fredag, december 23, 2011

Fool if you think it's over

Hej läsarna!

... Hallå? Är ni kvar?



Ja, här sitter jag i min ensamhet, på köksgolvet, lyssnar på Joni Mitchell och Chris Rea och känner mig lite sådär lagomt ensam.
Har inga som helst planer för hela denna dag - tja, förutom lite städning och plockning och sånt - och det passar alldeles utmärkt!
Dagen är som gjord för att vara mysfredag.

Vädret är grått, dimmigt och regnigt, och på något vis klär det vår stad.



Jag har en ny fredagstradition sedan några veckor:
när jag går av jobbet kl 7 på morgonen, och förhoppningsvis har sovit hyfsat gott, stoppar jag i mig nåt i stil med ett äpple eller ett ägg, och så tar jag mitt pick och pack och åker till Friskis & Svettis. Jag gymmar och har mig och tränar i precis den höga eller låga takt jag känner att jag mäktar med för att inte någon huvudvärk eller dylikt ska bli värre.
(Varje gång blir jag glad för att jag orkar mer än jag trodde.)

När jag efter nån dryg timma är klar, är det dags att äta nåt litet igen - annars kommer huvudvärken som ett mail i inkorgen. Jag sitter där i omklädningsrummet och knaprar på nån morot, tomstirrar på folk som stressar och ska iväg till sina jobb och whatnot.
Sedan duschar och bastar jag - har nästan alltid bastun för mig själv - och allt går jäääättelångsamt, för det är så jag vill ha't.


Åker hem, dricker gokaffe, äter frulle, och känner mig pånyttfödd.


Jorå. Så nu mår man!


Imorgon kväll kommer mamma på besök. Hon stannar i hela 5 dagar, och jag längtar innerligt. Det kommer bli mys i kubik, som kidsen säger.


Hmm. Jag är lite på berättarhumör, men det kommer inget mer just nu.


Avslutar i alla fall med att uttrycka min glädje över att ha ett liv igen. Det är ju helt fantastiskt egentligen. Ett jobb! Ett träningskort! Pionjärtjänst!


... Och så lön idag, på det!


Kram på er, vi ses.

Peace.

tisdag, december 13, 2011

Nostalgilokomotivet

Kollar Musikhjälpen i p3. We are the world.
Och jag kom att tänka på ett golden moment från 2009.
Bloggade om det även då.

Här kommer't, favorit i repris:


"Alltså, jag måste berätta om häromdan.

Jag och mamma var i tjänsten på Alnö, gjorde lite diverse återbesök.
Lyssnade på Radio Guld.
"We are the world" började spelas. Vi konstaterade att den ju är lite lökig, men rätt fin ändå. Så vi höjde lite.
Mamma pratade om hur mäktigt det var back in the days, när man fick se alla inblandade artister stå och sjunga den. Jag jämförde med "Do they know it's Christmas?", och förstod vad hon menade.

Vi diggade unisont.

Willie Nelsons stämma dök upp. Mamma konstaterade att han sjöng så fint att hon frös.
Jag höll tyst, vägrandes erkänna att jag blev lite rörd.

Kort därefter var det dags för Michael Jacksons sångsnutt.
Då var det kört.
Mamma: "Jag grinar jag!"
Jag, med stans darrigaste röst: "Inte jag, eller!"

Sen satt vi där och torkade tårarna, och sansade oss lite innan vi kunde gå och plinga på hos Maggie.

Det var inte vårt stoltaste ögonblick. Men ganska kul att se tillbaka på."

söndag, december 11, 2011

Sunday bloody Sunday

En sån där dag...

då man vaknar och hela kroppen och huvudet skriker NEJ VI VILL INTE VARA MED...

då man helt enkelt inte kan ta sig för det som man verkligen borde - och inte kan undvika att få dåligt samvete pga. nämnda debackel...

då man helst av allt vill ligga under täcket precis hela dan och ha nån som kommer in med mat och fika och mjuka kindklappar då och då...

då de halvsöndriga högtalarna till datorn - genom vilka man lyssnar på nästan all sin musik - är mer störiga och skorrar högre än nånsin...

då det plötsligt fattas en liten liten snabla plastpinne till toalettsitsen så att allt ligger löst och far och flänger och man vet inte var man får tag på en ny...

då man i alla fall sedermera lyckas strukturera upp några planer i huvudet och tänker att man bara ska duscha av sig lite snabbt och sedan duscha ordentligt efter träningen; men när man väl befinner sig i duschen så råkar man sätta i proppen i badkaret och sitta kvar länge och man tänker att man inte orkar träna fast man ändå både vill och inte vill, så att man inte får nån ro i skallen...

och då inget alternativ känns som ett bra alternativ.

ungefär så.


tisdag, november 22, 2011

We heard November rain

Har jag glömt hur man bloggar?
Kanske.

Saknar jag det?
Ja.




November är ganska grått. Men fint ändå.
Skymningen kommer tidigt.

Och rödljus i dovt höstrusk är bland det finaste jag vet att titta på.

Dock fantiserar jag om något slags liten solsemester.
Eller i alla fall ett dygn eller två på nåt spa-liknande.


Det får räcka för nu.

Återkommer när mina fingrar känner sig hemma i detta forum igen.


