onsdag, december 29, 2010

Thank God I'm a country boy

Glad onsdag!

Solen skiner, Mark Knopfler och John Denver fixar mysstämningen tillsammans med tända ljus och lite kaffe, och jag känner mig vid gott mod, trots trötthet och ömmande visdomstand.

Ska strax göra mig i ordning och packa mig iväg till Apleröd. Hög tid för lite lantliv och mental vila.


Vill egentligen bara påminna om andra delen av Emma, ikväll på SVT klockan åtta. Missa inte! (Annars ligger ju hela ute på Youtube, och även på http://www.cuevana.tv/ för den delen. Men det är nåt visst med att följa serier på teve ändå... det blir liksom lite högtidligare.)


Och så ville jag berätta att jag känner mig mer glad och uppåt än vad jag gjorde igår. Så att ni inte får för er att jag alltid är en negativ och gnällig surtant.


Åh, nu längtar jag tills jag sitter på bussen och ser hamnen glittra i eftermiddagssolen.



Peace.

..

Okej, klockan är kvart i två, och jag har inte kommit iväg än, eftersom allt jag gör tar hundra år nuförtiden.

Och nu är det mulet.

Men jag låter mig icke nedslås! Tar med med Erlend Loe och musiken och gör bussresan mysig i alla fall.

tisdag, december 28, 2010

I'll take the spokes from your wheelchair and a magpie's wings

Idag är en sån där dag då man är helt skev i huvudet eftersom man inte kunnat sova alls på natten,
man får veta av a-kassan att det kommer dröja minst två veckor YTTERLIGARE innan stämplingspengarna kommer,
man beger sig ut i det hala kalla ångestgråa vädret och ALLA kollektivtrafiksbyten har maximal väntetid så det tar en och en halv timme att ta sig till och från Järntorget
och man stressar hem eftersom man är en kvart sen till tvättstugan och har alldeles för mycket tvätt för att slösa på sin tilldelade tid
och när man kommer ner i tvättstugan så är en av två maskiner trasig

och man är hungrig
och trött
och pank

och det enda som hjälper

är den här låten (en av världens absolut finaste):




Tonår AB

Jag vill verkligen sluta bry mig, och oja mig.
Om kroppar och sånt. Om knöliga knän och för breda handleder och för korviga fingrar, och för konstiga fötter, och för korta ben, och... allt vad det kan vara.

(Åh, minns så väl en händelse typ 2003 eller 2004; sprang in i en bekant i Strängnäs. En bekant som hade varit lite förtjust i mig, dessutom.

Vi kramades och frågade hur det var, och när jag svarade på hur det var med mig - minns inte vad jag sa, men antar att det inkluderade nåt slags värk nånstans - så sa han direkt:

"Ja, du är svullen om handlederna också ser jag."

Det hade jag inte tänkt så mycket på. Jag var kanske lite svullen. Jag blir ju det när de gör ont. Men numer tänker jag ALLTID på hur de ser ut. Jaja. Traumatisera mera. Kom bara att tänka på det.)


Varför bryr man sig? Och varför bryr man sig om att folk bryr sig?

Finns det några som verkligen inte bryr sig?


Ja, jag bara undrar, jag.


(Tur man tycker bra om sig själv som helhet, ändå.)

tisdag, december 21, 2010

fredag, december 17, 2010

I have been examining the workings of my heart

Jaaaa! Yippi ka ey!

På onsdag klockan 20.00 börjar SVT visa Jane Austens "Emma", i den fantastiskt bra BBC-miniserieversionen jag plöjde på Youtube i höstas (och bloggade om).



MEN TITT PÅ'N DÅ!







"We are old friends, I will hear anything you want, about anyone.
And I will tell you exactly what I think - as your friend."

torsdag, december 16, 2010

Men när du var med mig - musiken slutade aldrig


Fortsätt, när mörkret kommer och allt gör ont
Fortsätt, som ett höstlöv i vårens första flod
Som ett hjärta som vägrar sluta slå
När varje bön gått åt, fortsätt
När jag fallit tungt
På ditt minnes skrothög
Hitta mig när som helst
På samma gator som Cederhök








(Lite knastrigt, men det är förlåtet.)

Sommarns sista smak

I augusti var jag i Ystad och Österlen med tre damer, och påbörjade mitt farväl till sommaren.
Känner att jag saknar det lite, nu.

Så det är väl dags att grotta ner sig i bilder och nostalgi... nu kör vi.




Jukeboxen var knastrig och hade inte nån vidare kvalitativ låtskatt... men den användes för fullt på det lilla serveringsstället i närheten av där vi bodde första natten; och för en femma fick man höra nån liten Abba-dänga eller liknande.
Kvällspromenaderna var bäst.






Det varnades för farliga strömmar, men vi gjorde som alla andra och badade lite ändå. Så himla härligt. Som ett äventyrsbad ungefär.


Väldigt, väldigt många fåglar var det just här, även om det inte syns så väl...

I Glimminge hus:
Jag och mamma:
En fantastisk kakbuffé!

Kivik:

Technicolorvibbar vid Brösarps backar...
Och jag då. Konstant pigg och fräsch och glad. Joråsåatteee.

"Att väcka Christer är ju lite risky business alltså"

Åh! Kakan hittade klippet på Youtube!

Klippet jag skrev om för några timmar sen, alltså.

Enjoooy.

onsdag, december 15, 2010

"Vem har egentligen fört vem bakom ljuset?"

Idag åts det lunch på Andrum (veggobuffé av hög kvalitet... även om jag återigen fick bekräftat att jag egentligen inte pallar äta kolhydratbaserat, typ enbart grönsaker och spannmål; blir bara svullen om magen och mätt i halsen, och inte alls i magsäcken) med Ida och hennes mamma Lisbeth.

