måndag, december 31, 2012

Gott nytt... karra?


Ja, inte vet jag.

Hej hej!

Vad hände med det här bloggandet, egentligen?

Jag som kände mig lite tröstad ett tag, av tankar i stil med "okeeej jag kan inte rita eller måla eller spela eller sjunga, men jag kan i alla fall uttrycka mig i skrift, och min blogg är mitt - om än något futtiga - kreativa utlopp, och blabla".

Nåväl. Det går väl i perioder. Som allt annat i live'.
Apropå live' - har ni sett den fasansfullt gulliga och förnumstiga lilla pappaspojken Linus Terner från Borlänge, på youtube? Han som är alldeles själaglad över att ha fått träffa systrarna Kallur?

Det har ni säkert. Det är ett ganska gammalt klipp.
Men förmodligen kommer jag länka till det ändå, innan detta inlägg äro slut.

Ty jag älskar honom.



För övrigt har jag kanske de skönaste helgerna + mellandagarna nånsin.
Eller nja, behöver ju inte överdriva. Hade varit ännu skönare att åka iväg nånstans och leva stugliv på landet och ha lite riktig vinter, och allt sånt.

Men det känns lite som vardagssemester, ändå, mellan jobbpassen.

Efter underbara pionjärskolan kan jag unna mig flera lediga dagar; dagar då man ändå inte "kan" göra så mycket nytta.
Använder dem till lugna förmiddagar, läsning, byråmålning, spontanhäng med vänner, onödigt långa vakna-till-ordentligt-morgnar i sängen (gärna med frukost och svtplay), och dylikt.

Känns lyxigt eftersom mycket av det nämnda sker relativt sällan.


Nu är klockan alltså elva på dan, och här sitter jag i sängen, i missmatchande pyjamas, med den halvtomma godisskålen bredvid mig. Har avverkat ett bra men vansinnigt jobbigt avsnitt av Downton Abbey (julspecial), och ett särdeles festligt avsnitt av På spåret, som gästades av klassiker som Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg, och favoriter som Jessika Gedin, Hans Rosenfeldt och Timbuktu.


Men. Det är väl dags att rycka upp sig. Har en byrå som väntar på att bli målad och en tårta som vill bli bakad (inte på ett knarkigt sätt), bland annat.


Oh jag vill skriva mer! Mer riktat, mindre strönonsens.
Får se detta inlägg som uppvärmning inför bloggåtertåget.


... Eller jag vet inte.


Förresten, i januari ska jag ärva en gitarr. Således tvinga mig själv att lära mig spela. Det skrämmer skiten ur mig.
Men det är nog bra.

Man ska nog aldrig sluta lära sig saker.



Tack för mig, och peace!




PS. Borlänge-Linus gick inte att bädda in (men kanske bädda ner?), men här är länken i alle fall... http://www.youtube.com/watch?v=b16-QrE6T8E DS.

måndag, november 05, 2012

Jag, Seinfeld och Nicole Kidman


Sånt här är ju intressant alltså: http://www.humanmetrics.com/cgi-win/jtypes2.asp

Har dragit mig för att göra såna tester, för har varit rädd att bli ännu mer förvirrad över mig själv. Men fick länken mailad till mig av en vän, och så tog jag mig i kragen.

Sjukt träffsäkert, ändå.

Det här är tydligen jag: http://typelogic.com/infj.html



Japp, då vet ni, och behöver inte lära känna mig personligen!



Ellerrrrrrrr...

lördag, november 03, 2012

Holly Golightly, smal och fin


Ja, det var ett tag sen jag skrev.

Inspiration har kommit och gått, men aldrig stannat tillräckligt länge.
Men oftast, när den väl kommer, så handlar den om det här med vikthets. Smalhets. Ja, ni vet. Jag har tagit upp det förr.

Ikväll kan jag inte låta bli att skriva detta. Får inte låta bli, rentav, för mig själv.

Det här med att "tjock" och "viktuppgång" används negativt och som skällsord. Bara en sån sak.


Det är självklart viktigt med god hälsa. Att ta hand om sig, äta nyttigt och röra på sig i lagom dos.
Goes without saying.

MEN.

Att alltid sammankoppla hälsa med smalhet. Det är inget annat än villfarelse och vansinne.

Alla kroppar är olika, för vissa är det genetiskt betingat att ha mer kroppsfett; och de får bättre hälsa när de slutar försöka tappa kilon.

