onsdag, december 30, 2009

In a little while I'll feel better

Äntligen, äntligen, äntligen får jag stämma in i en av mina favorit-Rosie Thomas-låtar, på riktigt:


So sell all my things
I'm not coming home
There's nothing there to keep me there
Just heartache and headache
and worries
and things that will bring me down
My head feels much clearer being here




Lite överdramatisering såklart. Men ändå.

Det är en jobbig hejdå-process, dock. Har ikväll tagit farväl av Johanna och Jonas, och två av de allra bästa syskonbarnen man kan ha.

Nåja. Ludvig kommer nog och hälsar på nåt dygn, om det blir att han hälsar på farmor sin på påsklovet.
Och Ella och jag har redan skrivit upp ett "risept" på en spännande gegga som vi ska koka ihop när hon kommer och hälsar på mig.
(Men den är hemlig förstås...)



Så. Ja. Man klarar nog det här också. Kan ju inte leva genom andra hela långa livet.



Då så. Nästa gång jag skriver, är jag göteborgare. Nästan, i alla fall.



Peace.

That's where you'll find me

Tack för denna underbara, fina, soliga, iskalla vinterdag.
Den utgör en bra avslutning.

Speciellt när Eva Cassidy sjunger "Over the Rainbow", och man nästan blir gråtmild.



Men kom igeeeeen. Vi ska ju inte dö eller emigrera. Vi ska bara flytta! Vi finns kvar, Sundsvall finns kvar, och alla dess underbara människor finns kvar.


Heja heja pepp pepp pepp.


1 dag kvar.



Nu avslutar jag lite härligt pubertalt med ett Bright eyes-citat.
Varsågoda!

"So thank you friends for the time we shared
My love stays with you like sunlight & air
Oh, how I truly wish I could keep hanging around here
But my joy is covering me soon, I will disappear"

måndag, december 28, 2009

analfabet

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH JAG KAN JU INTE ENS SKRIVA EN BLOGG UTAN ATT FINGRARNA SNUBBLAR OCH RADERAR ALLT.



---

Trötthet, värk, rädsla för att lämna all trygghet bakom sig, vemod över att lämna alla älskade sundsvallare.
Inte konstigt man blir som en femtonåring med pms. Egentligen.


Jag var hos gullmormor idag. Kusin Linda och hennes dotter var också där. Så även moster Layne, en kort sväng.

Vi fikade och mös. Jag uppskattade det mycket.

Nu ska jag lägga mig och fullständigt däcka, begravd under ett täck...a.

lördag, december 26, 2009

kärlek

Idag var jag och mina föräldrar i Stöde. Vi, Langsjös och Perssons levde bullerbyliv en sista gång innan min flytt.

Det blev innemys med korsord och fika, utemys med skridskor och snöfall... och så blev det lite sömn. Och lite smyggråt på toan, emot slutet.








































































onsdag, december 23, 2009

cynist javisst

Eftersom det inte går att se hur många besökare en blogg på blogspot har, typ per dag (eller eftersom jag inte fattar hur man gör), vore det kul om alla (två, tre stycken är det i alla fall, bergis!) som brukar läsa, skrev en liten kommentar så att jag har någorlunda koll.


Men det kommer ni väl inte göra ändå... men det vore kul.


Men men men. Imorgon står världen stilla, på nåt vis. Det gillar jag. Då ska det åkas snowracer. Eller skateboard, som syster min sa.

Imorgon, ja. Då är det en vecka kvar.


Och på pricken idag, fast om två månader, blir jag TJUGOFYRA.
Livskris ab. Vad har jag uppnått hittills?!


Jaja hejdå.

tisdag, december 22, 2009

Jag blir så trött på mig själv...

när jag får attacker av avundsjuka riktat emot spensliga nittiotalsflickor, för att de är lagom mystiska, väldigt artistiska, och målar vackert med ord och i bilder.

Och pojkarna faller som furor.


De liksom andas estetik, de där flickorna.


Men man BEHÖVER inte göra det.
Det är inget kriterium för ett lyckat liv eller ett lyckligt jag.

Jag är bra som jag är, tamigtusan.

Ibland glömmer man det, bara.


Det är enkom fånigt att försöka vara nån annan. Eller ens vilja det.


(Ja, jag vet. Stating the obvious. Men det har sin tid ibland, det med.)

fredag, december 18, 2009

empty

Jag har inget att ge av mig själv idag. Är helt slut efter gårdagens vansinnesvärkupplevelse.

