fredag, september 26, 2008

citat

Förra fredagen drog jag världshistoriens sämsta skämt. Självklart måste jag dela med mig.
Jag och Anna stod uppe i caféet och tomsurrade och hängde.

Jag: "Just ja, jag ska ju ha filmkväll hos mig sen... påminn mig om att köpa tändare!"
(Detta för att jag ville kunna tända ljus och göra mysfaktor, såklart.)

Anna: "Måste du ha tändare för att du ska ha filmkväll?"

Jag: "Jamen vi ska se den här 'Skyskrapan brinner'."

Hå hå ja ja.


Igår var mamma rätt så skoj. Hon hade väldigt ont i armen, så hon trodde att det var diskbråcket som hade börjat spöka. Detta skulle hon undersöka genom att testa ifall hon kunde lyfta armen. Men som hon uttryckte det, lät det mycket omständligare:

"Jag måste göra det här tricket och se om armen börjar på å släpa när jag höjer den."



I övrigt: Jag är sjukligt trött, ganska less rent allmänt, har nästan slagit sönder mitt näsben idag, och ser framemot morgondagens Gävle-tripp.
Ska försöka söka reda på en gammal bekants telefonnummer nu, och se om vi kan snylta till oss logi.



PS. Kleerup är så bra att jag till och med gillar låten han gör med Marit Bergman. Måste köpa skivan, med andra ord. DS.

måndag, september 22, 2008

men du, du sätter höstsolen i eld

Åh vad jag längtar efter trummor! Gärna digitala, men gärna ett hederligt trumset också. Gärna vadsomhelst.

Det är något med att slå takten på saker som gör att jag känner livet i mig.

Samma med att dansa, egentligen. Det hör väl ihop lite, det där. Röra sig i takt. Åstadkomma ljud i takt.
Känna sig som ett med... naturen.
Eller nåt.


Jag hade en sån där extraordinär vardagsmagisk upplevelse för några timmar sen, när jag klev av bussen på hållplatsen i tivolibacken och gick in på vägen där mina föräldrar bor.

Det är en underbar höstdag, frisk och krispig, och solen skiner och värmer.

Jag hade "Into my arms" med Nick Cave and the Bad Seeds i öronen, och kände hur solen pockade på min uppmärksamhet till vänster om mig, där jag gick.
Så jag vred ansiktet ditåt, tog in det fantastiska scenario som utspelas när solstrålar skiner emellan höstvackra lönnar och björkar, och var bara tvungen att sakta farten.

Jag såg säkert efterbliven och sinnessjuk ut där jag gick, sakta sakta, med ansiktet vridet åt vänster, och ögonen kisandes mot solen.
Men det var det värt.


Sundsvall är bra fint.



Nu blir det surströmming med mamma på balkongen. Äntligen!


Förresten gillar jag Pinks nya låt. "So what". I alla fall refrängen.
Hon är rätt skön ändå, Pink.


Men jag hatar Bob Sinclair och alla de där som låter som honom.
Det måste vara den värsta musikgenren nånsin.


Peace.

torsdag, september 18, 2008

rövarhistorier

Men hörrni.
Jag fattar knappt hur det här gick till.
Jag är känd!

Eller ptja...
såhär va:


Idag i p3 populär skulle det analyseras rövar.

En av två anonyma män bakom bloggen passformen.blogg.se (hysteriskt roligt och fördomsfullt; de smygfotar stjärtar på stan, och lägger upp bilderna tillsammans med en fiktionär, helt tagen-ur-det-blå text om stjärtens ägare) ringdes upp strax efter halv ett, och pratade lite.
p3-lyssnarna hade blivit uppmanade att mms:a in bilder på sina bakdelar, och tre bakdelar analyserades alltså i radio.

Min bagarstjärt var en av dem. Jag vet inte vad som flög i mig. Men hela idén var så absurd, så totalt utan rim och reson, så kokobello och kokobahia, så... ja, ni fattar.

Jag var tvungen att hoppa på rövtåget! Det kändes ju lagom anonymt också. Tills jag började blogga om det, vill säga.
En absurd känsla, stolthet och skam i en salig blandning, har nämligen infunnit sig.


Jag visste inte ens ifall min röv skulle bli en av de utvalda. Men när Hanna Fahl sa "om vi går vidare till röv nummer två nu då... den rutiga", så tänkte jag att det måste ju vara min.

"Det är en väldigt vältränad röv", inledde passformen-killen. "Den ägnar sig nog åt många rövformande aktiviteter. Ridsport, skulle jag tro. Löpning..."

