måndag, oktober 27, 2008

Initiativ!

Jag har fått en Mobylåt på hjärnan. "Why does my heart feel so bad?"

Hej förresten.


En som jag är bekant med beställde trubadurväckning åt sin man en gång, och den utfördes Morgonpasset i p3 i fredags. Jag lyssnade via webbradio förut. Det var väldigt gulligt.

Trubadurväckning av T.U.M.E (The Ultimate Morning Experience, som alltså medverkar i Morgonpasset varje fredag) är ju en av mina högsta modernt-nonsens-önskningar, som ni kanske minns från ett av försommarens blogginlägg.

Som tur är behöver man inte vara gift med nån för att beställa väckningar åt denne.


Nu ska jag sova, för snart ska vi åka och feska i Rösjön. Det ska bli mysigt. Även om jag inte får nån fesk.
Varm choklad, smörgås, natur, familj och läsning + dagbok är egentligen allt man behöver.



Gardinerna passar väldigt bra i mina knepiga fönster, förresten. Kom gärna förbi och kolla. Mitt hem ser framemot besök. Det är städat och fint.





"It's easy
when you're big in Japan"

fredag, oktober 24, 2008

I will wait here for my man tonight

Kära läsare!

Äntligen är jag tillbaka, redo för ett nytt inlägg. Förstår att ni längtat intensivt.

Jag har en liten post-it-lapp med olika punkter som jag ska behandla.
Mest handlar det om musik, men även annat.

Till exempel träning.

Det är ju faktiskt så, att beach 2009 börjar NU.
Eller snarare, jag har satt upp vissa mål som ska vara någorlunda uppnådda till sommaren.
Framför allt handlar det om att jag vill stärka mina rygg- och nackmuskler, så att de kan hålla mina galna kotor på plats, och minska spänningshuvudvärken.

Sen är det vissa ytliga aspekter inblandade också. Jag vill bland annat ha:

bredare axlar

tajtare lår, knän och armar

lite lätt synliga magmuskler

och så rå.

Nån som vill ställa upp som peppande coach?

Jag har varit rätt duktig i veckan faktiskt.
I måndags var jag med AnnaKarin på Ego och körde slut på mig själv fullständigt. Först var det intensivspinning i en halvtimme (tjejen som ledde det hela var typ höggravid och hur tajt som helst; man såg magrutorna utanpå kulan).

Jag hatar spinning! Det är jobbigt, enformigt, fantasilöst och medför ofta vedervärdig musik.
Och när alla andra sitter där, endorfinstinna och adrenalinhöga, och tänker "nu ska jag ta mig tusan köra järnet här, hej och hå vad härligt det är att svettas och lida", så vill jag bara gäspa och somna.

Men det är ju jättebra träning ändå, så det kändes bra att ta sig igenom det hela.
Sen var det dags för ett core-pass. Väldigt skönt, jobbigt och bra.

I onsdags var det morgonsim med mamma - det blev pga. tidsbrist bara ca 800 meter för mig, men ändå. Nästan 40 minuters träning. Morgonsim är väääldigt mysigt.
Jag gick hem från jobbet den dan också.
Och igår gick jag både till och från. Jobbet alltså.

Idag skulle jag morgonpromenera och Orbitreka, hade ställt klockan och hela paketet.
Men det gick bara inte. Min lekamen var fullsträndigt utpumpad. Kunde inte förmå mig att kliva upp före kl. 11. Skönt att ha möjligheten att vila ut, sådana dagar.

Linnéa och Edvin kom på fika och umgänge vid halv tolv, sen droppade även mamma in.
Efter en stund gick gästerna, och mor och jag drog till Ikea. Jag har köpt + fått nya gardiner, hoppas de passar i mina knepiga fönster.

Tja. Sen har jag bara lajat. Skulle varit med på ett studium kl. 18 ikväll, men fick lämna återbud pga. sjukdomsdåligheten. En dålig kropp genererar ett känsligt och stingsligt psyke.


Nåja. Nu blir det musik!

Jag har skrivit upp Ane Brun, Frida Hyvönen, Johan Palm, Joakim Berg, Glasvegas och Håkan Hellström.

Vi börjar med Ane Brun. Hon har gjort en fantastisk cover på en redan från början tämligen fantastisk låt, nämligen Alphavilles "Big in Japan". Hennes version är finstämd, vemodig och vacker - bland det bästa man kan höra i höst.

