måndag, mars 31, 2008

hej jag har mensvärk

Gosse vad datorn harvar.

Har suttit i trehundra år nu, utan att fått nåt egentligt uträttat.
Så nu är det blogging time en liten stund, sen är det sova-time.

Får göra resten på kultan imorgon, måste ändå in till stan efter jobbet och plocka ut lite sparade slantar att ha till levebröd.

Ikväll tänkte jag mest bjuda på några småroliga citat.

Börjar med det som en andedräktsdoktor kläckte ur sig i "Erik & Mackan - hela och rena" förut. Doktorn hette Luke, och talade svenska med ganska stark engelsk brytning.
De pratade naturligt nog om andedräkter, och pojkarna skulle mäta hur illa de luktade i munnen, och sen försöka bota detta.

Följande repliker utbyttes:
Erik: "Om jag säger att Mackan är obotlig, vad säger du då?"
Luke: "Ja då har han inte sett min apparat."


Min far har även varit rolig. Idag igen. Vi var på väg ifrån Ingemaries öppet hus-tillställning som ägde rum hos Frenells. Jag skulle följa med mamopap hem hit, till Maland, men vi skulle stanna hemma hos mig för att packa ihop diverse essentialer.

Pappa följde med upp i lägenheten för att träffa Margo.
Han kelade och grejade med na, men upptäckte snart att hon fiser ganska så frekvent. Så då tyckte han inte det var kul längre.
När vi kom ner till mamma-i-bilen, beklagade han sig över detta faktum.

Sen gick det en stund, och apropå ingenting sa han, med kinkigt och uppgivet tonfall:
"Jag tycker ba det luktar fis om me. Katta har fise ner me fullständigt!"
Roligt, om ni frågar mig.

Jo just ja, jag skrattade åt en grej på teve i fredags också. Satt i min ensamhet och såg Let's dance-finalen. Har inte följt det programmet speciellt mycket alls i år, men finalen ville jag se. Och oj vilken härlig tillställning det var.

Det var visserligen ganska mycket jag skrattade åt, men speicellt följande scenario:
Tina och Tobias stod och skulle få jurybedömning. Gullegull-Dermot var glad och nöjd med Tinas insats, och sa: "Du var sexig, men ändå lite småbusig."
David Hellenius utbrast kvickt: "Nej men nu pratar du om mig Dermot!"

Oh how I laughed, som man säger.


Gårdagen var mycket bra. Eller, det var tärt att jobba från 7-10, men jag fick skylla mig själv som ställde upp.
Stressigt värre, i alla fall.

Kl 10 gick jag in på personaltoan och bytte om till prickig klänning och rosa kofta. Bättrade på frisyren (som jag faktiskt var nöjd med) och sminket lite.
Sa adjö till Anna som kommit för att byta av mig. Sprang upp till parkeringen, där Pappa, Torbjörn och lilla asiatgrabben Dong väntade i Mattssons Ford.

Vi begav oss till Tonhallen. Kretsdag.

Ulrika hade ringt mig under morgonen och meddelat att hon skulle komma, så vi beslöt oss för att sitta tillsammans. Jag blev glad i hjärtat.

(Satt även med Michaela och AnnaKarin, och sen visade det sig att Niklas.F och hans lilla gäng från Härnösand tagit plats alldeles bredvid oss, så det var ju kul.)

Kretsdagen var bra, trevlig, uppmuntrande och välbehövlig, och att träffa massor av vänner var roligt.


Kl 19 hade jag och AnnaKarin bokat bord på Chaow-praya River. Knepigaste restaurangnamnet i stan (fast inte tillnärmelsevis lika lökigt som Tusen och en natt, ha ha), men ett jättemysigt ställe med bra mat till relativt bra pris.

Vi blev 14 st som gick dit. Jag trodde alla skulle vara trötta, sega och tysta, men alla var glada, pratiga, skojfriska och skrattiga.

Vissa av oss var väldigt flummiga också, men det hör väl inte till ovanligheterna precis.

Knivar och gafflar blev Barbie's och Ken's, friterade räkor blev delfiner och guldfiskar som lekte med varandra, etc.

Roande på min ära.


Vid tiosnåret åkte Härnösandsfolket hem, och jag, AnnaKarin, Michaela, Jacob och Marie.A bjöd hem oss till Henke på en trevlig och civiliserad efterfest.

