måndag, oktober 28, 2013


Hur mycket kommer det storma inatt?
Hur är det med min cancersjuka vän; hur känner hon sig just nu, vad tänker hon på, vad drömmer hon om? Hur mår hennes familj?
Varför biter jag sönder mina läppar? Skall jag bli förkyld nu igen?
Hur går det för min blivande svärmor att sy om min blivande bröllopsklänning? Kommer den passa mig? Kommer jag i januari att vara en sån där ljuv och vacker brud som alla vill vara, eller kommer jag vara sönderstressad, svettig, odräglig, trött och rödgråten?
Är det verkligen sant att jag ska få världens bästa man som min alldeles egen?
Kan man baka bullar utan vete eller majs?
Hur trött kan man vara och ändå vara vaken?
Hur mår mina saknade systrar och mina syskonbarn?
Hur kan hjärtat rymma så mycket kärlek som är så varierande och olika, men ändå så lika?
Hur många löv kommer det sitta kvar på träden imorgon?



måndag, september 16, 2013

Olika slag av förehavanden


Vad har hänt sen sist?! undrar ni i spänd förväntan.
Tja. Mest två saker.

Jag har varit nåt så vansinnigt förkyld (som vanligt, när jag just skrivit nåt om att min kropp längtar efter motion; vad är dealen med det?!).
Fördel: sovit massor och kollat ikapp en drös teveserier.
(Blev dessutom förstklassigt uppassad av favoritgrannen min. Mer om honom strax.)


Oooch så har jag förlovat mig med bästa tänkbara fästman; min bästa vän och mitt hjärtas kärlek (nyss nämnda granne, praktiskt nog).

Det var en torsdag för ca två veckor sedan, och ett utmärkt sätt att tillfriskna på.
Vi företog oss en picknick i Botaniska, med bubbel, handgjorda chokladpraliner och annat välsmakande, och trots att han redan hade friat till mig flera veckor tidigare, och jag svarat på ett positivt sätt, kändes det här med ringväxling väldigt högtidligt och speciellt.
(Särskilt med Hellströms "Valborg" i bakgrunden - om än i mobilhögtalare... dagens ungdom...)

Jag som alltid tänkt att förlovningar är lite överskattade. Bara ett löfte om ett löfte.
Men nu har jag insett att det är ju inte så bara, minsann!
Och det är ett vackert steg att ta. Dessutom ett praktiskt sätt att förbereda sin omgivning på att det blifver bröllop framgent.

Bröllop, ja. Tänk att jag ska få dela mitt liv med detta guldkorn bland människosöner, denna mästermysare och medtramsare.
Jag kan knappt fatta det. 
Lyllo mig!

Och så det här med att planera bröllop... det är ju en story för sig, som lämpar sig bättre i ett annat inlägg.

Sådärja. Nu när ni uppdaterats om dessa livsviktiga upplysningar, kan jag med gott samvete återgå till läsandet av Damernas detektivbyrå; som kontrast till det regniga höstrusket utanför jobbfönstret.


Peace!


måndag, augusti 26, 2013

Move on up


Livet känns lite lättare igen.
Och det är som om kroppen vaknat till liv litegrann.

Är det den begynnande höstluften?
Den efterlängtade Brunobehandlingen som åter gjort min höft rak och blockeringarna i min lekamen färre?
Eller en period, som så mycket annat gällande kroppen och hälsan min?

Kanske en kombination.

Hursomhelst gillar jag det.

Kommer inte bli nån tvättäkta träningsbrud, och kommer sällan eller aldrig att offra en efterlängtad sovmorgon till förmån för "en go morgonrunda".

Men jag vill inte längre vara stillasittande, och ta sovpauser så fort tillfälle ges på jobbet.
Jag längtar efter lagoma hurtpromenader och danspass på Friskis - och har till och med börjat fantisera om att cykla till jobbet, tvärs över hela stan.
Jag vill bli piggare, gladare, starkare och aningen fastare.

För jag vet ju att hjärnan mår så mycket bättre då, att tankarna kvicknar till och får lättare att sortera sig själva.
Och att min segjobbade kropp behöver lite hjälp på traven, med syresättning och allt möjligt.

Jamen dåså. Hä ä väl ba som å sätt igång då.