Så jag låter Jesper Rönndahl bjuda på fredagstips istället.



Peace.


torsdag, december 17, 2009

just heartache and headache

Aaaaaaaaaaaaaaaaaj.

Det var längesen jag upplevde sån här smärta.

Vaknade vid nio och skrek högt. Kändes som varenda blodåder i huvudet brustit, och bildat ett enda stort sår, med massor av varmt, dunkande, värkande blod som forsade och skvalpade omkring.

Tog eezeneotabletter och somnade om. Vaknade halv ett av att telefonen ringde, trodde att jag var botad.

Men nu känner jag att skillnaden mot imorse inte är så jättestor.

Mår även illa av och till.

Och som en bonus, kommer mensvärken i antågande.


GLAD FREAKING TORSDAG

onsdag, december 16, 2009

dagens (roligaste) tips!

enter sandman

Det är inte konstigt att jag är helt slut om morgnarna. Mina nätter är alldeles för actionspäckade, spännande och bisarra för att man ska orka nåt annat.

Inatt åkte jag bil med Robin och Marcus. Minns inte exakt var, men bland annat snurrade vi på utanför Filmstaden.

De berättade om sina kommande semesterplaner. Bland annat skulle de åka till nån kanadensisk ort som hette nåt i stil med Lafawnduh.

Jag skrattade och sa: "Precis som tjejen i Napoleon Dynamite!"
Marcus tittade skeptiskt och tillrättavisande på mig och sa med en besserwissrig ton: "Nä. Inte riktigt. Det skiljer några bokstäver."

Sen skulle vi iväg på bio med några härifrån, bland andra Nadja och AnnaKarin. Men biokomplexet var väldigt stort; traditionella biosalonger blandades med hembygdsgårdskänsla. Det fanns flera olika rum, i vissa kunde man handla saker, i andra kunde man... tja, sitta och hänga.

Vi stod i kö för att köpa biljetter (av nån anledning skulle vi se "På smällen"..?!), och helt plötsligt trängde sig en blond pojke, ca 8, med en massa hårspray sig före mig. Han såg sådär jobbigt hård ut. Som barna man hade i klassen på lågstadiet, vars föräldrar rökte, drack och bråkade alldeles för mycket.
Jag knackade honom på axeln och bad honom ställa sig på sin rättmätiga plats i kön. Han knöt sina nävar och såg arg ut. Jag började putta på honom. Men den lille mannen kändes som om han vore gjord av sten. Han gick icke att rubba!

Det dök upp en flicka i samma ålder, med lilafärgat hår. Hon var lite kraftigare än pojk'n. De var kompisar eller syskon. Hon var också arg.
Vi bråkade länge. De vägrade flytta på sig.

När jag väl hade fått min biobiljett, var klockan halv tio. Filmen hade börjat en kvart tidigare.
Och jag skulle tvunget köpa godis också. Det fanns många butiker att välja på; Robin och Marcus var nåt slags föreståndare för en av dem. Jag visste att det bästa plockgodiset fanns där, så jag handlade av dem. Men de var noga med att jag skulle ta en så korrekt påse som möjligt. Hittade dock ingen med deras firmanamn, men de nöjde sig när jag tog en med JamJam-tryck.

Sen stod de där och plockade godis i påsar åt folk, och tog betalt, iklädda svarta kepsar med ränder i hysterisk färgglädje.

Jag pep till slut in i biosalongen, men hamnade mitt i en mycket olämplig scen. Så jag gick ut till de andra, som fullständigt struntade i filmen, och satt och hängde i ett rum istället.

När jag suttit i det rummet ett tag, klev Marcus ut från toan enbart iklädd ett par stora, ljusrosa shorts. Jag skrek, taktfull som jag är: "MEN MARCUS DU HAR JU BARA KALLINGARNA PÅ DIG! HARU GLÖMT BYXERNA?!"

Han replikerade: "Nä, men jag håller ju på att ta på mig dom här... jag ska bara ha dem, istället för byxor."
Och när jag tittade dit, hade han dragit på sig nåt slags knälånga, blåa pyjamasshorts med Ben & Jerry-tryck på. Typ reklam, fast samtidigt design.


Sen minns jag bara att vi åkte bil igen, och det var mörkt, och vi passerade olika gamla skolor. Jag och AnnaKarin dividerade om vilken av byggnaderna man skulle föredragit att bedrivit sin skolgång i.