Vi MÅSTE fatta att alla är/har potential att vara sunda och vackra på sitt eget vis, att det finns SÅ många fler "skönhetsideal" än det kommersiell media vill hjärntvätta oss med, att det INTE är okej att lägga negativa värderingar i konceptet "tjock" (vad det ordet egentligen ens betyder)
- FRAMFÖR ALLT NÄR VI PRATAR MED BARN OCH UNGDOMAR ELLER DET FINNS MINSTA MISSTANKE OM ATT DE HÖR/SER/LÄSER.

De suger åt sig allt. Som svampar.

Jag vet, för jag var nyss en av dem.
Och jag har spenderat sååå många åååår med att vara fixerad, med att äcklas, med att förakta, hata, ogilla, störa mig på, klanka ner på, gråta över mig själv och min spegelbild.
 Jag var mänsklig. Jag såg ut som mig själv och det var hemskt. Vidrigt. Osmakligt. Aldrig-nånsin-få-en-man-faktor, var det på mig.

Eftersom jag inte var som idealet.

OCH - faktiskt - eftersom flera unga vuxna tjejer i min omgivning, som jag tyckte var vackra och alldeles perfekta på sina individuella vis, uttryckte till höger och vänster hur dåligt de mådde över sina utseenden, hur missnöjda de var och i hur desperat behov de var av att gå ner i vikt/börja träna/deffa.

"Om inte ens hon eller hon är nöjda med hur de ser ut - hur större anledning har då inte JAG att vara missnöjd?!" - det kanske inte var den signalen de ville ge. Men ack. Det är den signalen som oundvikligen plockas upp av känsliga flicksinnen.

Det var, och är, såklart exakt lika hjärtskärande synd om de tjejerna i sin tur.
De blev väl formade och hjärntvättade på samma sätt.

Men snälla snälla snälla, låt oss sätta stopp.
Låt oss börja uppföra oss ordentligt mot oss själva. Sluta bedöma vad vi tycker om oss själva utefter hur vi ser ut.
Gör vi så med våra vänner? Vi måste vara våra egna vänner. Snälla NÅN. Det är där det måste börja.

Och låt oss fatta att vi ger avtryck i andras sinnen, oavsett vi vill det eller inte.
Vi kan väl anstränga oss för att försöka göra de avtrycken fina, positiva och toleranta?



Kärlek och fridens liljor till eder alla!

måndag, augusti 27, 2012

August, die she must

När jag cyklade till jobbet imorse, iklädd leggings, tunika, tunn jacka och halvöppna skor, insåg jag att nu är sommarn över. Den krispigt kyliga morgonluften bet i mina händer som nästan krampade fast i cykelstyret. Höst. Inte mig emot. Jag älskar den här tiden, och njuter till och med av regnruskdagarna (i alla fall om man får spendera dem inomhus). Och jag misstänker att denna årstidsväxling har ett samband med den plötsliga känslan av att jag hittat tillbaka till mig själv. Jag har varit borta ett tag, känt mig tämligen personlighetslös och... tja, vilsen. Men nu, idag, känns det som om jag någorlunda "kommit hem". Blivit påmind om hur jag är. Vem jag är. Vad jag gillar. Min danslängtan, mina stugdrömmar, min inspiration. Jag kanske rentav börjar blogga snart igen. Tills dess: ha det fint, och peace!

lördag, juni 02, 2012

Vad är min tystnad värd?

"Har du den där känslan? (Vilken menar du?) Jag menar den där känslan av att någonting avgörande hände när jag var ouppmärksam - att någonting försvann"

söndag, maj 13, 2012

tisdag, april 17, 2012

Magkänsla

Just nu känner jag mig så lycklig.

Lycklig över att vara relativt frisk igen,
över att ha mig själv och en bra relation till mig själv,
över att ha en sån fenomenalt bra, snäll, fin, duktig och rolig rummis,
över att det är vår,
över att jag har så mycket meningsfullt att sysselsätta mig med,
över att jag har så mycket att se framemot,
över att jag ska få håret klippt imorgon,
över att delar av min familj flyttar hit i sommar,
över att jag varit på bio och sett mysig film ikväll,
över mina underbara föräldrar,
över att finnas till.


Tillvaron är bra fin.
Och min livsgnista är tillbaka.



Hejdå förkylning, hej våren och livet här kommer jag!



måndag, april 16, 2012

Pang

Plötsligt inser jag att snart är ju sommaren här.
Stressen i det!
Har inga grandiosa planer, men ändå, man vill ju ha sitt sommarschema och någorlunda koll på tillvaron.

