söndag, oktober 31, 2010

Homeward bound

Hej, här har vi det ganska bra. Jag, Ludvig och den lilla, lilla vindruvan, bland andra...



Nicole goes bananas...

I förrgår blev jag bjuden på lunch, och fick då bland annat en gurkbil!

Den hade gull-Edvin gjort. Skillat va?


Hans gull-lillasyster Unni stod stilla i ungefär två sekunder, så då fick jag passa på att fota na...


Senare samma dag följde jag och Ludvig med Ella till stallet! Där var nostalgimysigt värre. Det var nog ca 15 år sen jag var där sist.


Förra helgen var det kretssammankomst, och Ella agerade paparazzi. Jag log med mungiporna nedåt - min vana trogen - och mamma hade jätterakt hår.


I lördags var det grabbkväll hos Fransson...
Amadeus kom upp från Söderhamn för en kväll, och spelade rollen som pojkbandspojke ypperligt...





Och här är jag nu. Tröttare än nånsin.
I mitten på veckan bär det av till Göteborg igen. Dags att ta itu med verkligheter såsom praktik/jobb, boende och dylikt.

Men nu är det nu, och jag ska föreslå filmtittning med mor.

tisdag, oktober 26, 2010

På slutet kanske hjärtat börjar revoltera

En uppdatering kanske?

Jo men det kan jag bjuda på.

Solen skiner. Höstljuset är fint i Västernorrland.
Mitt hår är stort och i vägen, men jag låter det hänga.
Min mage gör ont på ett underligt vis.
Jag är trött och initiativlös, men det är skönt att vara här.
Föräldrar, systrar och syskonbarn är det bästa som finns.
Mina gamla sundsvallsvänner är charmiga, roliga och underbara.
Sammankomsten var jättebra, och rena kramkalaset från början till slut - vilket jag fullkomligen älskar.


Ja. Det var det. Som sammanfattning: jag vill att Sundsvall och Göteborg ska ligga mycket, mycket närmare varann.

Och just på grund av detta avstånd, har jag svårt att se mig själv stanna i Göteborg för resten av livet.
Inte i Sundsvall heller... men kanske nåt mittemellan. Gävle? Eller nåt...


MEN! Än så länge stannar jag i min nya hemstad förstås. Jag är inte klar med den. Inte alls.

onsdag, oktober 20, 2010

Åren har nog slitit hårdare på mig

Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i


Dagen har peakat i och med att jag hört den.


Nu kan det bara gå utför. Tills imorgon i alla fall.



Imorse hade jag en väldigt verklig, och väldigt lång (kändes det som) dröm, i vilken jag födde en jättefin flickbebis med mörkt hår och näpet ansikte.

Jag sprang runt och jagade en sköterska här hemma, med alla mina pillerburkar, och frågade om det var okej att amma trots dessa mediciner, medan nån annan - Ida eller AnnaKarin eller nån blandning av dem - tog hand om min lilla skrutt inne på nåt rum i närheten. Tror de matade henne med mjölk i ett litet plastglas.

Till slut kom jag på att jag varit borta från henne jättelänge och var tvungen att ta hand om na själv. Och att jag hade saknat henne.


Jag mindes förlossningen fragmentariskt, men inte hur den kändes. Så jag frågade en massa stackars oskyldiga ynglingar, som hade varit med och bevittnat den, ifall jag hade haft ont eller ej. För jag kunde inte erinra mig nån smärta.

Men de intygade att jo, nog hade jag känt smärta, alltid.

Sen var vi i skogen. Minns inte riktigt vad vi hade där att göra...


Väckarklockan ringde, och allt kändes jättetomt när jag insåg att mitt barn inte fanns på riktigt.
Jag hade ju just börjat fundera på bra namn till henne.



Ja ja säg då dä.

tisdag, oktober 19, 2010

Hallå intresseklubben

Nackspänningar! Massage tack!

När jag åker till Sundsvall nästa gång, vilket sker inom en inte alltför avlägsen framtid, ska mamsen få knåda mä.


