söndag, mars 27, 2011

Memory lane

Läser bloggar från våren 2008.
Tämligen underhållande.

Ljuva nostalgi...



På tisdag eftermiddag åker jag hem till Göteborg igen. Det blev en något längre vistelse än planerat. Så ovanligt.


Men det gör då rakt inte mig något!


Nu: Pluras kök från i onsdags, med mor.

Det dom aldrig nämner

Vad är det som krävs för att stanna kvar
som inte är säker men aldrig tvivlar
som inte har nån storlek alls
inte har någon genans

Som får en att ropa till balkongen "kom ner!"
får prästens dotter att rymma med en knarkare
som får en att säga i natten
'jag behöver nåt starkare'

Den får en att darra som höstlövet
den får en att vissla i mörkret
den är en stulen bil som kör iväg nånstans med dig
utan ljus och sen rättegången

Vad är det som inte kan repareras, censureras, som inte har nån rättvisa, som inte är blind, men gömmer ögonen i händerna
som inte har nån anständighet
inte behöver kläs upp i skönhet

den kryper inte för nån
den väntar inte på nån

Den är lika ren som ett barns ögon
den är lika skitig som marken på en tågstation

vad är det som inte har någon regering
vad är det politikerna aldrig nämner

Vad är det som lovar dom unga
som får dom gamla att tro att dom kan överleva
som finns i alla utbrotten
som finns i grabben som står på karmen till ett fönster
finns i rånarnas fantasier
och i dom olyckligaste kapitlen
om en hund som vart hungrig i mil
tycker inte om nån
men kommer ändå in
kommer ändå in


(Tack Hellström för den finaste beskrivningen på kärlek på mycket länge.)

tisdag, mars 22, 2011

Så vill jag bli som solen, som värmer dina ben

Jag såg en film häromkvällen. Paper heart.
Delvis en dokumentär, delvis en spelad romantisk komedi, typ, mellan dokumentärmakerskan Charlyne Yi och Michael Cera.

Den var småfin och intressant, jag gillade den.

Utgångspunkten är att Charlyne inte tror på kärlek eller på att hon kan bli kär, så hon och producenten ger sig ut på en resa runt USA och intervjuar alla möjliga människor om deras kärlekshistorier, anekdoter och definitioner på kärlek... för att se om Charlyne kan ändra sin inställning.


Ett par som de träffar, hävdar att "it's all about the like". Alltså att det viktigaste är att man gillar varandra. Det där med alltför starka känslor och passion medför ofta ett slags hatkärleksförhållande, som blir väldigt instabilt och sällan håller i längden, sa de.

Så strax innan de blev ihop (jag fattade det som att de var vänner sen innan) frågade de sig själva om de kunde tänka sig att leva sitt liv utan den andra. Svaret blev uppenbarligen nej ifrån båda håll. För tillsammans blev de ju. Och sen växte det hela till kärlek.


Nå. Ett intressant synsätt, tycker jag. Har funderat en del på det där sedan jag såg det.
På sätt och vis är det rätt. Samtidigt låter det... jag vet inte, lite fattigt?

Nu gick det ju bra, deras känslor växte successivt, och allt det där.

Men tänk om det inte hade gjort det. Tänk om den ena blev riktigt kär, och den andra "bara" fortsatte att känna vänskapskärlek (som inte är att underskatta, men ändock).
Eller att ingen av dem, nånsin, kunde förmå sig till att känna mer än just det.

Ja jag vet då rakt inte. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker.

Men det jag bestämt vet att jag tycker, är att båda parter måste ha en någorlunda samstämmig inställning till vad kärlek och ett förhållande ska vara.

Om jag ska ta mig själv som exempel - nu är ju jag extremt krass när det gäller mig själv och presumtiva kärleksförhållanden. Men rent teoretiskt. OM jag skulle få ihop det långvarigt med någon.
Det jag skulle värdera högst, och det jag kanske kan längta lite efter ibland, är inte i första hand det där med blixtar, dunder, fjärilar, magi, symfoniorkestrar och en perfekt-alltid-väldoftande-riddarliknande-man.

Snarare det motsatta.

Alltså, klart det måste finnas fjärilar (annars slutar det med en ångestsörja, det vet jag alltför väl).

Men framför allt måste man kunna ha en gråvardag tillsammans. Vara trygga, tråkiga, trötta, lukta lite illa, slöa framför film, oimponerande, okreativa. Och ändå på nåt sätt älska det. Och varandra. Uppskatta den andres vardags-jag. Och ha massor av vardagshumor. Kunna skratta åt och driva om småsaker.

Och jag - om vi nu fortsätter på den här jagform-linjen - tror att den jag eventuellt nån gång får för mig att haffa, måste ha ungefär samma inställning för att det ska funka.