Just nu: noll koll.


En bra grej är dock att jag är påklädd och sminkad idag! Fast fruktansvärt trött och misstänkt febrig, så det blev inget av med att kliva utanför dörrn.

Inte än i alla fall. Men dagen är ju inte slut.




Det var allt.


Fridens liljor!

söndag, april 15, 2012

Utopi

Tänk, alltså tänk på riktigt, att ha ett sådant boende att man kunde öppna dörren, sätta sig på bron och ha fötterna i gräset medan man drack sitt morgonkaffe.


Det drömmer jag om.

fredag, april 13, 2012

Fredagsmyslängtan, hemstadsromantisering och storfilmsbonanza

Vad roligt det är när man lyckas radera ett halvfärdigt blogginlägg på ett litet kick sådär.

Nåja, försöker med jämnmod ännu en gång.

Ja. Det är fredag. Jag sitter i min säng och lyssnar på Radio Guld. För jaa, det är en sån där Sundsvallssaknardag.

Har spenderat den gångna veckan i nämnda säng, däckad av förkylning, huvudvärk och feber.
Fruktansvärt stimulerande.


Alltså. Jag försöker verkligen att inte leva för mycket i tider som flytt... för det är ju så lätt att romantisera allt sånt, och inte kunna njuta av nuet.

MEN. En sak som jag sannerligen saknar ifrån mitt Sundsvallsliv, är enkelheten. Att man bara kunde smsa runt lite lätt i nån halvtimma och vips så hade man styrt upp en tacokväll hos Henke (som såklart slutade med att man länsade hans kyl på bag-in-boxar och diverse plockmat och somnade i soffan framför Seinfeld), eller lite bowling, lite utgång, eller en lanttjänstdag eller VT-genomgång.


Jag vet inte om det är för att det var ens hemstad som det kändes så lätt att styra upp diverse sorters samvaro.

Men jag tror nog att det även beror på mentaliteten där.
"Jag är astrött och inte alls på topp men det är lugnt, jag kommer över en stund i mina mysbyxor och så freestylar vi ihop nåt"-mentaliteten.

Hoppas den finns kvar. När jag är där och hälsar på tycker jag nog att den gör det, till viss del i alla fall.


Vad vill jag säga med det här då?
Inget särskilt. Men jag saknar't. Gravt.



Förresten, Julia har varit här! Förra onsdagkväll t.o.m. senaste måndagens eftermiddag.
Plus att vi ju har Ida inneboende under april. Så nog har det blivit förstklassigt tjejmys, alltid.

Bland annat var vi och såg Titanic i 3D. Alltså. Titanic! Filmernas film! Som hade biopremiär när jag var 11 och just i den där fasen då man har väldigt lätt att nörda fast sig vid saker.

Jag såg den på bio tre gånger, och grät kolossalt varje gång.
Jag köpte Celine Dion-singeln och senare hela soundtracket, dekorerade flickrumsväggarna med filmplancher, drömde om Leonardo DiCaprio - och när filmen släpptes på VHS -ja hjälp, kommentarer överflödiga.

Vet inte hur många gånger jag och min kompis Jenny såg den tillsammans. Vi skrattade när Jack och Rose skrattade, grät när de grät, frös när de frös, och höll andan lika länge som dem när hela båteländet till slut sjönk och de sista fastklamrade själarna damp ner under ytan.

Så nog var den en stor del av mina förtonår alltid.


Därför var det mycket mysmäktigt att se den på bio igen, 15 år senare (FEMTON ÅR! Helt sjukt. Jag. Är. Gammal.). Och 3D-effekterna gjorde att det här grafiskt nittiotalslökiga försvann lite.

Åh. Det var som att se den för första gången. Och som att uppleva sin barnungdom på nytt. Samtidigt.

Och visst blir man lite kär i Jack Dawson, även om jag numera är mycket mer förtjust i den irländska kompisen med lockigt hår, Tommy Ryan (som blir skjuten i livbåtskaoset, ve och fasa).

Väl investerade 135 kr + godispengar, I tell ya.



Nämen. Ja. Det var väl det.


Peace!




tisdag, april 03, 2012

Rapport från sjuksängen

Det är något fel på mitt huvud just nu. Ja, mer än vanligt.
Har känt mig förkylningstjock i det några dar, så i förrgår gick jag äntligen och köpte en sån där nässköljare som jag varit sugen på så länge.
Det ska ju vara så otroligt nyttigt att skölja snoken, och jag som misstänker att en del av min huvudvärk beror på gamla varlämningar i bihålorna, tänkte att det säkert skulle hjälpa till att rensa ut lite.

