fredag, februari 29, 2008

Britta Persson - Cliffhanger

Filmen vi såg hos Jake-a-roo i onsdags hette "The ringer" (om man gillar att roa sig med att prata svenska med amerikanskt uttal - och det gör man ju förstås - är det ganska kul att föreställa sig att den hette "det ringer") och var en komedi med Johnny Knoxville (trevlig prick det där).
Han spelade utvecklingsstörd för att kunna delta i typ OS för särar, förhindra regerande mästaren, och på så sätt dra hem en ansenlig summa pengar som skulle gå till att sy fast städaren/trädgårdsmästaren Slavis avkapade fingrar.

Den var väldigt rolig faktiskt.
Bara det att Slavis söner hette Slavi 1, Slavi 2 och Slavi 3 var ganska obetalbart.

Kul var också att Karl från Garden State (nörden med pyramidspelen som där jobbar på Handy-world) och Chuck (?) från Elizabethtown var med.

Men mongot som Knoxville fick dela rum med, var klart coolast.

Så just nu är mitt favoritkraftuttryck:

Oh my stars for the love of Lisa!



Just nu är jag i Maland, och skriver i princip sovandes.
Det gräver lite i min mage, men jag orkar inte äta nåt. Har känt så i några dar nu. Jobbigt att tugga, liksom.
Kanske jag har tryckt i mig för många mackor på sistone, så att magen börjar ryta ifrån?

Nåja. Ingen har väl dött av lite dålig matlust.


Eftersom det är fredag tänkte jag bjuda på lite roliga Mattsson-citat.

Börjar med det som pappa sa förut, när jag och mamma hjälpte honom att plocka fram intressanta bilar på Blocket.se.

Han skulle peka på nåt på skärmen, och rev med sin fummelnäve ner min Fosters-öl från databordet. Han sprang iväg och hämtade skurmoppen och härjade på med den (under tiden yppade jag och mamma nåt om skärmsläckarn - som inte pappa vet vad det är för nåt).

Mamma beklagade sig över hans nervösa läggning.

Pappa: "Jag är inte nervös! Jag är lika lugn som en skärmsläckare, jag!"

Jaha, och vad var det mer som var lite sådär småtrevligt..? Måste gå ner och kolla post-it-lapparna med citaten.

Jo just ja. Vi satt vid matbordet och flumsurrade. Jag var exalterad över kvällens premiär av Så ska det låta. Pappa spelade svår och un-impressed. Han sa:

"Jag tror inte det blir så kul på Så ska det låta..."

Jag: "Men sådär säger du alltid. Och sen sitter du där med full hals."

Där fick jag till det.

Jo, och sen var det när vi kom in på bilprat. Mamma blev kär i en Peugeot 407:a på CityGross-parkeringen idag. Så hon sa att hon ville ha en sån. Pappa började spy galla över franska bilar, och säga saker som "Over my dead body!", men kunde inte riktigt förklara varför. Mamma blev sur.
-"Kan du förklara varför, istället för att bara älta?"
-"Dom kan orsaka magsår!"
-"För att de är utländska?"
-"För att dom är franska! Dom ska laga mat dom... fransmännen."


Koko bahia.


Åh vilken spänningshuvudvärk jag har nu när jag har inmundigat en bira och sitter och slappnar av.
Det var ohemult stressigt på jobbet idag.
Jag blir så otroligt aggressiv när jag är trött och jäktad. Smäller i dörrar, muttrar, stampar med hälarna omotiverat hårt och har mig. Inte att leka med!


Men nu blir det teve och så rå.

torsdag, februari 28, 2008

I feel it all, I feel it all

Ååååh vad trött jag är.
Har sovit för lite flera nätter i rad, så nu har jag sömnskuld och är lättretlig. Har även pms.
Bråkade med en degbunke på jobbet, den fick mig nästan att grina.


Men jag känner mig ändå glad på nåt vis. Och vårsolen har kommit igång igen, med ljus och värme. Underbart.


Igår hade vi roligt med bowling och film hos J.
De flesta slog Peppe med hästlängder på förstnämnda aktiviteten. Kanske gjorde hans screen-namn Lolita att han kände sig omanlig och osäker. Han får heta Thunder nästa gång. Haha.