Det skulle nog bli svårt - även om man skulle falla lite för varann - om han hade nån konstigt orealistisk drömföreställning om sagolik kärlek utan odörer, skavanker och oönskad hårväxt.


Man måste nog längta efter uuungefär samma sak. Helt enkelt.

Konstaterar jag självklarheter nu? Ja ja.


Bjuppar på't.


Men se filmen vetja!
Eller inte. Jag har egentligen slutat att rekommendera filmer. Av princip.
Det kan bli så fel. Man är så olika. Tar anstöt av olika saker.
Och så vidare med mera.


Peace!





söndag, mars 20, 2011

Söndagsrapport

Är tillbaka på Pennylane efter tre sköna dygn hos Sundbers i Apleröd.

Ska man vara petnoga så kom jag tillbaka redan igår, och har hunnit med ett möte, ett Roverbesök med Harrisarna, och en kortspelskväll i Klippan.

Idag är jag sjukskriven med vanvettig huvudvärk som övergått i vanvettigt konstigt uppförande från magregionerna.

Tycker du detta låter spännade? Läs i så fall mer på nyligen uppdaterade sjukdomsbloggen! Länk finnes till höger.


Nu ska jag fortsätta löka. Och kanske göra nån typ av nytta.


Glad söndag!


[Och håll till godo med detta visdomsord från Oz, som jag hittade på den där fina kärlekssidan som jag tipsat om för långliga tider sedan. SOM jag gillar den sidan alltså.]




torsdag, mars 17, 2011



tisdag, mars 15, 2011

Mars (pannkaka)

Det här är på sätt och vis det vackraste.
Innan det liksom blivit På riktigt.


Medan solen kämpar och kämpar för att försiktigt få lysa fram genom molnen,
och marken delvis täcks av ett sorbetliknande istäcke som är förvånansvärt behagligt och lättsamt att promenera på.

När det precis tinat fram stycken av barr-och-grus-väg under ens fötter
(bästa underlaget som tar en tillbaka till barndomstryggheten hos mormor och morfar i stugan om somrarna) som knastrar ljuvligt.

När luften ännu är isig, fast på ett mildare sätt, och förgylls av solens tveksamma värmestråk.

När naturen fortfarande är ganska trött, karg och dov i sina färger.

När förväntningarna inför sommaren precis börjar spira i mänskornas sinnen, och är sådär spännande som självaste sommaren aldrig riktigt lyckas vara.

Inget ont om sommaren. Den försöker. Och lyckas till viss del.


Men förväntan är oftast bättre än uppfyllelsen, det vet vi ju alla.



(Dock inte alltid.)

Berätta med bilder!

Hej hörrni,

nu har jag lagt in bilder från mobilen i datamaskin, för första gången på länge.

Det finns mycket fint, om än i halvtarvlig kvalitét, som jag skulle kunna (och kanske sedemera kommer att) bjuda på.

Men dagens urval lyder som följer...

Först Mireille, som var så himla matchningssnygg i söndags! Jag älskar när saker matchar. Speciellt när det är rosor inblandat i det hele.



Kolla liksom!



Och varför var hon så fin då?
Jo, för att en av våra favoritspelemän visade vad han gick för på Kustens hus, där Visans vänner hade öppen scen, som brukligt är på söndagarna.
(Och jag borde ha redigerat bilden en aning, men orka...)




Å apropå spelemannen... en present som jag fick igår kväll. Den var så snyggt inslagen också. Dessutom är det ju inte var dag man får paket bara sådär.

Det var muffinsformar! I rosformat! Från Lidl. Tack Niklas!

Men det bästa med hans besök i vårt nya hem, var nog ändå att den här snygga tavlan stod på teveskåpet som en överraskning när jag gick in i vardagsrummet. (Ett förstorat "hej jag är sjukåful"-mms jag skickade ifrån Sundsvall...)


Den kommer nog få stå kvar på hedersplats teveskåp ganska länge... det uppskattar nog min rumskamrat.
Jajamän.
Jamen, hejdårå.
[Solen skiner förresten! Det gillar jag. Och nu ska jag äta. Det gillar jag också.]

söndag, mars 13, 2011

Det måste va' ditt fel (det var aldrig ditt fel)

Har haft några bra dar i sträck nu.

Varit på Malmön och försökt göra en insats i smedjestädning.

Varit i Lysekil och ätit god mat, spelat kort, druckit vin och skrattat massor med goda vänner.

Varit på fantastisk Säkert!-spelning på Trädgår'n.