Och inte vet jag om det har nåt samband... men jag sköljde i förrgår kväll och igår kväll, och bägge dagarna har jag legat i vidrig migränliknande smärta som ej avhjälpts ens med maxdos av Eeze.
Två Treo hjälpte dock något mer, och räddade livet på mig idag.

Har bara sovit, sovit och sovit. För allt annat har varit helt omöjligt pga. smärtan.
Idag alltså.
Igår var det lite lindrigare. Då lyckades jag även ta mig till Bruno (tack vare underbara Edgrenarna) för behandling, och sen till Cornelia för ljuvlig massage.

Nåväl. Ringde i alla fall till vårdcentralen idag för att fråga om eventuellt samband mellan migrän och nässköljning. Det hade sköterskan aldrig hört talas om, men hon bad mig komma dit imorgon bitti för att kolla om det ligger nåt skumt i min skalle.

Kult.

I övrigt: jätteledsen över att ej kunnat göra tjänst; hade laddat för långdagar både igår och idag.
Även: enormt sug efter att shoppa på IKEA och loppis, och styra upp lite på rummet mitt. Hyllor och fotoramar skulle sitta finfint. En burk målarfärg till byrån också, för den delen.

Men mest av allt vill jag bara åka hem till mamma och pappa och bli kraftigt omhändertagen i en vecka eller två.
Längtar dit så fruktansvärt. Det brukar jag inte göra, så tätt inpå ett Sundsvallsbesök.

Är extremt osugen på storstadsliv överhuvudtaget nu.
Ge mig stugliv och familj, tack.


Nåja...


Nu ska jag ta min svällda hjärna och duscha... fast först se klart husvagnsdokumentären som jag somnade ifrån förut idag.

söndag, april 01, 2012

Tillägg




Jo just ja, jag måste ju poängtera att hårspännet jag hade, plus klänning, bälte, strumpbyxor och skor kom ifrån supersnälla Mireille (med världens bästa smak)!

TACK för lån + gåvor, en livstidsförbrukning av cheesecakes är din!

lördag, mars 31, 2012

Norrland! Kärlek! Party!

Jamen dåså, kanske det är dags att redovisa min Umeåvecka?
Åh det finns ju så mycket att berätta och visa! Jag har verkligen fått sålla gravt ibland bilderna, och ändå blev det jobbigt många i detta inlägg.

Har nöjt mig med bilder ifrån själva bröllopsdagen, när Jens och Nicole äntligen sa ja till varann inför folk. Och så lite ifrån kvällen före.

Men hela veckan var egentligen en lång förberedelse, med bakning utav cheesecakesen ni ser nedan på den första bilden, och allmänna fixa-dona-greja-bestyr.
Det var mycket att göra, men det var roligt och mysigt hela tiden. Och jag fick ju hänga med två av mina favoritmänniskor och vara nåt slags best man.

Så... ja. Finfina minnen!

Här kommer alltså några bilder. Har blandat mina egna, Julias och brudbrollan Davids.
Om man vill se dem lite större kan man klicka på'rom.


Först ut: nämnda cheesecakes. Jag hade i uppdrag att vara bakerska...

... och att vara toastmaster med Navid. Hej och hå vad pigg och fräsch man var på fredagkvällen när vi skulle kolla igenom programmet och försöka komma fram till ungefär vad vi skulle säga... peppeppepp.

Andra glada förberederskor; Julia, bruden och Desireé.



Fagra damer!


Rudfjälls dukade, piffade och fixade hög mysfaktor i Stöcke bygdegård.

Brudlillebror och brudfar höll ställningarna ifrån scenkanten.

Jodå. Förberedelserna gick relativt smärtfritt.


På bröllopsdagens morgon dukade vi som delade lägenhet (jag, Ida, Desireé och Julia) upp en redig frukost - inklusive lite vitt vin. Vi skulle nämligen få en brud på besök!

Ida var ambitiös med sin frisyr (vilket lönade sig), vi andra var mer fokuserade på att käka. Och dricka. Och föreviga.

Bra sås reder sig själv, tuff brud sminkar sig själv.

Jag gjorde nåt slags frisyr på na.

Vi kramades och grät lite, som sig bör.


