lördag, mars 31, 2012

Norrland! Kärlek! Party!

Jamen dåså, kanske det är dags att redovisa min Umeåvecka?
Åh det finns ju så mycket att berätta och visa! Jag har verkligen fått sålla gravt ibland bilderna, och ändå blev det jobbigt många i detta inlägg.

Har nöjt mig med bilder ifrån själva bröllopsdagen, när Jens och Nicole äntligen sa ja till varann inför folk. Och så lite ifrån kvällen före.

Men hela veckan var egentligen en lång förberedelse, med bakning utav cheesecakesen ni ser nedan på den första bilden, och allmänna fixa-dona-greja-bestyr.
Det var mycket att göra, men det var roligt och mysigt hela tiden. Och jag fick ju hänga med två av mina favoritmänniskor och vara nåt slags best man.

Så... ja. Finfina minnen!

Här kommer alltså några bilder. Har blandat mina egna, Julias och brudbrollan Davids.
Om man vill se dem lite större kan man klicka på'rom.


Först ut: nämnda cheesecakes. Jag hade i uppdrag att vara bakerska...

... och att vara toastmaster med Navid. Hej och hå vad pigg och fräsch man var på fredagkvällen när vi skulle kolla igenom programmet och försöka komma fram till ungefär vad vi skulle säga... peppeppepp.

Andra glada förberederskor; Julia, bruden och Desireé.



Fagra damer!


Rudfjälls dukade, piffade och fixade hög mysfaktor i Stöcke bygdegård.

Brudlillebror och brudfar höll ställningarna ifrån scenkanten.

Jodå. Förberedelserna gick relativt smärtfritt.


På bröllopsdagens morgon dukade vi som delade lägenhet (jag, Ida, Desireé och Julia) upp en redig frukost - inklusive lite vitt vin. Vi skulle nämligen få en brud på besök!

Ida var ambitiös med sin frisyr (vilket lönade sig), vi andra var mer fokuserade på att käka. Och dricka. Och föreviga.

Bra sås reder sig själv, tuff brud sminkar sig själv.

Jag gjorde nåt slags frisyr på na.

Vi kramades och grät lite, som sig bör.


På Rikets sal, där vigseln hölls, hade jag äran att sitta bredvid sköningarna Emma och Timon. Hatten som Timon höll i näven skulle han ha på huvet, tyckte jag, men han invände: "Nä. När frisyren har vissnat ska jag det."
Kurt höll ett jättefint vigseltal... men vadan detta, har brudparet somnat?!

Hur det än var med den saken, var de alerta nog att ställa sig upp och svara på den viktiga frågan.

Och gifta blevo de! Här är hela gulliga familjen.

Vi förflyttar oss raskt till bygdegården, och tittar på när jag tuktar min unge värdparsherre. Pekar med hela tummen. Meeen han kunde inte bry sig mindre...

Hittade mina fina föräldrar! De ser lite väl gula ut kanske, men men...

Samuel riggade filmkamera för att kunna föreviga aftonen (åh vad jag vill se filmen! tror jag...).


Efter tuktningen var vi överens, och rentav riktigt glada. (Kan man bli annat när man får hälsa alla välkomna med heliumröster?!) Hu så nervöst det var att gå upp dit första gången... men det blev roligare och roligare allteftersom aftonen fortskred. Jag är ju teaterapa i smyg.

Finisarna! Redo för underhållning, efter att ha fått i sig lite krubb.

Och tur var väl det, för Cissi, Fia och Christian gick ut hårt med ett vansinnigt roligt drama a la biblisk stil, om Jens och Nicoles bedårande kärlekshistoria.
(Det var förinspelade röster och allt!)

Christian spelade både Nicoles mamma och en hårfrisörska. Med bravur!

Det blev lite kris i köket när man upptäckte att det inte fanns nån mjölk till kaffet, så vi fick freestyle-dryga ut tiden lite på scen. Som tur var hade Navid suttit tidigt samma morgon och knåpat ihop en liten parlek med parets föräldrar och två till.
Det verkade ju gå hem i stugan, ändå, av somligas minspel att döma.

Jens' MTS-kompisar Kostas och Phillipe höll ett gölligt tal, och poserade på ett föredömligt vis.


