Truth be told simple and bold - I think you're special

Det var ett tag sen. Eller ja, en dryg vecka i alla fall.

Känns halvstabilt att börja blogga halv två på natten.
I och för sig har jag väl varit med om värre, men inatt är jag riktigt old-fashioned t r ö t t. Så fattar inte varför jag ens sitter här och skriver...
Men det kändes som om det var dags.

Har haft en produktiv dag; det har faktiskt känts som om jag haft ett liv. Ett sånt där riktigt Svensson-aktigt. På ett bra sätt.

Hör bara: jobb 8-14. Semlor semlor semlor, smörgåstårta, semlor semlor semlor.
Och en galet rolig, alltför tidig kvart-i-två-dans som Lisette inte fattade speciellt mycket av.
Jag var nog otroligt trött redan då...

(Kvart-i-två-dansen är den tid på dagen då allt blir väldigt roligt och skrattframkallande. Oftast infinner sig denna stund nån gång efter lunch, alltså runt kvart i två, då maten smälts och kroppen är trött och huvudet vill sova, men man ändå jobbar på. Idag infann sig dock denna stund redan vid tiosnåret. Bakvända dan minsann!)

Mamma hämtade mig på jobbet, vi for hem till mig och tittade på filmen om blodfri kirurgi, och skrev svar på frågorna, inför kvällens möte. Det är en grymt bra film som rekommenderas till alla som ej sett den, och som opponerar sig mot att Jehovas vittnen ej tar emot blod.

Och han är för snygg alltså, den där narkosläkarn som intervjuas. Aryeh Shander tror jag han heter.
(Eller han var snygg. I filmen. Har letat upp lite bilder på nätet, och nu ser han mest ut som en tomte.)

Well, sen var det Gilmore girls. Mamán stannade och såg första kvarten ungefär, det var hennes första avsnitt, och jag tror hon föll rätt så pladask för min absoluta favoritserie.
Kul. Jag ska ju samla på mig dvd-boxarna tänkte jag, så då kan vi plöja dem zusammen.

Det var i alla fall ett väldigt bra avsnitt. Hu så jag grät när Rory höll avslutningstalet.
Jag gråter visserligen åt det mesta, minsta lilla sentimentala. Till och med till... erhm... Dawson's creek. Inte för att jag brukar kolla på det - det var mer hot stuff när man gick i sexan - men jag slog över en snabbis idag, och hamnade i nån avskedsscen mellan Dawson och Joey. Och det var så lökigt! Men ändå så gripande. Så tårkanalerna gjorde sig påminda, och jag såg ingen anledning till att kämpa emot. Flow with the go, tänkte jag.

Ja, och sen var det ju bara att fortsätta, under Rorys tal. Jag menar, till och med Luke lipade ju!
När vi ändå är inne på Gilmore, måste jag uttrycka min lättnad över att Rory dumpade den där Dean. JAG TÅL INTE DEAN! Han är som en mesig, lättstött wannabe-svärmorsdröm med barnsliga, viftande näsborrar. Sur och avis för minsta lilla.
Nej, då föredrar jag lilla hjulbenta spännisen Jess. Fast han hade ju lite väl mycket attitydproblem och personlighetsdito.

Skönt att slippa Dean i alla fall. Även om han och hans störtlöjliga frisyr fortfarande figurerar i bakgrunden.

Nåja.

Efter detta var det dags för dusch. Skönt när man är frusen, bageriskabbig och mandelmassig.

Sen lagade jag tämligen excellent mat till mig själv. Köttfärssås (typ den enda maträtt som jag är fena på) och lite fullkornspasta, serverat med keso, oliver och pesto. Fett nice.

18.30 var det möte, trevligt och bra, sen följde jag med ma och pa hem. Har fortsatt att sortera gamla skolpapper. Hittade ännu mer kul saker att läsa denna gång. Dagboksanteckningar om när Raymond ville bli min kompis, bl.a. Högst roande om man är jag.

Har även läst lite i typ åtta år gamla nummer av VeckoRevyn. Ha ha.


Ja, det var min dag det. Nu ska jag sova.

Förresten har inget spännande hänt sen sist. I think.



Godnatt. Peace.


PS. Jag har ändrat mig om Amandas låt. Den har växt på mig, I quite dig it now. DS.

Kommentarer

Populära inlägg