Sen har vi Frida. Jag har aldrig riktigt fastnat för nåt som hon har gjort förut. Inte av det lilla jag hört, i alla fall. Såg henne live på Göteborgskalaset 2005, men det var inget som engagerade (kan bero på att det regnade, och vi kom sent, och ville helst in i ett öltält och förena värme med nöje där).

MEN. Hennes "Dirty dancing" är så fin så att jag blir skakis i benen och alldeles mjuk och varm i hjärtat och magen, och helst vill krypa ihop till en liten boll och gråta. På ett bra sätt, alltså... eh. Den berör väldigt, helt enkelt.
En halvsorglig skildring med söta Baby & Johnny-referenser, och en fin omstyling av refrängen i The Ronettes 60-talsdänga "Be my baby". Lyssna! Jag säger bara det.


Jaha, Johan Palm då. Lillkillen i Idol. Hans version av Suedes "Beautiful ones" fick mig och mamma att hålla andan och tjuta inom oss av glädje förra veckan. Vi tjöt lite utom oss också.
Otroligt bra!
Denna vecka blev vi lite nervösa, när vi såg att det var ABBA-tema. Men när det stod klart att han skulle sjunga "The winner takes it all", kändes det som att det nog skulle gå vägen.
Och att det gjorde. Klart att grabben skriker och skränar så att det skär i öronen på folk, jag kan förstå att man inte köper det.
Men jag köper det, hela alltet, hela honom, med hull och hår och begynnande målbrott! Yes!

För att inte tala om Lars då, när vi ändå är inne på Idol... jag har redan drömt om honom. Är lite smygkär.

Moving on...

För att återgå till cover-ämnet, så rekommenderar jag Joakim Bergs version av Olle Ljungströms "Nåt för dom som väntar". Japp.


Sen var det bara Glasvegas och Håkan Hellström kvar. Och vad dessa artister anbelangar, ville jag bara berätta att jag önskar mig deras album. Hellströms senaste (som inte är så nytt längre, men jag har det inte i min ägo, omodern som jag är), och skottarnas debut.
Ja tack!




Kram på er.

måndag, oktober 20, 2008

"som om jag bryr mig..."

Det var ganska roligt när jag och AnnaKarin satt på bussen mot Gävle för några veckor sedan.
Chauffören hade p4 på lite svagt, och Chris DeBurghs "Lady in red" spelades.
Jag gillar den, förklarade min kärlek till halvlökiga 80- och 90-talsballader, men var av nån anledning tvungen att fylla i med:

"Lite lustigt att han sjunger om att dansa när han är rullstolsburen tycker jag, menee..."

He, he...

Fast är han verkligen det? Har för mig att det var mamma som tutade i mig det när jag var ett litet barn. Men nu dementerar hon det hela. Måste kolla upp.


Det har varit en bra helg.

Vi var och hälsade på Perssons i Stöde igår till exempel, Johanna kom dit med barna också. En mysig dag.

Ella var rolig, hon började göra små grimaser och dra i ögonlocken och härja på. Hon tyckte det var extra kul att dra dem neråt, över ögonen, och sa ivrigt och glatt: "Jag taj nej alla ögon!" (taj nej = tar ner). Sen gick hon in i dörrposter och allt möjligt, men vägrade släppa greppet om ögonlocken.
Rätt kul.

Ludde fick också till ett statement rätt bra, när Ella satt på toa och skulle göra nummer två. Hon tappade tålamodet efter en liten stund, men jag peppade henne och ropade in i badrummet att hon kunde sitta där och fundera ett tag till.
Ludde hejade på med uppmuntrande tonfall: "Tänk inte på rumpan, tänk på dig själv!"



Nu är jag hos mamma, och det är även Mary Kay-Yvonne. För mamma ska börja sälja produkter.
Spännande va. Så säg till om ni vill handla nåt.


Jamen nämen. Puss och kram!

onsdag, oktober 15, 2008

Morgonrapport Stockholm

Ja, nu har jag alltså lyckats ta mig från Midsommarkransen till Centralstationen. Alldeles själv. Lätt var det också. Trots att jag kände mig ringrostig.

