femton!" som Paolo Roberto skulle ha sagt.


Eller snarare: ut å ta en liten komigångpromenad.

Peace!