tisdag, augusti 30, 2011

Säg mig vad vi väntar på


Min mage är knepig. Och jag är jättehungrig.
Det är en märklig kombination.


Har inte klivit upp än. Ligger och drar mig bara för att jag kan.
(Men, som vanligt jagar jag jobb på Internet och har mig, så helt slö är jag inte.)


När jag står inför en stor vardagsförändring - även om det är en positiv sådan - såsom den som sker på torsdag, kryper trygghetsnarkomanen fram och tar över mig fullständigt. Och jag vill bara mysa, vila, ta det lugnt, längta tillbaka till föräldrahemmet och uppväxtstaden, och ha mig.

Helt galet. Och jag VET ju att det går över. Det är bara en skyddsmekanism inför en förändring, eftersom jag rent känslomässigt och instinktivt inte tycker om förändringar (men ack så bra jag mår av dem efteråt... de positiva alltså).


Ja. Så nu ligger jag här, läser gamla blogginlägg från 2007, och tänker att "hmm, kanske man skulle flytta hem till Frenells ändå... bara ett tag liksom...".

Men nej. Det finns ju inte på kartan. Inte just nu, heller!

Skyller helt på trygghetsknarket och fattigdomen som har mig i sitt våld.
Hoppas att bägge snart skall vara avlägsnade.




Nu ska jag unna mig mysfrukost-i-lugn-och-ro!

måndag, augusti 29, 2011

"Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dem som vet precis vem du är"


Jens och Nicole lämnade mig åt mitt öde och åkte hemåt idag, efter att ha förgyllt helgen på ett ypperligt vis.
Fy vad vi har haft mysigt, och skrattat åt glidflygande hjälplösa måsar, skrikande storasystrar och vår egen rolighet.


Jag känner mig trött, ensam och övergiven (för att vara lite melodramatisk) just idag. Saknar en plats i ett sammanhang, och vet inte var jag helt hör hemma. Sådär som det kan vara vissa dar.
Längtar jättejättemycket efter Sundsvall, men vet att det aldrig kommer bli riktigt så hemma som det var när det var ens enda hemstad.

Knivigt det där.
Nåja. Det går väl över och blir bättre. Kanske om man sover på saken, eller går och bajsar eller så.


Ligger med datapata på magen och intalar mig själv att jag gör lite nytta. Slösöker lite jobb och sånt där.
Har även ätit tre rutor mörk mintchoklad. Dumt. MEN PALLA BRY?



Usch, nu spelar Radio Guld (ligger och trygghetslyssnar, och surfar runt på deras hemsida) Gyllene tider. Det är ett tecken på att jag borde gå ut och springa.





Ööööhhhhf hejdå.

fredag, augusti 26, 2011

Repris, för vackerhetens skull



I'll take a rusty nail and scratch your initials in my arm
and I'll show you how to sneak up on the roof of the drugstore
I'll take the spokes from your wheelchair and a magpie's wings
and I'll tie em to your shoulders and your feet
I'll steal a hacksaw from my dad and cut the braces off your legs
and we'll bury them tonight out in the cornfield
just put a church key in your pocket we'll hop that freight train in the hall
we'll slide all the way down the drain to New Orleans in the fall







(Berättelsen om Tom Waits och hans rullstolsburna lilla barndomsbästis. Så gulligt. Jag börjar alltid gråta vid partiet om skatvingarna.)

onsdag, augusti 24, 2011

Diskbänksrealism


Jag sitter mest tyst idag.
Grejar, skriver, läser. Och ser mig omkring här hemmavid.
Och vad ser jag då? undrar ni ivrigt.

Tja... sånt här till exempel:










tisdag, augusti 23, 2011

Duktighetsministern


Jag skulle kunna göra så mycket idag.
Ha tvättstuga, städa golven, kanske baka nåt, bege mig till nåt fint ställe och njuta av sensommarn... till exempel.

Men äh. Har ingen lust.
Så istället för att ha dåligt samvete, tänker jag nu njuta av att det faktiskt inte är nåt jag måste göra. Inte just idag i alla fall.

Och så tänker jag känna mig duktig som faktiskt varit en sväng i spåret och hurtat. Och motstått den där sjuttioprocentiga mintchokladen som ligger i skafferiet och viskar mitt namn på ett lockande sätt.
TROTS att jag är inne i nån skum ätar-fas. Blir aldrig riktigt mätt, och vill inget hellre göra än att äta. Och äta lite till. Och så fika lite.
Sökt två jobb har jag gjort också. Så det så.