Vi tog kvart i elva-bussen från stan (det var bra, för jag hann låna toan på Navetrestaurangen först, vilket behövdes), och hoppade av ovanför mitt hus. Där jag alltid hoppar av.

Vi skulle gå ner för slänten som jag alltid går nerför. Den var lerig, och kantad med halvstora stenar som funkar som trappsteg om mornarna när man hastar till bussen.
Men, som sagt, jag går ju ofta där (dock med vinterkängor - aftonen till ära hade jag mina fula, vita, solkiga Converse-dosor), så jag erbjöd mig att ta ledningen och visa hur man skulle göra.

Jo tjena.

Ett tu tre, och ett överdramatiserat jättetjut senare så satt jag där på ändan, kanandes ner för halva slänten, ända tills en av trappstegs-stenarna stoppade mig.

Jag funderade över hur länge jag skulle vänta innan jag vände mig om för att möta de andras blickar.
Jag väntade inte länge.

När jag vände mig om var bara Jacob kvar. Damerna var rädda om sina rumpor, och tog den riktiga vägen.

En halvt gapskrattandes, halvt undrandes J sprang nerför den lite gräsigare delen av slänten och gjorde mig sällskap. Han tog över påsen med Ingemaries present, som jag hade haft i näven under fallet, och var allmänt ridderlig (jag har lovat att hans gentlemannadrag ska framträda tydligt i denna blogg, så det är väl bäst att se till att det blir så), och han hånade mig nästan inte alls.

Jag spanade in min egen röv och upptäckte, förutom diverse lerfläckar på kemtvättskappan, att vederbörande röv skrapat med sig en hel hög lera och gräs.
Spännande värre.

Som tur var fick jag låna rymliga mjukisbrallor av Henke, medan mina jeans fick ligga i en mystisk blöt hög i hans badrum.

Jacob erbjöd sig att tvätta dem nästa dag (idag alltså), för han skulle ha tvättstuga.
Ridderligt, inte sant?
Hehe. Men jo, jag uppskattar det på riktigt. Känns tryggt att byxorna är rena och i säkert förvar.


Mjukisbrallorna passade i och för sig rätt bra den kvällen, för vi ville gärna vara lite hiphopish, där vi satt och sippade på varsitt glas rödvin och lyssnade på Mange Schmidt.

En trevlig kväll med lagom galna upptåg. Av nån anledning började vi leka Sanning eller konka. Hallå i holken liksom.

Jag fick i uppdrag att äta lite blomjord (smakade inte så mycket) och att sniffa vitpeppar (mellanstadiet all over again!), bland annat.

Personlighetsdanande.

AnnaKarin fick göra smågrodornahopp genom hela lägenheten medan de andra ungdomarna sjöng själva sången.
Jag klappade mest takten, som vanligt.

Ja det var en livad afton med mycket skratt. Som det ska vara.
Och så skulle ju klockorna ställas om till sommartid, så där förlorades ytterligare en timmes sömn.

Men så kan det vara i livet.


Nu är jag trött och borde sova för hundra år sen.

Har just kollat hur bussen går imorgon (6.47 från körka). Har inte åkt buss till jobbet från den här lanthålan på evigheter.
Oj vad jag svänger mig med hyperboler hörrni!


Tack och godnatt.

tisdag, mars 25, 2008

give me some joy

Skepp ohoj.

Aj vad ont det gör i käkarna.
Jag försöker göra käkavslappning, men vete fåglarna om det hjälper...

Jaja.
Det ser ju lite kul ut i alla fall, så alltid roar man väl någon.

Ikväll har jag och mamma ätit briemackor och druckit varsitt glas rödvin. Det kallar jag tisdagsfest.


Och nu ville jag bara tillägga en liten grej om Melodifestivalen. Följande:

Av de själlösa upptempolåtarna, gillade jag BWO's bäst. Den var bra för att vara dem, liksom.
Men men. Nej nej.
Släng in en gammal räv med fladdrande hårsvall, kort klänning och omänskligt snygga ben, lägg till några klichéer om hjältar, kärlek och ratiratiraj, och avsluta med tonartsbyte, så har ni en vinnare.
Sen kan ni ju stå där och se gruvligt förvånade ut över att resten av Europa inte tyckte det var så himla fräscht.


Well.