På Rikets sal, där vigseln hölls, hade jag äran att sitta bredvid sköningarna Emma och Timon. Hatten som Timon höll i näven skulle han ha på huvet, tyckte jag, men han invände: "Nä. När frisyren har vissnat ska jag det."
Kurt höll ett jättefint vigseltal... men vadan detta, har brudparet somnat?!

Hur det än var med den saken, var de alerta nog att ställa sig upp och svara på den viktiga frågan.

Och gifta blevo de! Här är hela gulliga familjen.

Vi förflyttar oss raskt till bygdegården, och tittar på när jag tuktar min unge värdparsherre. Pekar med hela tummen. Meeen han kunde inte bry sig mindre...

Hittade mina fina föräldrar! De ser lite väl gula ut kanske, men men...

Samuel riggade filmkamera för att kunna föreviga aftonen (åh vad jag vill se filmen! tror jag...).


Efter tuktningen var vi överens, och rentav riktigt glada. (Kan man bli annat när man får hälsa alla välkomna med heliumröster?!) Hu så nervöst det var att gå upp dit första gången... men det blev roligare och roligare allteftersom aftonen fortskred. Jag är ju teaterapa i smyg.

Finisarna! Redo för underhållning, efter att ha fått i sig lite krubb.

Och tur var väl det, för Cissi, Fia och Christian gick ut hårt med ett vansinnigt roligt drama a la biblisk stil, om Jens och Nicoles bedårande kärlekshistoria.
(Det var förinspelade röster och allt!)

Christian spelade både Nicoles mamma och en hårfrisörska. Med bravur!

Det blev lite kris i köket när man upptäckte att det inte fanns nån mjölk till kaffet, så vi fick freestyle-dryga ut tiden lite på scen. Som tur var hade Navid suttit tidigt samma morgon och knåpat ihop en liten parlek med parets föräldrar och två till.
Det verkade ju gå hem i stugan, ändå, av somligas minspel att döma.

Jens' MTS-kompisar Kostas och Phillipe höll ett gölligt tal, och poserade på ett föredömligt vis.


Apropå posera... älskar hur min far riktigt hänger sig sådär "nu ska vi mysa"-aktigt på Kurt. Gulliga herrar om jag får säga vad jag tycker. Å dä få ja jö!


Fina töser; Cornelia, Nicole och Rebecka.


Jo. En väldigt fin sak var att Desireé kokat ihop en överraskning till Nicole. När de var tonåringar och satt hemma och kollade på "10 orsaker att hata dig" och var kära i Heath Ledger (we've all been there), lovade de varann att den som gifte sig först skulle få scenen där nämnda man mimar till "Can't take my eyes off of you" uppspelad på sitt bröllop.

Sagt och gjort, med gemensamma ansträngningar fick vi med Jens på det hela. Det var han som skulle vara Heath Ledger, alltså. Jag och Desireé var fotbollsflickorna med blåsinstrumenten.

Lite trixigt var det allt att lyckas öva och fiffla och skaffa rekvisita och greja utan att Nicole anade nåt. Men vi lyckades!


Sen fortsatte Desis sketchande med några iscensättningar om hur det gick till när Jens-stackarn försökte fria till Nicole... det tog nämligen tre gånger innan han äntligen kunde komma till skott.

Första försöket gjorde han när vi tre och Samuel var i London i höstas. Men just som allt var superromantiskt där i nån park, och han skulle ta mod till sig, hoppsade Nicole fram till mig och armkrokade och utbrast "åååh vad mysigt vi har det allihopa!".

Andra försöket gjordes i Sundsvall; Jens föreslog att han och Nicole skulle åka ut och kolla på ett stjärnfall. Nicole tyckte det var en ypperlig idé... och tog med sig Björn Frenell också...

(Tredje försöket - det som lyckades - skedde när de båda var halvdäckade av en förkylning, och hostade runt i gatutjänst mitt i Sundsvall. Hur charmigt och oromantiskt romantiskt som helst!)

Nåja. Jag och Ida stod också för lite underhållning. Nåt slags parodi på frågesport, där paret fick välja varsin medtävlare. Jens tog Jonas, Nicole tog lillebror. Sistnämnda lag fick såklart jättesvåra frågor (allt för att reta Nicoles tävlingsnerver). Manslaget fick supersimpla frågor och gick ut ur tävlingen som segrare.


Men vi ville inte att Nicole skulle gå helt lottlös ifrån den hära festen, så hon fick en inramad bild på mig och Ida som tröstpris. I sann sundsvallsanda. Oj så glad hon blev, syns det..?