Vad jag gör nu? Ligger nerbäddad under filt på mitt rum, med igenvinklade persienner och mysbelysning tänd. Utan ambition att göra så mycket mer nytta denna dag.



Bra va!

tisdag, augusti 16, 2011

Sweet illusions


Sitter och väntar på att en trygg myskänsla ska infinna sig.

Men jag vet inte... det är nåt som fattas. Vad? undrar du. Ingen aning, säger jag.

Mitt huvud är ömt och dimmigt, eftersom grejer rensas ut ur min lekamen. Så det leder till nåt gott, men gör mig trött och seg.

Klockan är halv ett och jag bär fortfarande pyjamas. Utan att skämmas.

Ryan Adams sjunger för mig och jag undrar hur jag klarade mig utan honom mina första arton år i livet.


Nä. Tror jag måste läsa nån bok. Ingen pretentiös finlitteratur, utan nåt som ger härliga sinnesbilder bara. Snäcksamlarna typ.

Ja så får det bli. Om ögonen orkar.
Annars kan det funka att lyssna på My Tennessee mountain home med Dolly Parton också. Ah, Dolly. Elände att jag missar hennes Sverigebesök denna gång också.


Ikväll hoppas jag dock orka bege mig till stan och dansa lite till Movits! Det är ju kulturkalas och gratis, vetja.


Och åh! Imorgon kommer världens bästa Julia!



(Och fr.o.m. september är jag reguljär pionjär. Yey! Det var det projektet jag skrev lite småmystiskt om för ett tag sen... om nån inte förstod det då.)



Det var allt.

Peace!

Snygghet


söndag, augusti 14, 2011

The end of the world is bigger than love


Gårdagens huvudvärk överdrev ganska kraftigt, kan jag tycka.
Det blev rentav en omgång kräk, när det var som värst.
Och jag hade lite dödsångest ibland.

Men nu är snart hjärnan nere i normalstorlek. Jag unnade mig två Treo för en stund sen, ty man orkar inte hur länge som helst.

Har nyss ätit torsk och broccoli för tredje gången på ett halvt dygn... fest. Men det är gott! Och väldigt nyttigt och snällt mot kistan.

Är dock hungrig igen. Ligger efter med matintaget. Nåja.



Lyssnar på mötet via nätet... underbar uppfinning. Men är lite för trötthetsrastlösdampig för att inte pilla med nåt annat samtidigt.


Jag längtar SÅ efter att gå på bio.
Längtar även efter höstrusk. Och blåbärsplockning. Och gammalt hederligt familjehelgmys.


Men men.

Ska duscha snart i alla fall. Alltid nåt. Det är nog dags, när man känner en Molkosanliknande odör från armhåletrakten.


Peace.

lördag, augusti 13, 2011

Saturday night is the lonliest night of the week


Ont i huvud och mage.
Kvar i nattens drömmar.

Såna där drömmar där folk envisas med att gifta sig till höger och vänster, och jag får aldrig veta nåt innan.
Utanförskapskänslan i det.

Man kan ju analysera mera om man vill. Men ibland är en dröm bara en dröm.

Mick's café förekom också, och tiden när jag jobbade där.
Igen.
Stressiga sekvenser med en massa baguetter i en massa ugnar, och springa hit och dit för att hinna ta ut dem i tid, och griniga stammisgubbar som gnällde över vårt dåliga fruktsortiment (för helt plötsligt var jag fruktplockare inne på matbutiken bredvid caféet).

Men jag hade i alla fall ett jobb, tröstade jag mig med.
Och ibland var det ändå lite småmysigt.


Nåja.


Igår var jag och kakan på en jättefin, småhemlig akustisk gratisspelning med Jens Lekman och Annika Norlin. Det var vi och diverse hipsters i en trädgård ganska nära hemma.
Jag hade ingen kamera eller så. Men kolla kakans blogg om 'et här om ni vill.



Det förgyllde kvällen och sommaren, minsann.



Nu ska jag bädda ner mitt onda huvud och titta på Emma.

söndag, augusti 07, 2011

Men jag vet att jag är din

Ett inlägg om dan, kanske?
Fast vad finns att säga om idag?

Tja. Det var grått och skönt.
Sen kom solen. Då sov jag middag.

Jag är glad för ganska mycket just nu. Snart drar mitt nya spännande liv igång, tillsammans med finfina mänskor som satsar på samma sak.

Sen är jag less på lite grejer också. Men sånt är onödigt att grotta ner sig i.