Fred!

fredag, november 04, 2011

Mjau

onsdag, november 02, 2011

tisdag, november 01, 2011

Tisdagkväll

Tänder ljus, insuper svaveldoften, lyssnar på Tony Bennett.
Längtar efter en öppen brasa och familjen.

söndag, oktober 30, 2011

The kids are alright

Idag förvånar jag mig själv genom att vilja ha barn.
Okej, jag planerade att bli mamma redan som 6-åring, men den önskan har liksom successivt försvagats under de senaste åren.


Nå. Det går väl över.


Men tänk vad mysigt att ha en liten filur att baka kakor och läsa sagor med!


Synd att de är så jobbiga bara. Och att man måste uppfostra dem och bråka med dem också... och torka bajsrumpor och snornäsor och lyssna på skrik och aldrig få sova ordentligt och aldrig sluta oroa sig och alltid grubbla över ifall man uppfostrar fel...




Japp. Ju mer man tänker på det, desto lättare går det över.

onsdag, oktober 26, 2011

Att konstatera småfina självklarheter

Hittade min gamla Lunarstorm-blogg, och i den detta inlägg (skrivet juni 2005):


"Note to self: Jag ska aldrig mer känna att jag måste dölja sidor av min personlighet, eller försvara för nån människa vad jag gör, eller vilka filmer, vilken musik, vilka böcker jag gillar. Jag ska uppskatta min smak, och enbart omge mig med människor som - även om de inte delar den - respekterar den. Jag ska aldrig glömma vem jag är, aldrig låta nån nedvärdera mig eller mina val. Aldrig låta nån respektlöst klanka ner på något som jag uppskattar. Speciellt inte den jag ska dela evigheten med - vem det nu än blir."



Åh. Det var klokt och fint och respektfullt av mig, mot mig själv.
Blev glad av att hitta det.
Jag var inte så dum som nittonåring, ändå.

Det gäller att hålla fast vid det där livet igenom, bara.

torsdag, oktober 20, 2011

Skönhet, länkar och boktips


Älskar
den här bilden på vackra vackra Elsa Billgren och stilige Pontus De Wolfe, tagen av Anna Malmberg på de tu förstnämndas bröllopsfest:



Kärlek!


Japp...


Ligger för närvarande på min vilobädd och rå-plöjer en av de bästa böcker jag nånsin läst. ALLA borde läsa den! Tack Mireille för tips och utlåning! Den heter "Lessons from the fat-o-sphere - quit dieting and declare a truce with your body" och är skriven av Marianne Kirby och Kate Harding.

Jag trodde jag hade en rätt sund och balanserad inställning till kroppar, kroppsuppfattning, mat, moraliserande över mat, motion, hälsa, och dylikt.
Och det kanske jag hade. Allt beror ju på vad man jämför med; och jag jämför med ett par tämligen vikt- och smalhetsfixerade människor i min relativa närhet som är "mycket värre än mig".

MEN. Jag är ju precis lika hjärntvättad som alla andra, börjar jag inse nu.

Denna bok möblerar om fullständigt i skallen på mig och jag märker hur delar av min hjärna ropar ut små desperata, patetiska protester mot det jag läser.

Men ack så nyttigt det är att jag läser!

Gör det ni med! Det är en nödvändig investering i den mentala hälsan, och på vägen mot att tycka bättre om sig själv - in- såväl som utsida.
Även om man redan "accepterar" sig själv och sin lekamen.

Det är inte en skit-i-allt-ät-vad-du-vill-och-var-stolt-över-din-kropp-bok.
Inte rakt av så obalanserat i alla fall.
Det är mer en ät-vad-du-känner-att-din-kropp-vill-ha-och-mår-bra-av-å-motionera-för-att-det-är-KUL-och-förknippa-för-allt-i-världen-inte-hälsa-med-kroppsideal-smalhet-och-BMI!-bok.

Alla får sig en tankeställare. Även om var och en såklart själv blir salig på sin medicin (eller?) så är detta mycket nyttiga tankar och fakta att ta in.

Dessutom är den mycket underhållande och lättsamt skriven.




Och apropå det här ämnet. Vad är grejen med att inte kunna hålla med när nån säger att man är vacker/charmig/fin/snygg/göllig?! Jag har i alla fall alltid haft problem med det. Även de stunder då man verkligen känner sig sådan. På något sätt känns det förmätet eller skrytigt eller jobbigt självälskande att hålla med när nån ger en nåt slags komplimang. Eller hålla med och hålla med... att bara säga tack. Man vill gärna vifta bort det med en protest av typen "äääsch" eller "TYCKERU?!" också.

Men va?! Hur kan det på nåt sätt vara negativt att visa att man uppskattar hur man ser ut, de stunder då man själv gör det (för det går väl upp och ner hos de flesta förmodar jag...)?

Det är ju för bövelen inte ens egen förtjänst att man har ett sött ansikte eller whatever!

Man ska GIVETVIS inte bli skrytig och självfixerad och alltid tycka att man själv är snyggare än andra. Människor som håller på så är ju odrägliga att ha omkring sig. Suck. Man ska inte jämföra sig med andra överhuvudtaget.

Men ni fattar vad jag menar.



Ja, jag tänker i alla fall bli bättre på det. Så det så.

Nu: fortsätta läsa. Har man väl börjat är det svårt att motivera sig till annan syssla.

Avslutar med att bjuda på några av de bästa meningar jag läst hittills, i nämnda bok. Insup detta, kära läsare:

"The world is your oyster when you are no longer stressing about the size of your ass."

"You are not allowed to settle for someone who is not totally crazy about you and your naked body."

"It's hard to feel bad about your body when you are using it to do awesome things."