Invävd i detta äventyr, var även en historia om en ung spenslig pojke som jag inte minns namnet på. Han var rödbrunhårig, och i sina sena tonår, och han hjälpte mig att söka jobb i Göteborg, och kom med olika tips. Han skrev även nån flummig typ av rekommendationsbrev, angående mig, som han gav till nån arbetsgivare.

Han var barnslig men vuxen på samma gång. Och ville vara lite djup och så. Tror han gillade att flyga drake. Eller så skrev han dikter om det. Så jag kallade honom för flygadrakepojken, eftersom jag konstant glömde hans namn.

Mamma hävdade att det var min typ av kille, och att hon nu bara väntade på att jag skulle få känslor, som skulle "smitta av sig" på honom, och på så sätt bli besvarade.

Jag blev irriterad och sa på skarpen att det inte alls var min typ, och att jag inte var intresserad.
Hon trodde mig med viss tveksamhet.


Mer minns jag inte.


Jag var ganska trött imorse...

2004-10-29

I could be happy
just riding in a car with you
listening to Southern country music

tisdag, december 15, 2009

winter rose

Det är sagolikt vackert ute nu.

När jag kom ut ur badrummet för sisådär tio minuter sedan, efter att ha legat och sovit i karet en timme, var himlen alldeles mörklila. Jag hann precis fånga de sista sekunderna av skymningen.

Nu är det mörkt.

Men det gör ingenting, för snön har kommit och lagt sig som mjuk bomull på vägar och tak.

Detta kommer jag att sakna.

Men jag har sexton dagar på mig att njuta.

Sexton dagar.

Sen flyger vi! (Symboliskt talat alltså; egentligen åker vi flyttbil.)


Ibland skrämmer tanken på Göteborg skiten ur mig. Men då lugnar jag mig själv och tänker att "det är bara ett år". För ett år tänker jag ge det. Minst!

Och OM det inte skulle gå så bra efter det, så lugnar jag mig själv ytterligare genom att lova mig själv att flytta någon annanstans.

Men inte tillbaka till Sundsvall på en gång. Jag har ju precis börjat flaxa med småvingarna, och ämnar inte återvända till boet på ett bra tag.

Hursomhelst, så blir det säkert bra. 99 % av tiden, är jag helt kär i tanken på vår flytt.

Tanken på att installera sig i lägenheten, att lära känna nya vänner, att lära sig en ny stad, att få ett nytt jobb... allt det där.

Och just när vardagen börjar kännas lite trist och hemtam, så kommer ju våren. Den fina, långa Göteborgsvåren med fågelkvitter, solsken, videkissar och smältande isar.


Ja. Det blir bra.

måndag, december 14, 2009

kan inte det verkliga livet börja nu?


Den här världen gör mig så nervös.

Allt är så krångligt. Jag vill inte!
Vill inte söka jobbiga jobb ("för dig som älskar högt tempo och fysiskt krävande aktiviteter"), behöva söka a-kassa och en massa läkare (som ändå i princip bara skickar iväg mig på blodprov och sen inte hör av sig).

Vill inte krångla med lönegarantier som jag inte förstår mig på, och mig veterligen ändå inte har rätt att utnyttja.
Vill inte vara behovsanställd på hundra olika ställen och behöva ägna all vaken tid åt att greja med arbetsgivarintyg och cv'n, och få kvarskatt varje år.

Vill inte ha konstant ilande smärta i fingrar, händer, handleder och armar. Vill inte ha inflammationsvärk i resten av kroppen. Vill inte ha migrän och spänningshuvudvärk.


Vill inte ha ett känsligt psyke och en negativ inställning...




Kanske man skulle göra en Blondinbella och se till att kunna försörja sig på bloggande? Fatta vad skönt. Helt perfekt.
Och tämligen omöjligt. Omjöligt.




Jag vill ju bara bo i ett litet hus, med en verandra och en trähammock. Sitta där och betrakta träden och solnedgången.

Ha en liten lanthandel med hembakt bröd och hemlagad äppelmos.
Vara inspirerande och inspirerad, och författa en och annan bok.

Skratta och leva.


Och sånt.

söndag, december 13, 2009

snygg kontring!

Jag och AnnaKarin kollar bilder från sommarens Strängnäsresa; bland annat en bild på oss tvenne.

Jag: Man kan ju undra var min överläpp tar vägen på foton.
Kakan: Mm man kan ju undra var min klänning tog vägen på den där resan.

Det var kul, det var det!

