tisdag, augusti 31, 2010

Hårribelt

Nu när jag ligger hemma med en av de värsta förkylningarna jag nånsin haft, och min hjärna är gjord av snor, och jag är för pigg för att sova, men för trött för att göra nåt, så har det blivit att jag börjat plöja gamla goda Dharma & Greg-avsnitt på Youtube.

Och jag påminns om att i säsong två, är Dharmas hår så fantastiskt snyggt! Så jag blir nästan klippsugen. Igen.

Men nej. Jag ska behärska mig. Särskilt med tanke på att jag drömmer obehagliga stressdrömmar då och då, som går ut på att jag klipper av mig håret, och sen rå-ångrar mig på en gång.


Men det är sååå fiiiint!





Det är ungefär så djupsinnig jag orkar vara just nu.


Är för övrigt mycket besviken över att inte kunna gå på säsongspremiären av danspasset på Friskis ikväll.

Det skulle ju vara veckans höjdpunkt.
Nåja. Sätter mitt hopp till Chris' spelning i Kungsbacka på fredag istället.


Snörvel, host, kipp efter andan, usch, fy och gäsp och hejdå.

måndag, augusti 30, 2010

... och några timmar senare

Åh. Den var fin!

Jag bjuppar på bästa scenen, här nedan (den är lite abrupt avklippt i slutet, bara).

Nå. Det är när Emma precis kommit underfund med att hon är kär i sin gamle vän, Knightley, han tror att hon är olyckligt kär i en annan sprätt, och kommer för att trösta na, och hon i sin tur tror att han är kär i hennes väninna Harriet.

Drama, drama drama.






Nu ska jag hosta mig till sömns.

söndag, augusti 29, 2010

Do you want to catch a cold with me?

Jag är i den där jobbiga förkylningsutbrytningsfasen, då man tycker extremt synd om sig själv, och torrhostar och är trött, och det spänner och värker i öronen och huvudet, och man känner slemhinnorna så sakteliga fylla upp sina depåer.

Åååååååh.

Jag vill ha salt. Pistagenötter. Ge mig.

Fördriver tiden med att förlora mig i BBC's upplaga av Emma från 2009.
Har kommit fram till att jag nog gillar den.

Vet att många har svårt för karaktären Emma... men jag sympatiserar med na.
Det är inte så lätt jämt, att försöka vara rolig och slagfärdig, och inse för sent att folk tar illa upp! Till exempel.

Hon vill ju egentligen ingen nåt illa.





Krya på mig! Och er, om ni mår dåligt.
Peace.

lördag, augusti 28, 2010

Tom Waits och jag

Looking for the heart of Saturday night



Det är vad jag gör ikväll. Men det går sådär, eftersom jag uppenbarligen, av bilden nedan att döma, är blind.

Kolla blicken ba:




Ha!
Nåja. Kokar ihop nåt fiskaktigt, tar ett glas vin, ignorerar förkylningskänslan i bröstet och tittar på Return to me.
Då kanske det infinner sig. Lördagskvällshjärtat.

Klockers

Jag har börjat gilla Melissa Horn lite mer nu.
Tycker fortfarande att hon sjunger lite väl ömkligt och nasalt ibland (associerar henne alltid med den där nittiotalsreklamen med pojken som skulle bygga rymdraket av diskmedelsflaskor, men eftersom hans mamma använde Yes, tog det sån himla tid att få ihop tillräckligt många; och i slutet av reklamen sa pojken uppgivet och nasalt: "Fortfarande massor kvar...") ... men det tar sig.

Dagens låt är "Jag kan inte skilja på".


Sen är hon ju vanvettigt söt också.



Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Förresten, Österlen var ju precis så underbart vackert som alla sa.
Jag vill tillbaka. Nån gång när träden ändrar färg.
Det kanske får bli nästa år.

Eventuellt orkar jag lägga upp fler bilder framöver. Tills vidare får ni hålla till godo med denna; lite av all utsikt från nåt av Stenshuvudena.

Ser futtigt ut i såhär litet bloggbildsformat... men den ger mig lite Skönheten & Odjuret-känsla, på nåt vis. (Associera mera. Det är jag det.)