Det var mysigt, trevligt, kul och gott.

Ida berättade att Rakel sett den där Lindex affordable luxury-reklamen på teve, med den här kvinnan som glider omkring och lajar i sidenmorgonrock:



... och sagt: "Titta, där är Sanna!"

Bra tjej, den där Rakel.



Åh, en annan grej. Såg ni Så mycket bättre i lördags?!
Det är ju världens roligaste när Petter går och väcker Christer Sandelin, som är heeelt borta och nyvaken, efter att ha sovit med hörselkåpor, ögonmask och spikmatta. Åh, ni måste kolla tv4play!

- Vemäre?!

- Det är Petter... det är Petter! Du måste gå upp nu...

- Heeej Petter..! (och den obeskrivliga nyvakenblicken och förvirrade handhållningen)

Och när Petter berättar om händelsen inför kameran, beskriver han det som "det sjukaste jag varit med om!"

Priceless! Jag dör av rolighet så fort jag kollar på det eller pratar om det.


Och så mamma då. När jag pratade med henne om det igår, och vi skrattade åt det.
"Ja, och jag sa till pappa när vi satt å kolla på det där i lördags; att det där är ju Sanna det! Fast utan hörselkåporna. PRECIS SÅDÄR SER DU UT NÄR DU ÄR NYVAKEN!"

Fantastiskt.

Det är jag och Sandelin.




Nu ska jag ta en dusch. Och med dusch menar jag bad.
("Hoppsan jag råkade sätta i proppen och bli kvar i en halvtimme.")

söndag, december 12, 2010

Moviestar, forts...

Äh vad tusan. Vi bjuppar på filmen jag skrev om! Håll till godo...

lördag, december 11, 2010

Moviestar, oh moviestar, a-a-ah

En bra grej man kan göra när man fått för sig att man känner sig nedstämd och vemodig, är att kolla på roliga filmer man sparat på datapata.

Till exempel de från grabbkvällen hos Fransson i Sundsvall i oktober.
När vi dansar fågeldansen i en evighet. Och när Amadeus mysdiggar + sjunger Broken wings, medan Raninen skräckslaget tittar på, och när han ska göra "intelligenstestet" med linjalen på Christopher (som dock inte låter sig luras), och Fransson själv bara pratar om efterrätten han snott ihop.

Åh.

Men det är även ganska kul att se mina och kakans Londonsnuttar.

Min favorit just nu är den som hon filmade när vi satt i flygplatskaféet efter att nyss ha landat i Sverige igen.
Jag ser helt morgonsvullen och ofräsch ut, och blir filmad ur grodperspektiv medan jag äter en macka.
AnnaKarin berättar för tittarna med trevlig och sympatisk röst att jag dricker kaffe och äter räkmacka, och hon själv "har druckit kaffe och ätit sån här... vad heter dom?"

Jag, med barskt och raskt tonfall: "Biscotti. Menee... det var ansjovis på den här [pekar på tallriken]. Såatteee... det var ingen räkmacka."

Haha. Mysförstörarn! Jobbig_tjej_86.


... Väldigt kul när man ser den, i alla fall.



(Bilden är AnnaKarins; hoppas hon inte blir ond på mig för att jag lånar den.)






Nä om man skulle sova. Min favoritstreamingsajt verkar inte funka ikväll. Jag som tänkte kolla på Arrested development ett tag.


Nåja, livet går vidare.

Tough alliance, vad är det jag hör om cocacolavener?

Jag har såååå hiiiiimla ooooont överaaaaaaallt.
Verkligen överöverallt.

Det var längesen.

(Tack och lov för N's ryggknådning i alla fall.)




Och: nu vill jag ha tillbaka min röv. Den som fick bra kritik på anonym rövanalys i p3 Populär 2008.

(http://patchoulie.blogspot.com/2008/09/rvarhistorier.html)

Tusan. Nu kör vi. Bjud mig inte på några godsaker asså.

Japp. Ytlighetsträsket tur och retur.


God natt.

fredag, december 10, 2010

Like all other guardians

Åh. Igår låg jag tyst och snällt på min säng (som ju står i vardagsrummet) och kollade på Arrested development på datapata, med hörpluppar i öronen; ty Nadja satt några meter bort och kollade på teve.

Det var det här avsnittet då Buster blir medtvingad på nån latino-awards-gala av sin mamma, och hon sagt åt honom att inte bära glasögon, eftersom han ser ut som en vessla i dem.

Så han står lydigt där på galan, halvblind och dan, och några meter bort står ett bort med nachos och annat småplock, och en sombrero lägligt placerad som dekoration.

Buster kikar småblygt dit och börjar småsurra.
"Como estas?" och dylika fraser kommer ur hans mun,eftersom han ser så dåligt och tror att det är en mänska! HA!

Det var vansinnigt roligt. Jag la av mitt bästa asgarv, och Nadja tittade förvånat upp från sin hörna, och skrattade åt mitt till synes sinnessvaga beteende.

En kul stund på Pennylane...


Idag är det fredag och ganska soligt. Jag har inte så grandiosa planer för dan. Är rätt trött. Och har faktiskt bytt gardiner, pratat i telefon, spelat kort, ätit och diskat - så helt ineffektiv är jag icke.

Plus: ikväll blir det zumba med Hannah på F&S. Kult.

Kanske man ska byta om från pyjamasläget framöver också.
Helst innan zumban.



Glad helg!

onsdag, december 08, 2010

Really rotten herring

Vi har fått lägenhet! Förstahandskontrakt!

En trea i samma område som vi bor nu; fast på nummer 27 istället för 26. Hee. Så det största problemet är att denna lägenhet ska vara tömd 1 februari, och vi får tillträde till den nya 1 mars.