Jag orkar inte skriva utförligare än så här. Plus att jag är på biblio, så måste skynda.
Och nu dök Johanna upp, så vi ska ta en tur på Lindex. Jag ser ut som ett skabb, men okej då.

Sen blir det hem och sova.


Puss och kram och hälsa familjen.

onsdag, februari 27, 2008

Dorothy Boyd




"Maybe love shouldn't be such hard work."



Det var allt jag ville säga idag.
Det och att jag inte hade några hål i tänderna, bara lite tandsten som de tog bort gratis för att det var så lite.

söndag, februari 24, 2008

we got everybody

Nu är jag officiellt 22 år. OCH en dag till och med. Känns helt otroligt, fantastiskt, annorlunda. Är en helt ny människa...

Och VET ni vad jag har gjort ikväll ungdomar? Jag har sett "Bortspolad"! Amazing, huh.
Nämen, den var grymt kul faktiskt.

Ja, och det var väl det om detta. Vilken jobbig dator att skriva på... jag har för fumliga fingrar för såna här eleganta och platta tangenter. Men men. Livet är ju som bekant en strid.

Det gick bra att ha Ludde förresten. Fast han sov inte speciellt länge. Från midnatt till halv sju. Det var alldeles för spännande med katten och teven och godiset och den fantastiska mostern...


Och herr Gustafsson (med f eller v, jag lär mig aldrig) förgyllde den konstiga Melodifestivalen.


Idag har jag varit alldeles för trött och känslig och ensam-i-hjärtat för mitt eget bästa.


Men nu har jag trevligt med vänner hos Jake-a-roo.
Vad spännande det var att blogga från ett nytt ställe.

Imorgon är det tandläkarn. Har ej varit där på sisådär 3 år. Spppännande. Det gäller att skölja mun med solrosolja på morgonen då, så bacillerna dör av. Då blir hon nog storligen imponerad, Ingrid Ahlmark.


Förresten, är det bara jag som blir galen på Lykkeli? Jag fattar verkligen inte grejen, mänskan låter som en bebis. Och hon spelas heeela tiden i p3. Suck.
Jag menar, det hörs att hon har en skön röst, nästan lite Leslie Feist-känsla, men utnyttja den då för tusan.
Men ändå har "Little bit" fastnat i min hjärna nu... okej då, den är väl bättre än "I'm good I'm gone" i alla fall.


Ja ja, nu ska jag kolla med de andra barnen på Robbie. Han är ju trevlig och så rå.

fredag, februari 22, 2008

som barn var jag grym

I lördags kom Svante på besök från Njurunda, där han huserat de senaste åren.
Han hade föredrag i vår församling. Ett trevligt återseende.

Före mötet kom han och hälsade på mig och Michaela, och berättade för henne historien om varför jag kallar honom "flugsvampen". Den var intressant - i alla fall för mig - för jag hade ingen aning om hur det kom sig att jag började göra det. Har trott att det var för att jag redan som barn var fena på dåliga ordvitsar. Och det var det väl, kind of...

Såhär var det:
Han hade kommit fram och pratat med truliga mig, som väl var sisådär en 3, 4 år. Han frågade mig om jag visste vad han hette.
Jag sade "Svampe", och blev genast generad över min felsägning.
Han bad mig snällt upprepa.
Jag, som inte gillade den här typen av press, blängde surt på honom ett tag, och sa sedan bestämt och med eftertryck: "Flugsvampe."

Fun times.


De senaste dagarna har bjudit på underbar vårsol. Både i måndags och onsdags promenerade jag hem från jobbet ( i onsdags hade jag en tung matkasse i varje näve, fick nåt tokryck och kände träningstvång), och vid båda tillfällena bannade jag mig själv för att jag tagit stora tunga vinterjackan istället för lätta, härliga, rutiga vårkappan.

Så idag när jag skulle bege mig till stan plus Haga för att uträtta ärenden, tog jag med glädje min lätta, härliga, rutiga vårkappa. Det var ju fem plus och klart väder!

Mhm. Det blåste svinkallt. Just my luck.
Men men, jag överlevde.

Hoppas det inte kommer snö nu, bara...

