söndag, december 28, 2008

det är bara minnen för livet


Solen skiner. Det är en vacker vinterdag.
Jag sitter ensam hemma och häckar med AnnaKarins datamaskin, som hon ska hämta efter jobbet ikväll.
Jag tycker den passar rätt bra här... fast man blir apatisk och ovettig och sitter och slösurfar onödigt länge, det är helt klart en nackdel. Nyhetens behag liksom.

Skulle gått i tjänsten, men huvudvärken satte stopp. Hann vara med på möte för tjänst i alla fall, det kändes trevligt. Pappa fick hoppa in och ha det, men det gjorde inget. Han är duktig på att freestyla. 


Tidigare i veckan var jag full i fniss en hel dag, efter att en arla morgonstund ha sett lökiga mys-sitcomen "Alla älskar Raymond". Det handlade om att han, alltså självaste Ray, råkade gå in i badrummet när hans fru Debra stod och blekte sitt överläppsfjun. Han blev alldeles ifrån sig, bekymrad, konfunderad och upprörd, och sa "you have a mustasch" omotiverat många gånger.
Efter ett tag frågade han, med tonfall som ett generat barn: "How long have you been... sporting that?"

Grymt kul, om ni frågar mig. Ett avsnitt att rekommendera.


Jag är hungrig. Har inte så mycket mat. Borde ta en solpromenad till Hemköp, nu när huvudvärken är något bättre. 
Men orkar man? Ingen har väl dött av att äta prinskorv två dagar i rad, egentligen.

I fredags var jag och mina föräldrar med Mattssonsläkten på restaurang Canton. Jag hade aldrig varit där. Det är nån typ av thaiställe. Men ACK så bra det var! Buffé för hundranitton spänn, inklusive förrätt och dessert. 
Jag plockade på mig mer mat än nånsin förr. Utbudet var stort... och rått. Thaipojkar stekte maten medan man tittade på.
Otroligt bra, gott och fräscht. Det var inte sista besöket där, inte. 

Synd bara att jag är inne i en socialt knepig fas. Orkar liksom inte. Vill knappt umgås med folk, och kan verkligen inte sätta mig över mig själv och låtsas vara glad och trevlig. Blir lätt less, och har väldigt svårt att dölja det. 


Men men, kvällen fortsatte fint, skulle jag snart bli varse. För efter restaurangen, när jag hämtat mobilladdare hos AnnaKarin och hämtat kläder hemma hos mig, och kom till mina föräldrar på efterfest, ropade pappa glatt så fort jag klev in genom dörren: "MEN HÄR ÄR HON JU! SANNA! Det är countrygalan nu!"

Vaa! Som jag längtat. Årets höjdpunkt! Och jag som inte trodde den skulle gå av stapeln förrän om sisådär en månad.

Så då blev det fest i en och en halv timme, minsann. Och sedan fortsatte tevekavalkaden med en av de finaste filmer jag vet, "Cold Mountain". Miljön, bilderna, musiken, Nicole Kidmans hår och Jude Law är balsam för själen.
Och jag fulgrät i tre omgångar, åt alla sorgligheter i den. Det var skönt. 


Jahaja, jaja. Nu ska jag väl steka lite korv och göra lite nytta. 


Kram. 

onsdag, december 24, 2008

Ett varningens ord


Vänd inte på stavelserna i dessa ord och fraser:

Husmor
Båtkock
Röka pipa
Rostat bröd
Nils Poppe
Timråbussar
Finna/hitta
Jätte/väldigt
Musse Pigg


/Styrelsen

lördag, december 20, 2008

self-pity ain't pretty (but who cares?)

Migränvärk och igenvaglat öga.
Kul kombo.

Låg i badkar i flera timmar, och höll upprepade gånger ner hela min lekamen under ytan så länge lungorna pallade att hålla andan. Tänkte att badvattnet skulle fungera som tryckkammare, och utvidga blodkärlen i mitt huvud.

Jag tror att det fungerade.

Ögat är lite bättre också. Kanske tack vare vitkålsomslaget...

Men jag är trött som ett as, och fortfarande ful. Så det blir inget halabaloo hos AnnaKarin för min del.
Hoppas de kan roa sig någorlunda ändå. Hö, hö.