Oss själva är det inga större problem att förvara... men möblerna!

Om nån har ett förråd i närheten som man kan få hyra/låna, så säg till.

Men vad bra va. Nu slipper man panikflytta oövervägt, bara för att man inte har nånstans att ta vägen. Nu stannar man där man nyligen börjat känna sig ordentligt installerad, och tar det hela därifrån. Som man säger.
Kanske flyttar vidare framöver. Men inte än. Jag är inte klar med den här stan.

Nå. Mireille bjöd på Kafè Marmelad-fika (och migräntabletter) igår, som för att gratulera. Det var snällt. Och gott och trevligt.

(Ni hör ju själva, inte kan man lämna en hel hop med folk som är så bjudiga och snälla som de här jepparna vi har omkring oss nu!)


Idag var min faster Bodil med i Lönnå i p4 Västernorrland. Mellan typ kvart över tolv och ett. Hon var mycket gullig, duktig och bra.
För två-tre veckor sen var min syster Erika och hennes Prahlinkollega med i nämnda program, och pratade om sin smyckestillverkning och lite annat. Bra det med.

Idel kändisar i släkten asså!


Och apropå sådana... ibland verkar AnnaKarin ha världens bästa jobb. Som ikväll, va. Säsongsavslutning på sången med barnen (bland annat då den som hon är assistent åt). Vilka gästar det hele, om inte Håkan och Sigge Hellström?!

Jag säger då det. Eftersom jag inte fick följa med som kakans handikappade dotter (nog för att jag är två år äldre, men ålder är en världslig sak) tröstade jag mig med att se Jamie Olivers Stockholmsprogram. Det var väldigt bra; kul, småputtrigt, huvudstadsromantiskt, sommarfint och frestande.

Det gulligaste var att han hoppade över nakenbadandet på kräftskivan, eftersom det var några snygga tjejer där, och det hade inte varit "honorable" mot hans fru om han näckat med dem.

Jag och mor syntes ingenting i bild. Det var nog lika bra.
Vi var inte med på nakenbadet, men väl i Östermalmshallen samtidigt som han var där och filmade! Vi satt och smygtittade bra länge, och sen gick jag bredvid honom - ja självaste nakna kocken - i flera sekunder, på väg ut. Det ni...


Nä. Dags att sova snart. Säger jag, som sov djupare än nånsin, i över två timmar denna eftermiddag.

Meneee... ibland måste man.


Avslutar med ett kul citat. Det är svårt att välja nåt, eftersom vi är en sån humorelit, och bara sprutar ur oss roligheter.
Men i alla fall. Ibland går ju vi här hemma runt och låter som katter. Tomjamar och har oss.
Så även i förrgår. Efter ett riktigt bra mjauande, som vi skrattade åt, utbrast AnnaKarin inlevelsefullt:

"När man får till ett riktigt djurläte asså! Vilken LYCKA!"

Det var kult tyck ja.



Peace!

lördag, december 04, 2010

But love, I couldn't hold it

Bloggtorka AB.

Hur skriver man på ett hyfsat underhållande sätt?

Jag har fullständigt glömt.


Så här kommer en tråkig, vanlig redogörelse av min kväll. För jag har lovat att försöka tvinga fram nåt.

Det var Plura-tema på "Så mycket bättre"; TV4's i-princip-efterapning av "Stjärnorna på slottet". Det har växt, och blivit ett av mina favoritprogram just nu.
Perfekt för det ultimata, trygga lördagstevemyset som jag ju är så förtjust i.

Nå. Temat var mycket bra. Jag har väl alltid smågillat Plura och hans Eldkvarn... men nu känns det som om jag fattar grejen med honom på ett annat sätt. Lite som när jag var på bio och såg "Walk the line" och helt plötsligt insåg att jag tyckte om Johnny Cash - nu när jag kände till hans historia lite bättre.

Pluris (jorå, smeknamn på smeknamn är det nya svarta) själv är ju så ödmjuk och gullig och charmig - och vilken låtskatt han sitter på, sen! Det bjöds på mycket bra tolkningar, ifrån samtliga inblandade. Speciellt Lill-Babs och September.

Stundtals var det väldigt rörande. Jag grät en del (vilket behövdes; känns som om det var alldeles för längesen sist).


Ja. Annars då? Jo jag har nyss gjort rätt goda LCHF-Bounty-godisar. Smällt i mig en tre, fyra stycken på ett bräde.

Borde slänga ihop en drömtårta också, eftersom vi har tjänstegruppsknytis imorgon, och jag + några råkade äta upp nästan hela den befintliga drömtårtan på glöggkvällen hos Linda igår.

Men jag väntar tills imorgon bitti.

Nu har jag nämligen passerat myströttstadiet, och är sådär tråkigt pensionärstrött.


Så det återstår väl inte mycket annat än att tvätta bort sminket, plocka isär frisyren och bädda ner sig framför en film.

Känns inte så pjåkigt när man smakar på't...



Oh! En bra grej är att mamma kommer om prick två veckor! Jag saknar na jättemycket nu.
Vi ska gå på Liseberg, och äta brunch på Egg&Milk, och gå på Rover med Chris & co... och en massa annat bra.


Nu signar jag ut, medan jag lyssnar på Kingston town med UB40 och känner mig sådär nittiotalslillasystertrygg.


Peace!

tisdag, november 30, 2010

Sömnlös i Göteborg

Tjugo i två alltså. Sova? Nä. Jag verkar ha glömt hur man gör.

Tydligen är det roligare att ligga och vrida och vända sig, med lite hjärtklappning, vidrig värk i högerhöften (som kommer varje vinter men som man lyckas förtränga varje år) och med vad som känns som brinnande sår i vänstertinningen med omnejd.

Jajamen.

