summer rain
Är på Repslagarn. Det regnar. Anna Ternheim, A Camp, Ane Brun, Tori Amos, Damien Rice och andra mysiga sjunger på Spotify.
Mamma och pappa löser korsord. Det går inte sådär toppenbra, tror jag. De är charmigt småirriterade.
Jag dödar tid. Mer än gärna. Det enda som stressar mig är att jag glömt telefonen hemma.
Men vad gör det?
Idag var det städning i Timrå (StädZonar lite denna vecka och nästa), tjänst med pappa, tjänst med Samina, sen fika och Lejonkungen hos mig. Jag somnade. Men det gjorde inget, tror jag.
Imorgon åker vi till stränga näsan. Jag ska sno med mig pappas liggunderlag och sovsäck härifrån sen.
Det blir nog spännande att sova 6 damer i ett 6-mannatält. Speciellt som det tydligen ska regna hela helgen.
Alltså, jag måste berätta om häromdan.
Jag och mamma var i tjänsten på Alnö, gjorde lite diverse återbesök.
Lyssnade på Radio Guld.
"We are the world" började spelas. Vi konstaterade att den ju är lite lökig, men rätt fin ändå. Så vi höjde lite.
Mamma pratade om hur mäktigt det var back in the days, när man fick se alla inblandade artister stå och sjunga den. Jag jämförde med "Do they know it's Christmas?", och förstod vad hon menade.
Vi diggade unisont.
Willie Nelsons stämma dök upp. Mamma konstaterade att han sjöng så fint att hon frös.
Jag höll tyst, vägrandes erkänna att jag blev lite rörd.
Kort därefter var det dags för Michael Jacksons sångsnutt.
Då var det kört.
Mamma: "Jag grinar jag!"
Jag, med stans darrigaste röst: "Inte jag, eller!"
Sen satt vi där och torkade tårarna, och sansade oss lite innan vi kunde gå och plinga på hos Maggie.
Det var inte vårt stoltaste ögonblick. Men ganska kul att se tillbaka på.
I övrigt mår jag rätt bra. Hopp om liv, och sådär.
Jo. Det var allt.
Peace.
Mamma och pappa löser korsord. Det går inte sådär toppenbra, tror jag. De är charmigt småirriterade.
Jag dödar tid. Mer än gärna. Det enda som stressar mig är att jag glömt telefonen hemma.
Men vad gör det?
Idag var det städning i Timrå (StädZonar lite denna vecka och nästa), tjänst med pappa, tjänst med Samina, sen fika och Lejonkungen hos mig. Jag somnade. Men det gjorde inget, tror jag.
Imorgon åker vi till stränga näsan. Jag ska sno med mig pappas liggunderlag och sovsäck härifrån sen.
Det blir nog spännande att sova 6 damer i ett 6-mannatält. Speciellt som det tydligen ska regna hela helgen.
Alltså, jag måste berätta om häromdan.
Jag och mamma var i tjänsten på Alnö, gjorde lite diverse återbesök.
Lyssnade på Radio Guld.
"We are the world" började spelas. Vi konstaterade att den ju är lite lökig, men rätt fin ändå. Så vi höjde lite.
Mamma pratade om hur mäktigt det var back in the days, när man fick se alla inblandade artister stå och sjunga den. Jag jämförde med "Do they know it's Christmas?", och förstod vad hon menade.
Vi diggade unisont.
Willie Nelsons stämma dök upp. Mamma konstaterade att han sjöng så fint att hon frös.
Jag höll tyst, vägrandes erkänna att jag blev lite rörd.
Kort därefter var det dags för Michael Jacksons sångsnutt.
Då var det kört.
Mamma: "Jag grinar jag!"
Jag, med stans darrigaste röst: "Inte jag, eller!"
Sen satt vi där och torkade tårarna, och sansade oss lite innan vi kunde gå och plinga på hos Maggie.
Det var inte vårt stoltaste ögonblick. Men ganska kul att se tillbaka på.
I övrigt mår jag rätt bra. Hopp om liv, och sådär.
Jo. Det var allt.
Peace.
Kommentarer