Har sovit ryckigt och dåligt - rädd att försova mig, orolig för huruvida jag vunnit biljetten eller ej (kom ju på mitt i natten, när lägenhetsinnehavarens dator hade hängt sig och allt, att jag nog inte har rätt mobilnummer registrerat på Tradera, och därför var ju sms-information-rutans ikryssande till ingen nytta, och oj oj oj hur skulle det gå), etc.

Men bra gick det. Vid halv fem imorse dristade jag mig till att starta om den där datorn, vilket medförde att nätet kom igång igen - och mycket riktigt: jag hade vunnit biljetten! För en krona! Känns fint i snåltarmen. 136 spänn för en Göteborg - Sundsvall-resa med tåg, inte illa på min ära.


Mhm. Ja just det. Jag ville inte ens sätta mig vid Internet nu, men helt lämmel-mässigt pulade jag i de där nitton kronorna i ajtomaten ändå, och ut kom en surfbiljett. Nåt måste man väl göra i väntan på tåget, och jag är inte tillräckligt frukosthungrig ännu.

Känns fortfarande rätt trist att åka hem. Även om jag såklart ser framemot vissa saker. Just nu hägrar till exempel en dusch, eller ännu hellre ett bad. Jag luktar nog rätt osmaskens, har inte duschat sen igår morse.

Så kan det vara i livet. När man är en backpacker. Eller en rullväske-packer, som mig.


Jag hatar Stockholm förresten. Eller, jag gillar delar av det. Mysdelarna. Men som helhet... USCH. Folk ser själlösa, sammanbitna och hålögda ut, och alla stressar. Speciellt i tunnelbanorna, vilket väl har sina skäl.
Men vad är det som är så otroligt bråttom? Gå hemifrån en kvart tidigare så att ni hinner andas medan ni rör er, mänskor!

Jag skulle bli deprimerad av att bo här.
Det värsta är att jag blir likadan själv, när jag springer i de där tunnlarna. Stressad, sammanbiten, hålögd. Ingen ögonkontakt med nån annan - vad skulle folk tro DÅ?


Och det var det om detta.




Jamen nämen heippa!

downtown train

Det har varit en fantastiskt skön, avkopplande, rolig, lagom, slapp vistelse i Stenungsund och Göteborg.

Det har varit bebismys, återseende av härliga vänner och bekantskaper, helt nya bekantskaper, massor av fika, ikapp-pratande, skratt, 8-bitars Nintendo, beskådan av den 5 år gamla popkonsttavlan som föreställer mig, och som jag bara sett på bild innan, kinestjänst, runtvandrande i Göteborg (som jag älskar denna stad! jag hade glömt det, men alla dessa träd och alléer (framför allt allén med stort A, Håkan Hellströms allé) gör underverk med mitt humör), och icke att förglöma: jazz, Tom Waits och levande ljus i min ensamhet, i en finfin lägenhet i Majornas mysigaste område.

En stor del av nöjet med att resa bort ensam är nämligen att umgås med sig själv på nya platser, tycker jag. Det är så jag bäst smälter mina intryck.
Att ha en vardag borta ifrån den vanliga vardan, på nåt vis. Jag älskar det. Så eget logi passar mig ypperligt.

Plus att jag tycker att det är jobbigt att vara uppi andra människor dygnen runt - även om det är bra människor.


... Och nu råkade jag, apropå det, hamna ensam i en liten lägenhet i Midsommarkransen. Det var nämligen så, att jag köpte tradera-biljett Göteborg - Stockholm, med avgång 18.42. Fick den hyfsat billigt.
Efter att jag alltså vunnit budgivningen, insåg jag att det inte gick några tåg eller bussar från Stockholm till Sundsvall efter klockan åtta.

Hej och hå jungman jansson, tänkte jag, men blev inte nervös eller orolig. Och jag är så stolt (på det hälsosamma viset) och glad över att jag inte är så längre. Så där supernojig och kontrollbehovig.
Jag tycker det är lite kul och spännande att freestyla på detta sätt - det ordnar sig ju som bekant alltid.

Tack och lov hade jag ett par sundsvallskontakter som numera huserar här - i samma hyreshus till och med.

Så jag snodde åt mig nattlogi hos den ene, och han fick tillfälligt flytta in hos den andre.

Det var snällt av dem, och bekvämt för mig. Mycket bättre än att ligga på en bänk på centralen.



