All the world is green
Igår upplevde jag fullständig lycka i flera minuter.
Jag promenerade hem från jobbet. Himlen var klarblå, och solen sken och värmde lite lagomt. Snön gnistrade som kristaller. Jag fylldes av vintriga vårkänslor, och kände livet i mig.
Jag lyssnade på p3 via mobilen, och just när jag mådde som bäst, började underbara Gärdestad-covern "Äntligen på väg" med Håkan Hellström spelas.
Det var fantastiskt. Jag log, skrattade, småsjöng och njöt. Och nu har jag även delat med mig av det hela.
Fast jag förstår gott och väl att ni inte inser det fantastiska... men ni har säkert upplevt den där känslan nån gång. När allt bara är ultimat för en stund.
Alltså. Jag börjar känna mig som värsta klubbhopparn. Eller jag vet inte.
Men förra lördan var jag ju på Hello Saferide på Oscar. I torsdags var jag på Hellström i Stadshuset (det var svajnigt bra förstås, jag är allt lite kär i'n).
Nu på torsdag, alltså imorgon, spelar Bo Kaspers i Tonhallen. För längesen planerade jag och min mor att vi skulle gå. Birgitta var också pepp på det hela.
Senare fann jag att biljetterna kostade 450 kr/st, och jag ansåg det för magstarkt. Så jag köpte ingen biljett. Det kändes rätt bra att spara de kulorna, tyckte jag.
Tänkte inte så mycket mer på det, förrän idag, när jag låg i mina föräldrars badkar med tända ljus och Vilka tror vi att vi är? - albumet spelades i bakgrunden.
"Justja, snart ska mamma och Biggles på konserten, undrar när den var... imorgon, jajustja... ååh vad mysigt. Och förfest här hemma innan... med tio minuters gångavstånd dessutom... "
Sinnesbilderna flödade, och där nånstans insåg jag hur gärna jag faktiskt också ville gå. Man hamnar ju liksom i en annan värld när BKO spelar live; även om det inte är ett av mina absoluta favoritband att lyssna på sådär hemmavid.
Hursomhelst, några timmar förflöt, jag ringde Entré och frågade om de hade några billigare biljetter. Kan väl sitta i nåt sketet balkonghörn eller så, tänkte jag. Men alla kostade lika mycket, blev jag varse. Jag tackade för infon och sa att jag skulle fundera på saken.
Jag gick in och beklagade mig för min mor över det höga priset, och då kläckte hon de magiska orden: "Du får hälften av mig."
TACK!
Så jag ringde Entré igen, pratade med samma snälla mänska, förklarade att jag hade vänner som satt på den och den platsen, och att jag gärna ville ha en plats så nära dem som möjligt.
Så jag fick platsen alldeles bredvid. "Nu får du nog gå och köpa en lott", sa snälla mänskan.
Det gjorde jag inte. Istället blev jag oväntat glad och skrev ett extremt långt, dramatiskt och entusiastiskt blogginlägg om det hela.
Man måste ju faktiskt leva lite ibland, som jag brukar säga. Speciellt när man oförhappandes får jobba heltid i sex veckor, och kan bjuda sig själv på ett och annat. Dessutom betalades ju Hello Saferide av AnnaKarin, och Hellström betalades redan i höstas.
Så det så.
Nu ska jag dra mig hemöver och byta om. Lanttjänst väntar. Inte den mest lockande sysselsättningen när det snöar och är deppgrått, men det blir nog bra.
Kram.
Jag promenerade hem från jobbet. Himlen var klarblå, och solen sken och värmde lite lagomt. Snön gnistrade som kristaller. Jag fylldes av vintriga vårkänslor, och kände livet i mig.
Jag lyssnade på p3 via mobilen, och just när jag mådde som bäst, började underbara Gärdestad-covern "Äntligen på väg" med Håkan Hellström spelas.
Det var fantastiskt. Jag log, skrattade, småsjöng och njöt. Och nu har jag även delat med mig av det hela.
Fast jag förstår gott och väl att ni inte inser det fantastiska... men ni har säkert upplevt den där känslan nån gång. När allt bara är ultimat för en stund.
Alltså. Jag börjar känna mig som värsta klubbhopparn. Eller jag vet inte.
Men förra lördan var jag ju på Hello Saferide på Oscar. I torsdags var jag på Hellström i Stadshuset (det var svajnigt bra förstås, jag är allt lite kär i'n).
Nu på torsdag, alltså imorgon, spelar Bo Kaspers i Tonhallen. För längesen planerade jag och min mor att vi skulle gå. Birgitta var också pepp på det hela.
Senare fann jag att biljetterna kostade 450 kr/st, och jag ansåg det för magstarkt. Så jag köpte ingen biljett. Det kändes rätt bra att spara de kulorna, tyckte jag.
Tänkte inte så mycket mer på det, förrän idag, när jag låg i mina föräldrars badkar med tända ljus och Vilka tror vi att vi är? - albumet spelades i bakgrunden.
"Justja, snart ska mamma och Biggles på konserten, undrar när den var... imorgon, jajustja... ååh vad mysigt. Och förfest här hemma innan... med tio minuters gångavstånd dessutom... "
Sinnesbilderna flödade, och där nånstans insåg jag hur gärna jag faktiskt också ville gå. Man hamnar ju liksom i en annan värld när BKO spelar live; även om det inte är ett av mina absoluta favoritband att lyssna på sådär hemmavid.
Hursomhelst, några timmar förflöt, jag ringde Entré och frågade om de hade några billigare biljetter. Kan väl sitta i nåt sketet balkonghörn eller så, tänkte jag. Men alla kostade lika mycket, blev jag varse. Jag tackade för infon och sa att jag skulle fundera på saken.
Jag gick in och beklagade mig för min mor över det höga priset, och då kläckte hon de magiska orden: "Du får hälften av mig."
TACK!
Så jag ringde Entré igen, pratade med samma snälla mänska, förklarade att jag hade vänner som satt på den och den platsen, och att jag gärna ville ha en plats så nära dem som möjligt.
Så jag fick platsen alldeles bredvid. "Nu får du nog gå och köpa en lott", sa snälla mänskan.
Det gjorde jag inte. Istället blev jag oväntat glad och skrev ett extremt långt, dramatiskt och entusiastiskt blogginlägg om det hela.
Man måste ju faktiskt leva lite ibland, som jag brukar säga. Speciellt när man oförhappandes får jobba heltid i sex veckor, och kan bjuda sig själv på ett och annat. Dessutom betalades ju Hello Saferide av AnnaKarin, och Hellström betalades redan i höstas.
Så det så.
Nu ska jag dra mig hemöver och byta om. Lanttjänst väntar. Inte den mest lockande sysselsättningen när det snöar och är deppgrått, men det blir nog bra.
Kram.
Kommentarer