Peace & löv!

söndag, oktober 09, 2011

Wisdom

onsdag, oktober 05, 2011

Guld i mund?

Konversationer som utspelas innan man är riktigt vaken, är ju bland de intressantaste och mest underhållande, egentligen.
Det är som att man är lite on the wine... fast ändå annorlunda, liksom.

Jag har alltid haft en tendens att leva kvar lite i drömmarna en stund efter uppvaknandet. Ofta när mamma väckte mig för att det var dags att gå till skolan, utbrast jag hetsigt saker som "DET VAR SJU VAGNAR PÅ TÅGET!" eller "MAKARONIPUDDING!".


En av morgnarna i London när klockan ringde - alldeles för tidigt, såsom den ju alltid gör - berättade jag mumligt men inlevelsefullt för Nicole (som jag delade rum med) att jag precis drömt att jag hade en UNDERBAR kanin som hette Gråsprängd.

Inga konstigheter.

Några minuter senare stod jag i duschen och började asgarva åt detta faktum, och kunde nästan inte sluta.



Ganska kul, ändå.

Tydligen pratade jag en massa i sömnen också. Totala nonsensord och meningar sammansatta på ett fullständigt ologiskt vis, men med massor av bestämdhet och tydlig betoning.
(Ungefär som i vaket tillstånd, alltså... ellerrrr.)


Härom morgonen när jag kom in till kakan i köket, började jag prata om hur skamligt dyrt det egentligen är med kafékaffe.
"Alltså tar man en cappuccino ute så kostar den ju minst 25 kr... och här har vi ett HELT paket espresso som vi köpt för 25 kr! Och det räcker i typ en vecka. Och vi är två personer. Alltså två veckors kaffe för en person, för 25 kr."

Kakan lyssnade respektfullt, men bröt sedan ut i ett normalstort skratt och konstaterade att "ja det var ju en lite speciell morgonfundering".


Rätt kul, i alla fall om man var närvarande.



Det var hursomhelst mest det jag ville förmedla, nu när jag ligger nerbäddad och är lite uttråkad eftersom vidrig huvudvärk fick mig att sova bort hela eftermiddan.


Men men.


Peace & tackhej!

lördag, oktober 01, 2011

Nothing falls like London rain

Var ju i Englands huvudstad föregående helg.
Det var en trevlig vistelse med mycket skratt och galenskaper.
Förutom det hann vi med Regent's park, British museum, We will rock you (Queenmusikal), cykling i Hyde park... och en massa stros och god mat.

I väntan på att Jens ska maila fina bilder ifrån den vistelsen, bjuder jag på några bilder ifrån när jag och kakan var i samma stad, för bra precis ett år sen.

Några av bilderna har hon tagit, andra har jag tagit.


Enjoy!


Piccadilly circus... lite mindre än man kanske trott.

Egobild i lillspegeln i vårt lillkök, natten då vi anlände.

Gasspis!

Typ världens bästa musikal:


Lättroad leker blind spanare i kakans brillor...


British museum och Bible tours!


Lunch med de andra svenskvännerna på plats; Linderborgs och Ströms (Jonas fotade). Mys.


torsdag, september 22, 2011

Men jag skickar inget vykort

Sitter i sängen. Har inmundigat frukost och kaffe. Huvudvärken borta.
Gilmore girls står på lite i bakgrunden.

Börjar gilla den här sjukledigheten.

Fast snart måste jag masa mig upp, slänga äckelpyjamasen i tvätten, sanera mig själv i duschen och dra iväg för att göra ärenden.
Växla pengar och skriva ut resehandlingar, närmare bestämt.

Det ska bli lite mysigt att besöka Frölunda torg en fredag eftermiddag.
Lite sådär fredagsmys-Birsta-förr-i-världen-tryggt.
Eller nej justja... det är torsdag idag. Suck.


Men bra ändå!



Äsch, jag vet inte. Vad ska jag skriva?
Hoppas på en piggare morgondag.

Såg början på veckans Dox-dokumentär igår, förresten. Den ligger på SVTplay och handlar om ett gäng hemlösa, handikappade gubbar (och några pojkar) som har ett band och får chansen att spela in en skiva. Verkar gripande och fin.
Typ tio minuter, en kvart in i dokumentären dyker ett oväntat men trevligt inslag upp. Titta vetja!


Nu ska jag lyssna på Radio Guld och försöka att inte vara alltför avis på kakan och Jessica som ska fika med H-boy och Jake-a-roo i Sönsvall i eftermiddag...
(Snart är det ju min tur också!)


Osammanhängandeblogginlägg.se.


Kram på er.

måndag, september 19, 2011

This is England

Hej.
Jag är förkyld. Det smög sig på mig igår, utvecklades idag, och är i full blom nu.

Har inte riktigt tid med sånt. Men vad gör man?
Stoppar i sig febernedsättande och smärtstillande och ångar på!

... Nä. Int ja int.
Jag tar mig tid så att kroppen får ta sig tid.
Idag har jag sett en remarkabel mängd "teve". Ja, via nätet då. Datapata.
Inledde med sköna K special-dokumentären om Paul Smith. Vilken härlig man alltså.

Senare gick jag vidare med några avsnitt av fantastiskt roliga Flight of the conchords.

Efter den blev det lite lättsmält romantisk komedi, Bride wars. Inte lika kul som jag mindes den. Men men. Lite småfin ändå.

