söndag, januari 27, 2008

Leslie Feist - som en smäll i solarplexus


"Who can be sure
of anything through
the distance that keeps you
from knowing the truth?"



"This is how my heart behaves"



Precis så kryptisk tänker jag vara.
Var på vippen att citera raderna som följer efter översta citatet också. But that would give it all away.

En annan låt som jag bara måste citera, eftersom den är fantastisk och har fastnat i min hjärna, är den där med Adele. Fast i refrängen kan man tro att det är Amanda Jenssen...

"Should I give up
or should I just keep chasing pavements
even if it leads nowhere?"

Amanda Jenssens singel "Do you love me?" däremot, är inte alls så bra som man hade velat. Speciellt inte i refrängen.

Men jag läste att hon och Daniel vad-han-nu-heter-i-efternamn (från samma Idol-årgång) fått ihop det, kärleksmässigt.

Kul för dem.

Ska jag berätta nåt om den senaste tidens förehavanden?

Jag har legat och varit sjuk. Och uttråkad.

I lördags var min första ute-bland-folk-dag. Det var underbart att sminka sig och göra sig fin, och faktiskt känna sig fin. Det var möte, och sen var det samkväm hos AnnaKarin. Vi var: hon, jag, Henke och Erik. De andra som var inbjudna avböjde av olika anledningar.

Men det var trevligt ändå. Vi åt varma mackor och sallad, och sen glass, och vi drack vin resp. öl, plus varsin piggelindrink (känns som nya klassikern). Vi spelade spel, pratade och skrattade. Och jag kastade Henkes telefon på Erik. Det är sånt som hör till.

Idag var det soligt och fint, med lagom vårkänsla. Jag och Carro Haghighat gick i tjänsten. Vi avslutade med fika och brevtjänst hos mig.

Sen sov jag på soffan i tre, fyra timmar. Margo sov på mitt huvud.

Nu är jag i Maland. Det kändes nödvändigt en afton som denna, när livet inte riktigt är som man vill att det ska vara.

Plus att mamma behövde hjälp med att sortera mina gamla skolböcker och dylikt, i spara- och slänga-högar. Sånt är alltid lite roligt. Man fastnar oundvikligen i gamla uppsatser och kluddsidor, och blir nostalgisk. Samtidigt som man inser vilken välsignelse det är att slippa gå i skola längre...

Nu vill jag inte skriva nåt mer. Nu är jag tom igen.





torsdag, januari 24, 2008

Johnny Fish

Happy happy joy joy,

det hade blivit tekniskt fel på ST, så redaktören för Läsarkrönikan bad mamma om ursäkt, och ska publicera hela hennes krönika om några veckor.
Bra. Upprättelse är alltid trevligt.


Jag har vänt på dygnen nåt kopiöst nu när jag legat sjuk som en rishög.
Febrila dagar med hemsk huvudvärk har gjort att jag mest sovit mig igenom timmarna.
Så natten till idag, var jag pigg som en mört. Inledde kvällen med "Vingar av glas" kl. 22. Den var nästan lika bra som jag hade för mig att jag tyckte. Faktiskt. Mycket tack vare grymma rollprestationer.

Sen hann jag med ett och ett halvt avsnitt av "Scrubs", och sen skulle jag titta vad i fridens dagar jag hade spelat över "An affair to remember" med.
MEN. Jag hade inte spelat över den! Så jag avnjöt den, mitt i rena natten.
Den är väldigt fin.

Fast alldeles i slutet, i bästa scenen, när han (Nickie) just kommer på att det ju är hon (Terry) som fått tavlan han målade av henne, och att hon är förlamad i benen, och det var därför hon ej kunde träffas i Empire State Building, och han just ska rusa in i hennes sovrum och titta efter tavlan... då bryts inspelningen.

Men det visste jag på förhand. Störande, likväl.

Nåja. En fin film är det. Och Debra Kerr var så damig och vacker, med utsökta, smala små händer med långa fingrar.