Snark och hej.

fredag, december 19, 2008

finnfejs ab

Jag ser ut som hej kom och hjälp mig i ansiktet.
Två små vaglar i vänstra ögonvrån, fem miljarder småfinnar på hakan och i vänstra mungipan.

Hetare än nånsin.

Ont i kroppen dessutom.

Var på massage idag dock. Ofattbart skönt. Det här med ansiktsmassage är ju nåt att hänga i granen alltså, speciellt när man, som jag, har en förmåga att okynnes-spänna typ all muskulatur i ansiktet - panna, ögonbryn och käkar.



Har sett film på femman ikväll. Nån halvkvalitativ med Affleck och Bullock. Det slutade med att det kom tårar ur båda mina ögon. Oväntat.

Den var liksom fin på nåt vis.



Drömde om solsemester häromnatten. Crazy.
Men vi kom aldrig iväg, för jag glömde att packa en massa essentialer hela tiden. Slet åt mig typ en pyjamas och drog, så vi fick åka från flygplatsen tillbaka hem för att jag skulle hämta bikini, solskyddsfaktor och lite kjolar och linnen. Men jag glömde alltid nåt. Så till slut hamnade vi i mormors stuga istället. Hennes stuga var vårat gamla hus, visade det sig.

Så kan det vara.





Om man prompt ska beblanda sig med kärlek och romantik, då ska det verkligen slås på stora trumman. Det måste vara värt den ansträngning som det faktiskt innebär. Det ska vara Hjördis och Algot-kärlek. Filmisk drömlivskärlek.
Med lite lagomt uppvaktande, och med massor av vardagshumor.
Ärligt, respektfullt, tryggt, andligt. Hemkänsla.
Kent och Agneta-kärlek, hehe.

Annars kan det lika gärna bero.

tisdag, december 16, 2008

Love for sale!


Jag hade glömt hur lätt det är att fördriva tiden när man är arbetslös och obokad på andra uppdrag. Det är alldeles för lätt.
Man slår på teven, bara. Sen är det kört. Plötsligt bara måste man se Hilary Swank imitera Ellen i sistnämndas talkshow. Och man måste glane lite på söta Henrik Torehammar som tokar sig med glittersnören och mimar till Goo goo dolls "Iris" i direktsändningen från Musikhjälpen i svt2. Och icke att förglömma: Emmerdale, Everybody loves Raymond, That '70s show, The Doctors, Top model, America's funniest home videos... etc. 

Men dagens mode (med engelskt uttal) har varit seghet och huvudvärk, så det har inte gjort så mycket.

Nu mot kvällskvisten drog jag mig dock mot AnnaKarins residens. Hon bjöd på mat och måndagsmys (haha). 


Jo just ja. Jag har fattat ett rätt stort beslut. Det känns förvånansvärt bra och befriande.



Nä, tack och godnatt. Jag mår illa och är nästan blind.

söndag, december 14, 2008

I've caught you a delicious bass

Fyran visade just "Napoleon Dynamite". Det var några år sen jag såg den, så det var en glädjens stund för mig idag.
Det är en bitvis sjukt, hysteriskt rolig film. Det bästa är Napoleons uppsyn och kroppsspråk (som påminner en hel del om mr T's). Jag älskar speciellt när han springer iväg nånstans eller dricker ur en flaska.

Ja hej och hå.

Jag kan också meddela att i fredags morse gick sista trubadurväckningen med The ultimate morning experience nånsin av stapeln i Morgonpasset.
So much för min högsta modernt-nonsens-önskan.
Det kändes sorgligt. Vad kan möjligen fylla Gustavs och Christoffers tomrum på fredagmornarna?

Nåja.

Jag har inte direkt nånting att berätta, egentligen. Det har inte hänt så mycket.

Vintern här är snöig, gnistrande och vacker, vilket jag verkligen uppskattar.
Men många minusgrader plus min åkomma bildar en dålig kombination. Igår kändes det som om jag hade skelettcancer, och till slut åkte jag gråtandes hem (till m och p) tidigare från mötet, för att lägga mig i ett bad, och sedan under filtar.
Så kan det ju vara i livet. Men det är inget kul när man tappar kontrollen över värken, och den liksom tar över. Vad det än handlar om för värk.

Och det var det om detta.

Förra lördagen var jag på ett synnerligen trevligt, lagomt, mysigt och kul bröllop. Lisette och Magnus var snygga, söta och vackra på samma gång.