Och justja. Inatt (natten mot torsdag - nu är det ju natt igen) var det månförmörkelse. Spännande värre, tänkte jag, och ställde klockan på 04.30.

När klockan ringde fattade jag ingenting. Men så fort jag gjorde det, tassade jag i zombieliknande tillstånd, med håret på ända, upp ur sängen, fram till de två stora fönstren i rummet.
Vinklade upp persiennen i ena fönstret. Kollade efter en rödaktig måne. Men det var bara svart.
Gjorde samma sak i andra fönstret, med samma resultat.

Att gå ut på balkongen, eller in i köket, för att se himlen från en annan vinkel? PALLA.
Jag gick och la mig igen, och njöt av att få somna om och ha många timmars snusande framför mig.

Så är det när man är entusiastiskt lagd.


Åkte till Maland efter bokis ikväll. Hatar att vara ensam på torsdagkvällarna, det är veckans värsta kväll. Om man är ensam alltså. Vet inte varför, men det brukar komma nån ensamhetsångest när jag går hem från bokis.
Så nu motade jag Olle i grind och tog bussen till mamma och pappa.

Skulle även uträtta lite grejer på nätet.
Essentiella saker som att blogga och bilddagboka, till exempel.

Det är trevligt att vara här.


Nu är det sovdags för längesen.

Fredagen innebär stadsstrosande med mamma, jobb 14-20, mysfilm på femman kl 21.
Ja, jag missar På spåret-finalfesten i Maland. Känns surt.
På lördag är det jobb 7-15, sen ska jag och Ludde ha myskväll, och han ska sova hos mig för första gången. Spännande.
Söndag = hitta-på-nåt-kul-dag med mamma, Ludde och Ella. Sen södras möte. Och så avslutas helgen högklassigt, med Disneykväll. Om Disneyivraren med filmpärmen är frisk då, förstås.



Peace.

söndag, februari 17, 2008

I have my books and my poetry to protect me

Jag är i Stöde med mamma och pappa.
Det är jättemysigt. Älskar att vara här, i systers underbart lantliga hus, och bara hänga. Vara ensamma tillsammans, allihop.
Barna leker och spelar tevespel. Erika lagar mat och kollar på Notting Hill i frukostteven.
Pappa ligger i soffan och vilar, Anders och Simons klasskamrats pappa språkar i vardagsrummet.
Och här sitter jag, en bit ifrån, men tillräckligt nära för att höra det mysiga sorlet. Och hojta om jag vill nåt.
Bullerby-liv. Som det alltid borde vara.

Vi spelade hockey förut, det var kul. Eller bandy kanske det heter när man kör med boll?
Well. På isplanen utanför dagiset.
Jag och Erika finåkte med graciös armföring också. Och undertecknad drattade rejält i backen.

Vi kände oss som Köping-gänget. "I en annan del av Stöde".


Jag och AnnaKarin hade schlagerkväll igår. Men jag skrek högt, och AnnaKarin dog inombords, när Kebabpizzan vann över Lasse Lindh.
Vart är världen på väg?

Björn Gustavsson var bäst på hela kvällen, som väntat. Jag dog av rolighet.

Sen däckade vi i soffan vid midnatt.


Nu ska vi äta.


Peace.

lördag, februari 16, 2008

Räckte tiden inte till?

Tänkte att det var dags för en blogg.
Men jag fattar mig kort, för klockan är för mycket, och jag vill lösa Melodikrysset kl 10.
Marcus påminde mig om dess existens. Jag grejade en del med det för sisådär två år sen, men sedan föll det liksom i glömska...
Nu är det alltså dags igen. Om jag orkar.

Nyheter:
- Cissi har klippt mitt hår litegrann, det blev bra.
- Jag 'spelade teater' med Eero och Siv på tisdagsmötet, det var rätt kul.
- På vt-genomgången hos Jacob i onsdags skrattade jag så att jag grät. Det hela slutade i allmänt spånande om kollektivbad i värdens badkar, med citronbadskum - eller varför inte lavendelbadskummet som jag just i spånandets stund hittade i min väska?
- Till veckan börjar jag som vikarie för Lisette, som ska vara ledig med graviditet (som mot vårkanten kommer övergå i bebisomhändertagande). Kommer jobba 100 timmar i månaden, alltså lite mer än halvtid. Alltid något.