Apropå posera... älskar hur min far riktigt hänger sig sådär "nu ska vi mysa"-aktigt på Kurt. Gulliga herrar om jag får säga vad jag tycker. Å dä få ja jö!


Fina töser; Cornelia, Nicole och Rebecka.


Jo. En väldigt fin sak var att Desireé kokat ihop en överraskning till Nicole. När de var tonåringar och satt hemma och kollade på "10 orsaker att hata dig" och var kära i Heath Ledger (we've all been there), lovade de varann att den som gifte sig först skulle få scenen där nämnda man mimar till "Can't take my eyes off of you" uppspelad på sitt bröllop.

Sagt och gjort, med gemensamma ansträngningar fick vi med Jens på det hela. Det var han som skulle vara Heath Ledger, alltså. Jag och Desireé var fotbollsflickorna med blåsinstrumenten.

Lite trixigt var det allt att lyckas öva och fiffla och skaffa rekvisita och greja utan att Nicole anade nåt. Men vi lyckades!


Sen fortsatte Desis sketchande med några iscensättningar om hur det gick till när Jens-stackarn försökte fria till Nicole... det tog nämligen tre gånger innan han äntligen kunde komma till skott.

Första försöket gjorde han när vi tre och Samuel var i London i höstas. Men just som allt var superromantiskt där i nån park, och han skulle ta mod till sig, hoppsade Nicole fram till mig och armkrokade och utbrast "åååh vad mysigt vi har det allihopa!".

Andra försöket gjordes i Sundsvall; Jens föreslog att han och Nicole skulle åka ut och kolla på ett stjärnfall. Nicole tyckte det var en ypperlig idé... och tog med sig Björn Frenell också...

(Tredje försöket - det som lyckades - skedde när de båda var halvdäckade av en förkylning, och hostade runt i gatutjänst mitt i Sundsvall. Hur charmigt och oromantiskt romantiskt som helst!)

Nåja. Jag och Ida stod också för lite underhållning. Nåt slags parodi på frågesport, där paret fick välja varsin medtävlare. Jens tog Jonas, Nicole tog lillebror. Sistnämnda lag fick såklart jättesvåra frågor (allt för att reta Nicoles tävlingsnerver). Manslaget fick supersimpla frågor och gick ut ur tävlingen som segrare.


Men vi ville inte att Nicole skulle gå helt lottlös ifrån den hära festen, så hon fick en inramad bild på mig och Ida som tröstpris. I sann sundsvallsanda. Oj så glad hon blev, syns det..?



Sedemera hölls det tacktal. Bland annat riktat till den superfina serveringspersonalen, som även är vänner förstås. (Undertecknad plus toastmasterkollega, och flera, fick också jättefina hjärtevärmande tack.)

Sen blev det dans! Nicole bytte finbrudskorna mot ett par dansvänligare. Valsen gick smärtfritt. (Förutom att när vi toastmastrar skulle hoppa in och dansa med, körde en av oss valssteg och den andra foxtrotsteg. Men det tog sig.)



Och ja. Det var det och det var det.
Nu har jag såklart kommit på en massa mer som jag borde visat.
Men det går väl fler tåg.


Hursomhelst var det en av de bästa fester jag varit på, och Hedfjälls (eller Rudfjälls, som de heter egentligen) är ett av de absolut finaste par jag nånsin kan tänka mig.




Tack å hej!

Säg det alltid, alltid del 2

Visst vill man börja gråta när man tänker på Emmylou Harris och Gram Parsons och att hon precis hade bestämt sig för att tala om för honom att hon var kär i honom men att han då gick och dog så att hon inte hann?

Det dök upp i mitt sinne häromdan, och det var nästan så sorgligt så att jag inte orkade tänka färdigt på't.

Extra snörvligt blir det om man hör hennes postuma kärleksförklaring "Boulder to Birmingham" samtidigt.