Jag säger då det. "A time when women were women and men weren't."

Hur som helst... efter denna film idkade jag dagboksskrivning medan "The nephew" gick en stund i bakgrunden. Den utspelas ju i så underbar miljö.

Sen skulle jag försöka sova. Hade på lite radio i bakgrunden, för vissa nätter är jag för mörkrädd för tystnad. Och cd-funktionen har ju lagt av.
Så jag hade på Radio Rix, och fick nervfel, och blev ohemult arg och irriterad över det faktum att folk lyssnar frivilligt, timmar i sträck, på dylikt skräp.
Visst, nån stund här och där kan man väl stå ut med - de har ju några få ljusa stunder - men det där enerverande, själlösa skvalet timma ut och timma in... discocovers a la Cascada och Blue Lagoon... Bob Sinclair... reklam i parti och minut... man kan ju bli sjuk för mindre.

Så jag bytte till p3 efter ett tag.

Men somnade gjorde jag aldrig. Till slut gav jag upp försöken, och läste gamla dagböcker istället. Högst roande. Jag ägnade mig mest åt de från 2001 och 2002. Jag säger då det... som i ett annat liv, men ändå så välbekant.
Mer välbekant än vissa utdrag ur dagböcker från t.ex. 2004.

Hade som sagt radion på lite svagt i bakgrunden, eko-nyheterna flöt försiktigt in genom ena örat och ut genom det andra.
Tills de kom till nyheten som fick hela mig att rycka till. Det nästan svartnade för ögonen.

Heath Ledger avliden.

Ja hjälp, så tragiskt. Jag har fortfarande lite svårt att smälta det.
Kanske särskilt för att just när jag hörde det pålysas, mindes jag att jag föregående natt drömt att Robbie Williams dött (detta i sin tur förmodligen en följd av att jag glott på hans swingkonsert två kvällar i rad, och varit smyg(nåja)-kär, och tänkt vid tillfälle "vad sjukt det skulle vara om han dog"). Jag vet inte.
Skum känsla i alla fall. Otäck.

Men men. Tur man inte är anhörig.


För att återgå till självömkan, så har jag en extremt jobbig knölkänsla i vänstra delen av halsen. Det ömmar och skaver varje gång jag sväljer. Förut satt samma slags värk mer i vänsterörat, fast lite i halsen också.
Nu är det mest i halsen och lite i örat.
Vad är det?!
En slemboll som bildas?

Jag har ingen aning.

Plus att den här hostan gör mig helt färdig.
Men jag är glad att jag sluppit den fruktansvärda huvudvärken idag i alla fall.
Mitt mående igår var inte av denna världen.

Nu är det stackars mamma som ligger nere i vardagsrummet och feberfrossar.

Vi har tittat på "Pride & prejudice" ikväll, den är en perfekt blandning av fantastiskt mode, skönhet, allvar, romantik, sega tröga karlar och humor.


Apropå mamma så var hon väldigt rolig förut ikväll, när jag nästan nyss hade kommit hit. Hon låter nästan arg ibland, när hon berättar om nåt som hon tycker är knepigt. Höjer rösten och beter sig uppretat. Mycket roande. Såhär sa hon alltså:

"Pappa berättade om nån tant som gjorde kläder av fiskskinn, som var på teve igår. 'MEN FY VA ÄCKLIGT', sa jag. Liksom, 'aaa snygg väst av fisk, är det regnbåge eller?' JAMEN ELLER HUR! Vem vill ha byxor av röding?!"


Jag tyckte det var kul.


Oj oj, klockan tickar. Fröken slemboll ska skjutsa pappa till jobbet imorgon (idag).
Det betyder dags att sova.


PS. Jag lät Margo komma upp i sängen imorse, tänkte det kunde vara mysigt för na att skutta runt där och ha sig. Efter en stund satte hon sig och kissade på täcket.
Det var tacken, det!