Jag kände mig mest som en panelhöna, men fick i alla fall höra att jag var speciell, stilig och vääldigt duktig på att bugga (jo, man kom ju så att säga igång med dansandet litegrann sådär efter ett tag).
I och för sig var han som sa det i ett sådant tillstånd att han nog skulle bli imponerad av en lyktstolpes utseende och dans-skills, men ändå. Komplimanger får man ju inte alltför ofta, så jag tackade och tog emot.


Vid ett tillfälle, när jag och Anna satt på varsin stol och kollade på andra som svängde sina lurviga, rättade jag till mina korvade strumpbyxor och sa: "Jag har två par strumpbyxor på mig."
Anna grävde lite diskret i sin bh, drog upp en liten sedelbunt och kontrade: "Jag har två tjugor på mig!"

Det var kul, tycker jag.

Ett annat citat jag tänkte bjuda på, kommer ifrån AnnaKarin. Hon var hos mig en kväll denna vecka, för middagsätning och filmtittning. Vi pratade om nån "Gubben Noak"-sång, och efter ett tag konstaterade hon: "Nu ska man ju inte vanhelga arken och Noa och det där, Sam och Jet och... vad hette an?"

Hon menade Sem, Ham och Jafet, alltså.

Roligt minsann.



Jag tyckte jag hade laddat för en blogg. Men det kom inte så mycket som jag hade hoppats.
Bättre läsning nästa gång.

måndag, december 01, 2008

en bittermandel göms i deras gröt

Jag är trött och less.

Det finns inga jobb att söka.

Mitt hår bråkar.

Och kvart i nio imorse vaknade jag, min första oplanerade dag med sovmorgon på ett bra tag, med ett ryck av att det bilades och härjades i grannlägenheten - helt utan förvarning.
Att det bilas är alltså inte samma sak som att nån borrar eller hamrar envetet. Nej, det överröstar en stereo med relativt hög volym, det vibrerar i väggarna, nästan så att sängen skakar (fastän det handlade om lägenheten på andra sidan korridoren, märk väl), det tränger in i märg, ben, hjärna och öronflimmerhår.

Jag ringde min mor, som knappt hörde vad jag sa, kände mig på gränsen till sinnessjuk, och frågade om jag kunde komma till henne så fort som bussen bar mig.
Det gick bra.
Men innan jag gick, lade jag en lapp i grannens brevlåda...

Undrar hur länge det ska hållas på den här gången. Förra perioden var det ju till och från i veckor. Tidigt varje morgon sattes det igång. Mitt över dan var det lugnt ett tag. Sen fortsatte det några timmar på eftermiddan.
Det GÅR inte att vara hemma. Helt omöjligt.

De kan väl för tusan förvarna eller sätta upp en ynka lapp nere på porten, så att folk kan planera någorlunda? Tänk på min stackars skiftjobbande granne.

Suck och pust.


Jag är less på den här världen också. Och på detta samhälle. På att det alltid är VI, vi som väljer att forska och ta reda på och avstå från saker för att bakgrunderna till dem är häpnadsväckande skumma, hedniska och ologiska, som är konstiga och hjärntvättade och måste stå till svars.

"Varför får inte era stackars barn fira en hysterisk kommersiell jul som egentligen handlar mer om Coca-cola-sponsring och soldyrkan och inte alls om Jesus, och varför höjer inte ni glasen och ropar 'SKÅÅÅL' så att hednagudarna kan välsigna det ni dricker, och varför hoppar inte ni som fulla grodor runt en gräs-penis om somrarna för att hedra fruktbarhetsgudinnan?"


Varför gör ni det, gott folk? Det är väl en bättre fråga.


Jag fördömer inga individer. Det är samhällets beteende och syn på saker i det stora hela som gör mig alldeles matt.



Nä nu ska jag äta mat.

fredag, november 28, 2008

I'm free falling


Fredag = citatblogg.

Är hos kakan och kollar på Idol med mera. Jury-Andreas sa förut till Alice något i stil med: "Du sa till mig en gång 'if you can dream it you can be it'. Glöm inte det!"

Vi skrattade hånfullt. AnnaKarin: "Men snälla! Snäppet lökigare, tack."
Jag: "Ja, if you can dream it you can be it, höhö... make me a supermodel, liksom."