Åh, nu ska vi se... vad har jag mer sett? Jo, en till dokumentär. Den nakna mannen. Finska bastande män som berättar sina livshistorier. Mest tragiska, men några hjärtevärmande och fina också. Bäst var han som hade en brunbjörn vid namn Juuso (eller Juusi?) som fosterson.
Den var riktigt finstämd och vemodig. Många vackra vyer och sånt.
Titta vetja.

Har även plöjt ett avsnitt av Boston legal. Det var verkligen ungdomsnostalgiskt att sitta och kvällsfika framför en David E.Kelley-serie. Tryggt och härligt!

Ja. Och självklart har jag nu sett den obligatoriska hemma-förkyld-filmen; You've got mail. Kanske den mysigaste romantiska komedin nånsin.


Joråsåatte.
Mellan tittningarna har jag ätit och druckit te. Och gjort pyttelite nytta.

Men mest vilat.


Ont i huvud och ont i leder.

Ska sova nu.


På fredag åker jag till London med finvänner. Det ska bli så skönt och trevligt att komma iväg!
Och så är jag den enda i gänget som flyger från Göteborg. Aldrig flugit ensam förut. Så man kan ju tycka att det är dags nu.

Eller ensam och ensam. Sitter väl fler själar på planet.

Men... ja.


Hejdå, då.

fredag, september 09, 2011

Our house

Hittade blogginlägg från februari 2008.
Det är ungefär ganska precis sånt här jag saknar nuförtiden, när blir fredag och man ska försöka uppodla myskänsla:


"Det är en mysig fredagstradition, detta att åka till Maland. Tredje fredagen i rad nu.
Såhär brukar det gå till:

Mamma plockar upp mig, t.ex. i mitt hem. Vi åker runt och uträttar lite ärenden medan vi lyssnar på Christer i p3.

När vi kommer hem fortsätter vi lyssna på Christer, sen byter vi till Winnerbäcks "Daugava", eller nånting med Afzelius eller Wiehe.

Mat tillagas, ljus tänds, pappa kommer hem och är på bra fredagshumör, vi äter och fredagsflummar och skrattar, jag tillbringar nån timme liggandes i soffan (detta brukar ske medan Winnerbäck sjunger liv i huset) och låter aktuella känslor komma ikapp mig.
Ibland gråter jag en tyst tår eller två (hopplöst att lyssna på "Vad är det som bekymrar Sara Wehn?" när man känner sig vemodig! den är alldeles för sorgsen och vacker för att man ska hålla sig oberörd... jag älskar den) , ibland somnar jag. Ibland ligger jag bara och stirrar.
Terapeutiskt, hursomhelst.

Så småningom är det dags för På spåret, följt av Robins, och sen lite surfande, alternativt nån bra film.

Och oftast sitter jag här och nattsuddar. Som ni märker.

Jag tycker om det.

Snart är det ju slut på besöken i Maland. I mitt älskade barndomshus.
Men jag vill helst inte tänka så mycket på det."




Men men. Ikväll ska jag ju till Joel och Febe!

Trygghet

tisdag, augusti 30, 2011

Säg mig vad vi väntar på


Min mage är knepig. Och jag är jättehungrig.
Det är en märklig kombination.


Har inte klivit upp än. Ligger och drar mig bara för att jag kan.
(Men, som vanligt jagar jag jobb på Internet och har mig, så helt slö är jag inte.)


När jag står inför en stor vardagsförändring - även om det är en positiv sådan - såsom den som sker på torsdag, kryper trygghetsnarkomanen fram och tar över mig fullständigt. Och jag vill bara mysa, vila, ta det lugnt, längta tillbaka till föräldrahemmet och uppväxtstaden, och ha mig.

Helt galet. Och jag VET ju att det går över. Det är bara en skyddsmekanism inför en förändring, eftersom jag rent känslomässigt och instinktivt inte tycker om förändringar (men ack så bra jag mår av dem efteråt... de positiva alltså).


Ja. Så nu ligger jag här, läser gamla blogginlägg från 2007, och tänker att "hmm, kanske man skulle flytta hem till Frenells ändå... bara ett tag liksom...".

Men nej. Det finns ju inte på kartan. Inte just nu, heller!

Skyller helt på trygghetsknarket och fattigdomen som har mig i sitt våld.
Hoppas att bägge snart skall vara avlägsnade.




Nu ska jag unna mig mysfrukost-i-lugn-och-ro!

måndag, augusti 29, 2011

"Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med dem som vet precis vem du är"


Jens och Nicole lämnade mig åt mitt öde och åkte hemåt idag, efter att ha förgyllt helgen på ett ypperligt vis.
Fy vad vi har haft mysigt, och skrattat åt glidflygande hjälplösa måsar, skrikande storasystrar och vår egen rolighet.


Jag känner mig trött, ensam och övergiven (för att vara lite melodramatisk) just idag. Saknar en plats i ett sammanhang, och vet inte var jag helt hör hemma. Sådär som det kan vara vissa dar.
Längtar jättejättemycket efter Sundsvall, men vet att det aldrig kommer bli riktigt så hemma som det var när det var ens enda hemstad.

Knivigt det där.
Nåja. Det går väl över och blir bättre. Kanske om man sover på saken, eller går och bajsar eller så.


Ligger med datapata på magen och intalar mig själv att jag gör lite nytta. Slösöker lite jobb och sånt där.
Har även ätit tre rutor mörk mintchoklad. Dumt. MEN PALLA BRY?



Usch, nu spelar Radio Guld (ligger och trygghetslyssnar, och surfar runt på deras hemsida) Gyllene tider. Det är ett tecken på att jag borde gå ut och springa.