I övrigt är jag vansinnigt less på att vara förkylningstrött, och på att allt smakar/luktar snor... men rätt glad över att inte ha nåt jobb att behöva vara sjukskriven från.
Rätt gött att sitta här och ha Gilmore-maraton nu, till exempel.

Bristen på pengar börjar bli påtaglig dock. Men hellre fattig och glad, än... nånting annat.


Här kommer ett av bästa klippen med bästa Job. Enjoy!


måndag, oktober 18, 2010

Cry to me

Wopido, jag har uppdaterat sjukdomsbloggen!
Det var inte igår.

Blev som skrivsugen. Och har man inte fantasi nog för att skriva noveller och romaner, får man skriva om sitt tämligen trista liv.

Ibland är det bra nog.



Ikväll gäller Solomon Burke, och sedan "Lite sällskap".



Frid!

Nowhere boy

Jag har alltid varit väldigt fascinerad och tilltalad av John Lennon. Både personen och hans musik.
(En av mina högsta paradisönskningar när jag var liten, var att få höra honom spela och sjunga "Imagine" efter att ha blivit uppväckt.)

Dock hade jag inga direkta förväntningar på filmen om hans unga år, som kom för ett tag sen; Nowhere boy. Var lite nyfiken att se den, det var allt.


Nu har jag sett den. Och OJ vad den var bra (bortsett från en föga lämplig scen i skogen, med en flicka, i början...)!

Snygg, intressant, gripande, välspelad, tragisk och fin.

I början var det lite jobbigt att bevittna relationen mellan honom och hans mamma. Den verkade nästan smått incestuös ibland... fast ändå inte såpass att man kan vara säker på det.

Hon var ju inte frisk. Och situationen var långt ifrån okomplicerad.


Stackars trasiga, förvirrade människor, inte konstigt att saker blir som de blir!
Och snacka om kamp J hade med sig själv och omgivningen. Hans moster med, för den delen.

Sen blev det finare och mer hoppingivande, allting. Och just när man tänkte att pojkstackarn började få lite sinnesfrid, och familjerelationerna började ordna upp sig någorlunda - fred började slutas - ja, då inträdde nästa jobbighet...




... nä jag tänker inte avslöja. Ni får se den själva.





For I dearly love to laugh

Tänder ljus på rummet, släcker lamporna, bäddar ner mig och ser Pride & Prejudice på datorn, tills jag somnar.

Bästa avslutningen man kan ha på en sjukdag.





söndag, oktober 17, 2010

Världens mest långsamma kollaps

Jag lever!
Det är lite över förväntan, med tanke på gårdagens mående.

Förkylningsinfektion + migrän är alltid en vedervärdig kombination. Timmar av kräkande och dödslängtan varje gång de tu dyker upp samtidigt.

Plus att jag tidigare i veckan började käka cellenzymer och binjure- och sköldkörteltillskott, vilka ska fixa i ordning hormoner, matspjälkning, näringsupptag och... tja, binjurarna. Eftersom nästan inget i min kropp riktigt gör sitt jobb ordentligt.
Så kroppen går igenom en massiv omställning.


Aaanyway. Idag är det tillbaka till vanlig förkylning igen. Det kan jag gott uthärda utan större problem. Kändes väldigt trist att stå i pyjamas och vinka av sammankomstfina rummisar imorse, bara. Hade velat vara med.


Men men. Jag har Glaskupan, Gilmore girls och ett avsnitt av Lite sällskap att ta igen via webb-tv.

fredag, oktober 15, 2010

Lesshet 2.0

MEN JAG VILL INTE LIGGA HÄR ENSAM OCH FEBERYRA OCH LUKTA ILLA OCH HA ONT I ÖRON OCH HALS OCH HALVSOVA OCH VARA HUNGRIG MEN INTE ORKA FIXA MAT
JAG VILL BAKA BULLAR
OCH GÅ PÅ MIDDAG MED K HOS F
OCH VARA PÅ HÖSTMYS HOS E
OCH GÖRA ÅTERBESÖK
OCH GÅ PÅ KRETSDAG
DEN HÄR HELGEN.