Just nu är jag hungrig. Och sugen på havregryn, som så ofta nuförtin. Således ska jag bjuda mig själv på en skål sådant + kokos + bär + äggmjölk.


Till veckan: tjänst, jobbsök, Apleröd. Sweet!




Tackhej.

lördag, augusti 06, 2011

fredag, augusti 05, 2011

Random ranting

Äntliiiiigen känner jag bloggarsuget komma över mig! Nu ska jag ta och bättra mig med uppdateringarna. Oavsett om ni kunde bry er mindre eller ej.

Så det kan hända att ni får stå ut med en hel del ointressanta upplysningar, för jag känner på mig att jag kommer att överkompensera bloggtorkan.

Det är en grå fredag, vilket jag älskar och uppskattar. Nog för att det är kul med sommar och så... men har man ändå inte en hel dag att avsätta till klippor-och-hav-liknande företeelser, så är det mest bara jobbigt med starkt solsken och kvav värme. Man springer runt och kisar och känner sig svett-tjock. Och TRÖTT.

Så, ja. Jag är redo för höstens antågande nu. Höst är bäst! Börjar alltid längta efter den när ca halva juli passerat.
Men, som sagt. Det duger fint med en grå regndag också. Bara inte vädret blir sådär schizo och släpar fram solsken frampå eftermiddagen.

Hursomhelst.


Jag är ensam hemma och sitter vid köksbordet och jäser i shorts och sovtröja. Dricker kaffe med äggmjölk, som smakar mjukt och starkt och gott.
Beundrar vår gröna fina hundkextapet.
Känner mig förnöjsam.

Om två timmar ska jag befinna mig på Högsbogatan. Tjänst med Edita står på schemat.
Hade tänkt ringa runt och spontansöka några jobb före det. Får se om jag hinner... hee.
Det var nämligen ett tag sen jag hade en sån här slappförmiddag, så det känns ganska välbehövligt.


Imorse kom jag att tänka på en intervju jag såg med Helena Bonham Carter för halvlängesen. Hon berättade att hon och Tim Burton gick en föräldrakurs när deras son var liten, för det kändes som att de bara gick runt och förmanade och klagade på honom hela tiden, och det var inte så uppbyggligt, och vad kunde man göra, och blablabla.

De hade då fått lära sig att det som nästan är allra viktigast för kidsen - det som kanske gör att de blir jobbiga att handskas med, och får en att konstant förmana dem - är bekräftelsebehovet. Inte så att man ska klema bort dem eller konstant ösa beröm över dem. Men bara att man konstruktivt upplyser dem om att man ser och hör dem. Utan att de ska behöva be om det.

Typ "Ah du valde en svart tröja idag!"/"Jag ser att du gör dina läxor, kanon!"... och så vidare. Kom inte på några vidare bra exempel.
Men ni fattar grejen. Och, såklart, berömma så fort det finns anledning till det!

Ja, jag fann det intressant. Kanske ganska självklara grejer egentligen. Men det är nog bra att påminna sig, att när barn är tomgnälliga och uppmärksamhetskrävande, så kanske de helt enkelt inte känner sig sedda.

Inte så stor skillnad från oss fullvuxna människor, med andra ord. Vardaglig bekräftelse på ens existens och person (inte bara prestation) är nog lika viktig för oss.

Ungefär som Underbara Clara uttryckte det:
"Trots att vi varit ihop i snart sex år är jag och Jakob alldeles hesa när vi reser bort med bil för att vi har så mycket att säga varandra. Helst gärna gapigt och högljutt så att man samtidigt blir döv.
Det är inte så mycket vad man säger som är viktigt. Eller vad man kommer fram till, har jag upptäckt. Det är mer att man säger något. Kacklar i mun och bekräftar varandra."

Ja. Hon har en poäng.
(Läs hennes fiiiinfina blogg vetja! Länk finnes till höger nånstans på den häringa sidan.)


Ja. Nämen. Nu får det räcka för idag va?

Ikväll blir det mys hos grann-Sundbergs, det ser jag framemot. Och så längtar jag mys hos de andra Sundbergs. Åh, jag saknar dem!

Men åh vad bra det är att det finns så många man kan hänga och mysa hos! Det får man inte glömma att uppskatta.


Nästa gång kanske jag berättar om mitt nya årslånga (minst) projekt som drar igång i höst. Vi får se. Eller kan ni gissa? Eller eller eller?



Äh, men hejrå! Peace!