Det händer inget spännande i mitt liv just nu.
Och händerna gör ont och orsakar svullna fummelfingrar, så jag ska sluta skriva strax.


Ska sova. Imorgon kl 9 kommer besiktningsfolk från Anticimex och kollar igenom huset efter mögel och termiter (typ).
Så då gäller det att vara uppstigen och fräsch. Man vet ju aldrig hur Anticimex-killar ser ut... ehheheh. Det är säkert nån käring som kommer hit.
Inte för att jag bryr mig.

Sen ska mor och jag iväg på färg-shoppingrunda. Äntligen ska mina fönster gå från sjuttiotalsbrunt till antikvitt.
Jag har haft ågren över dem den senaste tiden här... så det ska bli skönt att åtgärda.

Skulle gärna måla om väggarna också. Just nu har de en obehagligt steril och kall kritvit ton. Jag vill ha dem varma och gräddiga.
Ska fixa. Snaaaart.


Det var ett trevligt möte ikväll. Men jag gillar inte årsmötena som vi enligt svensk lag måste ha. Eller, Kurt är söt med domarklubban i högsta hugg, men det där med upprop... USCH!
Ända sen pre-lekis-åldern har jag haft riktigt gruvlig ångest för det där ögonblicket då man med lagom hög och klar röst avslappnat ska säga "ja" som vore det den naturligaste saken i världen.

Skona mitt lilla hjärta!

Men det gick ju bra ikväll. Det går alltid bra.

Förutom vid mitt första besök på Arbetsförmedlingen, hösten 2005. Infoträff med ett tjugo- /trettiotal arbetslösa ohängda kids i min egen ålder.
Jag har förträngt alla detaljer, men i stort gick det till såhär:

Jag kom några minuter för sent till den nedsläckta lokalen, och det fanns inga lediga stolar. Bara några bord längst bak, ståendes mot väggen.

Jag bestämde mig av nån anledning för att sjunka ner på knä/huk, en ytterst obekväm ställning, bredvid en okänd tjej.
Fick kramp efter ett tag, och dristade mig till att sätta mig på ett av borden. Det hade nämligen en annan tjej kommit in och gjort, efter min ankomst.

Mannen där framme rabblade en massa saker som knappast gjorde oss klokare. Sen var det slut. Trodde jag.
Men nej då, först skulle han kolla av vilka som var närvarande.

När han kom till mitt namn, vill jag minnas att han sa Sandra Mattsson. Hursomhelst försökte jag bota min ångest genom att käckt utbrista "jajamen!" istället för ett sedvanligt ja.
Mannen sa förvirrat och försiktigt: "Fanns det nån Sandra här...?"
Förnedrat och sakligt, men ack så högt och tydligt, sa jag JA.
Kanske rättade till namnmissen också. Minns som sagt inte.

Aaanyway.

Huga huga sommarstuga. Upprop är inte min kopp te.


Det var det om detta.


Just ja. Var i Sidsjöbacken igår. Njöt av strålande sol, grillade korvar, massor av kaffe och fikabröd... och slalom förstås. Det var första gången på ca 5 år, som jag svängde mina lurviga i backen.
Fett skoj!

Jag och Ludvig åkte tillsammans. Han var vass och cool.
Ella åkte i sele med Jonas. Hon var också vass och cool. De har varsina fräsiga hjälmar med matchande goggles till. Ella har röd hjälm med rosa glajor, och Ludde har grå hjälm med gula.
C-o-o-l.


Puss och kram och hälsa familjen, som Peter Nilsson, livscoachen, skulle ha sagt.
(Coach som coach?)

Peace!


PS. Jag gillar Firefox AK's och Tiger Lou's "Winter rose", som rubriken kanske avslöjar.
Speciellt videon.
Hon är så snygg, Andrea.
DS.

torsdag, mars 20, 2008

will we be in love or in a war?

Något försenat bloggar jag om hur underbar jag finner följande textrad i Timo Räisinens låt Sixteen:

"I'm not what I used to be
a Duracellkanin
That's energy in Swedish"

Jag blir glad varje gång jag hör den.
Martina Thun i Morgonpasset brukar tydligen drömma om den låten. Typ att hon är ute och springer i skogen, eller på nån landsväg och blir jagad, fast inte på ett läskigt sätt, och så spelas Sixteen svinhögt i bakgrunden.