Jag kommer inte på nåt mer.


Det är en mysig fredagstradition, detta att åka till Maland. Tredje fredagen i rad nu.
Såhär brukar det gå till:

Mamma plockar upp mig, t.ex. i mitt hem. Vi åker runt och uträttar lite ärenden medan vi lyssnar på Christer i p3.

När vi kommer hem fortsätter vi lyssna på Christer, sen byter vi till Winnerbäcks "Daugava", eller nånting med Afzelius eller Wiehe.

Mat tillagas, ljus tänds, pappa kommer hem och är på bra fredagshumör, vi äter och fredagsflummar och skrattar, jag tillbringar nån timme liggandes i soffan (detta brukar ske medan Winnerbäck sjunger liv i huset) och låter aktuella känslor komma ikapp mig.
Ibland gråter jag en tyst tår eller två (hopplöst att lyssna på "Vad är det som bekymrar Sara Wehn?" när man känner sig vemodig! den är alldeles för sorgsen och vacker för att man ska hålla sig oberörd... jag älskar den) , ibland somnar jag. Ibland ligger jag bara och stirrar.
Terapeutiskt, hursomhelst.

Så småningom är det dags för På spåret, följt av Robins, och sen lite surfande, alternativt nån bra film.

Och oftast sitter jag här och nattsuddar. Som ni märker.

Jag tycker om det.

Snart är det ju slut på besöken i Maland. I mitt älskade barndomshus.
Men jag vill helst inte tänka så mycket på det.


Mamma var kul förut, när vi gjorde vår nattoalett tillsammans. Medan hon riktade blicken mot sin spegelbild, kläckte hon dessa två meningar i rask följd:

"Vad jag längtar tills jag får äta rostat bröd imorn! Vilka simmiga ögon jag har!"


Jo, jag har bilddagbokat förresten. Lite smått och gott.



Alltså... är det inte märkligt ändå? Så svårt är det väl inte att upprätthålla nån slags kontakt?
Eller?

Vad vet en ungmö från Maland?


Har avbokat morgondagens jobb förresten. Ska nämligen till Stöde på söndag (äntligen träffa Perssons! känns som en miljon år sen), så kan ej gå på södras möte då. Thus vill jag inte missa vårat möte imorgon.
Plus att jag tror Peppe har vt-läsningen. Vill se honom kämpa för att hålla sig för skratt under vissa paragrafer.


Nä nu ska jag sova och ladda för Melodikrysset.

lördag, februari 09, 2008

gnuggar ögonen och tittar förvirrat på tangentbordet

Tror ni inte den sabla sjukan har tagit om?

Jojomensan.

Hosta, feber, nästäppa, halsobehag och hela paketet.
Det är synd om mig.

Igår och i förrgår sov jag mest hela dagarna.

Idag känner jag mig ok. Mest hostan och tröttheten som stör.
Överväger att närvara på mötet, och även att anta mors middagsinbjudan.
Abrahams och Melins ska också hit (är i Maland sen igår, det är ju ångest att ligga ensam i en lägenhet när man är sjuk), så det kan ju bli hejlivat.
Speciellt om sistnämnda familjen tar med sig Wii.

Whee!


Eller så far jag hem, kurerar mig ordentligt och lägger mig och glor på Melodifestivalen (Sibel ska tävla, OCH BJÖRN GUSTAVSSON ÄR JU LUUKS SIDEKICK!) och Saturday Night Live (Zach Braff är värd).

Det blir en spännande cliffhanger, detta.


Host host på er.

onsdag, februari 06, 2008

du vet förr i världen i mora

Det var hejlivat i Maland förut.
Jag och mamma satt i köket och lyssnade på "Mammas nya kille".
En dålig låt började spelas. Jag sänkte volymen en aning.

Mamma: Men höj upp lite tack!

Jag: Gillar du den här?

Mamma: LET'S DANCE. Vet du väl. Är det inte Bowie..?

Jag: Nej, det är bara en sampling hör du väl.

Mamma: Jaaa nu hör jag. Är det Darwin?
NEJ. Darin. Hahahahahah.


Mm så kan det vara i livet.

Truth be told simple and bold - I think you're special

Det var ett tag sen. Eller ja, en dryg vecka i alla fall.