För övrigt är rubriken tagen ifrån Lasse Winterdäcks senaste platta. När jag såg den för första gången, reagerade jag lite flyktigt över att det tänkesättet är typiskt mig.

Häromkvällen började jag asgarva, när jag läste den igen, och insåg vidden av hur väldigt jag det är; det är typ en av mina standardtankar. Den kanske inte kommer i just de orden, men det är ändå en av de tankar som kännetecknar min hjärna och mitt sätt att vara, väldigt mycket.

Ständigt detta "tänk om".

Åh. Det gjorde det så jobbigt för mig att vara barn. På så många sätt. "Tänk om jag tycker stridsvagnar är coola! Tänk om jag vill ha en ätstörning!" Till exempel. Uppriktig rädsla för detta, bland mycket annat.

Och skuldkänslor för aaallt.

Och en musikskole-valblankett som var tjock av Tippex för att jag ångrade mig så många gånger innan jag lämnade in den.

Ja ja säg då dä.

(Nu har jag i alla fall en trolig förklaring till att jag var som jag var; och fortfarande är litegrand ibland. Och det är väldigt skönt.)

..

En bra grej är att den efterlängtade strukturen har börjat infinna sig i min vardag. Även om jag inte har så mycket aktiviteter för mig om dagarna, eftersom jag inte orkar det just nu, så känns det inte bara som att tiden går och jag sover/slöar bort den. Muy bien.

Idag har jag till och med sorterat in ALLA papper som låg i en massa högar i olika väskor och tidningskorgar och dylikt, i mappar. Och slängt en hel del.

Alejandro skulle vara stolt över mig.

Har som belöning inhandlat två av mina favoriter bland romantiska komedier; You've got mail och Return to me.
Den förstnämnda sågs ikväll. Angenämt.


Nu börjar mitt huvud lugna sig, så jag ska försöka mig på lite nattsömn.

söndag, augusti 22, 2010

I'll find it in myself

Hej hörrni,

här sitter jag och läser min egen blogg. Inläggen från 2008, typ sommaren och hösten.

Skrattar gott åt mina egna och andras roligheter. Lite patetiskt att ägna sig åt det, det inser jag. Men kul ändå. Blir nostalgisk av allt stoj och skoj som  beskrivs... som det här med att jag skickade in en bild på min stjärt (påklädd) till en rövanalytiker i p3 Populär! Ha! 

Och äventyret i Västansjö, när jag och AnnaKarin åkte eka som visade sig besittas av en massa spindlar.


Plus en massa roliga citat ifrån syskonbarn och kompisar och föräldrar. Och beskrivningar av Kroatienresan, och när mamma och pappa sålde huset, och Göteborgsresan på hösten där, och allt. Åh.


Nu känner jag pressen att bli lite roligare igen. Min blogg framkallade mer skratt förr.

I alla fall hos mig själv.


Nåja. 


Är för övrigt hos Sundbergs och myser, och har så gjort sen i torsdags kväll. För det behövdes. Och gör susen.

(Veckan efter kommande - för kommande vecka är Nicole på besök -ska jag börja schemalägga mitt liv och skaffa rutiner och mål. Jag ser storligen framemot det, äntligen.)

Idag var jag med deras söta tjänstegrupp på Rikets sal och tittade på nya fantastiska filmen, som vi fick på sammankomsten.

Sen var det fika, och lite tjänst, och möteslyssning på telefon, och räk- och kräftfrossa.

Och så har vi laddat för morgondagens gratiskonsert i Malmö, genom att lyssna på några Winnerbäck-album och känna + prata nostalgi.


Nu ska jag kissa.

lördag, augusti 21, 2010

Du sa du behövde tid - du hade tid


Att snurrdansa med en tvååring så att både hon och jag blir alldeles yra och trötta av skratt

i ett hus med öppen spis och Lars Winnerbäcks liveskiva

- det är livet på en pinne, det.


Nästan optimalt.

torsdag, augusti 19, 2010

Move on, move on, there's nothing changing

Lyssna sönder Azure Ray och härda ut en veeedervärdig migrän.
Det är dagens sysselsättning.


Och kolla på gamla goda Felicity. Åh. Alla de där stiliga pojkarna, som trasslade till hennes och sina egna och andras liv till höger och vänster. Men inte mitt.