Ja jorå. Det är roligt i livet ibland.

..

Nu finns en replokal och allt, så Fransson ska lära mig allt han kan om att banka skiten ur ett trumset. Jag längtar.



Och så är ju Glasvegas album typ världens bästa, nånsin.
Eller tja... men jag är fullständigt blown away!





Tugga och svälj, trevlig helg.

onsdag, november 26, 2008

om jag var en pojk

Oj jag måste sova.

Men Carolina klippte färdigt mig idag, i alla fall. Hon började igår. Fast hon höll inte på utan avbrott all night long och sådär, alltså.

Hursomhelst är det väldigt snyggt. Lika långt som innan, fast ändå inte. Tunnare än innan, fast ändå tjockt.





Puz.

fredag, november 21, 2008

Friday I'm in love

En trött AnnaKarin tyckte i måndags att min lägenhet luktade angenämt. Detta uttryckte hon genom att utstöta följande - veckans roligaste felsägning - om man kan kalla det så:

"Är det nå doftenljus du loktegutt?"

Trötthets-afasi är alltid lika underhållande.


Anna var rätt kul på jobbet idag också. Vi satt och flummade långt efter att hon egentligen borde slutat och gått hem. Men det var ju kul för mig att ha sällskap, jag som satt uppe i fiket och lökade ensam ända till stängning.
Vi satt vid ena bordet, och jag konstaterade: "Vi skulle haft en liten teve här uppe."
Anna: "TEVE?"
Jag: "Ja, så hade jag kunnat titta på Scrubs halv sju."
Anna: "SCRUBS?"
Jag: "Jaa..."
Anna, med mycket konstig, gäll pipstämma: "It's tooo dangerous for yoou!"

Nåja. Jag sa att jag skulle skriva det i bloggen, för vi skrattade väldigt mycket åt det. Så, eh, nu gjorde jag det.


Är hos mamá y papá förresten. Både nu och i onsdags, efter jobbet, hamnade jag oplanerat här. På väg med tvåan för att byta buss i stan, och åka mot Korsta, insåg jag plötsligt att jag ville hoppa av i Tivolibacken.
Så jag följde min instinkt, båda gångerna.
I förrgår gick jag i barndom fullständigt; ägnade eftermiddagen/kvällen åt att ligga nedkrupen i mammas säng och titta på teve och sova som en idiot. Men det behövdes. Verkligen.

Ikväll har jag känt mig lite vuxnare. Eller ja, har i alla fall inte krupit ner i nån säng. Däremot ätit godis, tittat på musikprogram och skrattat med mina härliga päron.
En bra kväll, alltså.

Men man går väl snart och knyter sig.

"Efter regn kommer solsken. Det finns en morgondag och så vidare va. Det tycker jag är så jättebra."



Jag hade inget mer.


Peace.

måndag, november 17, 2008

En dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej

Det har varit en bra torsdag-söndag-helg. Mycket trevligt umgänge, många skratt, god mat och intressanta samtal.


Underbar vinterdag idag. Jag älskar vintern när den är lagom kall, krispig, snöig och gnistrig. Livet blir som en saga.


Har tjänstat och haft jättetrevligt mest hela dan.
Även somnat i ett badkar, lyssnandes på Bo Kaspers Orkester, och väckt mig själv med snarkningar på ett mycket attraktivt sätt.

Och så har jag och mamma ätit min supersmaskiga köttfärssås med goda tillbehör, druckit en gnutta vin, ätit en miljard gnuttor choklad, och sett halvlökiga men rätt så fina Ladder 49. Sjåakin Finix är ju en trevlig grabb.
Vi gillar Travolta också, hemma på min gata i stan. Som störiga Stina skulle ha uttryckt det. Hon i Saltkråkan, ni vet.

Jag räknar repslagarn som min gata, nämligen.

Det är lite skumt det där. Att där ens föräldrar är, alltid är "hemma". Även om man skaffat sig ett eget hushålle och sådär.
Den där hemkänslan finns mest hos föräldrarna, och det är där det är mysigast att baka, laga mat, umgås och vara.
Fast ändå är det ju inte ens hem... så känslan man hade när man själv bodde där, är svår att få tillbaka. Man hör inte hemma där lika mycket längre.

Jag har hört att det går över när man skaffar sig en egen familj.