Ööööhhhhf hejdå.

fredag, augusti 26, 2011

Repris, för vackerhetens skull



I'll take a rusty nail and scratch your initials in my arm
and I'll show you how to sneak up on the roof of the drugstore
I'll take the spokes from your wheelchair and a magpie's wings
and I'll tie em to your shoulders and your feet
I'll steal a hacksaw from my dad and cut the braces off your legs
and we'll bury them tonight out in the cornfield
just put a church key in your pocket we'll hop that freight train in the hall
we'll slide all the way down the drain to New Orleans in the fall







(Berättelsen om Tom Waits och hans rullstolsburna lilla barndomsbästis. Så gulligt. Jag börjar alltid gråta vid partiet om skatvingarna.)

onsdag, augusti 24, 2011

Diskbänksrealism


Jag sitter mest tyst idag.
Grejar, skriver, läser. Och ser mig omkring här hemmavid.
Och vad ser jag då? undrar ni ivrigt.

Tja... sånt här till exempel:










tisdag, augusti 23, 2011

Duktighetsministern


Jag skulle kunna göra så mycket idag.
Ha tvättstuga, städa golven, kanske baka nåt, bege mig till nåt fint ställe och njuta av sensommarn... till exempel.

Men äh. Har ingen lust.
Så istället för att ha dåligt samvete, tänker jag nu njuta av att det faktiskt inte är nåt jag måste göra. Inte just idag i alla fall.

Och så tänker jag känna mig duktig som faktiskt varit en sväng i spåret och hurtat. Och motstått den där sjuttioprocentiga mintchokladen som ligger i skafferiet och viskar mitt namn på ett lockande sätt.
TROTS att jag är inne i nån skum ätar-fas. Blir aldrig riktigt mätt, och vill inget hellre göra än att äta. Och äta lite till. Och så fika lite.
Sökt två jobb har jag gjort också. Så det så.


Vad jag gör nu? Ligger nerbäddad under filt på mitt rum, med igenvinklade persienner och mysbelysning tänd. Utan ambition att göra så mycket mer nytta denna dag.



Bra va!

tisdag, augusti 16, 2011

Sweet illusions


Sitter och väntar på att en trygg myskänsla ska infinna sig.

Men jag vet inte... det är nåt som fattas. Vad? undrar du. Ingen aning, säger jag.

Mitt huvud är ömt och dimmigt, eftersom grejer rensas ut ur min lekamen. Så det leder till nåt gott, men gör mig trött och seg.

Klockan är halv ett och jag bär fortfarande pyjamas. Utan att skämmas.

Ryan Adams sjunger för mig och jag undrar hur jag klarade mig utan honom mina första arton år i livet.


Nä. Tror jag måste läsa nån bok. Ingen pretentiös finlitteratur, utan nåt som ger härliga sinnesbilder bara. Snäcksamlarna typ.

Ja så får det bli. Om ögonen orkar.
Annars kan det funka att lyssna på My Tennessee mountain home med Dolly Parton också. Ah, Dolly. Elände att jag missar hennes Sverigebesök denna gång också.


Ikväll hoppas jag dock orka bege mig till stan och dansa lite till Movits! Det är ju kulturkalas och gratis, vetja.


Och åh! Imorgon kommer världens bästa Julia!



(Och fr.o.m. september är jag reguljär pionjär. Yey! Det var det projektet jag skrev lite småmystiskt om för ett tag sen... om nån inte förstod det då.)



Det var allt.

Peace!

Snygghet


söndag, augusti 14, 2011

The end of the world is bigger than love


Gårdagens huvudvärk överdrev ganska kraftigt, kan jag tycka.
Det blev rentav en omgång kräk, när det var som värst.
Och jag hade lite dödsångest ibland.

Men nu är snart hjärnan nere i normalstorlek. Jag unnade mig två Treo för en stund sen, ty man orkar inte hur länge som helst.

Har nyss ätit torsk och broccoli för tredje gången på ett halvt dygn... fest. Men det är gott! Och väldigt nyttigt och snällt mot kistan.

Är dock hungrig igen. Ligger efter med matintaget. Nåja.



Lyssnar på mötet via nätet... underbar uppfinning. Men är lite för trötthetsrastlösdampig för att inte pilla med nåt annat samtidigt.


Jag längtar SÅ efter att gå på bio.
Längtar även efter höstrusk. Och blåbärsplockning. Och gammalt hederligt familjehelgmys.


Men men.

Ska duscha snart i alla fall. Alltid nåt. Det är nog dags, när man känner en Molkosanliknande odör från armhåletrakten.


Peace.

lördag, augusti 13, 2011

Saturday night is the lonliest night of the week


Ont i huvud och mage.
Kvar i nattens drömmar.

Såna där drömmar där folk envisas med att gifta sig till höger och vänster, och jag får aldrig veta nåt innan.
Utanförskapskänslan i det.

Man kan ju analysera mera om man vill. Men ibland är en dröm bara en dröm.

Mick's café förekom också, och tiden när jag jobbade där.
Igen.
Stressiga sekvenser med en massa baguetter i en massa ugnar, och springa hit och dit för att hinna ta ut dem i tid, och griniga stammisgubbar som gnällde över vårt dåliga fruktsortiment (för helt plötsligt var jag fruktplockare inne på matbutiken bredvid caféet).

Men jag hade i alla fall ett jobb, tröstade jag mig med.
Och ibland var det ändå lite småmysigt.


Nåja.