Och så malde han på om att rövägarinnan nog hade två labradorer, många stora stickade tröjor och även en och annan dunväst, och gillade långa promenader.
Hon bodde i Vasastan, fast ville helst bo på Djurgårn.

Här började jag känna att nej, det är nog inte min stjärt ändå.
Vältränad liksom? Han skulle bara veta!

Men sen började han beskriva byxorna som svartvita, pepitarutiga yrkesbrallor, typ kallskänke. Kvinnomodell. Lite chinos-aktiga. Välsittande, lyckades han få med också.

OCH SE PÅ TUSAN OM DET INTE VAR UNDERTECKNADS ARSEL!

Vad konstigt. Varför ställde jag upp på detta? Ibland förvånar jag mig själv.

Nåja, min (något knöliga, pga. tygöverskott) ändalykt finns alltså att beskåda i hela sin stora prakt på sr.se/p3/popular. Man kan lyssna på programmet där också. Strax efter halv ett, hände det.


Som sagt, jag fattar ingenting...

onsdag, september 17, 2008

back on track


"Hands down; I'm too proud for love"

Hej bloggen och bloggläsare!


Vad kul att skriva igen. Jag tänkte fatta mig kort pga. abnorm trötthet och pga. att mina föräldrar sover i rummet intill. Vill inte knattra loss alltför länge.

Men vad ska man då berätta som ett slags sammandrag?

Sammankomsten i Umeå var väldigt bra, och det var det mesta som hörde till också. Restaurangbesöket, virrvarrandet i stan innan alla miljarder ungdomar i gänget kunde bestämma var vi skulle äta (även fast jag tydligen var väldigt negativ, och inte gillade indiskt... men det är sant, jag gillar inte indiskt! vad göra åt saken liksom ba typ), bastun, badkaret som jag och AnnaKarin till vår förvåning fann i vårt billigaste-varianten-på-Plaza-rum, hotellfrukosten, att träffa vänner man sällan träffar, att bila till annan stad och vara dj i framsätet. Och så.


"But with eyes shut
it's you I'm thinking of"


Kan också berätta att jag jobbat på StädZon i två dagar nu. Idag och igår. Skönt med en oväntad inkomst, så att man kan betala räkningar och så. Men att börja jobba kl 6 tar ju knäcken på en. Det är en enorm skillnad mellan att börja 6 och att börja 7 på morgonen.
Huvaligen, tur det bara är då och då. Förstår inte hur man kan ha det så på reguljär basis.

Det är olika, det där.


"But how we move from a to b
it can't be up to me
'cause I don't know"



I helgen har det varit en reunion av Korstagänget, som vi så hippt kallar oss.
Det känns mycket bra. Över sommaren funderade man ju nästan på om vi nånsin skulle umgås mer överhuvudtaget.
Samtidigt förstod jag att även dessa rutiner skulle återkomma mot höstkanten.

Så sant.


I torsdags styrde jag, med hjälp av de andra, upp och planerade för ett Bishop's-besök på lördan, med efterföljande myskväll hos Henke.
Och så blev det.
Vi var visserligen bara 4 st på Bishop's, men om jag får säga det själv så var det väldigt roligt och trevligt. Som Michaela påpekat i sin blogg så gick mycket ut på att vi blev mobbade för våra små förehavanden, med halvdant teckenspråk och annat.
Men vi kan försvara oss och mobba tillbaka - speciellt när allt görs i en glad och innerst inne kärvänlig anda. Hehe.


Hem till Henke tillfogades några själar. Vi spelade "Från A till Ö" och hade oss. Just like old times. Och jag somnade i soffan. Just like old times...


Kvällen före bjöd Jacob in till filmkväll hemma hos sig.
Mycket trevligt. Vi var: värden, undertecknad, Henke, Michaela, Sandra och sedemera även AnnaKarin.
Och det var doftljus (!) som luktade karl och kanel, Braveheart, Eagles, pizza, skratt, surr och tokerier.


Och genom detta blogginlägg har jag nu uttryckt min glädje över att livet återgått till det normala. För att vara lite lätt dramatisk.

Det kommer säkert några käcka citat allt eftersom också. Det brukar det ju göra.
Kommer inte på några just nu, dock.


Däremot, apropå citat. I lördags satt jag och kollade en stund på mitt och Maries mästerverk till film från 2006. Vår Skottlandsresa. Vilka grejer vi slängde ur oss! Vi var sanslöst roliga mellan varven.