"Hon är min viktigaste tjej"

Jag har börjat kolla på "Elvis i Glada Hudik" på SVTplay.
Det är heeelt underbart! Vilka fantastiska, roliga, härliga, hjärtliga, duktiga, charmiga människor!

Ja ja grina ja.

NI MÅSTE KOLLA PÅ'T!!


Åh. Och när Mats Melin (hehe) ska berätta om kärlek, och sin tjej Anna-Karin (hehe)... det är för fint alltså.



För övrigt är jag nog förkyld igen. Näsan är täppt, halsen känns öm och luddig, och det där deppmonstret som flög på mig i eftermiddag, är nog mest bara feber...

Usch så olägligt och evinnerligt tröttsamt.



Familjestudiet hos J & F förgyllde i alla fall min kväll.
Gåvor i form av människor, och allt det där.


Hej.

onsdag, oktober 13, 2010

London! The way you hit me is better than love and I'm head over heels

Vilken helg det har varit! Vilken härlig stad London är!
Intensiv, men ändå mysig.

Jag hade gärna stannat några dagar till.

Mer om detta framöver, skulle jag tro.
Tills vidare får ni hålla till godo med lite reklam för typ det bästa jag sett - överhuvudtaget, alla kategorier: Billy Elliot-musikalen.

ÅK DIT OCH SE DEN!

Skratt och gråt tills ögonen svullnar och rösten hesnar.



Oh well.
Vad bra Regina Spektor passar till oktoberskymning och ensamhet, förresten.
(Positiv ensamhet, alltså. Men man tolkar det automatiskt som nåt negativt när man ser/hör ordet, eller hur? Varför? Är självhet bättre? Fast då tänker man ju på själviskhet... i alla fall jag. Jaja. Konstigt det där.)
Nu blir det film. Eller Sommarpratarna. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska se först.
Peace.

torsdag, oktober 07, 2010

London calling

Happ. Om fyra timmar lyfter vi.
Håll tummarna (eller gör nåt mindre vidskepligt) för att vi inte blir terroriserade.

Mysigt, ska det bli, med weekendresa.

Fast just nu är jag mest trött...
Känns ungefär som det brukar göra när jag ska ha tal. Blir trött istället för resfebrig, antar jag.


Laddar med lite java!

Ja va bra.



onsdag, oktober 06, 2010

Sommarpratarna

Ooh vad jag gillar det programmet!

Det sänds på ettan eller tvåan på måndagar. Tid vet jag inte, då jag själv ser det via SVT Play. Ni har säkert redan upptäckt det - detta är väl andra säsongen, tror jag.
Tyvärr missade jag den första, då bland andra Alex Schulman medverkade.

Nå. Hursomhelst blir varje avsnitt mer intressant än man tänkt sig! Och hela upplägget känns mycket trivsamt och tryggt.

Förra veckans avsnitt (med Paolo Roberto, Stieg Larssons änka Eva Gabrielsson, Annika Östberg, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf) var nog snäppet bättre än denna veckas.

Nu senast medverkade Carina Rydberg, Petra Mede, Per Holknekt, Stefan Holm och Manuel Knight.

Jag älskar att få omvärdera folk, åt det positiva hållet. Uppvärdera dem.
Förra veckan var det Magdalena. Jag insåg att jag gillade henne väldigt mycket.
Paolo hade jag en rätt positiv uppfattning om sen innan, och det har jag fortfarande.

Men de andra gästerna hade jag inte så stor koll på. Det visade sig dock att jag skulle komma att tycka om allihop.

Denna vecka var det Petra Mede som gav ett bättre intryck än jag förväntat mig. Hon var sansad och snäll, intressant och intresserad. Behaglig.

Det blev dock lite jobbigt när hon nervösskämtade om Per Holknekts alkoholism... men det är inte så himla lätt att hålla tungan i styr alltid, när det gäller vad som är okej och inte att driva om.
Ibland låter saker vettigare och roligare i huvudet än när de tar sig ut genom munnen.

