tisdag, januari 08, 2013

"Det kunde lika gärna varit jag, lilla fågel blå"


Okej, nu är det mitt i natten och min hjärna har börjat friskna till och pigga på sig, vilket resulterar i intensivt ältande och sömnlöshet, som kompensation för de senaste förkylningsdagarna.

Så jag reserverar mig för konstaterande av självklarheter, navelskåderi och floskler här nedan.

Då så...




Plötsligt fattar jag, rent känslomässigt. Det jag skulle ha fattat i nyfikna barn- och ungdomsår (eller det som BORDE varit nyfikna år, men som var ovanligt trötta och ganska omotiverade, tålamodsbristande och ängsliga år).

Varför skulle jag INTE kunna? Den känslan.


Om ni bara visste vilka hämningar jag lagt på mig själv, vilka hinder jag satt upp för mig själv, hur jag vägrat att ens försöka närma mig att bli bra på nåt, genom åren.
Gällande de mest triviala saker.
Speciellt kreativa. Spela instrument, typ.
Helt sjukt.

"Nä det där kan inte jag göra."
"Inte min grej."
"Kommer aldrig förstå ändå."
"Ingen idé att pröva."

(Fast jag egentligen så hjärtans hjärna ville.)


Och denna ständiga inre konflikt. Bråket med mig själv om att ja visst är det okej att inte vara kreativ, nä självklart måste man inte vara det. Vilket har lett till nåt slags passiv irritation, nästan hatkärlek (som bottnat i osäkerhet och mindervärdeskomplex förstås) riktad mot alla som har valt att leva ut sin kreativitet.

Och ändå, till och från men relativt konstant, en oundviklig sorg och ångest över bristen på eget kreativt utlopp.
(Det låter överdrivet dramatiskt, men det är så det har känts, och fortfarande känns, ibland.)



Och nu får det vara nog med det här lallandet om att jag vill så mycket men det aldrig blivit nåt av nåt.
Vadå, det är väl bara att göra?! Man behöver väl inte skriva upp sig på att bli mästergitarrist och spela i band bara för att man ärver en gitarr och går en grundkurs?
Och man behöver inte bevisa för nån att man gått och lärt sig banka skiten ur ett trumset, eller plinka lite på ett piano.
Man behöver faktiskt inte ens delta i en dansuppvisning efter att ha ägnat ett tiotal timmar åt att göra bland det roligaste man vet.

Man behöver bara göra det för sin egen skull.

Så det så.

Och varför skulle just jag INTE kunna? Jag är väl inte dum i huvet, heller. Lite knäpp kanske, men tämligen normalbegåvad ändå, så vitt jag vet.


Det är dags att sluta älta och börja göra.

Detta gäller nu alltså inte blott mig, utan även er som kanske eventuellt möjligtvis känner igen de ovan beskrivna hämningarna och motstridiga känslorna.

Kom igen å kör ba!



Japp, då så, tack för mig, tisdagmorgon klockan fyra.
Nu ska jag somna till naturfilm.



Mvh, Lill-Mia Törnblom

måndag, januari 07, 2013

Måndag, eller är det måndag förresten, jo det är måndag


Ett inlägg om dan.
Tvingar mig själv, halvt frivilligt.

Höjdpunkten i min tillvaro just nu: vakna för dagen nånstans mellan förmiddag och lunch. Fixa frukost. Knöla ner sig under täcket igen, med frukosten, och kolla film eller svtplay-serier.

Eller höjdpunkt och höjdpunkt. Det är ungefär vad dagarna består av.

Tack och lov för underbara An idiot abroad och småknäpproliga, stundtals tämligen geniala Portlandia (vars helgspecialavsnitt Jack White gästar i flera sekunder).
Och dokumentärer och årskrönikor och slikt, förstås.


Nåt mer fanns nog inte att gräva fram just nu, ur den slöa, snorfyllda ömma massa som ska föreställa mitt huvuds innanmäte.

(Hur mycket snor kan det finnas i en skalle?!)


Längtar innerligt och intensivt efter sommarkvällar, fuktiga grässtrån mot bara fötter, bastu, nattsjöbad och sol som vägrar att helt överge himlen.






Peace.


söndag, januari 06, 2013

Högt och lågt på en deppig gråsöndag



Dagar smälter ihop med nätter som smälter ihop med dagar
och snart vet jag inte vad som är vad
eller vad som är dröm.

Inatt: planer på att mot all förväntan och förmodan åka till Malaysia
- som alla andra.

(I massmailet jag hade skickat ut på Facebook, där jag bad om resekamrater, läste folk in och fick för sig att jag bad om kärlek.)

Och just som jag började längta på riktigt efter nämnda resa, så insåg jag:

Spindlarna.

Det går inte.

Så jag fick stanna hemma.

Ständigt dessa hindrande åttabensmonster.



Såg Stjärnorna på slottet nyss. Generellt tämligen trött på sådant. Men golvades ändå av Lill-Babs. Vilket fruntimmer! Vilken fin kämpe och värdig ultrakvinna.
Är berörd och överförtjust.


"Ibland verkar det som om Barbro blir helt förvånad över vem hon är", sades det om henne.



Men, kommer man nånsin underfund med vem man är? undrar jag.
Och hur, och varför?
Jag har ingen aning. Inget grepp om mig själv.
Fast ändå har jag det, och liksom ett slags grundtrygghet.
Tycker dock att jag är ganska motsägelsefull och oberäknelig i det mesta.

Men det är väl alla? Fast mångfacetterade och komplexa, låter bättre.

Eller så är jag schizofren.


Livet känns väldigt dramatiskt när man varit ganska sjuk och ensam i fyra dagar.
Och otillräcklighetskänslorna, när man tänker på dem man vill vara uppi och till hands för, får enorma proportioner.

ALLT får enorma proportioner (även kroppen, på sikt, tack vare glass- och godisintaget).

Och ens dagar bara rinner ifrån en.



Hoppas att en dusch kan ge lite perspektiv.




lördag, januari 05, 2013