Sedemera hölls det tacktal. Bland annat riktat till den superfina serveringspersonalen, som även är vänner förstås. (Undertecknad plus toastmasterkollega, och flera, fick också jättefina hjärtevärmande tack.)

Sen blev det dans! Nicole bytte finbrudskorna mot ett par dansvänligare. Valsen gick smärtfritt. (Förutom att när vi toastmastrar skulle hoppa in och dansa med, körde en av oss valssteg och den andra foxtrotsteg. Men det tog sig.)



Och ja. Det var det och det var det.
Nu har jag såklart kommit på en massa mer som jag borde visat.
Men det går väl fler tåg.


Hursomhelst var det en av de bästa fester jag varit på, och Hedfjälls (eller Rudfjälls, som de heter egentligen) är ett av de absolut finaste par jag nånsin kan tänka mig.




Tack å hej!

Säg det alltid, alltid del 2

Visst vill man börja gråta när man tänker på Emmylou Harris och Gram Parsons och att hon precis hade bestämt sig för att tala om för honom att hon var kär i honom men att han då gick och dog så att hon inte hann?

Det dök upp i mitt sinne häromdan, och det var nästan så sorgligt så att jag inte orkade tänka färdigt på't.

Extra snörvligt blir det om man hör hennes postuma kärleksförklaring "Boulder to Birmingham" samtidigt.


"I don't want to hear a love song
I got on this airplane just to fly
And I know there's life below me
But all that it can show me is the prairie and the sky

And I don't want to hear a sad story
Full of heartbreak and desire
The last time I felt like this
It was in the wilderness and the canyon was on fire

And I stood on the mountain
In the night and I watched it burn
I watched it burn, I watched it burn

I would rock my soul in the bosom of Abraham
I would hold my life in his saving grace
I would walk all the way from Boulder to Birmingham
If I thought I could see, I could see your face

Well, you really got me this time
And the hardest part is knowing I'll survive
I have call on the listen for the sound
Of the trucks as they move down out on ninety five

And pretend that it's the ocean
Coming down to wash me clean, to wash me clean
Baby, do you know what I mean

I would rock my soul in the bosom of Abraham
I would hold my life in his saving grace
I would walk all the way from boulder to Birmingham
If I thought I could see, I could see your face
If I thought I could see, I could see your face"




lördag, mars 24, 2012

And I dreamed I was flying

Many is the time I've been mistaken
And many times confused
Yes and I've often felt forsaken
And certainly misused

Oh but I'm alright, I'm alright
I'm just weary to my bones

tisdag, mars 20, 2012

Djupa ytligheter

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt fascinerad av ben.
Kanhända för att jag ända sedan lågstadiet verkligen, verkligen hatade mina egna.
Varför? De var korta, och inte spinkiga som mina kompisars, och jag passade inte i shorts och tajta stretchjeans. Alltså kunde det bara betyda en sak: de var f u l a.

Jag låg ofta i sängen och grät över dem. Trädstammar, kallade jag dem, ty det var så de kändes.


Och inte bara när jag var barn. Det har suttit i sedan dess.
Jag mår fortfarande dåligt över dem ibland.

Men tack och lov har jag med åren lärt mig att älska hela min kropp. Det betyder inte att jag alltid tycker den är så vidare värst snygg. Ibland tycker jag rentav den är rätt ful. Men det gör det inte okej att lägga en massa negativ energi på den, och tycka illa om den.
Jag är ju min kropp. Ska jag tycka illa om mig själv för att jag inte är tillräckligt lång/smal/välsvarvad/slät/fast?

Bedömer man sina vänner efter de premisserna?

Idioti!


Och det här med lång-kort-smal-tjock-slät-fast, förresten. Det har ju ingenting med hur snygg man är att göra.
Det är jag väldigt tacksam att jag sedan ett ganska bra tag fattat.
Det finns ju så många sätt att vara vacker på!

(Och varje gång jag befinner mig i ett omklädningsrum konstaterar jag samma sak: alla har sin egen snygghet. Alla kroppar är fina.)


Skönhet är totalt oberoende av närvaron eller frånvaron av hull, cellulliter, kärlekshandtag och annat.


Bra va!




(Kul och fantasifullt om allas ben skulle se ut som de här då?)