Kanske var det detta som inspirerade drömmen jag hade för några veckor sen. Fast jag drömde inte om Räisinen, utan om Hästpojkens låt Shane McGowan. Ni vet, den här "jag vaknar, känner mig trött och till och med lite full", rajrajrajraj.
Refrängen går ju nåt i stil med: "Visst känns det som om nån gjort det här förut? Shane McGowaaaaan, Shane McGowaaaaan", osv.
(Ja jag vet att det inte är exakt korrekt citerat, men jag orkar inte söka rätt på texten nu...)

Fast i min dröm byttes just namnet i refrängen, Shane McGowan, ut mot Gunvald Larsson och Martin Beck, bland andra. Och så fick man se som en trailer för en Beckfilm.

Det kändes lite kokobahia.


Jahaja, i övrigt då... hade talet mot Birgit i tisdags. Är långt ifrån nöjd med framförandet, det kändes nervöst och manusbundet, jag uttryckte mig inte som jag ville, och jag skulle tänka på användningen av mikrofon och fick panik när jag märkte att den var i näshöjd när jag läste i Bibeln, men vågade inte ta tag i den och försöka böja ner den lite, utifall den skulle lossna från sitt fäste.
Kändes som ett stort antiklimax när jag klev ner från podiet.

Därför blev jag osedvanligt glad när folk - även såna som inte brukar kommentera - tyckte att det var bra och duktigt.
Well.

Och jag älskar Birgit! Hon är så otroligt mycket av allting, så ibland är jag lite rädd för na... hyser väl nån slags skräckblandad förtjusning.
Men när man umgåtts en stund orkar man inte reagera på nånting hon säger, med annat än asgarv. Hon är otroligt rolig- speciellt när hon inte inser det själv.
Och så pratar hon ganska högt när hon viskar, så det är ett äventyr att sitta med henne på mötet. Vilket jag såklart gjorde i tisdags - hon hade ju tagit plats åt mig.

Det bästa var innan vi klev upp på podiet, när hon sa till mig:
"Jag kommer inte kunna nånting, jag är gammal jag, du får inte förlita dig på mig inte".
Jag: "Äh, du får ju ha lapp med dig."
B, viftandes mot sin äkta hälft Bror: "Ja haha han sitter här han, han är ju från Wilhelmina Bror vet du. Haha, Bror, hörde du vad Sanna sa? Hon sa att jag får väl ha lapp med mig dit upp, så jag sa att du sitter ju här du, för du är ju från Wilhelmina..."

Å vad härlig hon är!


Melodifestivalen bör man väl också avhandla... tja, jag tyckte Maia Hirasawa (som tolkade förra årets vinnarlåt, för er noobs) och Björn Gustafsson var bäst på hela kvällen.
Och Sibel! Jag gillar faktiskt hennes bidrag på allvar. Den växer med varje lyssning. Plus att hennes röst ju är obetalbart vacker.



Mm, men då så.
Jag köpte säsong 1 av Gilmore girls för 199 spänn häromdan, så ska gå ner och se allra första avsnittet med mamma nu. Har aldrig sett det, tror jag.
Kulit.

Och när vi är inne på det spåret, vill jag bara helt kort berätta att jag är seriously kär i Rorys nya Yale-bekantskap (och blivande pojkvän) Logan!
Vilken kille!!! Han är manlig och pojkig på samma gång (den farligaste kombon av dem alla), och snygg och charmig. Påminner om en vän jag hade. Eller har? Vi har inte mycket kontakt längre, så jag vet inte i vilket fack man ska sätta honom. Nåja, nu var det inte honom jag skulle avhandla här...
Logan är i alla fall alldeles uuuunderbar, och det var synd och skam att Rory nekade till hans frieri i det absolut sista avsnittet.


Men tack och godnatt då!



PS. Min kropp - speciellt händer och handleder - gör alldeles för ont av mitt jobb, även fast jag bara har 25 timmar i veckan. Måste alltså kontakta läkare ändå. IGEN. Jaja, livet är en strid...
DS.

fredag, mars 14, 2008

played with fire, felt its burn

Jag träffade en bekant på jobbet igår. Hon var på väg till sitt jobb i samma hus, men stannade till och småpratade lite.
Vi pratade om begravningen av hennes mor, som skulle äga rum kl 13 idag. Vederbörande mor blev hela 92 år gammal förvisso, men en mor är alltid en mor.
Jag sa att jag skulle försöka hinna dit, men jobbade till 13, så var osäker. "Annars är jag med er i tanken i alla fall", sa jag.
Hon log, såg på mig med snälla ögon och sa: "Det vet jag, Sanna", och sen gick hon till sitt jobb.