Jag bor i vardagsrummet nu, förresten. För att se om huvudet kanske kan bli något bättre. Den här svälld-och-sårig-lös-hjärna-värken hade jag nog nämligen inte innan jag flyttade hit. Så jag misstänker vagt att den kan ha ett samband med den dåliga luften på mitt rum. Eventuell fuktskada, osv.

Det luktar ju alltid lite konstigt där inne på morgonen.
Och inte enbart pga. mina kroppsodörer. Såklart, för jag luktar ju bara hallontårta jämt.


Jamen nämen jag tar väl mina sömnsugna ögon, och stänger dem, och gör ett nytt försök.


Å vilka fina vänner jag har förresten. Och å vad bra livet skulle kännas ifall vi skulle få den där lägenheten som vi ska få kolla på senare i veckan.


Mmm, hejdå.

lördag, november 27, 2010

Rastlös rapport från tevesoffan


Ursäkta att texten är understruken. Fattar inte varför det blir såhär ibland, eller hur man får bort det.
Uppenbarligen...

Jag sitter ensam i lägenheten, i min fina pyjamas med blått mönster, invirad i filtar, med levande ljus, och tittar på P.S. I love you.

Nu har de just anlänt till Irland.

Åh det är så mysigt.

Men eftersom jag verkar ha typ damp (eller för att jag legat stilla med uppsvälld, brinnande, sårig, möglig hjärna i två dagar) är jag lite rastlös.

Thus, I write this.

Känner mig lite som Bridget Jones. Mysklädd, ensam och småfet liksom. Heee. Men det är ganska gött.


(Oh, nu kommer Jeffrey Dean Morgan in i [tv]bilden också...)


Längtar dock efter att handla lite nya kläder. Och gå på nån fest eller nåt.
Men det vet ni väl vid det här laget.


Nåja. Jag tar min fortfarande rätt svällda, men nu mer uthärdliga, hjärna och fokuserar åter på filmen.


Glad lördag.






fredag, november 26, 2010

Happiness is a warm gun

Det är fredag, och jag är ensam hemma, och på sånt där dramatiskt humör.

Ni vet, man lyssnar på The phantom of the opera-soundtracket, och Märk hur vår skugga med Imperiet, och sånt, medan man fantiserar om att göra sig riktigt fin i hår, sminkning och kläder, och gå på en hejdundrande fest med champagne, bra stämning, svängig musik, en massa skratt och charmiga män.

Men man nöjer sig med att ligga halvhungrig i sin säng och frysa, med migränhuvudvärk och en ful men ack så praktisk fläta i håret, och grunna på om man ska se Moulin Rouge, eller kanske kolla om hela Across the universe finns på Youtube.

Och så förtränger man såklart hemlös-från-och-med-februari-paniken efter bästa förmåga.

On the streets of...

fredag, november 19, 2010

Dagens tips, dagens tips, nanananana dagens TIPS


God morgon. Här sitter jag med min fjortisknut på huvet. Åh, det är så praktiskt och bra att sova med knut.
(Sova med Knut. Ha, ha.)

JA, morgon, förresten. Lunch/mitt-på-dan för de flesta, antar jag, för klockan är ju halv tolv.
Men jag har blott varit vaken i en halvtimme. Och det med stor möda. Skona mig vad trött jag är idag.
Huvudvärkig också, men det var väl inget nytt. Fast jag har faktiskt varit bra i skallen i två dagar nu! Och det är jag tacksam för.

Nå.

Åh, jag har ett jättebra tips. Ifall man, como yo, vissa dagar vaknar och är helt stel överallt - inte minst i nacken - och känner sig halvdöd i kroppen, och känner att man har andningen uppe i bröstkorgen, och att det inte alls går att andas med magen (en tämligen vidrig känsla).

Dååå ska man stå rakt och hänga med armarna, och försöka vara så avslappnad som möjligt, och så ska man andas in med näsan, fyra halvlånga andetag, tills magen blir full av luft. Och så ska man hålla andan i typ 7-10 sekunder, beroende på hur angeläget det känns att andas ut. Man kan bli lite yr, men det är bara för att hela kroppen syresätts.
När man sedan andas ut, gör man detta i åtta korta utpustningar genom munnen.

Detta upprepas 2-3 gånger. Sen går det mycket lättare att djupandas, och kroppen vaknar till och slappnar av på ett bra sätt.

Väldigt skönt.


Nä. Om man skulle ta sig ur pyjamasläget då, kanske. Äta lite fil. Uppamma fredagsfeeling.



Glad helg hörrni.

torsdag, november 18, 2010

Anna Stadling






Ungefär såhär såg mamma ut när jag var liten.
Saknar alltid henne lite extra, när Stadling dyker upp nånstans.
På scen med Winnerbäck, eller så.

torsdag, november 11, 2010

Torsdag och tröttheten


Hej.

Jag har inget att berätta.

Eller jo, jag ska skriva lite om lördagens Hellströmkonsert. Men orkar inte ikväll.

Julia åkte hem idag, efter att ha förgyllt den senaste veckan för oss på Penny lane. Det är alltid lika sorgligt att krama henne hejdå.


Är nu i Apleröd. Det är mysigt förstås. Brasan är tänd, jag är trött och äter fruktläder. 
Dessutom åt jag ärtsoppa till lunch, så ni kan ju gissa vad mer jag gör just nu.


Som sagt. Inget att berätta. Bara uppdaterar för att inte tappa den oerhörda mängd läsare som famlar desperat efter nya inlägg.



Kram.

torsdag, november 04, 2010

Inatt finns ingen väg tillbaks

Ja. Jag är i Göteborg igen.