Känns halvstabilt att börja blogga halv två på natten.
I och för sig har jag väl varit med om värre, men inatt är jag riktigt old-fashioned t r ö t t. Så fattar inte varför jag ens sitter här och skriver...
Men det kändes som om det var dags.

Har haft en produktiv dag; det har faktiskt känts som om jag haft ett liv. Ett sånt där riktigt Svensson-aktigt. På ett bra sätt.

Hör bara: jobb 8-14. Semlor semlor semlor, smörgåstårta, semlor semlor semlor.
Och en galet rolig, alltför tidig kvart-i-två-dans som Lisette inte fattade speciellt mycket av.
Jag var nog otroligt trött redan då...

(Kvart-i-två-dansen är den tid på dagen då allt blir väldigt roligt och skrattframkallande. Oftast infinner sig denna stund nån gång efter lunch, alltså runt kvart i två, då maten smälts och kroppen är trött och huvudet vill sova, men man ändå jobbar på. Idag infann sig dock denna stund redan vid tiosnåret. Bakvända dan minsann!)

Mamma hämtade mig på jobbet, vi for hem till mig och tittade på filmen om blodfri kirurgi, och skrev svar på frågorna, inför kvällens möte. Det är en grymt bra film som rekommenderas till alla som ej sett den, och som opponerar sig mot att Jehovas vittnen ej tar emot blod.

Och han är för snygg alltså, den där narkosläkarn som intervjuas. Aryeh Shander tror jag han heter.
(Eller han var snygg. I filmen. Har letat upp lite bilder på nätet, och nu ser han mest ut som en tomte.)

Well, sen var det Gilmore girls. Mamán stannade och såg första kvarten ungefär, det var hennes första avsnitt, och jag tror hon föll rätt så pladask för min absoluta favoritserie.
Kul. Jag ska ju samla på mig dvd-boxarna tänkte jag, så då kan vi plöja dem zusammen.

Det var i alla fall ett väldigt bra avsnitt. Hu så jag grät när Rory höll avslutningstalet.
Jag gråter visserligen åt det mesta, minsta lilla sentimentala. Till och med till... erhm... Dawson's creek. Inte för att jag brukar kolla på det - det var mer hot stuff när man gick i sexan - men jag slog över en snabbis idag, och hamnade i nån avskedsscen mellan Dawson och Joey. Och det var så lökigt! Men ändå så gripande. Så tårkanalerna gjorde sig påminda, och jag såg ingen anledning till att kämpa emot. Flow with the go, tänkte jag.

Ja, och sen var det ju bara att fortsätta, under Rorys tal. Jag menar, till och med Luke lipade ju!
När vi ändå är inne på Gilmore, måste jag uttrycka min lättnad över att Rory dumpade den där Dean. JAG TÅL INTE DEAN! Han är som en mesig, lättstött wannabe-svärmorsdröm med barnsliga, viftande näsborrar. Sur och avis för minsta lilla.
Nej, då föredrar jag lilla hjulbenta spännisen Jess. Fast han hade ju lite väl mycket attitydproblem och personlighetsdito.

Skönt att slippa Dean i alla fall. Även om han och hans störtlöjliga frisyr fortfarande figurerar i bakgrunden.

Nåja.

Efter detta var det dags för dusch. Skönt när man är frusen, bageriskabbig och mandelmassig.

Sen lagade jag tämligen excellent mat till mig själv. Köttfärssås (typ den enda maträtt som jag är fena på) och lite fullkornspasta, serverat med keso, oliver och pesto. Fett nice.

18.30 var det möte, trevligt och bra, sen följde jag med ma och pa hem. Har fortsatt att sortera gamla skolpapper. Hittade ännu mer kul saker att läsa denna gång. Dagboksanteckningar om när Raymond ville bli min kompis, bl.a. Högst roande om man är jag.

Har även läst lite i typ åtta år gamla nummer av VeckoRevyn. Ha ha.


Ja, det var min dag det. Nu ska jag sova.

Förresten har inget spännande hänt sen sist. I think.



Godnatt. Peace.


PS. Jag har ändrat mig om Amandas låt. Den har växt på mig, I quite dig it now. DS.