Tagit tag i det här med hemmet... röjt och grejat och städat och fixat och handlat burit och gjort vardagsrummet och köket någorlunda presentabla (och när allt var klart och inkopplat och så, upptäckte jag och kakan att min teve på nåt sätt tagit skada av att stå i förråd i en månad... alla ser ut som smurfar på den, och det är bara att hiva iväg 'an - kul... som tur är kostar tjockteve's inte så mycket att köpa begagnade).

Haft tvättstuga.

Och nu... är... jag... helt... slut.

Jag blir så förtvivlat ledsen varje gång jag påminns om att jag inte är frisk.
Så himla dumt och onödigt, för nån gång måste man ju lära sig. Men faktum kvarstår.

Bara för att jag blivit av med så mycket av min huvudvärk, har jag börjat fantisera om ett liv som pionjär, med deltidsjobb, och dansträning på fritiden, och alltid på bra humör, och lalala.


Men jag orkar ju knappt upp ur sängen vissa dar. Och ont gör det, i handleder och höfter och ben.
Typ idag.

Och varje gång tänker jag att det är mitt fel. "Ånej vad har jag gjort nu varför orkar jag inte åååå jag skulle inte ha gjort det och det och det, och skulle ha lagt mig tidigare eller eller eller...".

Men jag orkar inte.
Orkar inte bli besviken eller ledsen, eller önska mig pigg, få dåligt samvete för att jag inte kommer ut i tjänsten, eller på promenad eller vadsomhelst.

Jag tar det. Gillalalalalalar läget.

Nu har jag dessutom en löjligt svullen mage som är tung och öm och ger mig halsbränna och gör mig deppig.

Men men. Det vore ju lite VÄL idealiskt om man skulle bli av med huvudvärken och inte få nåt annat problem istället för't!


Nåja.


I eftermiddag: Niklas-spelning på Kustens hus!

onsdag, mars 09, 2011

Black letter day

Natt: Ytlig, ryckig, svettig sömn som kliar.

Dag: Inga krafter, kanske feber, men ingen förmåga att sova ikapp.

Ute den vidrigaste vitgråaste vinterhimmel man kan tänka sig
(oförutsägbart väder är det värsta; just när man trodde det skulle vara vårsoligt ändras det, och min hjärna varken hinner eller vill ställa om).

Pyjamasläge halv fyra. Zombie. Vilja och ovilja till diverse aktiviteter.
Vill orka vilja, kanske.

Men nej.


Det får vara en sån dag. En sån som rinner mellan mina fingrar.

Jag orkar inte notera tragiken i det.
Och försöker att inte få sysslolöshets-dåligt-samvete.



Än finns ju hopp för kvällen.

tisdag, mars 08, 2011

All I have to do, is dream

Nu när vi är i detta stadium av inflyttning, sover kakan och jag i samma säng, för hennes står på högkant i ett belamrat rum, och bäddmadrassen ligger nånstans och väntar på att bli upp-packad.

Eftersom jag är så långt ifrån en morgonmänniska man kan vara, så kliver jag alltid upp sist på morgnarna/förmiddagarna.

Så även denna morgon.

När jag strax efter tio masar mig upp och med finsk låtsasbrytning ropar "GOMORRON!", får jag ett "GOMORRON!" med finsk låtsasbrytning tillbaka.

Än så länge är alltså allt som vanligt.

Efter ett tag frågar kakan: "Har du drömt nåt inatt då?"
Jag svarar: "Jaaa."

(Kul att hon frågar, tänker jag, som har för vana att ösa ur mig om mina knäppa drömmar, bland det första jag gör...)

Hon: "VAR DET DÄRFÖR DU KLAPPA MIG PÅ KINDEN DÅ HAHA?"
Jag: "Haha va?"
Hon: "Ja, jag vaknade av att du liksom satte upp dig på armbågen och vände dig mot mig och smekte mig på kinden."


Eeeehhh. Jahapp.

Till saken hör att jag inte alls är en speciellt fysiskt gullig tjej. Ingen sån som kramar, klämmer, känner och klappar på mina vänner i parti och minut.
(Inte i vaket tillstånd i alla fall.)

Så det kändes ganska absurt. Främmande. Skrämmande. Och väldigt roligt.



Undrar vad jag drömde...

måndag, mars 07, 2011

Tjugohundratio

Vi är redan inne i mars tjugohundraelva, och jag är dryga 25 år.

Men bättre sent än aldrig, tänker jag, och skriver en liten personlig resumé över föregående år.

Det är lätt att få för sig att man lever ett ganska händelselöst liv.
När jag först funderade på det gångna året, tänkte jag ”tja, det hände väl inte så jättemycket...”. Delvis för att jag inte jobbade nånting under det senaste halvåret.