Men jag älskar henne ändå. Hon är så go och kelig och mysig när jag ligger och är dålig, för då ligger hon uppi mig, alldeles nära ansiktet, uppe på min hjässa eller tryggt hopkurad på min mage, och sympativilar. Eller passar på att jäsa lite extra, kanske...
Väldigt mysigt i alla fall.
DS.

söndag, januari 20, 2008

off to bedfordshire

hu vale, klockan är snart fem i fyra och jag är vaken fortfarande. känner mig dock vild och galen vid detta klockslag, så skippar versalerna.

när jag avslutat mitt förra inlägg kom jag på att jag ju skulle läsa ikapp mig på martina haags blogg på mama.nu.
(hon har fått nya bebisen nu förresten, kul kul!)
väl där hittade jag även mia skäringers blogg, och fastnade totalt i den.

stundtals intressant, djup och med en "jehovas"-kommentar på väl valt ställe. föga unikt. men ganska kul.

men ingen roar som martina...


nu ska jag kissa och hosta mig i säng.

förresten, är det bara jag som nästan gillar smaken av hosta? ni vet, som slemhosta fast utan konsistensen?
äckligt, jag vet. kanske är det som en bekräftelse på att hostandet gjorde lite nytta... och därför man gillar det?
eller man och man, det är väl bara jag som gillar det. gillar är att ta i, för den delen. but i'm not hating it.



ok. enough said.

endast sanna är vaken...

Nu ska ni få höra.

Mamma skickade in ett av sina briljanta blogginlägg, nämligen "I denna ljuva barndomstid..." till Sundsvalls Tidning, avdelning Läsarkrönikan, i måndags kväll.
Hon fick även skicka med ett foto och lite fakta om sig själv. På min inrådan skrev hon bl.a i faktat att hon är "gift med en härlig karl med guldtand".

"De publicerar ju ändå inte det", intalade jag henne.

Men se! Det gjorde de. Roligt, på min ära.

Hon ser även väldigt snygg ut på bilden vi valde.

Kruxet var bara att krönikan skulle vara på 3000 tecken, och efter allt vårt redigerande hamnade vi på ca 3500. Mamma ringde till ST och rådfrågade. Beskedet blev att de skulle försöka få plats med den ändå, annars skulle de höra av sig.

MEN. Det var inte rumba, som Tony Irving skulle sagt.
ST hade kapat av krönikan på det mest oproffsiga och tanklösa sätt, utan att höra av sig och fråga först. Jag menar, mor borde väl fått chansen att skriva om den i såna fall?

Nej då. Först ändrade de rubriken till en längre och lökigare, sen begick de konstnärlig våldtäkt genom att kapa bort hela slutklämmen, hela poängen, hela hopknytningen, hela... ja, ni fattar.

Så om ni har läst den i ST och funderat över vad poängen var; läs originalet på http://aggisen.blogspot.com/ istället.


Ja. Detta satt jag och mamma och surade över vid halv sju imorse. Jag vaknade av dörrsmällen när hon hade varit och hämtat tidningen.
Hade så ont i halsen och öronen så det var ingen idé att lägga sig igen, tänkte jag, och tog en kopp te och ett lavendelbad istället.

Men varmvattnet räckte inte ända fram, så badet blev ljummet.
I ren desperation hällde jag tekoppens innehåll över min lekamen.
Det värmde i ungefär tio till femton sekunder.
Jag gav upp och klev upp efter sisådär en halvtimme.

Somnade om mellan ca 8 och 11. Mycket skönt.

Fick skjuts hem, myste med Margo, gjorde mat åt oss båda, tände värmeljus, bäddade ner mig i soffan och såg "Beautiful girls". Det var gött, som man säger.
Har inte sett den filmen på år. Tycker om den.

Sen somnade jag i min feber och ömklighet (ja, för jag är ju sjuk och eländig, med den värsta halsvärk jag upplevt, och dödshosta) och sov i minst fyra timmar.