"Ner på golvet och ge mig femton!" som Paolo Roberto skulle ha sagt.


Eller snarare: ut å ta en liten komigångpromenad.

Peace!

onsdag, augusti 21, 2013

August, die she must


Fina sensommarsoliga dagar.
Underbara vänner och mycket att göra.
Världens bästa kärlek.

Men också tungt.
Tungt hjärta, tungt ömt huvud.
Mage som inte vet vad den vill.
Hjärna som snurrar fortare än den egentligen orkar.
Den enorma viljan att finnas till hands och räcka till för så många.
Skevhet och massiv trötthet.

Kanske ett behov av lite extra ompyssleri.



That's all.

tisdag, augusti 20, 2013

Livet, sensommar 2013


"Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra."

fredag, augusti 09, 2013

On location


Hur spenderar man bäst en ledig, regnig, åskig dag i ett främmande land utan vänner inom räckhåll?

Jag vet inte. Men jag är ganska nöjd med min.

Har gjort mitt bästa för att inte hamna i det vanliga dilemmat; det vill säga vilja njuta så mycket av kravlösheten och lugnet så att jag får beslutsångest gällande hur jag bäst ska spendera tiden, så jag blir alldeles stressad och får knappt nåt gjort överhuvudtaget, och vips är dagen och ledigheten över.

Det gick rätt bra.

Ägnade en del av förmiddagen åt att vika kläder och packa om i resväskan (för då känns det som om man ska åka hem jättesnart). Tittat klart på "Midnight in Paris" som ger fruktansvärt fina sinnesbilder och akut frankrikebehov.
Slösurfat och lagt Harpan.
Tagit en promenad runt den gulliga by jag befinner mig i, och även gjort ett stopp för cappuccino och karameller på ett litet, litet kafé.
Läst, småstuderat, skrivit, hållit skriftlig kontakt med mitt hjärtas löv, osv.

Och ikväll lyckades jag åstadkomma tvättäkta fredagsmys med hjälp av en gul liten bordslampa (obs bords-lampa, ej bord-slampa), lite godis och dylikt, en liten flaska rödvin och The Holiday.

Det blev allt lite drömlivskänsla, så jag var tvungen att fnissa för mig själv.

Nu är filmen slut, vinet likaså.
Jag lyssnar till ny spellista på Spotify och jublar inombords, för om två dygn befinner jag mig på svensk mark igen, och har blivit hämtad av tidigare nämnda löv, och ordningen är någorlunda återställd.


Med denna glädjefulla insikt ämnar jag nu bädda ner mig; önskar eder alla  en glädjefull/skön/lat/flitig helg.


Peace!


söndag, augusti 04, 2013

"Gåva från Gud"


Låt mig berätta om kärleken.
Den där som alla säger ”dyker upp när man minst anar det”.
Den som jag både tagit för givet skulle drabba mig, och tänkt vara omöjlig; inte gjord för mig. 

Jag hade alltså både rätt och fel.

Rätt i det första.

När jag drabbades?
Vet inte exakt. 
Den liksom smög sig på, i början med vänskapens harmlösa och avslappnade ansikte. 

Det var omkring ett år sedan. 
I takt med ökat antal timmar spenderade tillsammans, ökade också insikten av att det här var precis en sån person jag alltid tänkt att OM det ska vara nåt, ska det vara med en sådan.

En sådan med egenskaper jag under bön begrundat och högt värderat.
Kriterier, om man nu får kalla dem sådana (ja, några får man ha):

  • Att älska att leva livet på samma sätt som jag gör; att prioritera likadant och finna glädje i det. 
  • Att vara snäll. Alltså verkligen i grunden. Ty det är underskattat - och tämligen sällsynt. 
  • Att kunna skratta åt en massa saker i vardagen; dela mitt sinne för humoristiska detaljer som gemene man anser vara trams, eller inte anser vara något alls pga. inte noterar. 
  • Att uppskatta skönhet och charm, men inte lägga alltför stor vikt och värdering vid sådant (och inse att kärlek, det har inget med benstruktur och hudtextur att göra). 
  • Att dela drömlivskänsla. Ni vet den där inre bilden av vilken känsla och vilket filter livet ska ha för att kännas optimalt och filmiskt – drömskt. 



Jag hörde på omvägar något viskas på hösten, något om vad han tyckte om mig.