Det är precis vad man behöver ibland.





Don't undermine my new resolution


lördag, augusti 14, 2010

T to the I to the RED

Sjukdomsblogg uppdaterad.

Så jag ska inte klaga på hur trött jag är, och hur konstigt ont jag har här och där, i detta inlägg...


Imorgon bitti bär det av emot Österlen. Jaja, jag vet att jag skrev "i övermorgon" i förrgår.
Men hursomhelst. Det blir nog trevligt.
Jag har inte så höga förväntningar. Vilket ju brukar visa sig vara bra.

De säger att det är vackert där, i alla fall.

Jag önskar mig framför allt lite energi och välmående, så att jag kan insupa intrycken och så.

Långa biltripper är oftast väldigt trevliga uppfinningar. De har nåt visst.

Åh vilket meningslöst inlägg detta blev.
Nu ska jag packa. Eller gör jag det tidigt imorgon? Orka nu, liksom.



Den som har en lever får se.

fredag, augusti 13, 2010

Memory lane

Jag lyssnar på lökig nittiotalsmusik, för den gör mig nostalgisk och barndomstrygg.

Celine Dion - The colour of my love, Shania Twain - Come on over, och sånt.
Sånt jag ÄLSKADE i tolvårsåldern. Jag tyckte att det var den ultimata kärlekskänslan, som kom fram i de där balladerna. Drömlivskänslan, typ.

I vissa av dem kan jag fortfarande känna den litegrand. Jag är ju samma mänska, även om musiksmaken och kärleksidealstankar har förändrats och förbättrats.

Åh. Jag minns väldigt tydligt ett av drömscenerierna (scenariorna?) jag föreställde mig i den åldern.

Såhär:

Jag är vuxen och gift (skulle ju gifta mig när jag var 23), och det är en mörk höstkväll, eller möjligen en jättetidig mörk höstmorgon, och jag och min karl (som är mörkhårig och ser ut som nån i nåt pojkband eller dylikt; själv skulle jag helt plötsligt visa mig ha magra armar och vara brun) sitter i bilen på väg till Umeå för att gå på kretssammankomst, och på bilstereon lyssnar vi på just Celine Dions tidigare nämnda album och liknande sån musik, och det regnar, och några löv ligger klistrade mot bilrutan, och vi är på väg till hotellet vi ska bo på under helgen. Där finns även en pizzeria. Och en massa andra vänner förstås.

Och... det var det.

Ganska kul så här i retrospekt.

Härligt ändå, att man inte hade så högtflygande krav på tillvaron...


Ja ja säg då dä.

En annan grej, när vi ändå åker nostalgitåg:

Återupptäckten av hur underbara Sundsvallarna är, har fått mig att överlag längta dit lite. Det har jag inte gjort på länge.

Men nu är det som att jag liksom... ja. Saknar det. Dem. Hela alltet.
Absolut inte så att jag vill flytta tillbaka!

Men ni vet...

Kunna tomhänga hos mamma och pappa, sno pappas sängplats och titta på VHS-filmer på tjockteven, umgås med "de gamla vanliga" som man är fullständigt hemma och trygg med, köpa pizza på Parma, länsa Henkes kyl och ha October Road-maraton, fika på Wayne's efter tisdagsmötena, dyka in hos Frenells i tid och otid för en kopp kaffe och tidningsläsning - och kanske lite spel och prat; ifall det är nån hemma och vaken, sitta med Nicole och Skalman och äta Skrattande kon-kuber och dricka te, ta sig till Skönsmon och mysa med syskonbarn och systrar.
Packa en bil full med vänner, fika, tidskrifter, filtar och lantdistrikt och dra ut på heldagar.

Ha gång- och cykelavstånd till det mesta och de flesta.

Jag har börjat nostalgifiera och romantisera hemstan nu. Minnas det fina istället för det som gjorde att man ville därifrån.

Det är en skön känsla. Jag är tacksam för att den infunnit sig.



Och ännu mer tacksam för att min värld är lite, lite större nu.


Peace!

Return to sender

"Töserna på Pennygången" fick ett trevligt vykort idag. Ifrån USA, tror jag bestämt.

Frågan är bara vem som skickat det.