När jag vaknade kom jag på att jag inte ville vara själv hela kvällen, så ringde till Rikets sal och bad pappa hämta mig när han for hem från mötet.
Han ville nog inte heller vara själv (mamma har girls night in med Birgitta i Ånge).

Vi svängde in på City gross, och jag köpte de klassiska Sanna-är-sjuk-sakerna: blåbärssoppa, Djungelvrål och vitlök att ha på hårdbröd.
Festade loss med en burk Rocky road och en påse grillkrydda också. Den sistnämnda var till pappa.

Så ikväll har det varit äta, fika, kolla teve. Typ.
Parkinson var mysigt. Paul Anka var där nämligen.

Pappa la sig halv tio. Living on the edge, det är hans grej det.

Jag såg i min ensamhet framemot "The life aquatic with Steve Zissou" som fyran visade 22.15.
Hade kanske lite högt ställda förväntningar, med tanke på geniala "The Royal Tenenbaums".

Ack så besviken jag blev.

Filmen var visserligen en fröjd för ögat, rent scen- och färgmässigt, och lite smårolig nån gång sådär. Jag gillade den mörka snubben som satt och plinkade på sin gitarr och sjöng egentolkade Bowie-låtar.
Och så var ju Cate Blanchett, Owen Wilson och Bill Murray med.

Meneee... jag antar att jag är dum i huvudet, eller bara var på helt fel humör, för jag förstod inte vitsen med den alls.
Kollade inte ens färdigt på den, utan fick en attack av plötslig huslighet och började packa in saker i diskmaskinen och ha mig istället, när klockan slog midnatt.

Och nu sitter jag här.


Förresten så kan alla kommentera min blogg nu. Av nån anledning hade jag en spärr förut, så att bara folk med google-konton kunde kommentera. Vet inte varför, tror knappt jag fattade att jag hade så.
Men men. Nu är det bara att ösa på med kommentarer alltså.
Fire away.
Pinsamt värre att skriva så egentligen, för jag antar inget annat än att kommentarfältet kommer eka lika tomt som det [nästan] alltid gjort.

Men äsch. Det är bara en blogg. Alla vet att bloggar bara är fulla med skitsnack. För att parafrasera en replik ur en trevlig film.


Har köpt ny dagbok också. Manuell, alltså. Det blev en Nasse-fri. Med vita, linjerade blad.
Skönt som omväxling.



Uhm... tja, ska vi kalla det en natt nu då, som de gör i Staterna?
Klockan är ju faktiskt över två.
Inte för att jag har några direkta planer för söndagen. Ska väl mest försöka sova bort dagen och därmed också förkylningen.


Ja. Det får räcka såhär. Känner att jag tenderar att bli lite för personlig om jag fortsätter skriva. Och det är aldrig bra. Inte i detta forum.


A very good night, good night.

onsdag, januari 16, 2008

bloggstinens

Oj, nu var det ett tag sen sist.
Men finns det så mycket att berätta ur fröken Mattssons fattiga liv? tänker du.
Ja det gör det faktiskt, litegrann i alla fall, replikerar jag rappt.

Imorse fick jag till exempel ett spännande telefonsamtal från dolt nummer.
Första gången tryckte jag i yrvakenheten bort det.
Sen höll jag på att dö av spänning och kunde inte somna om.
Sen somnade jag ändå om lite lätt, och då ringde dolt nummer igen! Jag lyckades svara.
Det var en dam som undrade om jag hade deltagit i en tävling på Aftonbladet och vunnit en resa till London.
"Eeh. Jag vill säga ja. Men nej, det är inte jag."
Damen förklarade att det var en med samma namn som mig som vunnit, men de fick inte tag på na, så nu ringde de runt, och tänkte att hon kanske hade flyttat.
"Nä tyvärr, det är inte jag, skit också" sa jag på ett glatt sätt men med bitter underton.


