"Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dem som vet precis vem du är"

Jens och Nicole lämnade mig åt mitt öde och åkte hemåt idag, efter att ha förgyllt helgen på ett ypperligt vis.
Fy vad vi har haft mysigt, och skrattat åt glidflygande hjälplösa måsar, skrikande storasystrar och vår egen rolighet.


Jag känner mig trött, ensam och övergiven (för att vara lite melodramatisk) just idag. Saknar en plats i ett sammanhang, och vet inte var jag helt hör hemma. Sådär som det kan vara vissa dar.
Längtar jättejättemycket efter Sundsvall, men vet att det aldrig kommer bli riktigt så hemma som det var när det var ens enda hemstad.

Knivigt det där.
Nåja. Det går väl över och blir bättre. Kanske om man sover på saken, eller går och bajsar eller så.


Ligger med datapata på magen och intalar mig själv att jag gör lite nytta. Slösöker lite jobb och sånt där.
Har även ätit tre rutor mörk mintchoklad. Dumt. MEN PALLA BRY?



Usch, nu spelar Radio Guld (ligger och trygghetslyssnar, och surfar runt på deras hemsida) Gyllene tider. Det är ett tecken på att jag borde gå ut och springa.





Ööööhhhhf hejdå.