Igår var jag och kakan på en jättefin, småhemlig akustisk gratisspelning med Jens Lekman och Annika Norlin. Det var vi och diverse hipsters i en trädgård ganska nära hemma.
Jag hade ingen kamera eller så. Men kolla kakans blogg om 'et här om ni vill.



Det förgyllde kvällen och sommaren, minsann.



Nu ska jag bädda ner mitt onda huvud och titta på Emma.

söndag, augusti 07, 2011

Men jag vet att jag är din

Ett inlägg om dan, kanske?
Fast vad finns att säga om idag?

Tja. Det var grått och skönt.
Sen kom solen. Då sov jag middag.

Jag är glad för ganska mycket just nu. Snart drar mitt nya spännande liv igång, tillsammans med finfina mänskor som satsar på samma sak.

Sen är jag less på lite grejer också. Men sånt är onödigt att grotta ner sig i.

Just nu är jag hungrig. Och sugen på havregryn, som så ofta nuförtin. Således ska jag bjuda mig själv på en skål sådant + kokos + bär + äggmjölk.


Till veckan: tjänst, jobbsök, Apleröd. Sweet!




Tackhej.

lördag, augusti 06, 2011

fredag, augusti 05, 2011

Random ranting

Äntliiiiigen känner jag bloggarsuget komma över mig! Nu ska jag ta och bättra mig med uppdateringarna. Oavsett om ni kunde bry er mindre eller ej.

Så det kan hända att ni får stå ut med en hel del ointressanta upplysningar, för jag känner på mig att jag kommer att överkompensera bloggtorkan.

Det är en grå fredag, vilket jag älskar och uppskattar. Nog för att det är kul med sommar och så... men har man ändå inte en hel dag att avsätta till klippor-och-hav-liknande företeelser, så är det mest bara jobbigt med starkt solsken och kvav värme. Man springer runt och kisar och känner sig svett-tjock. Och TRÖTT.

Så, ja. Jag är redo för höstens antågande nu. Höst är bäst! Börjar alltid längta efter den när ca halva juli passerat.
Men, som sagt. Det duger fint med en grå regndag också. Bara inte vädret blir sådär schizo och släpar fram solsken frampå eftermiddagen.

Hursomhelst.


Jag är ensam hemma och sitter vid köksbordet och jäser i shorts och sovtröja. Dricker kaffe med äggmjölk, som smakar mjukt och starkt och gott.
Beundrar vår gröna fina hundkextapet.
Känner mig förnöjsam.

Om två timmar ska jag befinna mig på Högsbogatan. Tjänst med Edita står på schemat.
Hade tänkt ringa runt och spontansöka några jobb före det. Får se om jag hinner... hee.
Det var nämligen ett tag sen jag hade en sån här slappförmiddag, så det känns ganska välbehövligt.


Imorse kom jag att tänka på en intervju jag såg med Helena Bonham Carter för halvlängesen. Hon berättade att hon och Tim Burton gick en föräldrakurs när deras son var liten, för det kändes som att de bara gick runt och förmanade och klagade på honom hela tiden, och det var inte så uppbyggligt, och vad kunde man göra, och blablabla.

De hade då fått lära sig att det som nästan är allra viktigast för kidsen - det som kanske gör att de blir jobbiga att handskas med, och får en att konstant förmana dem - är bekräftelsebehovet. Inte så att man ska klema bort dem eller konstant ösa beröm över dem. Men bara att man konstruktivt upplyser dem om att man ser och hör dem. Utan att de ska behöva be om det.

Typ "Ah du valde en svart tröja idag!"/"Jag ser att du gör dina läxor, kanon!"... och så vidare. Kom inte på några vidare bra exempel.
Men ni fattar grejen. Och, såklart, berömma så fort det finns anledning till det!

Ja, jag fann det intressant. Kanske ganska självklara grejer egentligen. Men det är nog bra att påminna sig, att när barn är tomgnälliga och uppmärksamhetskrävande, så kanske de helt enkelt inte känner sig sedda.

Inte så stor skillnad från oss fullvuxna människor, med andra ord. Vardaglig bekräftelse på ens existens och person (inte bara prestation) är nog lika viktig för oss.

Ungefär som Underbara Clara uttryckte det:
"Trots att vi varit ihop i snart sex år är jag och Jakob alldeles hesa när vi reser bort med bil för att vi har så mycket att säga varandra. Helst gärna gapigt och högljutt så att man samtidigt blir döv.
Det är inte så mycket vad man säger som är viktigt. Eller vad man kommer fram till, har jag upptäckt. Det är mer att man säger något. Kacklar i mun och bekräftar varandra."

Ja. Hon har en poäng.
(Läs hennes fiiiinfina blogg vetja! Länk finnes till höger nånstans på den häringa sidan.)


Ja. Nämen. Nu får det räcka för idag va?

Ikväll blir det mys hos grann-Sundbergs, det ser jag framemot. Och så längtar jag mys hos de andra Sundbergs. Åh, jag saknar dem!

Men åh vad bra det är att det finns så många man kan hänga och mysa hos! Det får man inte glömma att uppskatta.


Nästa gång kanske jag berättar om mitt nya årslånga (minst) projekt som drar igång i höst. Vi får se. Eller kan ni gissa? Eller eller eller?



Äh, men hejrå! Peace!

lördag, juli 30, 2011



onsdag, juli 20, 2011

You were born to play that part

Nejmen hej.

Bloggtorka? Ja det kan man ju påstå.

Men så ska det vara på sommaren, tycker jag.