Pers historia var för övrigt gripande och intressant.

Carina Rydberg gillade att höra sin egen röst, tror jag. Hon blev nog lite slirig också. Lite småjobbig, men samtidigt omedvetet rolig, och rätt skön. (Snygga axlar och armar dessutom.)

Manuel Knight kändes mycket sympatisk, trygg och snäll. Jag gillade honom.

Stefan Holm fick jag inget riktigt grepp om. Men han är säkert en bra karl.

Nästa vecka ska Hanna Hellquist vara med! Det får man inte missa! Hon är grym.



Övrigt: man ska inte surfa på jobbsajter när man har skelettcancerliknande värk från topp till tå. Det känns extra värdelöst såna dagar.
Så jag tar nog ett bad istället. Eller ligger kvar här på min renbäddade säng i mitt nystädade rum och läser en bok.

Bäst hade det varit med lite massage.

Nå, man kan inte få allt... eller vilket slitet gammalt ordspråk man nu borde använda i sammanhanget.



Och, som avslutning: idag lyssnar vi på denna geniala, fulsnygga och mystiskt stiliga man, tycker jag. Speciellt "Jersey girl".



Kram.

måndag, oktober 04, 2010

"Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström"


Jag sitter andäktigt stilla framför datorn i köket, fortfarande iklädd pyjamas, och i gårdagens frisyr.

Mina ögon är lite lätt tårblöta, mitt hjärta slår lite fort, mitt ansikte är lite varmt; och jag kan inte förmå mig att ta bort högerhanden från kinden/mungipan.
Jag vågar knappt andas.

Jag beskådar, insuper videon till Hellströms "River en vacker dröm", och det är fantastiskt.


Varje gång denne popsparv dyker upp igen, med musik och intervjuer, kommer jag på hur mycket jag ju faktiskt tycker om honom - ja honom, och musiken förstås. Det känns alltid som att träffa en gammal vän som man hade glömt att man älskar jättemycket.
Speciellt så nu, med denna fiiiina fina Göteborgsromantiska video.

Åh. Jag blir helt kär i finstaden min. Och finhellström och finlåten och finmänniskorna som han träffar i videon. Och finkopparmärra med inristningen.

(Ja, visst blir det tillrättalagt romantiskt och lite gullifierat. Men sånt har jag inget emot. Det gör livet lite lättare. Realism får man nog av ändå.)


Passa på att kolla, för efter vad jag förstod ligger den bara uppe på denna hemsida idag och imorgon:



Kram!

söndag, oktober 03, 2010

Vi två är saknade till havs

Idag är en sån där dag då jag inte bara lyssnar på musik, utan även känner den med varenda litet kroppsfiber.

Suger i mig den och låter den genomsyra blodomloppet.

Soundtracket från Across the universe är helt fantastiskt bra. "Helter skelter" är en pärla som växer för varje lyssning.
"Happiness is a warm gun" och "It won't be long" likaså.


Håkan Hellströms nya "River en vacker dröm" har också tagit plats i hjärtat mitt för att pumpa runt sina strofer och melodier om och om igen.

Åh. Vad mer? "What's the point" med finfina Johnossi.
Och så vidare med mera.


Sen finns det ju en liten streetdansöswannabe inom mig, som gillar hiphop och sånt där modernt och fräsigt också. Då passar till exempel "Empire state of mind" med Jay-Z och Alicia Keys väldigt bra.


Anteckna!

Själv ska jag kirra lite lax och stuffa loss (bästa uttrycket) i köket.




Peace out, yao!


/HiP_gIrL_86

lördag, oktober 02, 2010

Att äta eller inte äta...

Åh. Hur tar man upp ett sånt här ämne utan att verka som världens ytligaste människa?

Jag gör ett försök...

Jag är alltså nyttighetsperiodare. Och med nyttighet menar jag i detta fall GI/LCHF-kosthållning, eftersom det är det som har funkat bäst när jag velat gå ner i vikt, och det som hållit min blodsockernivå jämn och bra, och så vidare med mera.