Det kändes som om all världens sorgligheter sköljde över mig medan jag sedemera gick neråt, mot bageriet.
Och väl där nere grät jag litegrand (medan stereon spelade "To know him is to love him" med Dolly, Emmylou och Linda, vilket inte gjorde saken glättigare) .

En underlig känsla, för jag var väldigt oförberedd på den.
Men den kändes terapeutisk, renande och bra, och efter en stund kände jag mig lika glad som jag hade gjort innan.


Efter jobbet, när jag bytte buss i stan, hamnade jag på den som Musse körde. Han slog ut med armarna och sa "Vem som er trutt idag?" när jag klev på.
Det var gulligt. Jag log och sa "undertecknad", men jag vet inte om han förstod.

Nåja.


Idag var det jobb igen. Och ja, jag hann till begravningen. Det kändes väldigt bra.
Och sorgligt, såklart. Såna är de ju, begravningar.


Men sen har dagen varit rätt så behaglig, med fredagsflum, musik och god mat i Maland.
Mången skratt, som vanligt.

Nu ska jag gå ner och se reprisen av "Morgonsoffan", så att jag får se Björn Gustafsson in action igen. Han var ju väldigt rolig som testkillen Benjamin.


Kommer inte ihåg om det var nåt mer jag skulle berätta.
Just ja, satte nästan eld på mig själv, mitt hem och min katt igår. Råkade slänga en necessär på ett ljus som jag trodde att jag hade släckt. I badrummet.

Gick därifrån och fönade håret, lyssnade jättehögt på Queen och dansade runt... tills det började lukta konstigt. Fönen? undrade jag. Nej.

Gick in i badrummet. Margo satt på toastolen och tittade förvirrat upp mot taket. Rök, massor med rök.
Helt förvirrat var min första tanke att det kanske var hårsprayen som liksom stigit uppåt... men SÅ mycket hade jag väl inte sprayat? Och lukten sen... hmm. Weird Al Yankowich. Tänkte jag.

Upptäckte flamman i necessären, på hyllan. Handlade med imponerande sinnesnärvaro, men mötte skräcken i min egen blick när jag såg mig i spegeln.
Jag fick byta möteskläder för att inte lukta alltför mycket eld.
Sen var jag lite efter-skärrad och nervös på väg till bokis.

Men bokis var trevligt och bra, och jag blev lugn.

Ingen torsdagsångest på hela kvällen. Skönt. Jag låg i soffan med katta och såg "Can't buy me love". Den är ju för söt.


Nåja. Det får räcka så.
Imorgon är det tjänst, möte, kinalestolang och Melodifestivaaaal!


Kram på er. Det är ju trots allt helg.

onsdag, mars 12, 2008

sleepy sleepy day (starry starry night)

Asch, jag skriver ännu ett inlägg när jag ändå har tillgång till dator.
Jo jag är ju hos mamma och pappa och så rå. Det var jag även när jag skrev förra inlägget, igårkväll/inatt nån gång. Föga förvånande, jag vet.
Följde med hem efter mötet för att hjälpa pappa med internetrelaterade saker.


Idag har jag och madre en riktigt slapp och slö onsdag. Det är underbart att tussa omkring i myskläder (och inte finmyskläder utan riktigt sluskiga plagg; jag bär till exempel en löjligt oversizad "Save the rainforest"-T-shirt från tidigt nittiotal, och blåa herrlångkalsonger, såna där med genvägshål framtill) !
Ute är det grått, väldigt grått, så grått att världen ser svartvit ut.
Men det gör inget. Det gör det bara ännu mysigare att vara inomhus, med massor av smålampor tända.

Jag har just skrivit klart och mailat iväg ett tal som jag ska ha mot Birgit på tisdag.
Om jag alltid är ute i såhär god tid? Oh nej. Men hon ska resa utomstads på fredag, så jag hade piskan på ryggen.
Väldigt skönt att ha det klart såhär långt innan, faktiskt.


Nä, jag ska inte bli långrandig.