Anlände med tåget strax före fyra. Ägnade mesta delen av Sthlm - Gbg-sträckan åt att sitta och sova med öppen mun och tvivelaktig andedräkt bredvid en snygg ung man.
Sån är jag. Bju'r på mig själv liksom.

Hur känns det att vara här igen? undrar ni.
Ingen aning, säger jag.


Jag stannade i Sundsvall för länge. Det hann bli hemma igen.

Det vrids väl tillbaka till normalläge ganska snart, misstänker jag... men just nu känns det mest konstigt och jobbigt. Flyttmåsten, pengabrist, a-kassestrul och avsaknad av kraft & arbete.

Och jag flyr detta genom att fantisera om att byta stad. Eftersom man gärna vill tro att alla problem försvinner då.

Nå, några problem skulle ju faktiskt försvinna om jag flyttade. Och jag lovade mig själv att flytta, om jag ville det, efter ett år i Göteborg.

MEN JAG VET INTE VAD JAG VILL!!!

Jag vill inte lämna vännerna. De är bäst! Och jag älskar stan.

Men den är stor och läskig och väldigt söderbelägen och bostadsbristig, också.



Livskris AB.

Nu ska jag duscha och sen gå till familjestudiet. Fast däremellan ska jag klä på mig.

söndag, oktober 31, 2010

Homeward bound

Hej, här har vi det ganska bra. Jag, Ludvig och den lilla, lilla vindruvan, bland andra...



Nicole goes bananas...

I förrgår blev jag bjuden på lunch, och fick då bland annat en gurkbil!

Den hade gull-Edvin gjort. Skillat va?


Hans gull-lillasyster Unni stod stilla i ungefär två sekunder, så då fick jag passa på att fota na...


Senare samma dag följde jag och Ludvig med Ella till stallet! Där var nostalgimysigt värre. Det var nog ca 15 år sen jag var där sist.


Förra helgen var det kretssammankomst, och Ella agerade paparazzi. Jag log med mungiporna nedåt - min vana trogen - och mamma hade jätterakt hår.


I lördags var det grabbkväll hos Fransson...
Amadeus kom upp från Söderhamn för en kväll, och spelade rollen som pojkbandspojke ypperligt...





Och här är jag nu. Tröttare än nånsin.
I mitten på veckan bär det av till Göteborg igen. Dags att ta itu med verkligheter såsom praktik/jobb, boende och dylikt.

Men nu är det nu, och jag ska föreslå filmtittning med mor.

tisdag, oktober 26, 2010

På slutet kanske hjärtat börjar revoltera

En uppdatering kanske?

Jo men det kan jag bjuda på.

Solen skiner. Höstljuset är fint i Västernorrland.
Mitt hår är stort och i vägen, men jag låter det hänga.
Min mage gör ont på ett underligt vis.
Jag är trött och initiativlös, men det är skönt att vara här.
Föräldrar, systrar och syskonbarn är det bästa som finns.
Mina gamla sundsvallsvänner är charmiga, roliga och underbara.
Sammankomsten var jättebra, och rena kramkalaset från början till slut - vilket jag fullkomligen älskar.


Ja. Det var det. Som sammanfattning: jag vill att Sundsvall och Göteborg ska ligga mycket, mycket närmare varann.

Och just på grund av detta avstånd, har jag svårt att se mig själv stanna i Göteborg för resten av livet.
Inte i Sundsvall heller... men kanske nåt mittemellan. Gävle? Eller nåt...


MEN! Än så länge stannar jag i min nya hemstad förstås. Jag är inte klar med den. Inte alls.

onsdag, oktober 20, 2010

Åren har nog slitit hårdare på mig

Håkan Hellström - Jag vet vilken dy hon varit i


Dagen har peakat i och med att jag hört den.


Nu kan det bara gå utför. Tills imorgon i alla fall.



Imorse hade jag en väldigt verklig, och väldigt lång (kändes det som) dröm, i vilken jag födde en jättefin flickbebis med mörkt hår och näpet ansikte.

Jag sprang runt och jagade en sköterska här hemma, med alla mina pillerburkar, och frågade om det var okej att amma trots dessa mediciner, medan nån annan - Ida eller AnnaKarin eller nån blandning av dem - tog hand om min lilla skrutt inne på nåt rum i närheten. Tror de matade henne med mjölk i ett litet plastglas.

Till slut kom jag på att jag varit borta från henne jättelänge och var tvungen att ta hand om na själv. Och att jag hade saknat henne.


Jag mindes förlossningen fragmentariskt, men inte hur den kändes. Så jag frågade en massa stackars oskyldiga ynglingar, som hade varit med och bevittnat den, ifall jag hade haft ont eller ej. För jag kunde inte erinra mig nån smärta.

Men de intygade att jo, nog hade jag känt smärta, alltid.

Sen var vi i skogen. Minns inte riktigt vad vi hade där att göra...


Väckarklockan ringde, och allt kändes jättetomt när jag insåg att mitt barn inte fanns på riktigt.
Jag hade ju just börjat fundera på bra namn till henne.



Ja ja säg då dä.

tisdag, oktober 19, 2010

Hallå intresseklubben

Nackspänningar! Massage tack!

När jag åker till Sundsvall nästa gång, vilket sker inom en inte alltför avlägsen framtid, ska mamsen få knåda mä.


I övrigt är jag vansinnigt less på att vara förkylningstrött, och på att allt smakar/luktar snor... men rätt glad över att inte ha nåt jobb att behöva vara sjukskriven från.
Rätt gött att sitta här och ha Gilmore-maraton nu, till exempel.

Bristen på pengar börjar bli påtaglig dock. Men hellre fattig och glad, än... nånting annat.


Här kommer ett av bästa klippen med bästa Job. Enjoy!


måndag, oktober 18, 2010

Cry to me

Wopido, jag har uppdaterat sjukdomsbloggen!
Det var inte igår.

