Det måste va' ditt fel (det var aldrig ditt fel)

Har haft några bra dar i sträck nu.

Varit på Malmön och försökt göra en insats i smedjestädning.

Varit i Lysekil och ätit god mat, spelat kort, druckit vin och skrattat massor med goda vänner.

Varit på fantastisk Säkert!-spelning på Trädgår'n.

Tagit tag i det här med hemmet... röjt och grejat och städat och fixat och handlat burit och gjort vardagsrummet och köket någorlunda presentabla (och när allt var klart och inkopplat och så, upptäckte jag och kakan att min teve på nåt sätt tagit skada av att stå i förråd i en månad... alla ser ut som smurfar på den, och det är bara att hiva iväg 'an - kul... som tur är kostar tjockteve's inte så mycket att köpa begagnade).

Haft tvättstuga.

Och nu... är... jag... helt... slut.

Jag blir så förtvivlat ledsen varje gång jag påminns om att jag inte är frisk.
Så himla dumt och onödigt, för nån gång måste man ju lära sig. Men faktum kvarstår.

Bara för att jag blivit av med så mycket av min huvudvärk, har jag börjat fantisera om ett liv som pionjär, med deltidsjobb, och dansträning på fritiden, och alltid på bra humör, och lalala.


Men jag orkar ju knappt upp ur sängen vissa dar. Och ont gör det, i handleder och höfter och ben.
Typ idag.

Och varje gång tänker jag att det är mitt fel. "Ånej vad har jag gjort nu varför orkar jag inte åååå jag skulle inte ha gjort det och det och det, och skulle ha lagt mig tidigare eller eller eller...".

Men jag orkar inte.
Orkar inte bli besviken eller ledsen, eller önska mig pigg, få dåligt samvete för att jag inte kommer ut i tjänsten, eller på promenad eller vadsomhelst.

Jag tar det. Gillalalalalalar läget.

Nu har jag dessutom en löjligt svullen mage som är tung och öm och ger mig halsbränna och gör mig deppig.

Men men. Det vore ju lite VÄL idealiskt om man skulle bli av med huvudvärken och inte få nåt annat problem istället för't!


Nåja.


I eftermiddag: Niklas-spelning på Kustens hus!