söndag, december 28, 2008

det är bara minnen för livet


Solen skiner. Det är en vacker vinterdag.
Jag sitter ensam hemma och häckar med AnnaKarins datamaskin, som hon ska hämta efter jobbet ikväll.
Jag tycker den passar rätt bra här... fast man blir apatisk och ovettig och sitter och slösurfar onödigt länge, det är helt klart en nackdel. Nyhetens behag liksom.

Skulle gått i tjänsten, men huvudvärken satte stopp. Hann vara med på möte för tjänst i alla fall, det kändes trevligt. Pappa fick hoppa in och ha det, men det gjorde inget. Han är duktig på att freestyla. 


Tidigare i veckan var jag full i fniss en hel dag, efter att en arla morgonstund ha sett lökiga mys-sitcomen "Alla älskar Raymond". Det handlade om att han, alltså självaste Ray, råkade gå in i badrummet när hans fru Debra stod och blekte sitt överläppsfjun. Han blev alldeles ifrån sig, bekymrad, konfunderad och upprörd, och sa "you have a mustasch" omotiverat många gånger.
Efter ett tag frågade han, med tonfall som ett generat barn: "How long have you been... sporting that?"

Grymt kul, om ni frågar mig. Ett avsnitt att rekommendera.


Jag är hungrig. Har inte så mycket mat. Borde ta en solpromenad till Hemköp, nu när huvudvärken är något bättre. 
Men orkar man? Ingen har väl dött av att äta prinskorv två dagar i rad, egentligen.

I fredags var jag och mina föräldrar med Mattssonsläkten på restaurang Canton. Jag hade aldrig varit där. Det är nån typ av thaiställe. Men ACK så bra det var! Buffé för hundranitton spänn, inklusive förrätt och dessert. 
Jag plockade på mig mer mat än nånsin förr. Utbudet var stort... och rått. Thaipojkar stekte maten medan man tittade på.
Otroligt bra, gott och fräscht. Det var inte sista besöket där, inte. 

Synd bara att jag är inne i en socialt knepig fas. Orkar liksom inte. Vill knappt umgås med folk, och kan verkligen inte sätta mig över mig själv och låtsas vara glad och trevlig. Blir lätt less, och har väldigt svårt att dölja det. 


Men men, kvällen fortsatte fint, skulle jag snart bli varse. För efter restaurangen, när jag hämtat mobilladdare hos AnnaKarin och hämtat kläder hemma hos mig, och kom till mina föräldrar på efterfest, ropade pappa glatt så fort jag klev in genom dörren: "MEN HÄR ÄR HON JU! SANNA! Det är countrygalan nu!"

Vaa! Som jag längtat. Årets höjdpunkt! Och jag som inte trodde den skulle gå av stapeln förrän om sisådär en månad.

Så då blev det fest i en och en halv timme, minsann. Och sedan fortsatte tevekavalkaden med en av de finaste filmer jag vet, "Cold Mountain". Miljön, bilderna, musiken, Nicole Kidmans hår och Jude Law är balsam för själen.
Och jag fulgrät i tre omgångar, åt alla sorgligheter i den. Det var skönt. 


Jahaja, jaja. Nu ska jag väl steka lite korv och göra lite nytta. 


Kram. 

onsdag, december 24, 2008

Ett varningens ord


Vänd inte på stavelserna i dessa ord och fraser:

Husmor
Båtkock
Röka pipa
Rostat bröd
Nils Poppe
Timråbussar
Finna/hitta
Jätte/väldigt
Musse Pigg


/Styrelsen

lördag, december 20, 2008

self-pity ain't pretty (but who cares?)

Migränvärk och igenvaglat öga.
Kul kombo.

Låg i badkar i flera timmar, och höll upprepade gånger ner hela min lekamen under ytan så länge lungorna pallade att hålla andan. Tänkte att badvattnet skulle fungera som tryckkammare, och utvidga blodkärlen i mitt huvud.

Jag tror att det fungerade.

Ögat är lite bättre också. Kanske tack vare vitkålsomslaget...

Men jag är trött som ett as, och fortfarande ful. Så det blir inget halabaloo hos AnnaKarin för min del.
Hoppas de kan roa sig någorlunda ändå. Hö, hö.


