onsdag, maj 25, 2011

Och är trött på neon och betoooong...

Det känns lite fånigt att säga att det ska bli skönt att komma ifrån vardagen, när man inte har en massa jobb och slit att stå i...

Men även vi arbetslösa har ju rutiner och tråk och ibland stressande vardagsgegg, som vi längtar bort ifrån.

Stämpling är ingen semester, som jag brukar säga.

Eller det brukar jag inte, men överväger att börja.

Och ÅH så skönt det ska bli att åka till Sundsvall på fredag! ÅH!
Varje gång det är bestämt att jag ska dit, blir jag så mycket gladare än vad jag trott. Längtar mycket mer.


Jag saknar dem, alla, och snart ses vi.


Det är ju underbart.


Kärlek!




(Och nästa vecka åker ju kakan också upp såklart; wopido!)

måndag, maj 23, 2011

My hometown

En sak som känns väldigt fin är att jag ska åka norrut på fredag!
Japp, det är dags för Sundsvall igen. Dessutom får jag lifta med Björn den här gången, vilket är trevligt både ur social och ekonomisk synpunkt.

Känns dock inte fullt så exotiskt om man betänker att jag var där på blixtvisit i mars... men ändå!

Nu ska jag ju få baka en massa tårtor och greja och ha mig, och gå på bröllop och dansa hela natten, och kanske spela lite allan.

Dessutom är det cruising dagen efter festen, så då blir det till att dra på sig högklackat och capribrallor och hoppa in i Ivans amerikanare och finåka.

Åh så mysigt!



Hej hemstan, snart ses vi.







Hej blivande brudpar, snart firar vi er dag med en hejdundrande fest!

torsdag, maj 19, 2011

For such a long long time

Var på Moneybrother på Liseberg i fredags.
Man blir ju lite kär i den gode västmanlänningen.
Varje gång.



tisdag, maj 17, 2011

A day in the life

Det är tisdag och grått och man tror hela tiden att det ska börja regna, men det sitter som i tjära.
Jag har träffat arbetspsykologen och försökt strukturera upp mitt liv.
Nästa steg: fixa praktik i hälsokostbutik. Sen försöka få anställning med lönebidrag på sådant ställe.

Jag längtar. Det är TYP mitt drömjobb. Tillräckligt enkelt, intressant och småpedagogiskt.

Tror jag.

Om två veckor är det Sundsvall och bröllop och nu fick jag veta att jag och en till ska göra tårtorna.
Men det är bara kul. Jag hade för övrigt en misstanke om det, så var lite mentalt förberedd.


Jag gillar att mitt liv är så enkelt just nu.
Samtidigt som jag längtar efter att nåt ska hända.


Aldrig är man helt tillfreds.
Men tillräckligt nära får vara bra nog.


Förresten. Ny favoritserie: Bored to death. Svt. Missa inte! Jason Schwartzman spelar den charmigaste antihjälten på länge.


Och: säsongsavslutning av Pluras kök ikväll. My sweet man Mauro är med!


Peace.



fredag, maj 13, 2011

Angela

Idag har jag legat i vidrig migränvärk på mitt rum. Mot eftermiddagen blev jag sådär skönt fyra-Treo-och-en-Alvedon-darrig, och värken avtog något, och ljumma vindar kom in från mina persienntäckta fönster.

Det var sommarlovsvibbar all over again. Lite sunkmysigt sådär.



Och apropå skoltid...

Jag har börjat kolla My so called life, ty hela serien ligger på Youtube! Åh ljuva nostalgi!
Tycker fortfarande att det är grymt mysigt och gulligt.

Och Angela Chase (Claire Danes) är ju bland det raraste man nånsin skådat.

Det var så skönt att känna igen sina konstiga tonårsnojor i hennes karaktär.

Dessutom finner jag nu att hennes garderob är mycket inspirerande. Det tyckte jag nog inte när jag såg denna serie för tio år sen... men nu är ju nittiotalet hett igen vetja.
Så i höst misstänker jag att hon kommer vara något av en stilikon för mig.
Kanske inte helt konkret just alla plagg som sådana, men... stilen. Ah ni fattar.


Gillart!


(Apropå höst förresten... visst börjar man längta lite efter stormigt mörkt höstrusk nu? Bara liiite? Men okej då, det är väl dags att avnjuta världens bästa sommar först. Det kan jag hålla med om.)







onsdag, maj 11, 2011

Den amerikanska drömmen

Okej då.
När man lyssnar på country och känner myset och bakar kakor som doftar gott
- kanske man känner att det skulle vara trevligt att vara omgiven av en familj.

Söthet

Detta kan vara bland det charmigaste jag nånsin sett.
Alltså grabbens minspel... bara det liksom!
TITT!

Att vara kombo

Jag var inne på en väns blogg och tog ikapp de senaste dagarnas inlägg.
När jag kom till det jag redan hade läst, dök jag på en kommentar som jag själv skrivit för nån vecka sen.

Vännens blogginlägg handlade om att hon var trött på att laga mat till sig själv, och såg framemot att ha ett liv där hon fick laga mat åt två.

