fredag, december 23, 2011

Fool if you think it's over

Hej läsarna!

... Hallå? Är ni kvar?



Ja, här sitter jag i min ensamhet, på köksgolvet, lyssnar på Joni Mitchell och Chris Rea och känner mig lite sådär lagomt ensam.
Har inga som helst planer för hela denna dag - tja, förutom lite städning och plockning och sånt - och det passar alldeles utmärkt!
Dagen är som gjord för att vara mysfredag.

Vädret är grått, dimmigt och regnigt, och på något vis klär det vår stad.



Jag har en ny fredagstradition sedan några veckor:
när jag går av jobbet kl 7 på morgonen, och förhoppningsvis har sovit hyfsat gott, stoppar jag i mig nåt i stil med ett äpple eller ett ägg, och så tar jag mitt pick och pack och åker till Friskis & Svettis. Jag gymmar och har mig och tränar i precis den höga eller låga takt jag känner att jag mäktar med för att inte någon huvudvärk eller dylikt ska bli värre.
(Varje gång blir jag glad för att jag orkar mer än jag trodde.)

När jag efter nån dryg timma är klar, är det dags att äta nåt litet igen - annars kommer huvudvärken som ett mail i inkorgen. Jag sitter där i omklädningsrummet och knaprar på nån morot, tomstirrar på folk som stressar och ska iväg till sina jobb och whatnot.
Sedan duschar och bastar jag - har nästan alltid bastun för mig själv - och allt går jäääättelångsamt, för det är så jag vill ha't.


Åker hem, dricker gokaffe, äter frulle, och känner mig pånyttfödd.


Jorå. Så nu mår man!


Imorgon kväll kommer mamma på besök. Hon stannar i hela 5 dagar, och jag längtar innerligt. Det kommer bli mys i kubik, som kidsen säger.


Hmm. Jag är lite på berättarhumör, men det kommer inget mer just nu.


Avslutar i alla fall med att uttrycka min glädje över att ha ett liv igen. Det är ju helt fantastiskt egentligen. Ett jobb! Ett träningskort! Pionjärtjänst!


... Och så lön idag, på det!


Kram på er, vi ses.

Peace.

tisdag, december 13, 2011

Nostalgilokomotivet

Kollar Musikhjälpen i p3. We are the world.
Och jag kom att tänka på ett golden moment från 2009.
Bloggade om det även då.

Här kommer't, favorit i repris:


"Alltså, jag måste berätta om häromdan.

Jag och mamma var i tjänsten på Alnö, gjorde lite diverse återbesök.
Lyssnade på Radio Guld.
"We are the world" började spelas. Vi konstaterade att den ju är lite lökig, men rätt fin ändå. Så vi höjde lite.
Mamma pratade om hur mäktigt det var back in the days, när man fick se alla inblandade artister stå och sjunga den. Jag jämförde med "Do they know it's Christmas?", och förstod vad hon menade.

Vi diggade unisont.

Willie Nelsons stämma dök upp. Mamma konstaterade att han sjöng så fint att hon frös.
Jag höll tyst, vägrandes erkänna att jag blev lite rörd.

Kort därefter var det dags för Michael Jacksons sångsnutt.
Då var det kört.
Mamma: "Jag grinar jag!"
Jag, med stans darrigaste röst: "Inte jag, eller!"

Sen satt vi där och torkade tårarna, och sansade oss lite innan vi kunde gå och plinga på hos Maggie.

Det var inte vårt stoltaste ögonblick. Men ganska kul att se tillbaka på."

söndag, december 11, 2011

Sunday bloody Sunday

En sån där dag...

då man vaknar och hela kroppen och huvudet skriker NEJ VI VILL INTE VARA MED...

då man helt enkelt inte kan ta sig för det som man verkligen borde - och inte kan undvika att få dåligt samvete pga. nämnda debackel...

då man helst av allt vill ligga under täcket precis hela dan och ha nån som kommer in med mat och fika och mjuka kindklappar då och då...

då de halvsöndriga högtalarna till datorn - genom vilka man lyssnar på nästan all sin musik - är mer störiga och skorrar högre än nånsin...

då det plötsligt fattas en liten liten snabla plastpinne till toalettsitsen så att allt ligger löst och far och flänger och man vet inte var man får tag på en ny...

då man i alla fall sedermera lyckas strukturera upp några planer i huvudet och tänker att man bara ska duscha av sig lite snabbt och sedan duscha ordentligt efter träningen; men när man väl befinner sig i duschen så råkar man sätta i proppen i badkaret och sitta kvar länge och man tänker att man inte orkar träna fast man ändå både vill och inte vill, så att man inte får nån ro i skallen...

och då inget alternativ känns som ett bra alternativ.

ungefär så.