"I don't want to hear a love song
I got on this airplane just to fly
And I know there's life below me
But all that it can show me is the prairie and the sky

And I don't want to hear a sad story
Full of heartbreak and desire
The last time I felt like this
It was in the wilderness and the canyon was on fire

And I stood on the mountain
In the night and I watched it burn
I watched it burn, I watched it burn

I would rock my soul in the bosom of Abraham
I would hold my life in his saving grace
I would walk all the way from Boulder to Birmingham
If I thought I could see, I could see your face

Well, you really got me this time
And the hardest part is knowing I'll survive
I have call on the listen for the sound
Of the trucks as they move down out on ninety five

And pretend that it's the ocean
Coming down to wash me clean, to wash me clean
Baby, do you know what I mean

I would rock my soul in the bosom of Abraham
I would hold my life in his saving grace
I would walk all the way from boulder to Birmingham
If I thought I could see, I could see your face
If I thought I could see, I could see your face"




lördag, mars 24, 2012

And I dreamed I was flying

Many is the time I've been mistaken
And many times confused
Yes and I've often felt forsaken
And certainly misused

Oh but I'm alright, I'm alright
I'm just weary to my bones

tisdag, mars 20, 2012

Djupa ytligheter

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt fascinerad av ben.
Kanhända för att jag ända sedan lågstadiet verkligen, verkligen hatade mina egna.
Varför? De var korta, och inte spinkiga som mina kompisars, och jag passade inte i shorts och tajta stretchjeans. Alltså kunde det bara betyda en sak: de var f u l a.

Jag låg ofta i sängen och grät över dem. Trädstammar, kallade jag dem, ty det var så de kändes.


Och inte bara när jag var barn. Det har suttit i sedan dess.
Jag mår fortfarande dåligt över dem ibland.

Men tack och lov har jag med åren lärt mig att älska hela min kropp. Det betyder inte att jag alltid tycker den är så vidare värst snygg. Ibland tycker jag rentav den är rätt ful. Men det gör det inte okej att lägga en massa negativ energi på den, och tycka illa om den.
Jag är ju min kropp. Ska jag tycka illa om mig själv för att jag inte är tillräckligt lång/smal/välsvarvad/slät/fast?

Bedömer man sina vänner efter de premisserna?

Idioti!


Och det här med lång-kort-smal-tjock-slät-fast, förresten. Det har ju ingenting med hur snygg man är att göra.
Det är jag väldigt tacksam att jag sedan ett ganska bra tag fattat.
Det finns ju så många sätt att vara vacker på!

(Och varje gång jag befinner mig i ett omklädningsrum konstaterar jag samma sak: alla har sin egen snygghet. Alla kroppar är fina.)


Skönhet är totalt oberoende av närvaron eller frånvaron av hull, cellulliter, kärlekshandtag och annat.


Bra va!




(Kul och fantasifullt om allas ben skulle se ut som de här då?)





PS. Snart kanske jag rentav manifesterar detta genom att börja använda mönstrade och färgade strumpbyxor. Bara för att gå emot mitt svart-drar-ingen-uppmärksamhet-till-benen-och-dessutom-ser-man-smalare-ut-i-det-tänk som sitter djuuupt i ryggmärgen. DS.

måndag, mars 19, 2012

Vårkänsla och varkänsla

Ja, då var det dags att blogga från telefonen igen då.
Sitter i jobbfåtöljen och konstaterar att vårsolen lyser med sin närvaro. Härligt ändå. Fast allt blir så väääldigt ljust på våren.
Nåja. Aldrig är man riktigt nöjd...

Jag är onaturligt trött. Misstänker att förkylningsmarodörer härjar i min lekamen. Kände mig tjyvens redan i början av Umeåvistelsen, men överdoserade echinaforce (uttalas med amerikansk accent för bästa effekt) och låtsades som det regnade.
Wellpapp. Är ett ord man kan infoga om man är ett stavningsprogram.

Well. Är ett annat.

Min vecka i Umeå med Nicole och Jens, som kulminerade i deras bröllopsfest, var en av de finaste på evigheter. Tanken på den kommer värma mitt hjärta länge.

Jag ska snart bildblogga om det. Väntar bara på bildbidrag ifrån brudens broder.
Så keep your pants on. Eller hold your horses, som man också kan säga.



För övrigt: tämligen förtjust i Andrew Birds nya album.
Och Lana del Reys, förstås.


Das was alles.
Peace!