Blev som skrivsugen. Och har man inte fantasi nog för att skriva noveller och romaner, får man skriva om sitt tämligen trista liv.

Ibland är det bra nog.



Ikväll gäller Solomon Burke, och sedan "Lite sällskap".



Frid!

Nowhere boy

Jag har alltid varit väldigt fascinerad och tilltalad av John Lennon. Både personen och hans musik.
(En av mina högsta paradisönskningar när jag var liten, var att få höra honom spela och sjunga "Imagine" efter att ha blivit uppväckt.)

Dock hade jag inga direkta förväntningar på filmen om hans unga år, som kom för ett tag sen; Nowhere boy. Var lite nyfiken att se den, det var allt.


Nu har jag sett den. Och OJ vad den var bra (bortsett från en föga lämplig scen i skogen, med en flicka, i början...)!

Snygg, intressant, gripande, välspelad, tragisk och fin.

I början var det lite jobbigt att bevittna relationen mellan honom och hans mamma. Den verkade nästan smått incestuös ibland... fast ändå inte såpass att man kan vara säker på det.

Hon var ju inte frisk. Och situationen var långt ifrån okomplicerad.


Stackars trasiga, förvirrade människor, inte konstigt att saker blir som de blir!
Och snacka om kamp J hade med sig själv och omgivningen. Hans moster med, för den delen.

Sen blev det finare och mer hoppingivande, allting. Och just när man tänkte att pojkstackarn började få lite sinnesfrid, och familjerelationerna började ordna upp sig någorlunda - fred började slutas - ja, då inträdde nästa jobbighet...




... nä jag tänker inte avslöja. Ni får se den själva.





For I dearly love to laugh

Tänder ljus på rummet, släcker lamporna, bäddar ner mig och ser Pride & Prejudice på datorn, tills jag somnar.

Bästa avslutningen man kan ha på en sjukdag.





söndag, oktober 17, 2010

Världens mest långsamma kollaps

Jag lever!
Det är lite över förväntan, med tanke på gårdagens mående.

Förkylningsinfektion + migrän är alltid en vedervärdig kombination. Timmar av kräkande och dödslängtan varje gång de tu dyker upp samtidigt.

Plus att jag tidigare i veckan började käka cellenzymer och binjure- och sköldkörteltillskott, vilka ska fixa i ordning hormoner, matspjälkning, näringsupptag och... tja, binjurarna. Eftersom nästan inget i min kropp riktigt gör sitt jobb ordentligt.
Så kroppen går igenom en massiv omställning.


Aaanyway. Idag är det tillbaka till vanlig förkylning igen. Det kan jag gott uthärda utan större problem. Kändes väldigt trist att stå i pyjamas och vinka av sammankomstfina rummisar imorse, bara. Hade velat vara med.


Men men. Jag har Glaskupan, Gilmore girls och ett avsnitt av Lite sällskap att ta igen via webb-tv.

fredag, oktober 15, 2010

Lesshet 2.0

MEN JAG VILL INTE LIGGA HÄR ENSAM OCH FEBERYRA OCH LUKTA ILLA OCH HA ONT I ÖRON OCH HALS OCH HALVSOVA OCH VARA HUNGRIG MEN INTE ORKA FIXA MAT
JAG VILL BAKA BULLAR
OCH GÅ PÅ MIDDAG MED K HOS F
OCH VARA PÅ HÖSTMYS HOS E
OCH GÖRA ÅTERBESÖK
OCH GÅ PÅ KRETSDAG
DEN HÄR HELGEN.

"Hon är min viktigaste tjej"

Jag har börjat kolla på "Elvis i Glada Hudik" på SVTplay.
Det är heeelt underbart! Vilka fantastiska, roliga, härliga, hjärtliga, duktiga, charmiga människor!

Ja ja grina ja.

NI MÅSTE KOLLA PÅ'T!!


Åh. Och när Mats Melin (hehe) ska berätta om kärlek, och sin tjej Anna-Karin (hehe)... det är för fint alltså.



För övrigt är jag nog förkyld igen. Näsan är täppt, halsen känns öm och luddig, och det där deppmonstret som flög på mig i eftermiddag, är nog mest bara feber...

Usch så olägligt och evinnerligt tröttsamt.



Familjestudiet hos J & F förgyllde i alla fall min kväll.
Gåvor i form av människor, och allt det där.


Hej.

onsdag, oktober 13, 2010

London! The way you hit me is better than love and I'm head over heels

Vilken helg det har varit! Vilken härlig stad London är!
Intensiv, men ändå mysig.

Jag hade gärna stannat några dagar till.

Mer om detta framöver, skulle jag tro.
Tills vidare får ni hålla till godo med lite reklam för typ det bästa jag sett - överhuvudtaget, alla kategorier: Billy Elliot-musikalen.

ÅK DIT OCH SE DEN!

Skratt och gråt tills ögonen svullnar och rösten hesnar.



Oh well.
Vad bra Regina Spektor passar till oktoberskymning och ensamhet, förresten.
(Positiv ensamhet, alltså. Men man tolkar det automatiskt som nåt negativt när man ser/hör ordet, eller hur? Varför? Är självhet bättre? Fast då tänker man ju på själviskhet... i alla fall jag. Jaja. Konstigt det där.)
Nu blir det film. Eller Sommarpratarna. Kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska se först.
Peace.

torsdag, oktober 07, 2010

London calling

Happ. Om fyra timmar lyfter vi.
Håll tummarna (eller gör nåt mindre vidskepligt) för att vi inte blir terroriserade.

Mysigt, ska det bli, med weekendresa.

Fast just nu är jag mest trött...
Känns ungefär som det brukar göra när jag ska ha tal. Blir trött istället för resfebrig, antar jag.