Det skrämde mig inte, vilket förvånade mig lite.
Och tanken började gro. Leta sig ner från hjärna till hjärta. 

Kontakt ökade, modernt slag av brevväxling tog form. 
Så många tankar, betraktelser och skratt att utbyta och dela! Så lika vi var, men ändå – så mycket nytt vi hade att delge varandra.
Har, fortfarande.



Och också, en insikt: så stilig han är!
Så charmig och fin – och det där födelsemärket under vänsterögat, det vill jag bo i. 

Så självklart det blev att vi hörde ihop, och så rädd jag blev att förstöra, missförstå, förlora det som ännu inte var mitt.

I förtäckta ordalag skrev vi om det båda egentligen visste.

Och till slut, en alldeles för sen natt i våras (men inte en dag för tidigt) när bara en knarrig trätrapp skilde våra bostäder åt, var orden inte förtäckta längre. De flödade fritt, om än lite nervöst, där i nämnda trapp.

Goda beslut fattades, och resten är historia.

En underbar, solig, lycklig, känslostormande – men också förnuftig, fast grundad och väl genomtänkt historia.


Och mer än så. För, som den gode Hellström säger:
”Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än.”

Äventyret har bara börjat.
Och varje dag tackar jag den som tackas bör, för min hjärtevän som i sanning lever upp till sitt namns innebörd.








onsdag, juni 19, 2013

Bästsommar


Å vad jag saknar att skriva.

Jag ville bara säga det.

Snart är det dags igen, det måste det vara.


"My cup runneth over"

och livet är på många sätt finare än på länge.
Kanske finare än nånsin.

måndag, april 08, 2013

Den tjugosjunde våren



Fågelkvitter, videkissar, drömmar om grönska.
Sol som faktiskt värmer lite
- och sänder ljus som avslöjar försummade fönster och kroppsliga skavanker
(men det gör inget).

Förändringar, känslor, hopp.

Nya äventyr i lagom storlek.

Samma stad, annat hus.
Ja, hus.

Vinden,
med retrotapet, sneväggar, pluttkök, källartoa.

Och finfina grannar.



En era som går i graven.
Med betong, vantrivsel, tristess, grannbråk och mögel.

Men också med bästa tänkbara rummisskap, skrattfester, djurläten & fulsång, pionjärkompanjerande, skogspromenerande, kortspelande, Gilmore-aftnar - och the occasional vardags-vin.

Bitterljuvt.




"Det här är slutet på resan och början på en ny."

tisdag, januari 08, 2013

"Det kunde lika gärna varit jag, lilla fågel blå"


Okej, nu är det mitt i natten och min hjärna har börjat friskna till och pigga på sig, vilket resulterar i intensivt ältande och sömnlöshet, som kompensation för de senaste förkylningsdagarna.

Så jag reserverar mig för konstaterande av självklarheter, navelskåderi och floskler här nedan.

Då så...




Plötsligt fattar jag, rent känslomässigt. Det jag skulle ha fattat i nyfikna barn- och ungdomsår (eller det som BORDE varit nyfikna år, men som var ovanligt trötta och ganska omotiverade, tålamodsbristande och ängsliga år).

Varför skulle jag INTE kunna? Den känslan.


Om ni bara visste vilka hämningar jag lagt på mig själv, vilka hinder jag satt upp för mig själv, hur jag vägrat att ens försöka närma mig att bli bra på nåt, genom åren.
Gällande de mest triviala saker.
Speciellt kreativa. Spela instrument, typ.
Helt sjukt.

"Nä det där kan inte jag göra."
"Inte min grej."
"Kommer aldrig förstå ändå."
"Ingen idé att pröva."

(Fast jag egentligen så hjärtans hjärna ville.)


Och denna ständiga inre konflikt. Bråket med mig själv om att ja visst är det okej att inte vara kreativ, nä självklart måste man inte vara det. Vilket har lett till nåt slags passiv irritation, nästan hatkärlek (som bottnat i osäkerhet och mindervärdeskomplex förstås) riktad mot alla som har valt att leva ut sin kreativitet.

Och ändå, till och från men relativt konstant, en oundviklig sorg och ångest över bristen på eget kreativt utlopp.
(Det låter överdrivet dramatiskt, men det är så det har känts, och fortfarande känns, ibland.)