MEN. Sedan tänkte jag lite till. Och några saker har jag ju i alla fall varit med om.

Typ dessa:

Flyttade till en andrahandslägenhet i Göteborg, och för första gången i mitt liv blev jag rummis med en tjejkompis. En månad senare tillkom ännu en tjejkompis.

Kom in i en ny församling, och började så småningom känna mig som hemma; kunde börja vara så knäpp som jag är, och folk verkade gilla mig någorlunda ändå.

Blev tjugofyra.

Återupptäckte min kärlek till dans, genom F&S-Pernillas danspass.

Fick en massa nya vänner.

Ramlade in i (och i vissa fall ut ur) förälskelser i nya & gamla människor, saker och platser.

Sökte en massa jobb; fick två. Brogyllen och Ica maxi konditori. Jobbade mest på sistnämnda ställe.
Fick sparken därifrån efter 5 månader pga. ökande problem med huvudvärk och migrän; kunde ej sköta schemat längre.
Var dålig var och varannan dag.

Gick igenom något av en hälso-, orkes- och yrkesmässig kollaps.

Fick läkarintyg på att jag bör byta yrkesbana. Kom in på Arbetsförmedlingens rehabavdelning, och fick därigenom tillgång till arbetsterapeut och dito psykolog.

Slutade förstå varför folk blir glada över att få jobb; kunde för mitt liv inte tro att jag nånsin skulle orka arbeta igen.

Var hjälppionjär några gånger, senast i höstas, men kunde ej slutföra timmarna pga. huvudvärksproblematiken.

Blev dåligt behandlad av tre olika läkare, som enbart försökte döva min smärta genom mindre lämpliga medicineringsmetoder, utan att ta reda på varför det gör så ont.
(En av dem sa till mig att jag nog inte hade migrän överhuvudtaget.)

Blev bra behandlad av en läkare, som skickade mig till Sahlgrenska för huvudröntgen.

Fick huvudet röntgat, och hjärntumör uteslöts.


Kom underfund med att mitt psyke under hela min uppväxt (och fortfarande ibland, litegrand, till viss del) förklaras med beteckningen OCD.

Var i Strängnäs, Sundsvall, London och Österlen, och älskade alltihop.

Såg världens bästa musikal (Billy Elliot i London).

Fick välbehövlig hjälp av Naturmedicinteamet i Stenungsund; där man såg till grundorsakerna till min huvudvärk. Således börjat fixa magen, tarmarna, sköldkörteln och binjurarna.

Slutat äta vete och potatis.

Blivit av med vardagshuvudvärken.

Försökt greppa det faktum att jag blivit av med vardagshuvudvärken.

Fick plats på en utredning via Arbetsförmedlingen, där jag ska få reda på hur jag klarar olika typer av arbete; typ data, sy, gå, stå, sitta, etc.

Fick förstahandskontrakt med ena rummisen.

Hamnade i smärre livskris.


Bestämde mig för att ta en månad i taget och inte bestämma/oroa mig så mycket.

Började längta efter ett jobb.

Japp. Det var det. På ett ungefär.



Kom igen tjugohundraelva, ge mig allt du har!

söndag, mars 06, 2011

Visa mig himlen

Hej.
Blogger verkar inte gå med på det här med styckeindelning idag. Så här kommer allt i ett enda svep...
Vagel i ögat. Finnar. Trötthet. Ny lägenhet. En salig röra. Lukt av målarfärg. Vårsol.
Ja ni hör ju. Högt och lågt.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Kände bara för att kötta in ett inlägg.
Är halvt besatt av Maria McKee's gamla dänga Show me heaven.
Kom att tänka på den för nån vecka sen, och fann den på Spotify - och ja, den var minst lika bra som jag ville minnas.
Så då vet ni det.
Åh, jag längtar efter nåt. En diffus känsla. Vet inte vad.
Nåt barndomstryggt, som jag förknippar med Huset fullt (den där lökiga sitcomen med Mary Kate och Ashley Olsen när de var små och söta, och mycket trevliga John Stamos, och dem, ni vet...) på nåt vis.
Nåt som jag även kommer att tänka på när jag ser och känner lukten av bilar som tvättas på garageuppfarter.
Och hör det våriga ljudet av grus och barr mot asfalt, under fötterna.
Ibland tror jag att jag lever för mycket i mitt eget huvud.
Men skit samma. Det är säkert bra på sitt sätt.
Just ja. En serie jag gillar: The big C, på SVT. Med Laura Linney som producent och huvudrollsinnehaverska.
Japp.
En promenad i solen kanske? Så får det bli.
Först: Dion - Runaround Sue. För alltid en favorit.
Och kanske ett avsnitt Arrested development...