Jag har ingen aning! Nån annan som har't?


(Några timmar senare: AnnaKarin löste nog mysteriet. Vi tror vi vet, nu. Tack så mycket, hursomhelst!)







För övrigt är det en deprimerande känsla i lägenheten idag. Kanske ensamheten. Kanske stöket. Kanske ljuset.
Jag gissar på en kombination.
Känner mig inte så inspirerande, jag heller. Med tre finnar i ansiktet, och otvättat hår.
Nåja. Det kanske kan bli en finfredag, innan det är för sent.
Jag ska lägga manken till.

torsdag, augusti 12, 2010

Kära vänner i ljus och i mörker, i växlande väster och öst, är ni alltid mitt hopp och min helande tröst

Åh. Fem av de bästa dagarna i mannaminne.

Vi har haft finfint besök.
Delar av gamla Sundsvallsfamiljen vår; Sandra, Amadeus, Johan och Ida.

Omöjligt att toppa. Som livscoach Peter Nilsson skulle sagt.

Det har varit Klippan-grillning, sushi, möten, promenader, båt-tur, Liseberg, fika, sju-pers-i-en-Volvo-dansande till vedervärdiga "Pina Colada boy", ohälsosamt mycket cheez balls-kastning (i Amadeus' mun, från alla möjliga avstånd och höjder), dito mängd kortspel, Klungan-imitationer och skratt, och rå-men-hjärtlig-jargongen som vi i princip haft sen barnsben, nattsudd, fniss, kärlek, kramar, tårtkalas, falsksång med feeling till "Regn hos mej" och "När löven faller" och miljarder andra lökiga låtar som ändå kommer vara lite speciella från och med nu.

Och jag vet inte allt.


Här kommer några bilder. Vi börjar med ett skolfoto i hamnen...













På Liseberg skulle jag, Sandra och Johan vara coola och fota våra åkband. Lulle (Amadeus) tyckte det var humor att han stoppade in sin klockarm. Nåja.



Sen konstaterade han att med sin systers tunika på huvudet, kände han sig alltid mycket coolare än han i själva verket såg ut.



En ganska kul skylt om man sett "Ingen bor i skogen":





Åh. Jag är alldeles nykompiskär i alla fyra. Och jag grät lite när de for hem idag.


Tröstar mig med att dra till Österlen en sväng. I övermorgon bär det av!

lördag, augusti 07, 2010

Saturday night

Undrar om det är mina händelserika drömmar som gör mig så sjuuukligt trött.
Det känns som att jag håller på att dö, när jag håller på att somna. För att jag sjunker så djupt bort ifrån verkligheten.

Och så börjar jag drömma så fort ögonen stängs. Igår sov jag middag en stund medan våra mysiga Sundsvallsgäster satt och spelade kort i köket.
Jag var vaken medan nån sa: "Men Sandra, vet du en sak...", och sen drömde jag fortsättningen av meningen. Så fort går't!

Nå. Det finns nog ett flertal orsaker till att denna abnorma trötthet trätt i kraft just nu.


Nu vet ni det. Och det var det om det.


Det börjar bli dags att äta sill och pärer, som uppladdning för mötet.

Jag gillar att ha folk här som förstår vad man menar med pärer.
Och som man kan sjunga allfalsksång med i köket, till allt ifrån "Inatt jag drömde" till "Runaround Sue".



Ikväll blir det båttur!

torsdag, augusti 05, 2010

Because I slept for so long those days

Har uppdaterat sjukdomsbloggen.
Applåder.



Är så vansinnigt, obeskrivligt trött och slut från topp till tå.

Och imorse vaknade jag med livskris som stressade upp mitt hjärta.



Lägenhet! Jobb! Liv! Allt!


Kan nån bara ordna allt åt mig? Fast samtidigt.... nä. Helst av allt vill jag bara få lite kraft, så att jag orkar ordna det själv.




Tack.

måndag, augusti 02, 2010

Prayer for the weekend

Var i Strängnäs i helgen. Alejandro följde med.

Efter lunchpausen i fredags fick han godis:




Då blev han jätteglad och tacksam! Och jag, jag tar ju alla kramchanser jag får...



En mastig helg var det. På många sätt. Men mest på det bra.