Och vad mer... jo, det har varit inflyttningsfest nummer två hos Jacob. Den här gången fick han presenter. Och jag hade omsorgsfullt klurat ut en dikt (på vers och allt!) till presenten som jag, AnnaKarin, Michaela och Sandra bidrog med.
Jag hoppas han uppskattade den såsom den förtjänar... även det fina kortmotivet. Det föreställde kronprinsessan Victoria med en färgglad blombukett i näven, nämligen.

Nåväl. Det var en trevlig kväll. Vi var de vanliga Sundsvallsmänskorna och tre lirare från Härnösand. Bl.a. Caiza.

Tydligen slängde jag mest ur mig tanklösa - fast på ett roligt sätt - handlingar och kommentarer under kvällens gång. Jag var väldigt trött, ty kvällen före hade jag och Madeleine haft en underbar tjejafton med vin och nattsudd, bland annat.
(Det är ju en historia för sig egentligen, för vi hade så sjukt kul och mysigt, plus att vi var på bio och såg en fjollfilm vid namn "Förtrollad". Den var väldigt rolig och gjorde att man blev kär i kärleken (och Patrick Dempsey...). Bäst var när den där prinsen blev en levande människa (spelad av James Marsden, a.k.a. The Boy i "Ally McBeal"), hörde sin kärestas sång i nån park i New York, och blev så ivrig att han skrek "GISELLE!" och bet sig i knytnäven på äkta tecknad-snygg-tölp-manér. Haha, oh how I laughed som jag brukar säga.)


... Och på lördan jobbade jag 12-18.

När jag skulle ta bussen från jobbet hem till mig, började hjärnsläppen. Jag åkte med Birstapendeln, och fick av nån anledning för mig att man inte får plinga och kliva av där man vill (jag måste ju byta buss i Skönsberg). Så jag sa högt och ljudligt till busschaufförskan:
- "Måste man åka ända till stan med dig, eller får man kliva av tidigare?"
Hon, som förmodligen tyckte jag var dum i huvudet: - "Kliva av var?"
Jag: - "I Skönsberg, vid Trafikgatan."
Hon: - "Nejnej, ända in till stan! Höhöhö!"

Jag gick slokörat och satte mig. Ringde Michaela. Förklarade mitt problem.
"Chauffören sa att jag måste åka ända till stan... men jag vet inte om hon var seriös..."

I samma sekund som Michaela började asgarva, insåg jag att jag nog fick plinga var jag ville.
Så sant.

Nästa misstag gjorde jag i Jacobs kök. Jag frågade om jag skulle hjälpa till med nåt, han gav mig en oöppnad ostförpackning, en tallrik, och sa att jag kunde "cutta up lite cheese".
Michaela stod bredvid mig och gjorde nåt annat.
Glad i hågen började jag hyvla upp skiva efter skiva. Drog till och med dåliga vitsar om hur cheesy jag kände mig.

Efter säkert fem, tio minuter, blev jag lite osäker på om skivorna låg tillräckligt snyggt på fatet. Så jag mumlade nåt om det till Jacob. Han tittade förbluffat på fatet, sen på mig, sen sa han med chock i stämman: "Jaha, annars tänkte jag att... den som ville ha ost kunde få ta ost."

Tanken var alltså att jag skulle ställa osten på brickan, och sen skulle det projektet varit överstökat.
Men men. Jag besparade ju gästerna lite möda i alla fall.

Kände vid det här laget att jag nog borde hålla igen kakhålet resten av aftonen.
Men var ändå tvungen att fråga vid matbordet om den deliciösa kycklingen i salladen var gjord i lergryta.
Detta tyckte alla av nån anledning var väldigt kul, och Jacob sa nåt om att "det här är ingen varmrätt, vill du lägga dig och vila en stund?".

Jag fattar inget. Vet inte dagens ungdom vad lergryta är?! Eller vad var det som var kul?


