torsdag, januari 27, 2011

I'm backing up, backing up... 'cause my daddy taught me good

Att flytta, alltså. Fyyyy vad det är påfrestande.

Inte bara för att det är fysiskt meckigt och jobbigt, utan mest för att man blir så fruktansvärt såsig och rörig i huvudet; och på knepigt humör.
Att vara mellan två hem, det är ingen hit.

Men men. Underbara vänner underlättar kolossalt. Ikväll går släpet med möblerna.
Det mesta diverse-krafset och kartonger och sånt, har vi redan fraktat i snälla mäns bilar.

Sedan återstår blott fraktandet av en själv, och ens essentialer för en månad framöver (bara en sån sak; släpa med sig packning för en månad!).
Och städningen. Men den är vi många som delar på. Förstahandskontraktsinnehavarna, eftersom det är deras ansvar att det blir ordentligt gjort, och vi trenne jäntor.

Jaja. Det är sammankomst i helgen också. Underbar tajming... men skön mönsterbrytning för huvudet.

Men just nu längtar jag baaaara till Sundsvall. ÅH vilken avkoppling! Öm i kropp och rörig i sinne. Att komma hemhem är precis vad jag behöver.



Nä hörrni. Nu ska jag bara avvakta tills de smärtstillande pillren börjat jobba på den vedervärdiga kroppsvärken, sen är det dags att röja ur mitt före detta rum.



Hejdå Pennylane 26!

onsdag, januari 19, 2011

Danstankar

Läste nyligen att det är extra viktigt för folk med lite småbråkiga och röriga psyken - som typ OCD-barnet undertecknad då - att ha nån typ av hobby; och gärna nåt som innebär att man får använda koordinationsförmåga och dylikt.

Det hjälper till med att bryta loopande tankemönster, och får liksom saker och ting och livet att falla på plats lite mer.

Ååå vad jag kan skriva under på detta. Danspasset på Friskis på tisdagkvällar förgyller verkligen mitt liv. Och jag inser att det låter överdrivet dramatiskt och lite fånigt - det är ju inte ens en "riktig" dansutbildning.

Men det ger så otroligt mycket glädje, och Pernilla är VÄÄÄRLDENS bästa, charmigaste, skönaste och duktigaste ledare. Hon har fått mig att minnas varför jag är en sån sucker för att röra mig till musik (i de flesta former).

Ja hjälp alltså.

Dessutom är det riktigt bra träning. Och tja, hela veckan blir liksom bättre från och med tisdagkväll och framåt.
Allt flyter på bättre. Jag flyter på bättre. Jag känner mig mer i harmoni med min egen kropp, och orkar med livet på ett annat sätt.


Jaha. Vad ville jag säga med det här då?

JO. Sen jag började gå på de här passen, för typ ett år sen, har jag fasat för den dag då Pernilla annonserar att hon ska sluta leda danspassen, av en eller annan anledning. Flytt eller barnledighet eller nåt.

Idag kom det: hon ska ha en unge.


Kul för na förstås, men nog stack det till i lillhjärtat på mä när hon berättade det hele.
Nån månad till är hon med i gamet, men sen kommer det en ersättare.

Hmpf!

Och jag hinner inte gå nåt mer, för nästa vecka har vi tisdagsmöte istället för måndagsdito, och veckan efter det åker jag till Sundsvall... och ja. Det var det.



Såååå kom tillbaka så fort du klämt ut ungen, Pernilla!


Tack. Det var det. Jag har inget annat att berätta. Flyttpackar, plöjer Gilmore, försöker strukturera inför kappsäcksfebruari och allt det där.


Nu: sömn.

söndag, januari 09, 2011

lördag, januari 08, 2011

As she's walking away

Igår var det äntligen dags för årets countrygala! Eller förra årets, om man ska vara petnoga. 2010 CMA awards i Nashville.

Jag började se den för ca 6 år sen (ja inte detta års gala då förstås, men du fattar); halkade in på den av en slump och myste åt hur snälla, goa och propra alla var. Det var en sån skön kontrast till mycket av det skräp man omges av.

Så jag tittade klart, konstaterade att jag nog smyggillar country en del ändå... och sen dess har det varit tradition att jag ser den varje år (även fast just den typ av countrymusik som står i centrum på galan inte är min favorittyp... men men).