Zach Braff och Natalie Portman pratar om just det i Garden State (en genial dialog i en tämligen genial film, för övrigt).
Han, alltså rollfiguren Andrew, säger att även om man har ett ställe att förvara sina grejer på och så, så är den där riktiga hemkänslan borta. Och att det är som att man är "homesick for a place that doesn't exist". Och sedan konstaterar han:

"Maybe that's all a family really is; a group of people who misses the same imaginary place."


Jag tror att han har rätt, på nåt vis.

Och det var det om detta.


Imorgon är det simning, tjänst, och talövning med Michaela (som har sitt första tal mot mig i sal 2 på tisdag, missa inte!)... det ser alltså ut att bli en fin måndag.




En av Lasses mest geniala låttexter, hör rubriken till, förresten.




Jag vilar min väska.

fredag, november 14, 2008

Odjuret är han...


Det var väldigt kul för några timmar sen. Jag och AnnaKarin hade, efter underbar sushimiddag, lyxat till livet rejält genom att bädda ut bäddsoffan och bulla upp med täcken, kuddar, popcorn, karra, mineralvatten och läsk, lagom till Idol skulle börja. 

Vi var mycket engagerade i det hela, och kände oss lagom pensionärsaktiga (tilläggas kan att jag känner mig mycket krass denna afton). När juryn gav Johan kritik och sa att han verkligen behövde sina fans röster denna gång, satt en tjej med en banderoll i publiken och såg helt grinfärdig ut. 
Mycket irriterat utbrast jag: "Titta. Hon sitter och grinar vid blotta tanken på att Johan kan åka ut. Get a life."
AnnaKarin utbrast i ett diskret asgarv och sa nåt i stil med: "Ja just det. Get a life ja. Och här ligger vi..."

Situationskomik javisst, men när den är som allra bäst, minsann!

Johan och Robin var väl förresten världens sötaste och mest bedårande, när de gjorde sin duett i Idol ikväll? Jag fällde två gullighetstårar. 



Senare under kvällens gång slog vi igång "Skönheten och Odjuret", denna finfinfina film (slutscenerna utspelar sig i skrivande stund, jag älskar när han förvandlas till en lökig prins! AnnaKarin säger "nu döö an, de bli som att han döö och sen komme an tillbaka", och jag kontrar med "jajuste, ungefär som ett vattendop", haha).

När Lumiere stod och tuttinuttade sig förut, och pratade med Odjuret om att "ni blir kär i henne, hon blir kär i er, voilá!", skrek jag irriterat (igen): "MEN TRO INTE ATT DET ÄR SÅ HIMLA ENKELT! Sabla ljusstake."
AnnaKarin, sakligt, kallt och lugnt: "Vad vet en ljusstake om livets sorger."

Håhå jaja. 


Nu måste vi sova för längesen. 



Jobb imorgon hejdååååååå

fredag, november 07, 2008

aj lajk...


Jag är totally slut.
Men de spelar en härlig 80-tals-samlingsskiva på Coop på mornarna nu, det är peppande och härligt. Funderar på att införskaffa nämnda skiva för privat bruk. 
Och en fungerande cd-spelare...

Imorgon är det bageri från 7, sen möte, sen halabaloo med Timråfolket och oss i norra. Hä bli kul hä. 
Söndag = jobb, tjänst, sen eventuellt jobb igen, beroende på om folk är lika galna efter farsdagstårtor som förr i tiden.

Måndag städ och tjänst, tisdag städ och möte. 
Onsdag SÖMN.


Ja. Jag vet att jag bloggar trist just nu. Är nog snart back on track.


Förresten så älskar jag Johan Palm! Vet att jag påpekat det förr, men ändå. Han går så att säga från klarhet till klarhet. Jag säger som syster Johanna: He is bäst, flodhäst!
Eller som mamma sa förra veckan: "Han var ju en riktig rocker! Och vilken attityd... alltså på ett bra sätt..." 
Gölligöll.


Häi!


Ps. Phett med cred till AnnaKarin, som tagit med sin käcka lilla datamaskin till mig ikväll, och låter mig låna. Det känns spejsigt och bra att sitta i sin egen soffa och blogga och småsurfa. DS.

tisdag, november 04, 2008

tomhet och ett strävande efter vind

Jag har nog inget speciellt att skriva tror jag.