Snark och hej.

fredag, december 19, 2008

finnfejs ab

Jag ser ut som hej kom och hjälp mig i ansiktet.
Två små vaglar i vänstra ögonvrån, fem miljarder småfinnar på hakan och i vänstra mungipan.

Hetare än nånsin.

Ont i kroppen dessutom.

Var på massage idag dock. Ofattbart skönt. Det här med ansiktsmassage är ju nåt att hänga i granen alltså, speciellt när man, som jag, har en förmåga att okynnes-spänna typ all muskulatur i ansiktet - panna, ögonbryn och käkar.



Har sett film på femman ikväll. Nån halvkvalitativ med Affleck och Bullock. Det slutade med att det kom tårar ur båda mina ögon. Oväntat.

Den var liksom fin på nåt vis.



Drömde om solsemester häromnatten. Crazy.
Men vi kom aldrig iväg, för jag glömde att packa en massa essentialer hela tiden. Slet åt mig typ en pyjamas och drog, så vi fick åka från flygplatsen tillbaka hem för att jag skulle hämta bikini, solskyddsfaktor och lite kjolar och linnen. Men jag glömde alltid nåt. Så till slut hamnade vi i mormors stuga istället. Hennes stuga var vårat gamla hus, visade det sig.

Så kan det vara.





Om man prompt ska beblanda sig med kärlek och romantik, då ska det verkligen slås på stora trumman. Det måste vara värt den ansträngning som det faktiskt innebär. Det ska vara Hjördis och Algot-kärlek. Filmisk drömlivskärlek.
Med lite lagomt uppvaktande, och med massor av vardagshumor.
Ärligt, respektfullt, tryggt, andligt. Hemkänsla.
Kent och Agneta-kärlek, hehe.

Annars kan det lika gärna bero.

tisdag, december 16, 2008

Love for sale!


Jag hade glömt hur lätt det är att fördriva tiden när man är arbetslös och obokad på andra uppdrag. Det är alldeles för lätt.
Man slår på teven, bara. Sen är det kört. Plötsligt bara måste man se Hilary Swank imitera Ellen i sistnämndas talkshow. Och man måste glane lite på söta Henrik Torehammar som tokar sig med glittersnören och mimar till Goo goo dolls "Iris" i direktsändningen från Musikhjälpen i svt2. Och icke att förglömma: Emmerdale, Everybody loves Raymond, That '70s show, The Doctors, Top model, America's funniest home videos... etc. 

Men dagens mode (med engelskt uttal) har varit seghet och huvudvärk, så det har inte gjort så mycket.

Nu mot kvällskvisten drog jag mig dock mot AnnaKarins residens. Hon bjöd på mat och måndagsmys (haha). 


Jo just ja. Jag har fattat ett rätt stort beslut. Det känns förvånansvärt bra och befriande.



Nä, tack och godnatt. Jag mår illa och är nästan blind.

söndag, december 14, 2008

I've caught you a delicious bass

Fyran visade just "Napoleon Dynamite". Det var några år sen jag såg den, så det var en glädjens stund för mig idag.
Det är en bitvis sjukt, hysteriskt rolig film. Det bästa är Napoleons uppsyn och kroppsspråk (som påminner en hel del om mr T's). Jag älskar speciellt när han springer iväg nånstans eller dricker ur en flaska.

Ja hej och hå.

Jag kan också meddela att i fredags morse gick sista trubadurväckningen med The ultimate morning experience nånsin av stapeln i Morgonpasset.
So much för min högsta modernt-nonsens-önskan.
Det kändes sorgligt. Vad kan möjligen fylla Gustavs och Christoffers tomrum på fredagmornarna?

Nåja.

Jag har inte direkt nånting att berätta, egentligen. Det har inte hänt så mycket.

Vintern här är snöig, gnistrande och vacker, vilket jag verkligen uppskattar.
Men många minusgrader plus min åkomma bildar en dålig kombination. Igår kändes det som om jag hade skelettcancer, och till slut åkte jag gråtandes hem (till m och p) tidigare från mötet, för att lägga mig i ett bad, och sedan under filtar.
Så kan det ju vara i livet. Men det är inget kul när man tappar kontrollen över värken, och den liksom tar över. Vad det än handlar om för värk.

