måndag, augusti 26, 2013

Move on up


Livet känns lite lättare igen.
Och det är som om kroppen vaknat till liv litegrann.

Är det den begynnande höstluften?
Den efterlängtade Brunobehandlingen som åter gjort min höft rak och blockeringarna i min lekamen färre?
Eller en period, som så mycket annat gällande kroppen och hälsan min?

Kanske en kombination.

Hursomhelst gillar jag det.

Kommer inte bli nån tvättäkta träningsbrud, och kommer sällan eller aldrig att offra en efterlängtad sovmorgon till förmån för "en go morgonrunda".

Men jag vill inte längre vara stillasittande, och ta sovpauser så fort tillfälle ges på jobbet.
Jag längtar efter lagoma hurtpromenader och danspass på Friskis - och har till och med börjat fantisera om att cykla till jobbet, tvärs över hela stan.
Jag vill bli piggare, gladare, starkare och aningen fastare.

För jag vet ju att hjärnan mår så mycket bättre då, att tankarna kvicknar till och får lättare att sortera sig själva.
Och att min segjobbade kropp behöver lite hjälp på traven, med syresättning och allt möjligt.

Jamen dåså. Hä ä väl ba som å sätt igång då.

"Ner på golvet och ge mig femton!" som Paolo Roberto skulle ha sagt.


Eller snarare: ut å ta en liten komigångpromenad.

Peace!

onsdag, augusti 21, 2013

August, die she must


Fina sensommarsoliga dagar.
Underbara vänner och mycket att göra.
Världens bästa kärlek.

Men också tungt.
Tungt hjärta, tungt ömt huvud.
Mage som inte vet vad den vill.
Hjärna som snurrar fortare än den egentligen orkar.
Den enorma viljan att finnas till hands och räcka till för så många.
Skevhet och massiv trötthet.

Kanske ett behov av lite extra ompyssleri.



That's all.

tisdag, augusti 20, 2013

Livet, sensommar 2013


"Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra."

fredag, augusti 09, 2013

On location


Hur spenderar man bäst en ledig, regnig, åskig dag i ett främmande land utan vänner inom räckhåll?

Jag vet inte. Men jag är ganska nöjd med min.

Har gjort mitt bästa för att inte hamna i det vanliga dilemmat; det vill säga vilja njuta så mycket av kravlösheten och lugnet så att jag får beslutsångest gällande hur jag bäst ska spendera tiden, så jag blir alldeles stressad och får knappt nåt gjort överhuvudtaget, och vips är dagen och ledigheten över.

Det gick rätt bra.

Ägnade en del av förmiddagen åt att vika kläder och packa om i resväskan (för då känns det som om man ska åka hem jättesnart). Tittat klart på "Midnight in Paris" som ger fruktansvärt fina sinnesbilder och akut frankrikebehov.
Slösurfat och lagt Harpan.
Tagit en promenad runt den gulliga by jag befinner mig i, och även gjort ett stopp för cappuccino och karameller på ett litet, litet kafé.
Läst, småstuderat, skrivit, hållit skriftlig kontakt med mitt hjärtas löv, osv.

Och ikväll lyckades jag åstadkomma tvättäkta fredagsmys med hjälp av en gul liten bordslampa (obs bords-lampa, ej bord-slampa), lite godis och dylikt, en liten flaska rödvin och The Holiday.

Det blev allt lite drömlivskänsla, så jag var tvungen att fnissa för mig själv.

Nu är filmen slut, vinet likaså.
Jag lyssnar till ny spellista på Spotify och jublar inombords, för om två dygn befinner jag mig på svensk mark igen, och har blivit hämtad av tidigare nämnda löv, och ordningen är någorlunda återställd.


Med denna glädjefulla insikt ämnar jag nu bädda ner mig; önskar eder alla  en glädjefull/skön/lat/flitig helg.


Peace!


söndag, augusti 04, 2013

"Gåva från Gud"


Låt mig berätta om kärleken.
Den där som alla säger ”dyker upp när man minst anar det”.
Den som jag både tagit för givet skulle drabba mig, och tänkt vara omöjlig; inte gjord för mig. 

Jag hade alltså både rätt och fel.

Rätt i det första.

När jag drabbades?
Vet inte exakt. 
Den liksom smög sig på, i början med vänskapens harmlösa och avslappnade ansikte. 

Det var omkring ett år sedan. 
I takt med ökat antal timmar spenderade tillsammans, ökade också insikten av att det här var precis en sån person jag alltid tänkt att OM det ska vara nåt, ska det vara med en sådan.

En sådan med egenskaper jag under bön begrundat och högt värderat.
Kriterier, om man nu får kalla dem sådana (ja, några får man ha):

  • Att älska att leva livet på samma sätt som jag gör; att prioritera likadant och finna glädje i det. 
  • Att vara snäll. Alltså verkligen i grunden. Ty det är underskattat - och tämligen sällsynt. 
  • Att kunna skratta åt en massa saker i vardagen; dela mitt sinne för humoristiska detaljer som gemene man anser vara trams, eller inte anser vara något alls pga. inte noterar. 
  • Att uppskatta skönhet och charm, men inte lägga alltför stor vikt och värdering vid sådant (och inse att kärlek, det har inget med benstruktur och hudtextur att göra). 
  • Att dela drömlivskänsla. Ni vet den där inre bilden av vilken känsla och vilket filter livet ska ha för att kännas optimalt och filmiskt – drömskt. 



Jag hörde på omvägar något viskas på hösten, något om vad han tyckte om mig.


Det skrämde mig inte, vilket förvånade mig lite.
Och tanken började gro. Leta sig ner från hjärna till hjärta. 

Kontakt ökade, modernt slag av brevväxling tog form. 
Så många tankar, betraktelser och skratt att utbyta och dela! Så lika vi var, men ändå – så mycket nytt vi hade att delge varandra.
Har, fortfarande.



Och också, en insikt: så stilig han är!
Så charmig och fin – och det där födelsemärket under vänsterögat, det vill jag bo i. 

Så självklart det blev att vi hörde ihop, och så rädd jag blev att förstöra, missförstå, förlora det som ännu inte var mitt.

I förtäckta ordalag skrev vi om det båda egentligen visste.

Och till slut, en alldeles för sen natt i våras (men inte en dag för tidigt) när bara en knarrig trätrapp skilde våra bostäder åt, var orden inte förtäckta längre. De flödade fritt, om än lite nervöst, där i nämnda trapp.

Goda beslut fattades, och resten är historia.

En underbar, solig, lycklig, känslostormande – men också förnuftig, fast grundad och väl genomtänkt historia.


Och mer än så. För, som den gode Hellström säger:
”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”

Äventyret har bara börjat.
Och varje dag tackar jag den som tackas bör, för min hjärtevän som i sanning lever upp till sitt namns innebörd.