Morgonrapport Stockholm
Ja, nu har jag alltså lyckats ta mig från Midsommarkransen till Centralstationen. Alldeles själv. Lätt var det också. Trots att jag kände mig ringrostig.
Har sovit ryckigt och dåligt - rädd att försova mig, orolig för huruvida jag vunnit biljetten eller ej (kom ju på mitt i natten, när lägenhetsinnehavarens dator hade hängt sig och allt, att jag nog inte har rätt mobilnummer registrerat på Tradera, och därför var ju sms-information-rutans ikryssande till ingen nytta, och oj oj oj hur skulle det gå), etc.
Men bra gick det. Vid halv fem imorse dristade jag mig till att starta om den där datorn, vilket medförde att nätet kom igång igen - och mycket riktigt: jag hade vunnit biljetten! För en krona! Känns fint i snåltarmen. 136 spänn för en Göteborg - Sundsvall-resa med tåg, inte illa på min ära.
Mhm. Ja just det. Jag ville inte ens sätta mig vid Internet nu, men helt lämmel-mässigt pulade jag i de där nitton kronorna i ajtomaten ändå, och ut kom en surfbiljett. Nåt måste man väl göra i väntan på tåget, och jag är inte tillräckligt frukosthungrig ännu.
Känns fortfarande rätt trist att åka hem. Även om jag såklart ser framemot vissa saker. Just nu hägrar till exempel en dusch, eller ännu hellre ett bad. Jag luktar nog rätt osmaskens, har inte duschat sen igår morse.
Så kan det vara i livet. När man är en backpacker. Eller en rullväske-packer, som mig.
Jag hatar Stockholm förresten. Eller, jag gillar delar av det. Mysdelarna. Men som helhet... USCH. Folk ser själlösa, sammanbitna och hålögda ut, och alla stressar. Speciellt i tunnelbanorna, vilket väl har sina skäl.
Men vad är det som är så otroligt bråttom? Gå hemifrån en kvart tidigare så att ni hinner andas medan ni rör er, mänskor!
Jag skulle bli deprimerad av att bo här.
Det värsta är att jag blir likadan själv, när jag springer i de där tunnlarna. Stressad, sammanbiten, hålögd. Ingen ögonkontakt med nån annan - vad skulle folk tro DÅ?
Och det var det om detta.
Jamen nämen heippa!
Har sovit ryckigt och dåligt - rädd att försova mig, orolig för huruvida jag vunnit biljetten eller ej (kom ju på mitt i natten, när lägenhetsinnehavarens dator hade hängt sig och allt, att jag nog inte har rätt mobilnummer registrerat på Tradera, och därför var ju sms-information-rutans ikryssande till ingen nytta, och oj oj oj hur skulle det gå), etc.
Men bra gick det. Vid halv fem imorse dristade jag mig till att starta om den där datorn, vilket medförde att nätet kom igång igen - och mycket riktigt: jag hade vunnit biljetten! För en krona! Känns fint i snåltarmen. 136 spänn för en Göteborg - Sundsvall-resa med tåg, inte illa på min ära.
Mhm. Ja just det. Jag ville inte ens sätta mig vid Internet nu, men helt lämmel-mässigt pulade jag i de där nitton kronorna i ajtomaten ändå, och ut kom en surfbiljett. Nåt måste man väl göra i väntan på tåget, och jag är inte tillräckligt frukosthungrig ännu.
Känns fortfarande rätt trist att åka hem. Även om jag såklart ser framemot vissa saker. Just nu hägrar till exempel en dusch, eller ännu hellre ett bad. Jag luktar nog rätt osmaskens, har inte duschat sen igår morse.
Så kan det vara i livet. När man är en backpacker. Eller en rullväske-packer, som mig.
Jag hatar Stockholm förresten. Eller, jag gillar delar av det. Mysdelarna. Men som helhet... USCH. Folk ser själlösa, sammanbitna och hålögda ut, och alla stressar. Speciellt i tunnelbanorna, vilket väl har sina skäl.
Men vad är det som är så otroligt bråttom? Gå hemifrån en kvart tidigare så att ni hinner andas medan ni rör er, mänskor!
Jag skulle bli deprimerad av att bo här.
Det värsta är att jag blir likadan själv, när jag springer i de där tunnlarna. Stressad, sammanbiten, hålögd. Ingen ögonkontakt med nån annan - vad skulle folk tro DÅ?
Och det var det om detta.
Jamen nämen heippa!
Kommentarer