Just nu leder jag budgivningen på en biljett till 10.30-tåget mot Sundsvall. Ska bli rätt skönt att komma hem. Fast jag längtar inte sådär som jag brukar göra.
Hade gärna stannat i Gbg eller rest runt nån annanstans, lite mer.

Jag behöver den omväxlingen just nu.
Det var så längesen jag sist åkte nånstans själv. Detta var verkligen på tiden.

Det är en gladare Sanna som kommer hemfarandes vid 14-snåret, det kan ni hoppa opp och sätta er på!

lördag, oktober 11, 2008

blandad kompott

Oj vad tiden går fort idag. Klockan är redan tjugo i sex.
Det har varit en tvättäkta slacker-dag, vilket behövdes. Jag är tröttare än en pensionär med narkolepsi.
I och för sig är det inte så konstigt, efter två veckors förkylning, 80 mils tågande, och en hel dags rundvandrande i Göteborg.

Sov till tjugo över elva idag. När hände det senast? kan man undra. Men skönt var det.

Sen har vi mest gullat med lill-Rakel, fikat, lyssnat på Lasse Erikssons bok om stress (mycket underhållande), kollat Galenskaparna-dvd (det är inte min favorithumor, men de får till det med jämna mellanrum, det kan man inte ta ifrån dem), och sånt.
Jag skulle kunna somna närsomhelst.

Men snart ska vi äta, och ikväll ska det spelas Risk.

Imorgon är det möte. Ska bli roligt att se församlingsfolket igen, efter 4½ år.


Just ja. Jag har ju låtit avliva Margo också, apropå nåt annat.
Det hände i onsdags, och var mycket mer vedervärdigt än jag kunnat ana.

Beslutet har växt fram, många faktorer har tagits med i beräkningen.
Främsta skälet till att jag inte kunde ha henne kvar hos mig, var allergierna hos folk runtomkring.
Mamma, till exempel, kunde knappt umgås med mig längre, utan att känna obehag i hals och bröstkorg.

Så jag hade väl egentligen velat ge henne till nån annan... helst nån med hus och så.
Men hon slutade aldrig vara aggressiv och attackerande, utan det blev bara värre. Det var inte på kattunge-vis längre, det var gränslöst och nästan otäckt ibland. En mycket oberäknelig katta.

Så i onsdags bar det iväg till Djurkliniken. Mamma var med, tack och lov.
Jag grät hela vägen dit, och led av att se mitt lilla pyre bli vinglig, trött och se allmänt blind ut, av veterinärens spruta.
Hon vägrade dock somna helt, så han fick ge na en omgång till, i ett blodkärl i benet. Då gick det fort, och hon somnade med tungan utanför munnen och blicken på mig, medan jag stod och höll henne i tassarna.

And that was the end of Margo.

Ledsna for min mor och jag till Chocolate house och drog i oss varsin mörk husets choklad med chili, medan vi smälte intrycken.
Jag kände trots sorgen att det hela var rätt skönt. Aldrig mer kiss på täcket eller omkullrivna fönsterlampor. Aldrig mer ett psykotiskt jagande efter mina nakna fötter, mitt i natten. Aldrig mer ett "nej vi kan inte vara hos mig, jag har ju katt".

Återvände till jobbet och gjorde klart mina uppgifter där.

Kom hem ca 19. DET var hemskast av allt. Jag fick lite panik, och grät tills ögonen svullnade och sved.
Kände mig tröstlösast i världen.
Man vänjer sig liksom fort vid att ha nån att börja prata med så fort man kliver innanför dörrn. Vid att nån sitter i dörrposten i köket och tittar nyfiket på en när man diskar.
Vid att nån kommer och gosar och vill trösta när man är ledsen.
Och vid att nån kommer och lägger sig på ens höft, eller på kudden bredvid ens egen, när man sover.

Så det var skönt att åka till mamma och pappa och sova över där istället.
Och sen for jag ju ner hit.

Apropå det...

Herr T (på jobbet) tyckte häromveckan att det väl var på tiden att jag gifte mig snart. Jag är ju ändå 22 år, och frireligiösa brukar ju bestämma sig för en partner när de är femton, och gifta sig efter gymnasiet.
Jag förklarade att jag tyckte sånt var läskigt, och fick betona femtusen gånger att jag inte var kär i nån i Göteborg.
Han sa då att jag kunde väl ta och bli det då.
NEJ, sa jag bestämt, och suckade.