Nåja. Resten av kvällen förflöt behagligt, med Guitar Hero (kul!) och fika och sånt.
Vid tvåsnåret drog jag och AnnaKarin oss hem till mig för surr och sömn.
Den här gången tog vi ingen genväg. Ty genvägen gav mig ett blåmärke på knät på ditvägen.
Eller egentligen var det efter genvägens slut. Men strunt samma.


Sen har det inte hänt nåt mer spännande i mitt liv tror jag.
Jo Margo har övergått från bajs till fisar.

Och jag tror jag har bestämt mig för Springsteen.


Återkommer om jag kommer på nåt mer kul.

JO JUST JA! Jag har kommit på den där andra grejen som jag inte gillar. Minns ni, ungdomar, när jag skulle stapla upp två prylar jag ogillar, men bara kom på den ena?
Ok, here goes den andra:

När folk pratar om mig och säger "min" blablabla.
"Min bästa vän" eller liknande har jag absolut inget emot. Det är en saklig, informativ och bra benämning.
Men när det låter som om man är ägd. Typ "min lilla prinsessa", "min gumma" eller "min lilla pluttenutta" eller nånting sånt.
Jag är min egen!

Så det så.

Fast jag förstår ju att folk inte säger det för att vara onda.
Men faktum kvarstår: jag har svårt för det.


Ja. That's all. Kanske man skulle ta och knyta sig nu då.

(Ella sa det i förrgår när hon var hos mig förresten. Hon tog Margos koppel, virade det runt sin lilla kropp, och sa "jag ska knyta mig!". Lite kul.)


Peace!




PS. Häromdan spelade mamma kort - Chicago tror jag bestämt - med några gymnasiegrabbar, när hon satt på Birsta Bilgummi och väntade på att däck-janne (eller vad han heter) skulle joxa färdigt med Forden.

Det är lite ballt, tycker jag.
Mamma är the coolest.
DS.

tisdag, januari 01, 2008

grått nytt hår

Hoj ohoj.

Nu är det tjugohundraåtta. I år blir jag 22. Oj oj. Tid flyger.

Just nu är jag hos Abrahams, med Axelssons och Östbergs, men det känns inte som en parmiddag där jag är sjunde hjulet, som jag kanske trodde innan... det känns bra. Det är väldigt kul. Vi spelar nintendo wii och härjar på.
Jag var kass på tennis i början, men kom på att det var för att vi inte ställt in konsollen på vänsterhänt.
Jag är ju vänsterhänt.
Så sen gick det bättre.
Var ganska vass på bowling också. Det gick långsamt men rätt bra. Ungefär som när jag bowlar live alltså.
Men boxning var nästan roligast. Jag gav Marie fett med stryk. Tror jag. Jag vann i alla fall...

Har lovat Kurus och Henke att göra appearances hos dem också... får se om jag hinner. Annars blir det till att be om ursäkt.


Det har varit en bra helg. Fredan blev riktigt mysig, med shopping med Johanna och Ella, sen biljard och Bishops med Sandra, Michaela, Henke och Jacob, sen "Arn" the movie med samma gäng plus AnnaKarin. Den var över förväntan, och Arn var ju gullig. Men vissa saker skrattade man åt. ¨

Efter bion gick AnnaKarin hem och vi ville på mer party, så gick mot O'Learys. Det blev inget, men det var väldigt kul när vi gick i bredd på vägen och Jacob sa "tänk om det kommer en bil nu, den kommer baske mig få väja", jag svarade "ja du Jacob, kommer det en bil nu så blir du nog bra skitnödig.
Han: "Ja är det nåt jag är rädd för så är det bilar."

HAHA.

Lördag var det inflyttningsfest hos AnnaKarin. Vi var samma gäng igen och höll igång till kvart i fyra.
Hade sjukt kul.


Nu orkar jag inte berätta mer för vi ska leka pluppfisk.


Puss.