blandad kompott
Oj vad tiden går fort idag. Klockan är redan tjugo i sex.
Det har varit en tvättäkta slacker-dag, vilket behövdes. Jag är tröttare än en pensionär med narkolepsi.
I och för sig är det inte så konstigt, efter två veckors förkylning, 80 mils tågande, och en hel dags rundvandrande i Göteborg.
Sov till tjugo över elva idag. När hände det senast? kan man undra. Men skönt var det.
Sen har vi mest gullat med lill-Rakel, fikat, lyssnat på Lasse Erikssons bok om stress (mycket underhållande), kollat Galenskaparna-dvd (det är inte min favorithumor, men de får till det med jämna mellanrum, det kan man inte ta ifrån dem), och sånt.
Jag skulle kunna somna närsomhelst.
Men snart ska vi äta, och ikväll ska det spelas Risk.
Imorgon är det möte. Ska bli roligt att se församlingsfolket igen, efter 4½ år.
Just ja. Jag har ju låtit avliva Margo också, apropå nåt annat.
Det hände i onsdags, och var mycket mer vedervärdigt än jag kunnat ana.
Beslutet har växt fram, många faktorer har tagits med i beräkningen.
Främsta skälet till att jag inte kunde ha henne kvar hos mig, var allergierna hos folk runtomkring.
Mamma, till exempel, kunde knappt umgås med mig längre, utan att känna obehag i hals och bröstkorg.
Så jag hade väl egentligen velat ge henne till nån annan... helst nån med hus och så.
Men hon slutade aldrig vara aggressiv och attackerande, utan det blev bara värre. Det var inte på kattunge-vis längre, det var gränslöst och nästan otäckt ibland. En mycket oberäknelig katta.
Så i onsdags bar det iväg till Djurkliniken. Mamma var med, tack och lov.
Jag grät hela vägen dit, och led av att se mitt lilla pyre bli vinglig, trött och se allmänt blind ut, av veterinärens spruta.
Hon vägrade dock somna helt, så han fick ge na en omgång till, i ett blodkärl i benet. Då gick det fort, och hon somnade med tungan utanför munnen och blicken på mig, medan jag stod och höll henne i tassarna.
And that was the end of Margo.
Ledsna for min mor och jag till Chocolate house och drog i oss varsin mörk husets choklad med chili, medan vi smälte intrycken.
Jag kände trots sorgen att det hela var rätt skönt. Aldrig mer kiss på täcket eller omkullrivna fönsterlampor. Aldrig mer ett psykotiskt jagande efter mina nakna fötter, mitt i natten. Aldrig mer ett "nej vi kan inte vara hos mig, jag har ju katt".
Återvände till jobbet och gjorde klart mina uppgifter där.
Kom hem ca 19. DET var hemskast av allt. Jag fick lite panik, och grät tills ögonen svullnade och sved.
Kände mig tröstlösast i världen.
Man vänjer sig liksom fort vid att ha nån att börja prata med så fort man kliver innanför dörrn. Vid att nån sitter i dörrposten i köket och tittar nyfiket på en när man diskar.
Vid att nån kommer och gosar och vill trösta när man är ledsen.
Och vid att nån kommer och lägger sig på ens höft, eller på kudden bredvid ens egen, när man sover.
Så det var skönt att åka till mamma och pappa och sova över där istället.
Och sen for jag ju ner hit.
Apropå det...
Herr T (på jobbet) tyckte häromveckan att det väl var på tiden att jag gifte mig snart. Jag är ju ändå 22 år, och frireligiösa brukar ju bestämma sig för en partner när de är femton, och gifta sig efter gymnasiet.
Jag förklarade att jag tyckte sånt var läskigt, och fick betona femtusen gånger att jag inte var kär i nån i Göteborg.
Han sa då att jag kunde väl ta och bli det då.
NEJ, sa jag bestämt, och suckade.
Folks enkelspårighet och hets stör mig.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt herr T's kommentarer, ibland. Om han är omedvetet rolig eller bara dum.
Just nu vet jag bara att klockan är sex nu, och jag är hungrig. Ska kolla om jag kan assistera med nåt i köket.
