du räknar allt sorgligt natten lång

Sitter och lyssnar på några låtar från fröken Ternheims nya album. Och plötsligt känns det självklart att jag ska se henne live på Stadshuset i mars.
Jag fick nämligen för mig ett tag att jag inte gillar henne lika mycket längre. När nya singeln kom, och när jag lyssnade på "Fly me to the moon"-covern och sådär. Men... jo. Min kärlek består.

Det var så fint att se henne få pris på grammisgalan förra veckan också. Hon blev genuint överlycklig. Det smittade.
En rätt bra gala överlag, faktiskt. Hellström var lurvig och gullig och surrade för glatta livet, och Kleerup... var Kleerup.

Men sen blev "Jennie let me love you" årets låt, och då kom man på att justja... det är grammis jag tittar på.


Nu ser jag framemot p3 guld på lördag. Fast jag är ju inte hemma då, tror jag. Tack och lov för vhs!


Jag har en blåsa i handen. Så är det att vara rockstar.


Nu är det nog dags att sova. Måste ta hand om mitt arma huvud, som utsattes för en migränattack under mötet förut. Verkar dock som om jag tog en Pronaxen i exakt rätt ögonblick, för det vände och ebbade ut. Men viss smärta känner jag ännu.


Justja. Ni som missade "Solen i ögonen - en film om Lars Winnerbäck" på ettan förut... stackars er.