Ska ta en levande-ljus-dusch nu, och göra mig lite fräsch. Ikväll väntar tjänst med Michaela, sen VT hos antingen Henke eller Peppe. Nog för att jag alltid blandar ihop deras namn när jag pratar om dem ändå, men det kan ju vara bra att veta vems hushåll man ska dra sig emot när uret närmar sig halv åtta.
Den som lever får se...

Förresten! En sjukt rolig sak som jag läste i Mia Skäringers (RollOn-Mias) blogg för rätt så längesen: Hon skrev om sina och andras barn, som hade satt upp en sån där mima-och-dansa-show, som alla barn nån gång gör.

(Det var mest Pandora och Ace of Base som gällde när jag och Nathalie var små, och hippt stuffade runt i vårat vardagsrum.
Men för dessa barn var det Amy Diamond-musik som gällde.)

De hade delat ut inbjudningslappar - ambitiöst värre - som innehöll information om showen. De upplyste om att artisten som gällde var Emy Dagmon.
EMY DAGMON! HAHA!
Är det inte roligt?

Jag antar att jag är den enda som fortfarande kan börja asgarva vid blotta tanken på det, flera månader efter att ha läst det.
Vet inte varför, men det slår an en stor skratt-och-fniss-sträng inom mig.


Nu blir det dusch.

tisdag, mars 11, 2008

So let go 'cause there's beauty in the breakdown

Har ni tänkt på vad kul det kan vara att lyssna på "Logiskt" med Petter feat. Säkert! ?
I alla fall om man hör: "Det är zoologiskt, alla fattar utom du..."

Jag tycker det är ganska roligt.


Jo, och så du anonyma (vem är du, vem är du?! jag dör av spänning):
Jag kallar alla människor för ungdomar. Så det så.
Så gör dig gärna besvär!

Har bestämt mig för en korta-snuttar-blogg ikväll. Det kanske märks.
Skönt både för mig och för er.


Jag vill ha Springsteens "Secret garden" som typ brudmarsch. Får man det?
Eller i alla fall brudvals... bruddans?

Den är ägig, säger jag, för att vara lite Ludvigig. Luddig.
(Haha, Ella är bäst när hon pratar fort och kallar Ludde för Lugg.
I'm loving it.)


Jo, och så en kvasidjup slutsats som avslutning:

Vad skönt det är när man faktiskt lagt ner nåt som man surrat länge om att man snart ska lägga ner. Man har hävdat i en evighet att "snart får det vara nog". Men kanske haft liiite svårt att tro sig själv.
Så en vacker dag upptäcker man att man faktiskt har lagt ner. Man har slutat vänta.
Man har släppt taget.

Vad det än gäller för område i livet. Stort eller smått. Så är det väldigt skönt.

Det har jag lärt mig under mina 22 jordsnurr.
Suck vilket lökigt uttryck! Jordsnurr! Det för tankarna till brevvänsansökningarna i Pollux-tidningarna och dylika påfund.
"Jag är en tjej på 10 jordsnurr". var det såklart coolaste uttrycket i stan.

Men saker förändras.
Det gör de verkligen...


Peace!

måndag, mars 10, 2008

Ch-ch-ch-ch-changes

Jag bytte bloggmall.
Är den här bättre? Känner mig osäker.
Förändring är ju kul, tänkte jag. Och jag gillar rosa.

Men jag vet inte... gillar liksom den gamla mallen också. Kanske är det en vanesak.

Säg vad ni tycker och föredrar, ungdomar! Speak your minds...

En blogg skriven i tredje person, på allmän begäran

Sanna och AnnaKarin har kommit på att det är ganska roligt att prata om sig själv i tredje person.
Repliker som "Sanna läser AnnaKarin som en öppen bok" är redan moderna klassiker.

Fenomenet i sig är väl inget nytt, men kanhända har det fått ett uppsving tack vare Facebook. Sanna tänker på formuleringen "Sanna is...", som ni säkert förstår.

Hursomhelst så tänkte nu Sanna vara dryg och skriva en hel blogg på detta sätt. Får väl se om det går hem hos den stora massan, eller ej.

Faktum är att Sanna en kort period i sina tidiga tonår talade om sig själv på detta märkvärdiga sätt i parti och minut. Men det erkänner hon ytterst motvilligt...
Vad detta berodde på vet hon faktiskt inte, men om hon får gissa så säger Sanna att det var en blandning av osäkerhet och dålig humor.