Vad händer i livet då? undrar ni spänt.


JO! Vi har fått lägenheten tapetserad och målad. ÄNTLIGEN.


Så nu är köket lindblomsgrönt och hundkex-aktigt blommigt, hallen är beige och grafiskt retroblommig (som köksväggen i förra lägenheten, fast den var svart istället för beige då), badrumstaket är vitt och fräscht, och mitt rum är rosenknoppigt!



Och annars? Jo. Har varit med om jättefin sammankomst (inklusive nydöpt vän), härlig Sundsvallsvistelse, fantastisk Hellström-spelning, mysigt föräldrabesök här nere, plus tripp till Skagen mä'rom. Med mera och så vidare va.


Och nu sitter jag här och konstaterar att jag har det bästa hälsotillståndet nånsin i mitt 25-åriga liv. Har inte längre nån huvudvärk som hindrar mig i vardagen. Och förnimmer tämligen ofta en känsla av uttråkning när jag inte har något planerat om dagarna.

(Förr orkade jag typ ha högst en sak om dagen planerad, men bäst var när jag slapp ha nåt på agendan alls, så jag fick vila. Och ta igen mig lite efter det. Och toppa det hela med en skön middagssömn.)



Så jag funderar och beräknar kostnader och grejar och plockar med tankarna, och försöker komma fram till vettiga livsbeslut. Vad ska jag göra med mitt nyfunna liv?

Ungefär så.

Det är ganska roande.




Ja. Här kommer en bild från Skagen, så länge. Håll till godo!


Peace.


fredag, juni 17, 2011

Sånt man alltid saknar

Anledningen till min senaste Sundsvallsvisit var ju Johan och Sandras bröllop.

Här är Johans syster Ida, som fixat allt fint blomster, och deras moster Linnéa.

Bromance; Billy och Christopher.

Gullebarn & co.


Typ världens charmigaste brudgum!


För att inte tala om brud'n!



Och delar av hennes finfamilj.

Engagerat par...




Mästerposerarnas bord... (Nadjas bild, för övrigt.)


Vessla och Jake-a-roo på eftermys hos Frenells:




Bäst-Ella som fick "världens finaste örhängen" (som skymtar en aning nånstans) av undertecknad. Jorå, ibland lyckas man!

Cruising...



Fullt normal Nicole.



Mamma och Alnö.

Filtmys med tiiip gulligaste paret Nicole & Jens.






Kärlek!

onsdag, juni 15, 2011

Uppåt framåt


Grå kallblåsig dag.
Livet kändes allmänt tungt på förmiddan, så jag tröstade mig själv med en kopp chai i Kafé Marmelads källare.
Det satt väldigt fint, och tillvaron blev lite lättare.


Var på möte på Arbetsförmedlingen igår.
Vi kom fram till att jag ska ge det här med att själv söka praktikplatser en chans till (ett tag tänkte jag nämligen att det kanske var lättare att få en plats ifall AF sökte å mina vägnar).

Jag blev peppad av min nya handläggare som lade tonvikten vid det här med positivt tänkande, och att jag faktiskt tamigtusan är en tillgång för en praktikplats; ingen belastning.
För jag har yrkesvana och serviceerfarenhet, och jag är intresserad av det de säljer (speciellt hälsokostbutikerna) och av att lära mig nya saker... och så vidare.

Och det är så skönt att kunna känna att hon har rätt! Sedan jag fick sparken från Ica Maxi i juli (har gått hemma i snart ett år - konstigt att man känner sig uttråkad och beige ibland då?!) har jag bara känt att jag är en belastning; nån som inte har något att ge på en arbets- eller praktikplats.

Men med tanke på att jag mår så mycket bättre nu, så är det dags att ändra på den känslan och inställningen.
Och det kände jag att jag började göra igår.

Så efter AF-mötet gick jag genast till den mysiga, stora, välsorterade Lifebutiken vid Vasaplatsen och frågade om praktik- eller arbetsprövningsplats.
Men där har de tyvärr inte tid med sådant, sa de.

Jag vägrade att låta mig nedslås, och idag fortsatte jakten.
Besökte Life i Linnéstan och Village + diverse andra butiker (inklusive hälsokostarna) på Frölunda torg, och fick lämna CV'n på fler än ett ställe, och blev ombedd att återkomma förr eller senare både här och där.


Och jag är så löjligt glad! Dels för att inte alla sa blankt nej (det var det faktiskt ingen som gjorde... inte idag). Men framför allt för att jag kände mig såpass pigg och peppad och sugen på att faktiskt få en praktikplats. Jag söker inte för att AF säger att jag måste. Jag söker för att jag VILL!

Och det är ju faktiskt ett steg närmare ett jobb. Rutiner. Pengar.



Jippi!


Nu: ignorera grannens alldeles för höga musikspelande och sova lite middag.

måndag, juni 13, 2011

Until my feet no longer run no more

Min kropp är ju lite som den blev, den.
Den klarar inte riktigt av sitt jobb såsom den ska, utan kör på sparlåga för det mesta. Trötta celler och allt vad det är.

Därför behöver den hjälp. Enzymer till tarmen för att kunna bryta ner maten tillräckligt för att jag ska kunna tillgodogöra mig den, t3- och binjurehormoner för att sköldkörtel & co ska jobba på... och så vidare med mera.

Självklart behöver den därför även hjälp med ämnesomsättning, blodcirkulation och sådant, i form av motion.