När jag väl är inne i dessa perioder, går det ganska smidigt och lätt, och jag tycker att det är klart man ska äta såhär, det är ju då man mår som bäst, och oj oj, hur har jag kunnat slarva så länge, nu kan jag ju inte ha den här gamla kjolen och den här supersmala klänningen längre.

Men sen kommer jag alltid tillbaka till en och samma återvändsgränd. Eller inte vet jag vad man ska kalla det.

Den där jag konstaterar att "meh, vad håller jag på med, det här är ju jättetråkigt, jag är ju livsnjuuuutare och älskar mat och godsaker - både att göra i ordning och ge till mig själv och andra - det där med att bara äta nyttigt är verkligen inget för mig... det kan folk som ser mat som ett nödvändigt ont syssla med; själv gillar jag att planera nästa måltid typ när jag sitter och äter... och det är lätt värt att bli lite rund, det är för övrigt bara charmigt".

Och sen börjar det om igen. Med nyttighetsperioden. Och tillbaka igen.

Vad är det här? Är det fler som är såhär hej-vem-är-jag-i-mathållningshänseende-egentligen?

Och framför allt: måste man bestämma sig? Kan man inte vara lite periodare då?
Varför har jag ett så starkt behov av att sätta in mig själv i ett bestämt fack?
Hej jag är en nyttig tjej som gillar motion och gi-mat/hej jag är en matglad bagartjej som gillar att äta och även röra lite på mig ibland när andan faller på...


Vad tusan!


Äta bör man. I alla fall. Det är det enda jag kan konstatera.

fredag, oktober 01, 2010

För att man inte får glömma hur fantastiskt detta är


Then you came to me and you said
I was not really sure enough how to feel
I pretend like you're not real

Then you came to me and you said
I was not really sure enough how to feel
To pretend like you're not real to me

Engelskspråkig svensk musik i sitt esse!

Saturday night is the lonliest night of the week

... så det är ju tur att det bara är fredag ännu.

Jag ligger nerbäddad eftersom min hjärna känns lös och uppsvälld och flänger omkring i huvudet och gör mig kräkfärdig, när jag rör mig.

Har hunnit med tvättstuga och en mysig fikastund med Emma på Café Vanilj idag.
Fler planer än så har jag inte.

Känner lite för att göra nåt... glamouröst. Eller inte glamouröst kanske, men lite sådär extra. Klä upp mig och äta på finrestaurang, eller nåt. Intvetja. Men ni vet. Typ.

Nåja. Hyra film funkar också.

Hade tänkt testa Friskis och Svettis zumbapass klockan arton, men tvivlar på att huvudet hinner skärpa sig.


[En passus:
Världens kulaste mamma kommenterar "Bjud gärna hem Jimmie på en kopp. Puss", när jag lagt upp bild på Jim Sturgess. Gillart.]


Åh, vad jag längtar efter saker.

Typ sånt här:

Vara utan huvudvärk (och kroppsdito).
En liten stuga att bo i och inreda precis som jag vill, med en maaassa färger och prickar och rosor och tyger.
Öppen spis/braskamin.
Vinylknastret från gamla goda LP-skivor, och tillhörande bra högtalare.
Staffli, målarduk, färg, penslar och en plötslig förmåga att måla och teckna (för det är ju så härligt).
Att ha en bebis i min närhet, som man kan hålla i och snusa på och bli alldeles lugn och fridfull av (det behöver inte nödvändigtvis vara min, dock).
Att dansa street, balett och jazz och sånt.
Att umgås med familjen.
Fredagstryggheten man hade när man bodde hemma i huset och hade mysmiddag och sen åkte till Alnöbadet och simmade och bastade och tjoade, och for hem igen och åt godis och kollade på teve.


Mmmm. Och en massa mer. Längtar, nostalgifierar och drömmer. Det är vad jag ägnar mig åt idag. Med min stela nacke och ömma panna.




Hoppas ni har det mysigt/glamouröst/spännande, eller hur ni nu vill ha det, hörrni!


Kram och trevlig helg.