Laddar med lite java!

Ja va bra.



onsdag, oktober 06, 2010

Sommarpratarna

Ooh vad jag gillar det programmet!

Det sänds på ettan eller tvåan på måndagar. Tid vet jag inte, då jag själv ser det via SVT Play. Ni har säkert redan upptäckt det - detta är väl andra säsongen, tror jag.
Tyvärr missade jag den första, då bland andra Alex Schulman medverkade.

Nå. Hursomhelst blir varje avsnitt mer intressant än man tänkt sig! Och hela upplägget känns mycket trivsamt och tryggt.

Förra veckans avsnitt (med Paolo Roberto, Stieg Larssons änka Eva Gabrielsson, Annika Östberg, Tomas Sjödin och Magdalena Graaf) var nog snäppet bättre än denna veckas.

Nu senast medverkade Carina Rydberg, Petra Mede, Per Holknekt, Stefan Holm och Manuel Knight.

Jag älskar att få omvärdera folk, åt det positiva hållet. Uppvärdera dem.
Förra veckan var det Magdalena. Jag insåg att jag gillade henne väldigt mycket.
Paolo hade jag en rätt positiv uppfattning om sen innan, och det har jag fortfarande.

Men de andra gästerna hade jag inte så stor koll på. Det visade sig dock att jag skulle komma att tycka om allihop.

Denna vecka var det Petra Mede som gav ett bättre intryck än jag förväntat mig. Hon var sansad och snäll, intressant och intresserad. Behaglig.

Det blev dock lite jobbigt när hon nervösskämtade om Per Holknekts alkoholism... men det är inte så himla lätt att hålla tungan i styr alltid, när det gäller vad som är okej och inte att driva om.
Ibland låter saker vettigare och roligare i huvudet än när de tar sig ut genom munnen.

Pers historia var för övrigt gripande och intressant.

Carina Rydberg gillade att höra sin egen röst, tror jag. Hon blev nog lite slirig också. Lite småjobbig, men samtidigt omedvetet rolig, och rätt skön. (Snygga axlar och armar dessutom.)

Manuel Knight kändes mycket sympatisk, trygg och snäll. Jag gillade honom.

Stefan Holm fick jag inget riktigt grepp om. Men han är säkert en bra karl.

Nästa vecka ska Hanna Hellquist vara med! Det får man inte missa! Hon är grym.



Övrigt: man ska inte surfa på jobbsajter när man har skelettcancerliknande värk från topp till tå. Det känns extra värdelöst såna dagar.
Så jag tar nog ett bad istället. Eller ligger kvar här på min renbäddade säng i mitt nystädade rum och läser en bok.

Bäst hade det varit med lite massage.

Nå, man kan inte få allt... eller vilket slitet gammalt ordspråk man nu borde använda i sammanhanget.



Och, som avslutning: idag lyssnar vi på denna geniala, fulsnygga och mystiskt stiliga man, tycker jag. Speciellt "Jersey girl".



Kram.

måndag, oktober 04, 2010

"Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström"


Jag sitter andäktigt stilla framför datorn i köket, fortfarande iklädd pyjamas, och i gårdagens frisyr.

Mina ögon är lite lätt tårblöta, mitt hjärta slår lite fort, mitt ansikte är lite varmt; och jag kan inte förmå mig att ta bort högerhanden från kinden/mungipan.
Jag vågar knappt andas.

Jag beskådar, insuper videon till Hellströms "River en vacker dröm", och det är fantastiskt.


Varje gång denne popsparv dyker upp igen, med musik och intervjuer, kommer jag på hur mycket jag ju faktiskt tycker om honom - ja honom, och musiken förstås. Det känns alltid som att träffa en gammal vän som man hade glömt att man älskar jättemycket.
Speciellt så nu, med denna fiiiina fina Göteborgsromantiska video.

Åh. Jag blir helt kär i finstaden min. Och finhellström och finlåten och finmänniskorna som han träffar i videon. Och finkopparmärra med inristningen.

(Ja, visst blir det tillrättalagt romantiskt och lite gullifierat. Men sånt har jag inget emot. Det gör livet lite lättare. Realism får man nog av ändå.)


Passa på att kolla, för efter vad jag förstod ligger den bara uppe på denna hemsida idag och imorgon:



Kram!

söndag, oktober 03, 2010

Vi två är saknade till havs

Idag är en sån där dag då jag inte bara lyssnar på musik, utan även känner den med varenda litet kroppsfiber.

Suger i mig den och låter den genomsyra blodomloppet.

Soundtracket från Across the universe är helt fantastiskt bra. "Helter skelter" är en pärla som växer för varje lyssning.
"Happiness is a warm gun" och "It won't be long" likaså.


Håkan Hellströms nya "River en vacker dröm" har också tagit plats i hjärtat mitt för att pumpa runt sina strofer och melodier om och om igen.

Åh. Vad mer? "What's the point" med finfina Johnossi.
Och så vidare med mera.


Sen finns det ju en liten streetdansöswannabe inom mig, som gillar hiphop och sånt där modernt och fräsigt också. Då passar till exempel "Empire state of mind" med Jay-Z och Alicia Keys väldigt bra.


Anteckna!

Själv ska jag kirra lite lax och stuffa loss (bästa uttrycket) i köket.




Peace out, yao!


/HiP_gIrL_86

lördag, oktober 02, 2010

Att äta eller inte äta...

Åh. Hur tar man upp ett sånt här ämne utan att verka som världens ytligaste människa?

Jag gör ett försök...

Jag är alltså nyttighetsperiodare. Och med nyttighet menar jag i detta fall GI/LCHF-kosthållning, eftersom det är det som har funkat bäst när jag velat gå ner i vikt, och det som hållit min blodsockernivå jämn och bra, och så vidare med mera.