Inte mig emot; jag älskar att röra på mig. Älskar skogspromenader, att dansa, att jogga (och tänka att det är lite som att dansa) att pressa mig själv alldeles sådär lagomt så att man känner att man gör konstanta framsteg och blir starkare, piggare och uthålligare för varje vecka.

Älskar att eftersvettas och bli sådär skönt piggtrött och varm och känna att min lekamen faktiskt funkar lite bättre än vad den gjorde innan jag begav mig iväg på hurtarstråk.

Älskar även de psykiska aspekterna. Hur man fullständigt får rensa huvudet och möblera i ordning i skallen och låta grejer ramla på plats lite mer.

Japp. Älskart. Det kanske framgick.


Varför är jag då inte kontinuerlig i mitt motionerande?
Vadan dessa periodare-fasoner?



Tja... jag är väl dum i huvet helt enkelt.




Det var mest det jag ville säga.
Hoppas ni antecknade.

Peace!

lördag, juni 11, 2011

In a good old Ford

Kakan bloggade så mysigt om cruisingen (läs här), så jag blev sugen att göra detsamma.

Men jag nöjer mig med några bilder.

Här är gull-Ida:



Vi:



Och så var jag tvungen att sno denna av AnnaKarin, för den är så himla dråplig. Jag ser ut som en farlig tant, och Amadeus som en livrädd liten pojk...




Japp. Det var det för nu, ty det är hög tid för lördagsdusch. Man ska ju trots allt på möte...


Peace.

onsdag, juni 08, 2011

And I'm back in the game

Hemma, sen ett knappt dygn tillbaka.

Spenderade en vecka och lite till i Sundsvall, och hann bland annat med:
bröllopstårtebak, bröllopsfest med en massa ful- och findans och annat skoj, cruising på stan, spelkväll, huskatteri hos Frenells, syskonbarnsmys, gråtskratt med Michaela, mysfrukost med Sanna, lanttjänst, Disneykväll hos Jake-a-roo, nattsudd, sömnbrist, Gilmore girls, finåkande på Alnö med mor, diverse fikande, filtmys med Nicole och Jens, och mysiga kvällsturer i bil med rosa himmel och Springsteen i högtalarna.

Det kommer att komma bilder. I can feel it. Så lugn ni bara.




Igårkväll efter hemkomsten beslöt jag och min rummis oss för att ta en skogspromenad, för man blir ju så konstigt seg och piggtrött i kroppen efter en hel dag på tåg.

Sagt och gjort. Underbart vackert, skönt och begagligt var det.
Och jag sov fantastiskt gott.

Idag har jag känt mig lite jetlaggad och väldigt mör. Har unnat mig att bara nostalgifiera över de dagar som varit, kollat bilder och filmer och skrattat, möblerat i ordning någorlunda i hjärnan, ställt om till Göteborgsläge och allt sånt.

Vid fem snörade jag på mig hurtarskorna och begav mig ut i skogen igen. Solen sken och värmde lite mer än jag räknat med, så min munkjacka fick vänta på en trädgren.

När jag ändå var i farten, passade jag på att jogga lite. Höll på med sånt förr ibland, men har liksom fått för mig att jag inte kan längre. Inte orkar nåt.
Men jodå, grundkonditionen dök genast upp och påminde mig om sin existens.

Härligt! Åh vad jag kände livet i mig!

Och åh vad rödlila jag var i anletet när jag kom hem...


Men nu ni. Nu. Ska det bli ordning på motionstorpet. Livet blir ju så mycket härligare då, på nåt vis.


Japp.

Och jag ÄLSKAR skogen. Mer och mer för varje besök.
(Även om ingen bor där...)



Nu ska jag förkovra mig med lite litteratur.


Peace!

onsdag, maj 25, 2011

Och är trött på neon och betoooong...

Det känns lite fånigt att säga att det ska bli skönt att komma ifrån vardagen, när man inte har en massa jobb och slit att stå i...

Men även vi arbetslösa har ju rutiner och tråk och ibland stressande vardagsgegg, som vi längtar bort ifrån.

Stämpling är ingen semester, som jag brukar säga.

Eller det brukar jag inte, men överväger att börja.

Och ÅH så skönt det ska bli att åka till Sundsvall på fredag! ÅH!
Varje gång det är bestämt att jag ska dit, blir jag så mycket gladare än vad jag trott. Längtar mycket mer.


Jag saknar dem, alla, och snart ses vi.


Det är ju underbart.


Kärlek!




(Och nästa vecka åker ju kakan också upp såklart; wopido!)

måndag, maj 23, 2011

My hometown

En sak som känns väldigt fin är att jag ska åka norrut på fredag!
Japp, det är dags för Sundsvall igen. Dessutom får jag lifta med Björn den här gången, vilket är trevligt både ur social och ekonomisk synpunkt.

Känns dock inte fullt så exotiskt om man betänker att jag var där på blixtvisit i mars... men ändå!

Nu ska jag ju få baka en massa tårtor och greja och ha mig, och gå på bröllop och dansa hela natten, och kanske spela lite allan.

Dessutom är det cruising dagen efter festen, så då blir det till att dra på sig högklackat och capribrallor och hoppa in i Ivans amerikanare och finåka.

Åh så mysigt!



Hej hemstan, snart ses vi.







Hej blivande brudpar, snart firar vi er dag med en hejdundrande fest!

torsdag, maj 19, 2011

For such a long long time

Var på Moneybrother på Liseberg i fredags.
Man blir ju lite kär i den gode västmanlänningen.
Varje gång.