lördag, februari 28, 2009

Du var bättre förr

Alltså, Anna Sahlene har så sjukt snygga ben! Var får man tag på såna? Stöld? Postorder? Hemlig avsides fabrik till skogs?


Jag kommer alltid att ha lite korviga ben.

Men men, vi som har såna förtjänar också kärlek.


Snart ska här ätas pizza, apropå nåt annat (eller tja). Det var längesen sist.


Joråsatte.

måndag, februari 23, 2009

söndag, februari 22, 2009

famoso grotesco

Nu är jag känd igen. Sundsvalls tidning får inte nog av mig!

I våras lyckades de få mig att se halvmongo ut, när de gjorde trumreportaget på Pipeline. Och nu, i dagens nummer, framstår jag som en lätt efterbliven, besserwissrig semmelexpert.

Till min ytterligare förskräckelse upptäckte jag att det på nätupplagan finns, inte en, utan TRE foton på min knepiga nuna. Bilderna är utdragna på sidorna, så min skalle och min överarm ser ut att vara världshistoriens bredaste. Om man bortser från elefantmannen, hans huvudstorlek är det inte många som klår.

Men eftersom jag vill ge er chansen att sola er i min kändisglans, ger jag er ändå länken till spektaklet.
Man kan beställa bilderna för 150 spänn styck också. Ha! Vem kommer INTE att vilja ha mig och semlor som tapeter hemma, liksom.

Varsågoda: http://st.nu/nyheter/arbete.php?action=visa_artikel&id=802708&nav_section=3&nav_order=1&nav_part=3


(När man känner sig så osnygg som man gör efter att ha sett de där tidningsbilderna, är det väldigt fint att ha en vän som beskriver en som "sötvacker". Även om det verkligen bara är en vän och inte en "special friend". Så tack för det.)

Nåja. Nu blir det lite kul citat.

Börjar med det som Hanna Hellqvist myntade i Morgonpasset för nån fredag sen, när Salem Al Fakir var där som fredagsgäst för andra gången, och han och Hanna var lite småkära i varann. Eller ja, Hanna blir ju småkär i de flesta, men det var nåt speciellt gulligt med henne och Salem. Så rätt vad det var, apropå ingenting, sa hon helt likgiltigt till honom: "Vilka spetsiga knän du har."
Lika likgiltigt, men ändå lite glatt, svarade han: "Tack."

Okej, det ser inte så kul ut i skrift. Men lyssna själva då. Tror det var fredag den trettonde. Eller fredagen innan det.
(Apropå fredag den trettonde MÅSTE ni även lyssna på P3 Christers Vad gör du just nu-undersökning, en dryg halvtimme in i programmet, när världens gulligaste åttaåring Samuel ringde in och berättade om sin blivande fru och lite annat. Gört!)

Ja, sen har vi AnnaKarin. Det var Hellström-torsdagen. Hon, jag, Sandra och Henke var på CityGross och handlade tacogrejer till vår förfestsmiddag.
Jag stod och pillade på vitlökar, men insåg att det inte var nån bra idé att pula i sig innan en konsert. AnnaKarin undrade vad jag gjorde.

Jag: "Jag fantiserade om vitlökar, men..."
AnnaKarin: "Nä. Drop it like it's hot."


Nu kommer jag inte på några fler roliga saker att skriva.
Däremot tipsar jag om en låt som en väldigt härlig tjej med ett väldigt härligt namn (jag avslöjar inget, men det började på S) önskade i Morgonpasset för nån vecka sen.
Den hette I can't help myself, och framfördes av ett band som kallar sig The Kelly Family. En ganska enkel liten visa, men så otroligt fin att jag funderar på att involvera den i mitt eventuella framtida bröllop.

Ska kolla om den finns på Spotify.



Men då så. Nu vill pappa cruisa på blocket efter bilar. I'll let him.

Häi.

onsdag, februari 18, 2009

All the world is green

Igår upplevde jag fullständig lycka i flera minuter.

Jag promenerade hem från jobbet. Himlen var klarblå, och solen sken och värmde lite lagomt. Snön gnistrade som kristaller. Jag fylldes av vintriga vårkänslor, och kände livet i mig.
Jag lyssnade på p3 via mobilen, och just när jag mådde som bäst, började underbara Gärdestad-covern "Äntligen på väg" med Håkan Hellström spelas.

Det var fantastiskt. Jag log, skrattade, småsjöng och njöt. Och nu har jag även delat med mig av det hela.
Fast jag förstår gott och väl att ni inte inser det fantastiska... men ni har säkert upplevt den där känslan nån gång. När allt bara är ultimat för en stund.




Alltså. Jag börjar känna mig som värsta klubbhopparn. Eller jag vet inte.