Folks enkelspårighet och hets stör mig.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt herr T's kommentarer, ibland. Om han är omedvetet rolig eller bara dum.

Just nu vet jag bara att klockan är sex nu, och jag är hungrig. Ska kolla om jag kan assistera med nåt i köket.



Varsågod för uppdateringen!

fredag, oktober 10, 2008

I'm your socialworker

Jag följer Idol lite även detta år. Eller lite och lite... det verkar som om jag kommer hålla ett vakande öga på de flesta fredagsfinaler. Men jag känner mig inte fullt så engagerad som förr.
Dock gillar jag nya juryn, de är varmare, mänskligare, mer sympatiska - för att inte tala om mer välmeriterade - än den gamla.

Aaanyway, det är fem av de tävlande som jag bryr mig om. Anna.B, Loulou.L, Lars.E, Robin.E (alltså "rock-Robin", inte den andra Robin som går runt och ser allmänt obekväm ut på scen, och mest är kvar i tävlingen pga. ett någorlunda snyggt ansikte), och så är ju lille Johan Palm för härlig också.
I alla fall när han sjunger typ White Stripes och The Killers. Hans version av Coldplays "Viva la vida" var inte mycket att hänga i gran.
Löjligt musikalisk kille, hursomhelst.

Det var det om detta.


Jag är i Stenungsund och har det bra. Vi, Sundbergs och jag, var i Göteborg och hade det mysigt idag. Åt sushi och strosade och småhandlade lite.

På söndag flyttar jag in till stan och bor där några dygn. Det ska också bli roligt.



Ååh, det finns så många skivor jag vill ha. (Bland annat Glasvegas debutalbum.
Det är talangfulla skottar, det. "Geraldine" är bland det bästa som spelas i p3 just nu.)


Skulle även vilja kunna handla obegränsat på två nya favoritbutiker med inredningstema som jag upptäckte idag: Grandma's och Papeterie. Det var som att komma in i en drömvärld. Min drömvärld. Båda gångerna.


Förresten, för att återgå till musiktemat... lyssna på Club 8 - "Jesus walk with me". Väldigt mysig och fin. Dilbas nya är bra, också. Den hörs i Rusta-reklamen på teve, för övrigt. "Go easy", kan det hända att den heter.

Nåja.


Sen ska jag lära er en sak till innan jag avslutar. Och det är att de flesta tjejer vill bli lite jagade.

Och det var det om detta.


Häi häi.

fredag, oktober 03, 2008

för sent för kärlek ren som snö

Sjukheten fortsätter, lessheten tilltar.

Vill ni veta nåt spännande om mitt liv? Det vill jag med.
Men det finns inget spännande att berätta.

Eller i och för sig. En grej är lite spejsig. Jag har blivit erbjuden ett jobb. Ett heltidsjobb som konditor. På Pallas. Från och med 1 december, och ett år framåt. En av de två konditorer som jobbar där nu, ska vara ledig för att föda barn och sånt.

Jag lider svåra kval gällande hur jag ska göra. Har gjort upp en lista med för- och nackdelar. Det är mest fördelar med att ta det, såklart. I alla fall gå med på en provanställning på några månader.

Sen finns det ju nackdelar, som med allt annat i livet.

What to do?!

Ack, ich weis nicht. Eller vad det heter. Låtsas-tyska är en av mina nya hobbyer.

...


Även de som inte gillar Håkan Hellström måste väl inse att "För sent för edelweiss" är bland det sorgsnaste och vackraste man kan höra just nu.

Typ.

"Du säger att kärleken aldrig var till för dig
att du aldrig känt vinden
högt över trädtoppen
säger att den delar sig vid kinden
och blir hel igen bakom dig"



Imorgon ska papá köpa strängar till sin och min (egentligen AnnaKarins, som jag lånar på obestämd tid) gitarr, och så ska vi ha gitarrstuga mot kvällskvisten.
Han har fått för sig att vi ska "spela och sjunga" tillsammans.

Jag nöjer mig med att spela. Sjunger gör jag enkom i min ensamhet.
Gjorde det förut, när jag var ensam här, och mina föräldrar roade sig på party i Timrå.
Slog på Simon & Garfunkel-dvd'n, tog en grogg, la mig i badet och ylade loss.

Är det fredag så är det.



