enter sandman

Det är inte konstigt att jag är helt slut om morgnarna. Mina nätter är alldeles för actionspäckade, spännande och bisarra för att man ska orka nåt annat.

Inatt åkte jag bil med Robin och Marcus. Minns inte exakt var, men bland annat snurrade vi på utanför Filmstaden.

De berättade om sina kommande semesterplaner. Bland annat skulle de åka till nån kanadensisk ort som hette nåt i stil med Lafawnduh.

Jag skrattade och sa: "Precis som tjejen i Napoleon Dynamite!"
Marcus tittade skeptiskt och tillrättavisande på mig och sa med en besserwissrig ton: "Nä. Inte riktigt. Det skiljer några bokstäver."

Sen skulle vi iväg på bio med några härifrån, bland andra Nadja och AnnaKarin. Men biokomplexet var väldigt stort; traditionella biosalonger blandades med hembygdsgårdskänsla. Det fanns flera olika rum, i vissa kunde man handla saker, i andra kunde man... tja, sitta och hänga.

Vi stod i kö för att köpa biljetter (av nån anledning skulle vi se "På smällen"..?!), och helt plötsligt trängde sig en blond pojke, ca 8, med en massa hårspray sig före mig. Han såg sådär jobbigt hård ut. Som barna man hade i klassen på lågstadiet, vars föräldrar rökte, drack och bråkade alldeles för mycket.
Jag knackade honom på axeln och bad honom ställa sig på sin rättmätiga plats i kön. Han knöt sina nävar och såg arg ut. Jag började putta på honom. Men den lille mannen kändes som om han vore gjord av sten. Han gick icke att rubba!

Det dök upp en flicka i samma ålder, med lilafärgat hår. Hon var lite kraftigare än pojk'n. De var kompisar eller syskon. Hon var också arg.
Vi bråkade länge. De vägrade flytta på sig.

När jag väl hade fått min biobiljett, var klockan halv tio. Filmen hade börjat en kvart tidigare.
Och jag skulle tvunget köpa godis också. Det fanns många butiker att välja på; Robin och Marcus var nåt slags föreståndare för en av dem. Jag visste att det bästa plockgodiset fanns där, så jag handlade av dem. Men de var noga med att jag skulle ta en så korrekt påse som möjligt. Hittade dock ingen med deras firmanamn, men de nöjde sig när jag tog en med JamJam-tryck.

Sen stod de där och plockade godis i påsar åt folk, och tog betalt, iklädda svarta kepsar med ränder i hysterisk färgglädje.

Jag pep till slut in i biosalongen, men hamnade mitt i en mycket olämplig scen. Så jag gick ut till de andra, som fullständigt struntade i filmen, och satt och hängde i ett rum istället.

När jag suttit i det rummet ett tag, klev Marcus ut från toan enbart iklädd ett par stora, ljusrosa shorts. Jag skrek, taktfull som jag är: "MEN MARCUS DU HAR JU BARA KALLINGARNA PÅ DIG! HARU GLÖMT BYXERNA?!"

Han replikerade: "Nä, men jag håller ju på att ta på mig dom här... jag ska bara ha dem, istället för byxor."
Och när jag tittade dit, hade han dragit på sig nåt slags knälånga, blåa pyjamasshorts med Ben & Jerry-tryck på. Typ reklam, fast samtidigt design.


Sen minns jag bara att vi åkte bil igen, och det var mörkt, och vi passerade olika gamla skolor. Jag och AnnaKarin dividerade om vilken av byggnaderna man skulle föredragit att bedrivit sin skolgång i.


Invävd i detta äventyr, var även en historia om en ung spenslig pojke som jag inte minns namnet på. Han var rödbrunhårig, och i sina sena tonår, och han hjälpte mig att söka jobb i Göteborg, och kom med olika tips. Han skrev även nån flummig typ av rekommendationsbrev, angående mig, som han gav till nån arbetsgivare.

Han var barnslig men vuxen på samma gång. Och ville vara lite djup och så. Tror han gillade att flyga drake. Eller så skrev han dikter om det. Så jag kallade honom för flygadrakepojken, eftersom jag konstant glömde hans namn.

Mamma hävdade att det var min typ av kille, och att hon nu bara väntade på att jag skulle få känslor, som skulle "smitta av sig" på honom, och på så sätt bli besvarade.

Jag blev irriterad och sa på skarpen att det inte alls var min typ, och att jag inte var intresserad.
Hon trodde mig med viss tveksamhet.


Mer minns jag inte.


Jag var ganska trött imorse...