En dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej
Det har varit en bra torsdag-söndag-helg. Mycket trevligt umgänge, många skratt, god mat och intressanta samtal.
Underbar vinterdag idag. Jag älskar vintern när den är lagom kall, krispig, snöig och gnistrig. Livet blir som en saga.
Har tjänstat och haft jättetrevligt mest hela dan.
Även somnat i ett badkar, lyssnandes på Bo Kaspers Orkester, och väckt mig själv med snarkningar på ett mycket attraktivt sätt.
Och så har jag och mamma ätit min supersmaskiga köttfärssås med goda tillbehör, druckit en gnutta vin, ätit en miljard gnuttor choklad, och sett halvlökiga men rätt så fina Ladder 49. Sjåakin Finix är ju en trevlig grabb.
Vi gillar Travolta också, hemma på min gata i stan. Som störiga Stina skulle ha uttryckt det. Hon i Saltkråkan, ni vet.
Jag räknar repslagarn som min gata, nämligen.
Det är lite skumt det där. Att där ens föräldrar är, alltid är "hemma". Även om man skaffat sig ett eget hushålle och sådär.
Den där hemkänslan finns mest hos föräldrarna, och det är där det är mysigast att baka, laga mat, umgås och vara.
Fast ändå är det ju inte ens hem... så känslan man hade när man själv bodde där, är svår att få tillbaka. Man hör inte hemma där lika mycket längre.
Jag har hört att det går över när man skaffar sig en egen familj.
Zach Braff och Natalie Portman pratar om just det i Garden State (en genial dialog i en tämligen genial film, för övrigt).
Han, alltså rollfiguren Andrew, säger att även om man har ett ställe att förvara sina grejer på och så, så är den där riktiga hemkänslan borta. Och att det är som att man är "homesick for a place that doesn't exist". Och sedan konstaterar han:
"Maybe that's all a family really is; a group of people who misses the same imaginary place."
Jag tror att han har rätt, på nåt vis.
Och det var det om detta.
Imorgon är det simning, tjänst, och talövning med Michaela (som har sitt första tal mot mig i sal 2 på tisdag, missa inte!)... det ser alltså ut att bli en fin måndag.
En av Lasses mest geniala låttexter, hör rubriken till, förresten.
Jag vilar min väska.
Underbar vinterdag idag. Jag älskar vintern när den är lagom kall, krispig, snöig och gnistrig. Livet blir som en saga.
Har tjänstat och haft jättetrevligt mest hela dan.
Även somnat i ett badkar, lyssnandes på Bo Kaspers Orkester, och väckt mig själv med snarkningar på ett mycket attraktivt sätt.
Och så har jag och mamma ätit min supersmaskiga köttfärssås med goda tillbehör, druckit en gnutta vin, ätit en miljard gnuttor choklad, och sett halvlökiga men rätt så fina Ladder 49. Sjåakin Finix är ju en trevlig grabb.
Vi gillar Travolta också, hemma på min gata i stan. Som störiga Stina skulle ha uttryckt det. Hon i Saltkråkan, ni vet.
Jag räknar repslagarn som min gata, nämligen.
Det är lite skumt det där. Att där ens föräldrar är, alltid är "hemma". Även om man skaffat sig ett eget hushålle och sådär.
Den där hemkänslan finns mest hos föräldrarna, och det är där det är mysigast att baka, laga mat, umgås och vara.
Fast ändå är det ju inte ens hem... så känslan man hade när man själv bodde där, är svår att få tillbaka. Man hör inte hemma där lika mycket längre.
Jag har hört att det går över när man skaffar sig en egen familj.
Zach Braff och Natalie Portman pratar om just det i Garden State (en genial dialog i en tämligen genial film, för övrigt).
Han, alltså rollfiguren Andrew, säger att även om man har ett ställe att förvara sina grejer på och så, så är den där riktiga hemkänslan borta. Och att det är som att man är "homesick for a place that doesn't exist". Och sedan konstaterar han:
"Maybe that's all a family really is; a group of people who misses the same imaginary place."
Jag tror att han har rätt, på nåt vis.
Och det var det om detta.
Imorgon är det simning, tjänst, och talövning med Michaela (som har sitt första tal mot mig i sal 2 på tisdag, missa inte!)... det ser alltså ut att bli en fin måndag.
En av Lasses mest geniala låttexter, hör rubriken till, förresten.
Jag vilar min väska.
Kommentarer