Vissa uppträdanden är riktigt bra, medan andra är riiiktigt dåliga. Så jag diggar ibland och häcklar ibland, men främst ser jag den för mysfaktorn och traditionens skull.
Den ger mig alltid en sån trygg och härlig känsla.

I år var legendariska Loretta Lynn med! I ett samarbete med Sheryl Crow (och Miranda Lambert). Det var mäktigt.

Sen är ju alltid George Strait, Alan Jackson och dem söta och bra; och blivande klassikerna Brad Paisley, Keith Urban och Kenny Chesney har nåt lökighetsbra över sig också.

Gårdagens favorit, förutom Loretta Lynn & co, var nog Zac Brown band, som gjorde en duett med tidigare nämnda Alan.

Och så sjöng Gwyneth Paltrow! Hon var över förväntan bra. Tydligen spelar hon i nån ny countryfilm, och framförde dess ledmotiv på galan.

Japp.

Så idag, när himlen är betonggrå och snön regnar bort och livet känns beigt, poppar jag Zac Brown band och drömmer om ett liv i ett hus på landet. Hugga ved, elda öppen spis, rida häst, och sånt.



Och så dricker jag te.



Tack för mig.

torsdag, januari 06, 2011

Säg det, alltid alltid


While walking down the street I heard an old man say
‘I’ve been in love with the same woman for almost 50 years now’.
I was touched until I heard him say
‘I wish she knew’.

— Unknown



(Snott från den där sajten jag tipsade om igår.
Och tack Elsa Billgren för att du först tipsade om den!)




onsdag, januari 05, 2011

Love is a letter sent thousands of times

Jag har hittat typ världens finaste sida!

Kolla här.

Och kolla andra januaris inlägg. Det där med Justin & Marissa.

Jag döööör!

And the beat goes on

Åh! Hittade ett till jobbrelaterat citat. Jag sökte det igår, men det var från 2008, och jag hade inte orkat bläddra så långt.

Snark, tänker ni. Skiter väl jag i, tänker jag. För här kommer det!


'Jag och Anna jobbar som as i helgen. Men vi får ju vara tillsammans i bageriet, så det blir många skratt.

Speciellt frampå eftermiddan, när man börjar bli övertrött.

Igår, till exempel, när Anna skulle göra några gräddtårtor att ställa i montern, frågade hon mig:
"Ska jag göra hallon, jordgubb eller blåbär?"

Jag: "Blåbär kanske vore kul! Fast jordgubb... " (kanske säljer bättre, eller nåt sånt, tänkte jag säga).

Anna: "Hallon blir nog bäst."

Jag, som ett uppgivet barn, utan att tveka: "Hallon... blir nog bäst."

Men se! När hon stod och fixade tårtorna, skrek hon plötsligt "MEN JAG ÄR VÄL MILLENNIUMETS ÅSNA!". Hon hade nämligen lagt på jordgubbssylt istället, så jag fick min vilja igenom.'


Anna och Lisette, jag saknar er! Ni var nog de bästa kollegor man kunde tänka sig.




Dagens mående: migränefterdyningar och mensvärk. Darrig trötthet.
Således: avbokning av alla utanför-hemmet-aktivitetet.
Istället: brevskrivande, mys, Springsteen, studium, och sedan tevekväll med båd' Jane Austens Emma, och Filip & Fredriks årskrönika, med eminenta gäster som Maria Montazami, Håkan Hellström och Henrik Dorsin.


Det går alltså ingen nöd på mig precis.


Peace!

tisdag, januari 04, 2011

Nostalgitåget

Nu när jag legat på min säng i princip hela dan och migränat mig, har jag nostalgiskt fantiserat om den där trygga tiden då man bodde hemma i huset (och sedemera i egna lägenheten i Korsta, med fint badrum och tvättstuga i samma hus), och jobbade på Micks.

Saknar den tiden lite. Att cykla med/bli hämtad av Lisette på morgnarna, vara duktig på sitt jobb, trivas oförskämt bra med merparten av sina kollegor, och promenera hela vägen hem ibland, lyssnandes på "Pocket full of money" med Rocky Dennis (som Jens Lekman kallade sig förr, för er ungdomar som inte var med på den tiden...) och annat, när jag jobbat kväll.

Vi hade så himla mycket kul på Micks. Innan det gick utför. Medan vi fortfarande jobbade två åt gången, och så.

