"inatt så drömde jag om dig och det väckte gamla minnen, jag fick aldrig nån chans"

Jag vet inte om jag kan förklara vilket sinnestillstånd jag befinner mig i.

Det är trötthet, glädje, apati, nostalgi, rädsla, längtan bakåt och framåt.
Det är Ulf Lundells Sanna, det är Winnerbäck med tillhörande minnen, det är funderingar, grubbel, oro och förväntan.



Jag tänker tillbaka på min halvt svunna ungdom.

Har väldigt många "virtuella" minnen (är ju ändå barn av min tid).
Men jag minns dem som verkliga. Eller, de var ju verkliga. Alla dessa kvällar framför msn och altnet, med bekantskaper som kom att utvecklas till bestående vänskaper.
Det betydde nåt. Betyder.
Mycket.


Det sitter kvar; allt det där påverkade och påverkar mig.
Alla sena samtal man hade om allt och inget.



Ja. Jag bara kom att tänka på det. Jag kan sakna den där känslan ibland. Jag saknar den nu.

När det var nytt och spännande.

När man hade massor av hopp, fantasier och förväntningar, och längtade efter att starta upp sitt vuxenliv.

Och här är jag nu...

Känner mig lite förväntansfull nu med. Fast livrädd också.
Hur ska jag klara av att bo i Göteborg?! Jag som inte är en storstadsmänniska. Fast jag älskar ju Göteborg. Det kommer bli bra, jag vet det.

Men man kan ju lätt översköljas av den där ångesten. "Jag är inte tillräckligt cool, jag är inte kreativ och skapande, och inte är jag pionjär och teckenspråkande och arabisktalande heller... jag kommer inte passa in nånstans där nere."

Kanske blir det så. Kanske inte.

I vilket fall kommer vi att ha varandra, och de redan befintliga, finfina, vuxna vännerna. Och en stor och fin lägenhet.

Och möjlighet att flytta någon annanstans. Om det skulle behövas.


Huvudsaken är att nu är vi på väg. Någon annanstans.

Resten ordnar sig.



4 veckor kvar.

Kommentarer

littleoldie sa…
Det är så spännande! :D

Populära inlägg