Varsågod för uppdateringen!
Det har varit en tvättäkta slacker-dag, vilket behövdes. Jag är tröttare än en pensionär med narkolepsi.
I och för sig är det inte så konstigt, efter två veckors förkylning, 80 mils tågande, och en hel dags rundvandrande i Göteborg.
Sov till tjugo över elva idag. När hände det senast? kan man undra. Men skönt var det.
Sen har vi mest gullat med lill-Rakel, fikat, lyssnat på Lasse Erikssons bok om stress (mycket underhållande), kollat Galenskaparna-dvd (det är inte min favorithumor, men de får till det med jämna mellanrum, det kan man inte ta ifrån dem), och sånt.
Jag skulle kunna somna närsomhelst.
Men snart ska vi äta, och ikväll ska det spelas Risk.
Imorgon är det möte. Ska bli roligt att se församlingsfolket igen, efter 4½ år.
Just ja. Jag har ju låtit avliva Margo också, apropå nåt annat.
Det hände i onsdags, och var mycket mer vedervärdigt än jag kunnat ana.
Beslutet har växt fram, många faktorer har tagits med i beräkningen.
Främsta skälet till att jag inte kunde ha henne kvar hos mig, var allergierna hos folk runtomkring.
Mamma, till exempel, kunde knappt umgås med mig längre, utan att känna obehag i hals och bröstkorg.
Så jag hade väl egentligen velat ge henne till nån annan... helst nån med hus och så.
Men hon slutade aldrig vara aggressiv och attackerande, utan det blev bara värre. Det var inte på kattunge-vis längre, det var gränslöst och nästan otäckt ibland. En mycket oberäknelig katta.
Så i onsdags bar det iväg till Djurkliniken. Mamma var med, tack och lov.
Jag grät hela vägen dit, och led av att se mitt lilla pyre bli vinglig, trött och se allmänt blind ut, av veterinärens spruta.
Hon vägrade dock somna helt, så han fick ge na en omgång till, i ett blodkärl i benet. Då gick det fort, och hon somnade med tungan utanför munnen och blicken på mig, medan jag stod och höll henne i tassarna.
And that was the end of Margo.
Ledsna for min mor och jag till Chocolate house och drog i oss varsin mörk husets choklad med chili, medan vi smälte intrycken.
Jag kände trots sorgen att det hela var rätt skönt. Aldrig mer kiss på täcket eller omkullrivna fönsterlampor. Aldrig mer ett psykotiskt jagande efter mina nakna fötter, mitt i natten. Aldrig mer ett "nej vi kan inte vara hos mig, jag har ju katt".
Återvände till jobbet och gjorde klart mina uppgifter där.
Kom hem ca 19. DET var hemskast av allt. Jag fick lite panik, och grät tills ögonen svullnade och sved.
Kände mig tröstlösast i världen.
Man vänjer sig liksom fort vid att ha nån att börja prata med så fort man kliver innanför dörrn. Vid att nån sitter i dörrposten i köket och tittar nyfiket på en när man diskar.
Vid att nån kommer och gosar och vill trösta när man är ledsen.
Och vid att nån kommer och lägger sig på ens höft, eller på kudden bredvid ens egen, när man sover.
Så det var skönt att åka till mamma och pappa och sova över där istället.
Och sen for jag ju ner hit.
Apropå det...
Herr T (på jobbet) tyckte häromveckan att det väl var på tiden att jag gifte mig snart. Jag är ju ändå 22 år, och frireligiösa brukar ju bestämma sig för en partner när de är femton, och gifta sig efter gymnasiet.
Jag förklarade att jag tyckte sånt var läskigt, och fick betona femtusen gånger att jag inte var kär i nån i Göteborg.
Han sa då att jag kunde väl ta och bli det då.
NEJ, sa jag bestämt, och suckade.
Folks enkelspårighet och hets stör mig.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt herr T's kommentarer, ibland. Om han är omedvetet rolig eller bara dum.
Just nu vet jag bara att klockan är sex nu, och jag är hungrig. Ska kolla om jag kan assistera med nåt i köket.
Varsågod för uppdateringen!
Kommentarer