Därför var jag bara tvungen, när huvudvärken lättade lite, att kolla upp några blogginlägg från 2006 och 2007, och minnas och skratta lite.

Här kommer några citat som i alla fall jag roas av...


”Idag jobbade jag för första gången på över en vecka.
Jag och Lisette stod vid morgonfikat och sneglade på kvällsblaskornas löpsedlar. Det stod nåt om tre älgjägare mystiskt döda i skogen.
Jag sa att det nog var The blair moose project. Lisette sa att älgarna nog hade mördat jägarna om omringat dem med cirklar av älgskit.
Jag sa att det var nog den fanatiske sektledaren Renar som beordat dem att utföra det hela.
Det var en rolig stund.”

..

”Idag på jobbet lekte vi bajsleken i säkert en timme, och skrattade hysteriskt.
Ni vet, bajsleken är den där leken där man byter ut ett ord i en filmtitel mot "bajs". Det kan bli hur kul som helst.

Girls just wanna have bajs,
Dansa med bajs,
Bajsa med vargar,
Sova med bajs,
You've got bajs,
Lilla sjöbajset,
Skönheten och bajset... och så vidare.”

..


Efter en dag med Marie på Paradisbadet:
”Dan efter gick jag runt och sniffade på mig själv på jobbet, och konstaterade att jag fortfarande luktade klor, trots allt duschande och tvålande.
Lisette började då sjunga "Clorine, Clorine, Clorine, Clorine". Alltså Dollys "Jolene". Fast annorlunda.
Det var väldigt kul.”

Åh! Jag saknart!

Men för att få lite verklighetskoll, kopierade jag även ett av många lite mer frustrerade inlägg:


”Allt jag har vidrört har rasat eller krånglat eller gått sönder, på jobbet idag.
När jag fått tillräckligt många vredesutbrott, och var jättestressad, och en strut med pikeringsgelé var spårlöst borta, fick jag ställa mig mitt på golvet och djupandas och göra armgester, och sansat säga "jag är större än det här problemet".

Sen skjutsade jag in en mjölbinge på hjul rätt in i väggen i full karriär.

Sen hittade jag struten.”


Jag hade alldeles för många såna dagar för att det skulle ha funkat att fortsätta på samma bana. Och jag hade alldeles för mycket värk, och var alldeles för slutkörd. Redan då. Så lätt att glömma det, bara. Glorifiera allt gammalt, när tillräckligt med tid har förlöpt.

Nåväl. Vi ska väl avsluta det hela positivt! Så här kommer ett utdrag från en kväll med mamma och pappa i huset, i februari 2008...

”Vi kom in på bilprat. Mamma blev kär i en Peugeot 407:a på CityGross-parkeringen idag.
Så hon sa att hon ville ha en sån.

Pappa började spy galla över franska bilar, och säga saker som 'Over my dead body!', men kunde inte riktigt förklara varför.
Mamma blev sur.-'Kan du förklara varför, istället för att bara älta?'
Pappa: -'Dom kan orsaka magsår!'
Mamma: -'För att de är utländska?'
Pappa: -'För att dom är franska! Dom ska laga mat dom... fransmännen.'


Koko bahia.”


Ja säg då dä. Maland. Det var tider, det.



Nu ska jag börja packa lite hemsaker i kartonger. Typ allt som är på mitt rum (jag befinner ju mig aldrig där nu ändå), och sommarkläder och sånt.

Ännu en era håller på att gå i graven.


Även om det kommande adressbytet rent pappersmässigt bara innebär en siffras skillnad.



Och snart är jag 25...


Åldersnoja? Jag? Eeeheheh.





När man jobbade kväll i kaféet var det ofta rätt lugnt sista timmen...

... så man satt mest på en bänk och dinglade med benen...

... och fotade sig själv i grodperspektiv.


Nere i bageriet var det mycket som kunde gå fel. Och också gjorde det...




Men ibland var det riktigt trevligt. Som när man fick göra enkla men ganska fina bröllopstårtor en solig majlördag...


... och förgylla föräldrarnas bröllopsdag lite.

Så det var inte utan ett litet stick i hjärtat som man sa hejdå till bageriet dess sista dag i livet, sommaren 2009.

måndag, januari 03, 2011

Rosie ställer skåpet

Haha, jag ÄLSKAR den här scenen ur nittiotalsmyslökfilmen Beautiful girls!
(Ursäkta svordomarna...)