När jag väl är inne i dessa perioder, går det ganska smidigt och lätt, och jag tycker att det är klart man ska äta såhär, det är ju då man mår som bäst, och oj oj, hur har jag kunnat slarva så länge, nu kan jag ju inte ha den här gamla kjolen och den här supersmala klänningen längre.

Men sen kommer jag alltid tillbaka till en och samma återvändsgränd. Eller inte vet jag vad man ska kalla det.

Den där jag konstaterar att "meh, vad håller jag på med, det här är ju jättetråkigt, jag är ju livsnjuuuutare och älskar mat och godsaker - både att göra i ordning och ge till mig själv och andra - det där med att bara äta nyttigt är verkligen inget för mig... det kan folk som ser mat som ett nödvändigt ont syssla med; själv gillar jag att planera nästa måltid typ när jag sitter och äter... och det är lätt värt att bli lite rund, det är för övrigt bara charmigt".

Och sen börjar det om igen. Med nyttighetsperioden. Och tillbaka igen.

Vad är det här? Är det fler som är såhär hej-vem-är-jag-i-mathållningshänseende-egentligen?

Och framför allt: måste man bestämma sig? Kan man inte vara lite periodare då?
Varför har jag ett så starkt behov av att sätta in mig själv i ett bestämt fack?
Hej jag är en nyttig tjej som gillar motion och gi-mat/hej jag är en matglad bagartjej som gillar att äta och även röra lite på mig ibland när andan faller på...


Vad tusan!


Äta bör man. I alla fall. Det är det enda jag kan konstatera.

fredag, oktober 01, 2010

För att man inte får glömma hur fantastiskt detta är


Then you came to me and you said
I was not really sure enough how to feel
I pretend like you're not real

Then you came to me and you said
I was not really sure enough how to feel
To pretend like you're not real to me

Engelskspråkig svensk musik i sitt esse!

Saturday night is the lonliest night of the week

... så det är ju tur att det bara är fredag ännu.

Jag ligger nerbäddad eftersom min hjärna känns lös och uppsvälld och flänger omkring i huvudet och gör mig kräkfärdig, när jag rör mig.

Har hunnit med tvättstuga och en mysig fikastund med Emma på Café Vanilj idag.
Fler planer än så har jag inte.

Känner lite för att göra nåt... glamouröst. Eller inte glamouröst kanske, men lite sådär extra. Klä upp mig och äta på finrestaurang, eller nåt. Intvetja. Men ni vet. Typ.

Nåja. Hyra film funkar också.

Hade tänkt testa Friskis och Svettis zumbapass klockan arton, men tvivlar på att huvudet hinner skärpa sig.


[En passus:
Världens kulaste mamma kommenterar "Bjud gärna hem Jimmie på en kopp. Puss", när jag lagt upp bild på Jim Sturgess. Gillart.]


Åh, vad jag längtar efter saker.

Typ sånt här:

Vara utan huvudvärk (och kroppsdito).
En liten stuga att bo i och inreda precis som jag vill, med en maaassa färger och prickar och rosor och tyger.
Öppen spis/braskamin.
Vinylknastret från gamla goda LP-skivor, och tillhörande bra högtalare.
Staffli, målarduk, färg, penslar och en plötslig förmåga att måla och teckna (för det är ju så härligt).
Att ha en bebis i min närhet, som man kan hålla i och snusa på och bli alldeles lugn och fridfull av (det behöver inte nödvändigtvis vara min, dock).
Att dansa street, balett och jazz och sånt.
Att umgås med familjen.
Fredagstryggheten man hade när man bodde hemma i huset och hade mysmiddag och sen åkte till Alnöbadet och simmade och bastade och tjoade, och for hem igen och åt godis och kollade på teve.


Mmmm. Och en massa mer. Längtar, nostalgifierar och drömmer. Det är vad jag ägnar mig åt idag. Med min stela nacke och ömma panna.




Hoppas ni har det mysigt/glamouröst/spännande, eller hur ni nu vill ha det, hörrni!


Kram och trevlig helg.




torsdag, september 30, 2010

Slå mig så att nånting händer

Elda upp mitt hus
gör det ikväll
så det finns nåt som glöder

onsdag, september 29, 2010

In a Gothenburg state of mind

Åh. Jag sitter och lyssnar på Christer i p3. Ett av mina absoluta favoritprogram. Lyssnade jäääämt på det i Sundsvall. För det mesta i alla fall.

Jag och mamma hade som rutin, de fredagar vi umgicks, att lyssna på hela programmet tillsammans - både vad gör du just nu-undersökningen och fredagsflirten, medan vi åkte runt i bilen och uträttade diverse ärenden, och sedan stod i nåt kök och fixade gomiddag.

Och en av de häftiga sakerna med att flytta till Göteborg, var ju att man kanske kunde få syn på Christer eller Morgan på stan eller så...

Men det har jag inte.

Och inte har jag lyssnat på programmet heller! Inte en enda gång, tror jag. Skandal.
Men ack, som jag har saknat det. Dem.


Det känns bra att vara tillbaka på banan.

Och det var det.


Igår hade vi en fantastiskt fin eftermiddag på Styrsö. Jag, Linda, hennes påhälsande vän Esther, och Margareta.
Det var höstsol, härlig blåst och en hel del snälla människor.



Esther:



På väg hem satt vi uppe på däck - bästa sättet att åka båt, såklart. Det blåste underbart.



Jag hade min nya favoritmössa, som bästa Febe stickat till mig.


Åh, de älskade klipporna.





Nu ska jag hoppa ur pyjamasen, ignorera huvudvärken och göra mig redo för eftermiddagsfika på stan med Ida & co.