Säg mig vad vi väntar på


Min mage är knepig. Och jag är jättehungrig.
Det är en märklig kombination.


Har inte klivit upp än. Ligger och drar mig bara för att jag kan.
(Men, som vanligt jagar jag jobb på Internet och har mig, så helt slö är jag inte.)


När jag står inför en stor vardagsförändring - även om det är en positiv sådan - såsom den som sker på torsdag, kryper trygghetsnarkomanen fram och tar över mig fullständigt. Och jag vill bara mysa, vila, ta det lugnt, längta tillbaka till föräldrahemmet och uppväxtstaden, och ha mig.

Helt galet. Och jag VET ju att det går över. Det är bara en skyddsmekanism inför en förändring, eftersom jag rent känslomässigt och instinktivt inte tycker om förändringar (men ack så bra jag mår av dem efteråt... de positiva alltså).


Ja. Så nu ligger jag här, läser gamla blogginlägg från 2007, och tänker att "hmm, kanske man skulle flytta hem till Frenells ändå... bara ett tag liksom...".

Men nej. Det finns ju inte på kartan. Inte just nu, heller!

Skyller helt på trygghetsknarket och fattigdomen som har mig i sitt våld.
Hoppas att bägge snart skall vara avlägsnade.




Nu ska jag unna mig mysfrukost-i-lugn-och-ro!

Kommentarer

Anonym sa…
magkatarr, kolla upp det.

Populära inlägg