--

Såg (500) days of Summer hos Sanna.
Den var snygg och bra. Bra musik. Skönt flow. Alternativmodern och härlig.

Gillade den, men blev inte speciellt berörd (fastän jag storligen kunde relatera till Summers känslor och delar av hennes beteende).
Tror dock det hade mer med kvällens sinnesstämning än med filmen i sig, att göra.
Men se den! Den var bra. Fick mig att tro lite smått på kärlek ändå.

Zooey Deschanel och Joseph Gordon-Lewitt i huvudrollerna.





tisdag, december 08, 2009

inga kan ta fel på varann som vi

Jag bjuder här på lite halvtaffliga konsertbilder från i söndags. Och en och annan egobild, eftersom jag testade ett nytt slags frippa.

Det var en bra spelning. Liksom lite mysig och annorlunda, både låtvals- och arrangemangmässigt.

En av Sundsvalls stoltheter, Anna Stadling (som ser ut som min mamma gjorde förr) bjöd på en ypperlig insats, bland annat då hon tog Miss Li's verser i "Om du lämnade mig nu".

(Och Andreas Grega skötte sin förbandsroll ypperligt.)


Jag kan dock tycka att det blev något av ett mellanläge mellan sitt-mys-konsert och stå-och-hoppa-spelning med mycket drag. Man visste inte riktigt hur man skulle bete sig.
Fast det bottnar nog mest i att jag börjar bli gammal; jag stod där och kände fötterna värka, konstaterade att luften var slut, och jag hann fundera lite för mycket över dessa fakta, istället för att bara njuta av stunden. Kanske jag skulle ha suttit... men det hade också blivit trist. Just pga. mellanläget.

Nåja. Mitt i denna utvärdering som min hjärna höll på med, började Lasse berätta anekdoten om obekvämlighet, barndomen, KISS-tröjan, utanförskapet, julgranen och godispåsen... och jag ville börja gråta.

När han sedan drog igång den finaste version av "Söndermarken" jag nånsin hört, var jag rätt såld ändå. Och mitt betyg höjdes.



























Fy för mobilkamera. Hejdå.

söndag, december 06, 2009

Jag fattar alltihop!

Om fyra timmar är det dags.
Gullflätan.

Jag längtar.
Denna spelning kommer passa bra in i mitt liv. Mycket bra.


Har till och med gjort mig lite fin.





[Titt småkinderna på'n *nyp nyp*!]

"inatt så drömde jag om dig och det väckte gamla minnen, jag fick aldrig nån chans"

Jag vet inte om jag kan förklara vilket sinnestillstånd jag befinner mig i.

Det är trötthet, glädje, apati, nostalgi, rädsla, längtan bakåt och framåt.
Det är Ulf Lundells Sanna, det är Winnerbäck med tillhörande minnen, det är funderingar, grubbel, oro och förväntan.



Jag tänker tillbaka på min halvt svunna ungdom.

Har väldigt många "virtuella" minnen (är ju ändå barn av min tid).
Men jag minns dem som verkliga. Eller, de var ju verkliga. Alla dessa kvällar framför msn och altnet, med bekantskaper som kom att utvecklas till bestående vänskaper.
Det betydde nåt. Betyder.
Mycket.


Det sitter kvar; allt det där påverkade och påverkar mig.
Alla sena samtal man hade om allt och inget.



Ja. Jag bara kom att tänka på det. Jag kan sakna den där känslan ibland. Jag saknar den nu.

När det var nytt och spännande.

När man hade massor av hopp, fantasier och förväntningar, och längtade efter att starta upp sitt vuxenliv.

Och här är jag nu...

Känner mig lite förväntansfull nu med. Fast livrädd också.
Hur ska jag klara av att bo i Göteborg?! Jag som inte är en storstadsmänniska. Fast jag älskar ju Göteborg. Det kommer bli bra, jag vet det.

Men man kan ju lätt översköljas av den där ångesten. "Jag är inte tillräckligt cool, jag är inte kreativ och skapande, och inte är jag pionjär och teckenspråkande och arabisktalande heller... jag kommer inte passa in nånstans där nere."

Kanske blir det så. Kanske inte.

I vilket fall kommer vi att ha varandra, och de redan befintliga, finfina, vuxna vännerna. Och en stor och fin lägenhet.

Och möjlighet att flytta någon annanstans. Om det skulle behövas.


Huvudsaken är att nu är vi på väg. Någon annanstans.

Resten ordnar sig.



4 veckor kvar.