Nåväl. Nu tänkte Sanna berätta om en rolig episod från förra veckans bowling.
Det var såhär, att tre ungdomar delade på en bana. De tre ungdomarna var, i inbördes spelordning:
Jacob, Petra, Sanna.

Vid tillfälle smet Jacob iväg för att inhandla en coca-cola i den bakomliggande baren. Innan han hade återvänt, blev det hans tur. Petra och Sanna tittade förvirrat mot baren, som för att säga: "Men kom nu då karl!"
Jacob vinkade dit Sanna för att hon skulle kunna ta emot drickan och betalkortet och kvittot (som hon sen råkade be bartendern slänga - oj vilket misstag, det fick Sanna bannor för) och för att han skulle kunna springa och spela.

Sanna fick alltså stå och vänta några sekunder på att få tillbaka alla saker. Hon passade även på att smygdricka lite läskeblask, och kände sig genast lite skyldig.
Kanske var det detta som gjorde att tiden tycktes gå så fort?
Plötsligt sprang nämligen Sanna bort till banan, med colaflaskan i ena näven och korthållaren i den andra.

Hon ställde kvickt ifrån sig sakerna på bordet, grabbade ett klot, och hurtade fram till banan. Just som hon hävde vänsterarmen bakåt och skulle svinga iväg klotet, kastade hon ett getöga på resultattavlan.
Och tur var väl det - det var nämligen fortfarande Jacob som så att säga hade bollen.

Sanna insåg att det skulle dröja flera minuter innan hon fick spela nästa gång.

I samma sekund tittade både AnnaKarin - som spelade på bredvidliggande bana - och Jacob konfunderat på Sanna och frågade med höjda ögonbryn vad hon egentligen sysslade med.

Sanna skrattade halvt ihjäl sig åt sin överivriga insats, och gick lite skamset och satte sig.


En annan lite rolig sak var när Sanna, AnnaKarin, Michaela och Henke vandrade hem från Jacob en kväll då vi sett "Bortspolad" och haft det trevligt.

Henke tog upp en ask - Sanna tyckte att den såg ut precis som de där askarna med Extra-pastiller.
Ägaren viftade givmilt med asken och frågade: "Är det nån som vill ha tuggummi?"
Sanna replikerade snabbt, torrt och självsäkert: "Men det där är väl ändå halstabletter."
Henke svarade iskallt och ironiskt, som bara Henke kan, något i stil med: "Ja, jo, det är klart, och här har jag gått och tuggat... Jag vet nog inte hur tuggummi smakar, egentligen."


Ha, ha.


Nja, det var sådär halvroligt med en blogg i tredjeperson va?

Fortsätter på vanligt manér...

Var på kentkonsert igår (förrgår; klockan är över midnatt). Det var phett.
Kul att syster Johanna lyckades planka ner till ståplats (med unge biljettkontrollantens tillstånd såklart) så att Sanna slapp stå där ensam (det här med tredjeperson är svårt att släppa ändå!).

Det dök ju upp andra vänner och bekanta senare förstås, men i alla fall.

Mamma och syster Erika satt på läktaren och skämdes över att det var så lite folk. Men de var nöjda ändå.



Jo, och så har ju Sanna varit med i ST. Idag (söndag) till och med.
På en stooor bild. Såg helt galet ut, och nu är Sanna nojig över ojämna ögonbryn, runt ansikte, extremt ful lugg, konstig min, fånigt flin och trasiga brallor...

Men det var ju kul att skribenten tyckte att Sanna hade taktkänsla, bra motorik och koordinationsförmåga, och att det enda som fattades nu var träning.

Så det passar Sanna på att skryta lite om nu, medan det hela är aktuellt. Annars kan det ju börja bli patetiskt... eeheh.


Tack för mig!
Eller jag menar... tack för Sanna!
Hmm...
Sanna tackar för sig!


PS. Sanna tycker att One Republic's låt "Stop and stare" är en tämligen härlig Coldplay/Keane-pastisch. Eller hur det stavas. Pastich? Pastish? Pastej?
Trevlig vårmusik. Nu är det förvisso vinter igen, men ändock. DS.

torsdag, mars 06, 2008

Dating the drummer..?