"Marie Antoinette" är en väldigt snygg film, för övrigt.
Vet inte om jag tycker den har speciellt mycket substans, men den är häftig och, ja, snygg. Kirsten är bedårande söt i den.

Jag är dock lite tråkig när det kommer till "fritt tolkade" historiska filmer. Jag vill veta exakt vilka delar som är påhittade och vilka som är sanna, när det blandas ihop och härjas.

Nå, det var det.


Imorgon är det jobb kl 7. Jag tänker göra det allra nödvändigaste, sen åka hem och vara dålig igen. Because I'm worth it.




onsdag, oktober 01, 2008

äckelblogg

Jag är sjuk och svag.

This ... is my story.

Allt började en kväll - ja, i förrgår kväll var det. Vi hade filmkväll hos Henke. Det var han och brudarna, och vi hade hyrt tre bra filmer. Såg dock bara två av dem. "The bucket list" och "Once".
(Den tredje, "Things we lost in the fire", såg jag i min ensamhet idag. Den var kanske bäst av de tre. Jag rekommenderar den varmt. En snygg, gripande och stark film, mycket lätt att leva sig in i.)

I alla fall så kände jag under kvällens gång att det jag trodde var halsbränna, nog snarare var halsont.

Mycket riktigt.

Nästa morgon, alltså igårmorse, ringde jag och väckte Anna kl. 05.45 för att tala om att hon måste jobba istället för mig.
Såna samtal är aldrig roliga. Men hon tog det bra. She's a good sport.

Jag somnade och vaknade om vartannat de kommande timmarna, mycket febrig och frånvarande. AnnaKarin, som sovit i min soffa under natten, försvann nån gång på morgonkvisten utan att jag märkte det alls.

Vaknade däremot av att Margo lekte med nyckeln som hamnat på golvet efter att AnnaKarin slängt den i brevlådan.

Nåja.

Att kliva upp var en omöjlighet pga. febertrötthet, så jag sov vidare. Varje gång jag vaknade, kände jag huvudvärken eskalera. Den jobbigaste sortens huvudvärk, dessutom. Den där som känns som ett nervfel i nacken, och gör mig illamående. Den som kommer ifrån spänningshuvudvärk och så småningom övergår till migrän.

Vid 11 tog jag en Dexofen (på fastande mage, inget bra drag) ringde min mor i förtvivlan, förklarade läget och frågade om hon kunde komma förbi med blåbärssoppa eller nåt.
Hon sa att hon hellre hämtade mig hem till sig. Där fanns nyponsoppa m.m.

Sagt och gjort.

Migränanfallet visade sig bli det värsta nånsin. Jag skrek och grät som ett barn, till slut.
Vet inte om det var för att det blandades ihop med flunsan, men jag spydde mer än jag nånsin spytt förr, tror jag. Höll på av och an i tio timmar. Tror jag fick springa 7 eller 8 gånger på toa.

Och det går väl an i början, när man inbillar sig att det ska leda till att huvudvärken lättar... och när man fortfarande har något att spy upp.

Men det jobbiga är när man inser att det aldrig blir bättre, och att magen bara fortsätter att tomkrampa, trots att den är tömd för längesen, och man inte ens får upp galla längre.
Det tar på krafterna.

Pappa stannade hemma från mötet för att vara sjukvakt. Kändes tryggt. Som förr i världen. Han var lite förkyld själv också, för den delen.


Ungefär kl.23 kastade jag upp för sista gången.


Den första föda jag fick behålla var potatis mosad med smör, och lite örtsalt. Efter att jag ätit det, la jag mig i badet och somnade.

Det var dagens skönaste stund.

Idag är jag fortfarande flunsa-risig och trött, har en släng av migränhuvudvärk, och mår lite illa till och från.
Men det känns som rena himmelriket i jämförelse.


Migrän är nog bland det värsta man kan uppleva.
När jag ser filmer om folk som går igenom kemoterapi eller drogavvänjning eller liknande, får jag alltid för mig att det måste kännas ungefär som ett starkt migränanfall. Säkert värre, såklart, men med samma känsla.

Fast vad vet jag?

Nu har jag i alla fall skrivit av mig och delat med mig - vare sig ni ville veta eller inte.


Förresten gillar jag Benicio del Toro. Han har ett mycket intressant, fulsnyggt utseende, och är en utmärkt skådis.



Host och hej.