Och nu får det vara nog med det här lallandet om att jag vill så mycket men det aldrig blivit nåt av nåt.
Vadå, det är väl bara att göra?! Man behöver väl inte skriva upp sig på att bli mästergitarrist och spela i band bara för att man ärver en gitarr och går en grundkurs?
Och man behöver inte bevisa för nån att man gått och lärt sig banka skiten ur ett trumset, eller plinka lite på ett piano.
Man behöver faktiskt inte ens delta i en dansuppvisning efter att ha ägnat ett tiotal timmar åt att göra bland det roligaste man vet.

Man behöver bara göra det för sin egen skull.

Så det så.

Och varför skulle just jag INTE kunna? Jag är väl inte dum i huvet, heller. Lite knäpp kanske, men tämligen normalbegåvad ändå, så vitt jag vet.


Det är dags att sluta älta och börja göra.

Detta gäller nu alltså inte blott mig, utan även er som kanske eventuellt möjligtvis känner igen de ovan beskrivna hämningarna och motstridiga känslorna.

Kom igen å kör ba!



Japp, då så, tack för mig, tisdagmorgon klockan fyra.
Nu ska jag somna till naturfilm.



Mvh, Lill-Mia Törnblom

måndag, januari 07, 2013

Måndag, eller är det måndag förresten, jo det är måndag


Ett inlägg om dan.
Tvingar mig själv, halvt frivilligt.

Höjdpunkten i min tillvaro just nu: vakna för dagen nånstans mellan förmiddag och lunch. Fixa frukost. Knöla ner sig under täcket igen, med frukosten, och kolla film eller svtplay-serier.

Eller höjdpunkt och höjdpunkt. Det är ungefär vad dagarna består av.

Tack och lov för underbara An idiot abroad och småknäpproliga, stundtals tämligen geniala Portlandia (vars helgspecialavsnitt Jack White gästar i flera sekunder).
Och dokumentärer och årskrönikor och slikt, förstås.


Nåt mer fanns nog inte att gräva fram just nu, ur den slöa, snorfyllda ömma massa som ska föreställa mitt huvuds innanmäte.

(Hur mycket snor kan det finnas i en skalle?!)


Längtar innerligt och intensivt efter sommarkvällar, fuktiga grässtrån mot bara fötter, bastu, nattsjöbad och sol som vägrar att helt överge himlen.






Peace.


söndag, januari 06, 2013

Högt och lågt på en deppig gråsöndag



Dagar smälter ihop med nätter som smälter ihop med dagar
och snart vet jag inte vad som är vad
eller vad som är dröm.

Inatt: planer på att mot all förväntan och förmodan åka till Malaysia
- som alla andra.

(I massmailet jag hade skickat ut på Facebook, där jag bad om resekamrater, läste folk in och fick för sig att jag bad om kärlek.)

Och just som jag började längta på riktigt efter nämnda resa, så insåg jag:

Spindlarna.

Det går inte.

Så jag fick stanna hemma.

Ständigt dessa hindrande åttabensmonster.



Såg Stjärnorna på slottet nyss. Generellt tämligen trött på sådant. Men golvades ändå av Lill-Babs. Vilket fruntimmer! Vilken fin kämpe och värdig ultrakvinna.
Är berörd och överförtjust.


"Ibland verkar det som om Barbro blir helt förvånad över vem hon är", sades det om henne.



Men, kommer man nånsin underfund med vem man är? undrar jag.
Och hur, och varför?
Jag har ingen aning. Inget grepp om mig själv.
Fast ändå har jag det, och liksom ett slags grundtrygghet.
Tycker dock att jag är ganska motsägelsefull och oberäknelig i det mesta.

Men det är väl alla? Fast mångfacetterade och komplexa, låter bättre.

Eller så är jag schizofren.


Livet känns väldigt dramatiskt när man varit ganska sjuk och ensam i fyra dagar.
Och otillräcklighetskänslorna, när man tänker på dem man vill vara uppi och till hands för, får enorma proportioner.

ALLT får enorma proportioner (även kroppen, på sikt, tack vare glass- och godisintaget).

Och ens dagar bara rinner ifrån en.



Hoppas att en dusch kan ge lite perspektiv.




lördag, januari 05, 2013