Som när jag med min skakiga handföring försöker filma lite i Edinburgh medan Marie kämpar med högertrafiken.
Jag filmar henne och berättar hur duktig hon är, jag filmar ut genom fönstren och visar lite stad och lite trafik, medan jag lugnt och sakligt säger: "Det är hur varmt som helst, vi har rumpsvett utav bara sjutton...".
Kameran riktas mot mina bara knän (hade pga. värmen dragit upp kjolen en aning), och jag fortsätter i samma sakliga ton: "... och jag sitter och visar knäna här, på ett mycket läckert sätt, för att locka... locka lite lokalbor."

Ganska lustigt.


Nu ska jag sova för typ hundra år sen. Börjar dock inte jobba förrän 12 imorgon. Uuunderbart att få sova ut!


Kram.

lördag, september 13, 2008

A new day has begun

Tell my love
I'm leaving
I've got to find something to believe in

torsdag, september 04, 2008

autumn song


Jag älskar september!

Höstkläder på träden, lugnt och skönt ute, ingen mer svensson-semesterhysteri, långärmsväder, snygga kläder... mmm. Aaah.

Jag känner liksom livet i mig.

Gamla drömmar kommer tillbaka.
Jag vill börja dansa igen (klassisk balett den här gången, definitivt, det är ju grunden till det mesta).
Jag vill skriva en bok.
Jag vill gärna ha ett jobb...
och ett eget café, fast utan allt eget-företagande-slit förstås.

Japp.


Förresten börjar jag känna mig frisk. Funderar på att ge mig ut i civilisationen igen imorgon. Är förvisso varm i pannan, men det hinner väl ge med sig hoppas jag.


Vad härligt det ska bli med sammankomst!


Vilken osammanhängande blogg det här blev. Spännande va? Man vet aldrig vad som kommer härnäst.

Tänkte inte tillägga så mycket.
Bara att "Segertåget" med Maskinen är rätt skön. Och så Metallicas nya låt. "The day that never comes" eller vad den heter.


Peace.

and the bells were ringing out for Christmas day

Jag har en ytlig sida. Den sidan älskar känslan av nyansade ögonbryn. Vaxade och plockade. Underbart!
Så ikväll är jag nöjd, ty detta har jag nyss sysslat med.

Har även sett "PS. I love you" med mamma och hennes gulliga studium, Marie.

SE DEN! Jag säger bara det. Det var romantik, skratt, gråt, död, elände, The Pouges, Irland och alldeles alldeles uuunderbart.
Dessutom medverkade Gerard Butler, Harry Connick Jr OCH en tredje mycket attraktiv karl, som jag tyvärr inte minns namnet på. Han hade irländsk dialekt - såsom herr Butler - som grädde på moset.

Ja jag säger då det.


Jag har drömt om Irland/Skottland flera nätter nu. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Har ju ej varit på Irland, så jag tror jag ska testa det nästa gång.
Fast Skottland var ju svårslaget...
En rundresa som även inkluderar själva England, hade varit top of the line.

Pengar, tack.


I övrigt kan nämnas att jag snart varit sjuk i två veckor. Sanslöst tråkigt.
Efter nio dagars töntig halvsjuka med feber och halsont, bestämde sig herr Snuva och fru Bihålevärk för att dyka upp och utöka familjen.

Jag skulle ju träna och GI-a och bli fräsch till sammankomsten. Istället har jag lökat runt hemma och ätit Djungelvrål, glass och blåbärssoppa - för att inte tala om alla knäckemackor med makrill i tomatsås - och knappt rört mig ur fläcken.



Jag försökte vara med på bowling igår, men Peppe fick hoppa in efter halva gamet och överta rollen som Sanna.
Vilket betyder att jag knappade in någorlunda på de andra tävlande, emot slutet.
Alltid något.

Det känns som jag har mycket att komma med. Jag har funderat och grunnat ett tag, och bestämt mig för att jag vill skriva avhandlingar om vissa saker. Lite djupare saker. Religion och traditioner och annat viktigt.

Men det kommer sen. Separat. Bit för bit.

Just nu är jag mest sugen att köpa den där kornblå baskern med såndär boll på, som finns på H&M. Men jag har mycket knappt med pengar, och nästan inga matchande kläder. Så det vore väl dumt... men den var ju så gullig.


Just ja. Enligt livsplanen som jag gjorde upp när jag var en oerfaren snorunge, skulle jag gifta mig när jag var 23. Jag är drygt 22,5 nu.

Å andra sidan skulle jag enligt den planen även flytta hemifrån när jag var 19. Men det skedde inte förrän jag var 21.

Det betyder att jag har två år till på mig att gänga mig, eller hur?

Bra.


Nu ska jag gå och umgås med mamán.
Imorgon kommer pappa hem från Östersund. Då behöver jag inte vara sällskapsdam här längre.
Synd.

Fast roligt för dem, förstås.



Kramhej.