Och det var det om detta.

Förra lördagen var jag på ett synnerligen trevligt, lagomt, mysigt och kul bröllop. Lisette och Magnus var snygga, söta och vackra på samma gång.

Jag kände mig mest som en panelhöna, men fick i alla fall höra att jag var speciell, stilig och vääldigt duktig på att bugga (jo, man kom ju så att säga igång med dansandet litegrann sådär efter ett tag).
I och för sig var han som sa det i ett sådant tillstånd att han nog skulle bli imponerad av en lyktstolpes utseende och dans-skills, men ändå. Komplimanger får man ju inte alltför ofta, så jag tackade och tog emot.


Vid ett tillfälle, när jag och Anna satt på varsin stol och kollade på andra som svängde sina lurviga, rättade jag till mina korvade strumpbyxor och sa: "Jag har två par strumpbyxor på mig."
Anna grävde lite diskret i sin bh, drog upp en liten sedelbunt och kontrade: "Jag har två tjugor på mig!"

Det var kul, tycker jag.

Ett annat citat jag tänkte bjuda på, kommer ifrån AnnaKarin. Hon var hos mig en kväll denna vecka, för middagsätning och filmtittning. Vi pratade om nån "Gubben Noak"-sång, och efter ett tag konstaterade hon: "Nu ska man ju inte vanhelga arken och Noa och det där, Sam och Jet och... vad hette an?"

Hon menade Sem, Ham och Jafet, alltså.

Roligt minsann.



Jag tyckte jag hade laddat för en blogg. Men det kom inte så mycket som jag hade hoppats.
Bättre läsning nästa gång.

måndag, december 01, 2008

en bittermandel göms i deras gröt

Jag är trött och less.

Det finns inga jobb att söka.

Mitt hår bråkar.

Och kvart i nio imorse vaknade jag, min första oplanerade dag med sovmorgon på ett bra tag, med ett ryck av att det bilades och härjades i grannlägenheten - helt utan förvarning.
Att det bilas är alltså inte samma sak som att nån borrar eller hamrar envetet. Nej, det överröstar en stereo med relativt hög volym, det vibrerar i väggarna, nästan så att sängen skakar (fastän det handlade om lägenheten på andra sidan korridoren, märk väl), det tränger in i märg, ben, hjärna och öronflimmerhår.

Jag ringde min mor, som knappt hörde vad jag sa, kände mig på gränsen till sinnessjuk, och frågade om jag kunde komma till henne så fort som bussen bar mig.
Det gick bra.
Men innan jag gick, lade jag en lapp i grannens brevlåda...

Undrar hur länge det ska hållas på den här gången. Förra perioden var det ju till och från i veckor. Tidigt varje morgon sattes det igång. Mitt över dan var det lugnt ett tag. Sen fortsatte det några timmar på eftermiddan.
Det GÅR inte att vara hemma. Helt omöjligt.

De kan väl för tusan förvarna eller sätta upp en ynka lapp nere på porten, så att folk kan planera någorlunda? Tänk på min stackars skiftjobbande granne.

Suck och pust.


Jag är less på den här världen också. Och på detta samhälle. På att det alltid är VI, vi som väljer att forska och ta reda på och avstå från saker för att bakgrunderna till dem är häpnadsväckande skumma, hedniska och ologiska, som är konstiga och hjärntvättade och måste stå till svars.

"Varför får inte era stackars barn fira en hysterisk kommersiell jul som egentligen handlar mer om Coca-cola-sponsring och soldyrkan och inte alls om Jesus, och varför höjer inte ni glasen och ropar 'SKÅÅÅL' så att hednagudarna kan välsigna det ni dricker, och varför hoppar inte ni som fulla grodor runt en gräs-penis om somrarna för att hedra fruktbarhetsgudinnan?"


Varför gör ni det, gott folk? Det är väl en bättre fråga.


Jag fördömer inga individer. Det är samhällets beteende och syn på saker i det stora hela som gör mig alldeles matt.



Nä nu ska jag äta mat.