PS. Snart kanske jag rentav manifesterar detta genom att börja använda mönstrade och färgade strumpbyxor. Bara för att gå emot mitt svart-drar-ingen-uppmärksamhet-till-benen-och-dessutom-ser-man-smalare-ut-i-det-tänk som sitter djuuupt i ryggmärgen. DS.

måndag, mars 19, 2012

Vårkänsla och varkänsla

Ja, då var det dags att blogga från telefonen igen då.
Sitter i jobbfåtöljen och konstaterar att vårsolen lyser med sin närvaro. Härligt ändå. Fast allt blir så väääldigt ljust på våren.
Nåja. Aldrig är man riktigt nöjd...

Jag är onaturligt trött. Misstänker att förkylningsmarodörer härjar i min lekamen. Kände mig tjyvens redan i början av Umeåvistelsen, men överdoserade echinaforce (uttalas med amerikansk accent för bästa effekt) och låtsades som det regnade.
Wellpapp. Är ett ord man kan infoga om man är ett stavningsprogram.

Well. Är ett annat.

Min vecka i Umeå med Nicole och Jens, som kulminerade i deras bröllopsfest, var en av de finaste på evigheter. Tanken på den kommer värma mitt hjärta länge.

Jag ska snart bildblogga om det. Väntar bara på bildbidrag ifrån brudens broder.
Så keep your pants on. Eller hold your horses, som man också kan säga.



För övrigt: tämligen förtjust i Andrew Birds nya album.
Och Lana del Reys, förstås.


Das was alles.
Peace!

lördag, februari 25, 2012

Hi-tech life ab

Sitter på jobbet. En tämligen händelselös lördag. Testar att blogga via mobilen bara för att jag kan.

Ja, för snällgullot Monica lät mig ärva hennes HTC-lur, så nu är jag också inne i smartphoneträsket som alla andra. Eller okej inte alla. Meneee. Ja.

Var lite rädd att separera från min gamla goda SonyEricsson... men den här rackarn håller mig sysselsatt på ett föredömligt vis!

Ja vad ska man berätta? Solen skiner och det känns vårigt.
Amadeus är och hälsar på i helgen, vilket vi uppskattar i det lilla hushållet. Mycket falsksång, fuldans och kortspel blir det. Sweet.

Snart är det bröllop i Umeå och till veckan måste jag dra igång med allt som ska dras igång inför det.
Inte minst hitta lämplig klädsel.

Tur det är lön på måndag...


Ja. Nämen. Om man skulle ta och göra nåt vettigt ett tag... så att man kan plöja lite Arrested Development sen.

Att jag har världens bästa jobb? Tack jag vet! Och jag är så tacksam för't.


Peace!

lördag, februari 11, 2012

Långa vägen hem

Kom hem från Sundsvall i torsdags. Det var en intensiv och finfin vecka.
Många av mina absoluta favoritmänniskor bor där, vilket ju inte är så konstigt... men ack så viktigt att inte glömma.
Vissa är dessutom mycket större favoriter än man kanske insåg medan man bodde där.

Är så glad att jag har mitt hemhemma!

Och lika glad är jag över att det kändes okej och rentav angenämt att kliva in i lägenheten här hemma efter en heldag på tåg, och packa upp och plocka och fixa och trixa.
Och skratta & skvallra med rummis.


Det bästa av två världar.


Har idag en ledig lördag med mig själv.
Lite mysigt är det allt.

Tänkte tvätta, men stugan är fullbokad. Således har jag nu gjort mig lite fin och ämnar åka till stan och shoppa några essentialer.
Inte minst skor. Måste. Köpa. Gruvar mig så. Hatar't. Men det är ju bra rea och sånt nu.

Nu blir det laxlunch och förträngning av huvudvärk, ackompanjerat av Tomas Andersson Wijs nya fina album.

måndag, januari 09, 2012

Rock around the clock

Okej. Jag klev av jobbet kl 7. Åkte till Friskis.
Tänkte variera mig lite, så hakade på ett fyrtiominuters medeljympapass istället för att gå direkt till gymmet. Då blir man ju redigt konditionsuppvärmd, tänkte jag.

Men nä. Det var det lamaste jag varit med om. Det enda som var jobbigt var magövningarna. (Jag som hade så bra magmuskler förr i världen, det får bli skärpning på det nu.)

40 minuter jympa och jag var knappt svettig. Det blygsamma flåset som uppstod hade jag åstadkommit med 10 minuter på en crosstrainer.

Nåväääääl det var inte det jag skulle säga. Detta var bara en passus.

