theme from local hero

Jag känner mig otroligt levande och inspirerad, trots förkylning och trötthet.
Undrar om det är levaxinet som börjat göra sitt jobb med min kropp och mitt liv, eller om det är den klassiska på-bättringsvägen-efter-sjukdom-känslan.

Hursomhelst så känns det bra.

Såg första avsnittet av ny dokumentärserie, typ, på tvåan nyss. Beachcomber cottage, eller "Mitt nya liv i Skottland", som den översatts till.
Handlar om en marinbiolog (?), eller nåt slags forskare i alla fall, som flyr sitt hektiska citylife i Bristol, och flyttar ut på skotska västkusten och startar upp ett nytt slags liv, med egen djuruppfödning, i ett litet hus alldeles vid havet.

Karln är trevlig, om än stundtals lite överhurtig. Och han surrar för mycket om sin sabla hund Reuben. Men det är rätt intressant, och förödande vackert.

Jag vill också ha ett sånt liv. Mitt i naturen. Ett med naturen. Naturrutan.
"Ingen stress, bara fart och fläkt ändåååe."

Inget jobb med surtanter som gnäller över allt och inget, och får en att känna sig minst och dummast i världen.
Ingen meningslös stress.

Lite närmare "det verkliga livet".

Ja tack.


Men här sitter jag. I en etta i Korsta. Ja, inte just nu, då jag huserar i mammas och pappas lägenhet.
Nå, ni fattar grejen.

Även om jag inte i det närmaste planerar att flytta till Skottland, så är det dags att göra nåt.
Annars kommer allt att stanna av. Personlig utveckling och hela paketet.


Så det så.

Nu ska jag gå och diska. Eller duscha. Eller fortsätta glo på teve.
Det är lite jobbigt att vara rastlös och trött samtidigt. Man vet inte vilken känsla man ska prioritera.



Åh vad jag älskar att skriva.


Peace.