Men förra lördan var jag ju på Hello Saferide på Oscar. I torsdags var jag på Hellström i Stadshuset (det var svajnigt bra förstås, jag är allt lite kär i'n).

Nu på torsdag, alltså imorgon, spelar Bo Kaspers i Tonhallen. För längesen planerade jag och min mor att vi skulle gå. Birgitta var också pepp på det hela.

Senare fann jag att biljetterna kostade 450 kr/st, och jag ansåg det för magstarkt. Så jag köpte ingen biljett. Det kändes rätt bra att spara de kulorna, tyckte jag.

Tänkte inte så mycket mer på det, förrän idag, när jag låg i mina föräldrars badkar med tända ljus och Vilka tror vi att vi är? - albumet spelades i bakgrunden.

"Justja, snart ska mamma och Biggles på konserten, undrar när den var... imorgon, jajustja... ååh vad mysigt. Och förfest här hemma innan... med tio minuters gångavstånd dessutom... "

Sinnesbilderna flödade, och där nånstans insåg jag hur gärna jag faktiskt också ville gå. Man hamnar ju liksom i en annan värld när BKO spelar live; även om det inte är ett av mina absoluta favoritband att lyssna på sådär hemmavid.

Hursomhelst, några timmar förflöt, jag ringde Entré och frågade om de hade några billigare biljetter. Kan väl sitta i nåt sketet balkonghörn eller så, tänkte jag. Men alla kostade lika mycket, blev jag varse. Jag tackade för infon och sa att jag skulle fundera på saken.

Jag gick in och beklagade mig för min mor över det höga priset, och då kläckte hon de magiska orden: "Du får hälften av mig."

TACK!

Så jag ringde Entré igen, pratade med samma snälla mänska, förklarade att jag hade vänner som satt på den och den platsen, och att jag gärna ville ha en plats så nära dem som möjligt.
Så jag fick platsen alldeles bredvid. "Nu får du nog gå och köpa en lott", sa snälla mänskan.

Det gjorde jag inte. Istället blev jag oväntat glad och skrev ett extremt långt, dramatiskt och entusiastiskt blogginlägg om det hela.


Man måste ju faktiskt leva lite ibland, som jag brukar säga. Speciellt när man oförhappandes får jobba heltid i sex veckor, och kan bjuda sig själv på ett och annat. Dessutom betalades ju Hello Saferide av AnnaKarin, och Hellström betalades redan i höstas.
Så det så.


Nu ska jag dra mig hemöver och byta om. Lanttjänst väntar. Inte den mest lockande sysselsättningen när det snöar och är deppgrått, men det blir nog bra.


Kram.

måndag, februari 16, 2009

En hand i himlen

Jag är redo för nånting bra nu.

Nånting snällt och äkta.

tisdag, februari 10, 2009



Any fool can take a life crisis
It's the every day that kills

söndag, februari 08, 2009

I sometimes lied in those letters


Jag var på Hello Saferide-spelning på Oscar igår, AnnaKarin bjöd snällt på biljett. 
Men före det åt vi sushi. Det var gott. Fransson och hans kusiner kom och gjorde oss sällskap på sjögatan, och sedemera på konserten.

Förbandet hette Two white horses, tror jag. De härstammade från Umeå, tror jag. De var ganska mysiga, och jag gillade deras franska låt. Men det kändes lite som att... tja, som att de blev ett band för att bli ett band, inte för att de hade så himla mycket att säga. Men det är de väl långt ifrån ensamma om.

Annika Norlin, som jag alltid upplevt som väldigt bildskön, hade ett mer intressant utseende i verkligheten. Alltså inte på nåt negativt sätt. Hennes ansikte var väldigt uttrycksfullt, och förde tankarna till en ung Joni Mitchell. 

Jag hade hört att hennes liveframträdanden ska vara nånting att hänga långt upp i granen. Jag blev inte besviken, och nu vill jag köpa all hennes musik. 

Kul var även att fantastiskt söta Andrea Kellerman (som går under artistnamnet Firefox AK, och är gängad med Rasmus Kellerman, mer känd som Tiger Lou) var med på gitarr och sång.  


Efter spelningen åkte dalasönerna till Jacob och Albin på nån typ av efterfest. Jag och AnnaKarin kände att åldern tog ut sin rätt; vi åkte hem (till henne) och åt godis, drack vin och såg Mitt liv som hund... i ungefär en halvtimme. Sen somnade vi.


Och här är jag nu. Ska duscha och ta mig hemåt. Idag blir det tjänst och möte. Ikväll blir det nånting mysigt. Hoppas jag. Har ingen aning egentligen. 





People are like songs, it's true
Some seem dull at first, but then they grow on you
Me, I'm like "Can't get you out of my head"
Annoying at times, but I make you want to dance
But you are the only one I've met who's "God only knows"
I liked you the first time I met you
and it grows and grows and grows