Gymmade hursomhelst en stund efter jympan. Sedan dusch och bastu och åh vad skönt, och så bussen hem och solen som sken in genom fönstret.
Zombieliknande tillstånd pga. lågt blodsocker och fortfarande nyvaken.

Och så kommer man hem, å så har rummisen fixat en dubbel espresso åt en! Va! Hävde den och lite frulle och såg världens gullroligaste dokumentärfilm på svtplay; "Paradiset" (titta titta).

OCH NU ÄR JAG JÄTTESPEEDAD OCH KÄNNER MIG MER PYSSLIG OCH KREATIV ÄN NÅNSIN!
Vill slipa och måla om min byrå. Just precis nu!

Hmm. Synd att jag inte har grejer till 'et.
Men ska försöka behålla den här känslan tills jag har det.

Måste snoka reda på ett hobbyrum, ba.


Det är av såna här orsaker man ska bo i en liten stuga, inte i en lägenhet.
Men men.



Ja jag ville bara berätta dä. Att jag är på kreativitetshumör. Nirå?



Fred!

lördag, januari 07, 2012

Englandsnostalgi

Jag saknar Hedfjälls väldigt mycket just nu. Jens och Nicole alltså.
Så jag tänkte att jag skulle se tillbaka på höstens Londonhelg som de tokarna bjöd med mig på.
Häng med på lite bildvisning vetja!
Det är Jensas bilder, och de flesta föreställer oss och inte resmålen. Men det är väl nog så roligt, tänker jag, och vräker på.
Samuel var också med, så att vi blev the fantastic four...


Tre gringos. Första fikastoppet. Minns inte vilken park... men det var soligt och en massa fåglar och trampbåtar vid vattendraget. Om det säger er nåt.


Jag fick feeling och freestylade fram några piruetter och lite sånt. Samuel ser ut att kompa med skönsång... men jag minns inget sånt. Det där kanske är hans förvånad-look, vem vet?


Sååå tjusigt par man hängde med alltså.


Ny dag å dags för nya äventyr. Kristna ungdomar roar sig! Äntligen Bible tours på British museum. Herrn i bakgrunden passade på att fotobomba lite diskret, sånt gillas alltid.


När guiden på vår andra tur skulle berätta om mumifieringsproceduren, fick jag vara modell (äntligen!). Försökte se så död ut jag bara kunde.


Han berättade om krokar de körde upp i näsan och drog ut hjärnan via näsborrarna, med. Med tanke på det kan man kanske ifrågasätta varför jag ser så lockad ut av hans pekfinger


Ja det här ser ju inte bra ut,tänker ni. Nä precis. För här demonstrerade han inälvsutdragning. Tur att det bara var på låtsas!


Beskedliga pojkar AB. På restaurang med jättehärligt lammkött (bara på tallriken dock) och goda desserter. Samuel överraskade oss andra med att betala hela rasket! Bra resesällskap med andra ord.


Mysarna! Ser lite glåmig ut, men... tja. Det var långa dagar, what can I say.


Spexarn86! En brun tand i ett gult tandkött. Det kanske låterr gott?


På kvällen vankades det musikal, och majoritetsbeslutet föll på We will rock you. Mycket lökig historia, men Queen-låtarna gjorde sig såklart ypperligt i musikalformat. Mäktigt och bra! Man fick inte fota där inne dock. Oops.


Nicole gör sitt filippinska påbrå uppenbart. Sen får hon syn på bilden och hånar sig själv - och kanske även Jens – på ett charmigt sätt genom att gasta till honom: ”YOU'RE IN LOVE WITH AN ASIAN GIIIRL!”


På mysiga fiket i kvarteret där vi bodde, hängde vi en kväll. Så även denna dam, som högg in hejvilt på stor bakelse i sin ensamhet. En uppfriskande och hjärtevärmande syn.


Arma utmattade pojk!


Vissa har ett auraliknande sken kring sig, så är det bara...


Var tvungen att tigga ihop lite pengar, så spelade enbent i en gränd och hoppades på det bästa, men det funkade inte ens på den här drömcowboyen.


En kväll hyrde vi cyklar och trampade omkring i Hyde park. Det var fint och så, men något av en flopp pga. krångligt hyrsystem, kall afton och dåligt hungerhumör hos de flesta. Nå, mysigt att se tillbaka på! Och vi fick ju motion.


Samhalls finest som äntligen fått tag på föda.


Tackar och bockar för att ni tittat, med min bästa tunnelbanemin. Den där sportade jag heeeela tin! Å det blev ju succé.