Andemeningen i den kommentar jag skrivit hade lite att göra med det jag skrev om i förra inlägget här; att man aldrig är riktigt nöjd med det man har, och alltid nostalgifierar/idealiserar nåt annat. Och hur knepigt det är.
Bor man ensam längtar man efter att bo med nån, och bor man med nån så längtar man periodvis efter att ha ett eget hem.
"Alla längtar alltid någon annanstans"-syndromet, liksom.

Men när jag läste hur jag formulerat mig, blev jag smått mörkrädd och väldigt irriterad på mig själv. Hade uttryckt mig rätt plumpt och nyanslöst, och en lång tanke blev komprimerad till en kort förklaring som fick det att se ut som om jag vantrivs med att vara kombo, eller rummis.

Vilket jag ju inte alls gör.

Så jag känner bara att jag vill förklara det.

Det kanske är på tiden att jag beskriver vad jag uppskattar istället för vad jag längtar tillbaka till/ser framemot/inbillar mig (i linje med min nya målsättning, för att åter referera till föregående blogginlägg).

Och sanningen är den att mitt liv hade varit mycket beigare, tristare, ensammare, läskigare, skrattfattigare, otryggare, fantasi- och händelselösare och helt enkelt... tja, sämre. Om jag inte hade bott med AnnaKarin.

Och jag vet att den här bo-med-kompis-perioden i livet är tillfällig - det är väl därför man blir så framtidsstressad ibland, och får ett desperat behov av att slå sig till ro, och känner sig allmänt rotlös och orolig - men jag vet också att jag kommer att se tillbaka på den med mycken nostalgi och glädje.

Jag uppskattar sannerligen att vi har varandra.
Att vi kan driva om allt, skratta åt det mesta, älta problem och människor, spela kort, uppskatta samma musik... och liksom bara hjälpas åt och finnas tillhands.


Å dä ä inget man ska ta för givet inte.



Så det så.

tisdag, maj 10, 2011

Present in the present

Jag lever alldeles för mycket i tankar om tider som flytt.
Längtar tillbaka till en trygghet/människa/era, och strävar ständigt efter att ändra mitt liv så att jag kan få känslan av den igen.

Men kruxet är ju just det. Att känslan nästan alltid kommer efteråt, när man tänker tillbaka och nostalgifierar; ytterst sällan när man är är mitt uppi nåt (möjligen när ett stänk av drömlivskänsla når en).


Således har jag ett nytt mål:
Sluta att ständigt fantisera om flydda tider + i huvudet planera framtiden så att livet på nåt inbilskt orealistiskt sätt ska bli "som det kändes då eller då".
Bli bättre på att glädjas åt det som är NU, och tänka att det som framtiden för med sig förmodligen inte kommer kännas exakt likadant som trygga nostalgiförknippade företeelser, utan mycket bättre.

(En dag kommer jag ju trots allt tänka tillbaka på den här tidsperioden och inbilla mig att det var då livet var som bäst...)


Lite som Cher säger i fina nittiotalsfilmen Mermaids:


"Death is dwelling on the past

or staying in one place too long"







Ja, det var det.

onsdag, maj 04, 2011

Ett slag för dig

Det finns en vän jag alltid saknar när jag hör Tomas Andersson Wij eller Sophie Zelmani... eller 747 med kent, Everlong med Foo fighters eller Hey there Delilah med Plain white T's.

Bland annat.

(Idag lyssnas det på Tomas Andersson Wij.)


Jag säger ”det finns en vän”. Inte ”jag har en vän”.
För jag vet inte riktigt om jag har honom längre.


Detta är ingen diss på något sätt.
Bara en småsorgsen fundering.

Men jag lever ändå

Jag behöver lite inspiratioooon!

Annars då?
Jo tack. Helt okej. Trött. Men jag unnade mig att låta bli att stressa när jag vaknade 08.40 imorse. Eller rättare, när mina ögon vaknade.
Resten av mig vägrade.
Så jag tog min kaffekopp och min datapata och bäddade ner mig igen. Slösurf och Radio Guld-lyssnande gjorde så småningom susen.

(Allt med Sundsvall känns så tryggt när jag inte bor där längre.)

Nu sitter jag upprätt, och har dessutom inmundigat frukost (äggröra och bacon, så himla gott varendaste morgon).

(Jag gillar parenteser.)


Ska snart bege mig iväg och försöka dela ut några brev på ett distrikt där man inte kommer åt att "knacka dörr".
Sen ska jag träffa Linda för lite eftermiddagstjänst.


Äsch. Inte vet jag. Vad ska jag skriva?
Borde baka, baka och baka lite till. Inför bygget. Men det kommer. Jag hinner. Orkar inte just nu.


Har sett klart första säsongen av Parenthood förresten. Sisådär nåt år efter alla andra.
Nå. Vad bra den är! Väntar på att H-boy ska tillhandahålla säsong två.



Det var allt ni fick ur mig idag.


Här kommer en bild på min favoritsysterdotter, tagen av föräldrarna hennes i Turkiet för fyra år sen.

Lillknubbarmen! Och minen! Åh!






Glad onsdag dårå.