Men hej och hallå bloggen,

eller hej och skeppohoj, om man vill vara lite Björn Gustafssonig (han är gäst i "Robins" imorgon kl 21 förresten, missa inte!!!).


Jahaja. Jag har spelat trummor nu. Det var första gången.
Men jag har velat det iii... 6 år.
6 år av att sitta och tomslå på bord och knän och allt annat som går att slå på.
Så det var på tiden.

Som tonåring var jag för rädd för att vara novis bland folk som inte var noviser. Jag fick ett erbjudande av en grabb jag hängde runt med. När jag var och hälsade på honom. Vi skulle gå till nån skola, och han skulle lära mig.
Men jag fegade ur. Han kunde ju! Jag kunde inte. Det blev obekvämt och pinsamt.

Nåväl. Nu om åren är jag mer bekväm i mig själv, och i att göra bort mig.

För nån vecka sen började jag prata med folk om att jag verkligen måste ta tag i mina trumdrömmar. Och att jag (och Sandra, som drömde lite om samma sak) måste börja hålla utkik efter typ kurser.

Så dök jag på en annons i tidningen, bara nån dag senare. Gratis musikworkshop på Pipeline - trummor, bas, gitarr. För tjejer i alla åldrar.
Det gick alltså av stapeln kl 13 idag.

Självklart var det mest flickor i övre tonåren... och jag och Sandra.
De flesta verkar ha grejat med musik tidigare, så jag fick lite ångest och ville rymma. Men Sanna du är 22 år gammal. Sa jag till mig själv. Och stannade kvar.

OCH DET VAR DET ROLIGASTE JAG NÅNSIN GJORT!
Hann i och för sig bara lära mig nåt baskomp i fyrtakt (eller inte vet jag, jag talar som en nybörjare, eftersom jag är en) och ett.... fill? Jag hade öronproppar och hörde inte riktigt vad instruktörskan sa.
Vi var en grupp om fyra som var där samtidigt. Jag, Sandra, ett trumproffs och hennes bandkompis som också var vass.
Men jag sket i att känna mig dum pga. detta faktum.
Det var snarare inspirerande att se och höra de tjejerna slå loss. Det fick mig att vilja ännu mer.

Intruktörskan (som har spelat i Stereo Starboy, by the way) hävdade att hon var djupt imponerad över hur snabbt vi noobs lärde oss, och hur taktfasta och dana vi var.
Det var människor från ST och Dagbladet där också. ST ska göra detta till nåt stort söndagsreportage, så snart är man lokalkändis minsann.... och jag som är så ful i håret idag. Suck.


Jag är så exalterad så jag vet knappt vad jag skriver, det här ser säkert helt osammanhängande ut. Haha.
Sitter på kultan och håller på att kissa på mig. Ska gå till bussen och åka hem typ strax.


Men detta ska vi ta tag i! Jag ska bli proffs på trummor, och oj oj, vad livat i holken allt kommer bli.

Jag vill inte skriva och berätta om nåt annat idag, för jag har inte så mycket annat på hjärnan just nu.


Hej så länge.

lördag, mars 01, 2008

yo

Fick gullig kommentar av Cecilia på förra inlägget, så jag måste svarskommentera den i ett alldeles eget inlägg.

"Tre orsaker att älska din blogg;
Du blir arg på degbunkar, du kommer på geniala maskulina namn som Thunder, du böjer sär till särar i plural, och du stampar med hälarna när du blir arg.
Splendid!"

Svar: Ja, vad ska man säga. This my cool and I can't take it off.
Närå...
Tack så mycket! Men det där var ju fyra saker. Fast egentligen inte, för Thunder är inte mitt påhitt, det är taget ur humorradioprogrammet "Mammas nya kille".
Men jag blev glad ändå.

Sådärja. Klart och betalt.


Mam&jag löste Melodikrysset helt själva imorse. Cool ey?
Fast på den sista melodin chansade vi hejvilt. Vi drog till med "Skepp". Har du nån bättre lösning, melodikryss-expert och bloggläsare M?


Nu borde jag äta och åka hem för att mötesklä mig. Men det sistnämnda blir svårt eftersom pappa är ute och snurrar med Forden fortfarande.



Och justja. Jag menade "Handi-world" igår förstås, inte "Handy-world". Med i, inte y. Apropå Garden State.
Då så, då slipper ni anmärka på det.