Blev mer eller mindre medtvingad på Bond igår. Hehe. Fick biljetten av en snäll bjudare, så ok då, tänkte jag, man måste ju leva lite...
Men så gick jag och köpte snacks till 4 pers, vilket gick på 156 riksdaler, så gratis kunde jag ju glömma.

Men det var en trevlig kväll och ett roligt initiativ från en bekant som jag sällan träffar.

Även om kvällen blev något för sen för en trött-tant som kliver upp senast 5 på mornarna, och som inte förstår sig på shaken-not-stired-agenten för fem öre.


I övrigt... ptja. Städar med Marie på dagarna. Börjar kl 6. Det är slitigt men går bra. Skönt med lite pengar ibland.
(Dock störs mitt en-tajtare-kropp-projekt (som jag aldrig fick nån peppande coach till förresten, så jag är min egen coach nu) något av fikarasterna i Coops personalrum. Jag skrev i somras att jag hade blivit Coop-tjock. Det skulle kunna hända igen... är alltför lätt hänt med det stora och alldeles gratisiga utbudet i brödkorgarna. Tur att jag slutar snart!)

Ska tydligen jobba min lediga helg på bageriet också, tog en av mänskorna där för givet när han ringde igår. "DET ÄR JU FARS DAG!!"
Jag har ju alltid rätt att säga ifrån, men vet att det blir ett väldigt hallå om jag vägrar att jobba alls den helgen. Det kommer sluta med att de ber mig dra åt... ja ni vet. Det är inte en främmande fras för dem att slänga sig med, när det är nåt som krånglar, nämligen.

Så jag får försöka pussla med kampanjen, kolla vilka tider det är möten för tjänst och annat, och hoppa in och jobba de nödvändigaste timmarna.


Och på tal om annat så skulle jag behöva gå och klippa mig. Sparar ju håret för fullt, men det är väldigt slitet nu, och skulle behöva en liten uppfräschning. Har inte klippt mig sen jag kom hem från Kroatien i slutet av juni (om man bortser från mitt lilla hemmaprojekt med IKEA-saxen, för att korta av det lite baktill... men det är också bra längesen nu), så it's about time.
Jao.



Så är det med det. Och så kan det ju vara i livet.

måndag, oktober 27, 2008

Initiativ!

Jag har fått en Mobylåt på hjärnan. "Why does my heart feel so bad?"

Hej förresten.


En som jag är bekant med beställde trubadurväckning åt sin man en gång, och den utfördes Morgonpasset i p3 i fredags. Jag lyssnade via webbradio förut. Det var väldigt gulligt.

Trubadurväckning av T.U.M.E (The Ultimate Morning Experience, som alltså medverkar i Morgonpasset varje fredag) är ju en av mina högsta modernt-nonsens-önskningar, som ni kanske minns från ett av försommarens blogginlägg.

Som tur är behöver man inte vara gift med nån för att beställa väckningar åt denne.


Nu ska jag sova, för snart ska vi åka och feska i Rösjön. Det ska bli mysigt. Även om jag inte får nån fesk.
Varm choklad, smörgås, natur, familj och läsning + dagbok är egentligen allt man behöver.



Gardinerna passar väldigt bra i mina knepiga fönster, förresten. Kom gärna förbi och kolla. Mitt hem ser framemot besök. Det är städat och fint.





"It's easy
when you're big in Japan"

fredag, oktober 24, 2008

I will wait here for my man tonight

Kära läsare!

Äntligen är jag tillbaka, redo för ett nytt inlägg. Förstår att ni längtat intensivt.

Jag har en liten post-it-lapp med olika punkter som jag ska behandla.
Mest handlar det om musik, men även annat.

Till exempel träning.

Det är ju faktiskt så, att beach 2009 börjar NU.
Eller snarare, jag har satt upp vissa mål som ska vara någorlunda uppnådda till sommaren.
Framför allt handlar det om att jag vill stärka mina rygg- och nackmuskler, så att de kan hålla mina galna kotor på plats, och minska spänningshuvudvärken.

Sen är det vissa ytliga aspekter inblandade också. Jag vill bland annat ha:

bredare axlar

tajtare lår, knän och armar

lite lätt synliga magmuskler

och så rå.

Nån som vill ställa upp som peppande coach?

Jag har varit rätt duktig i veckan faktiskt.
I måndags var jag med AnnaKarin på Ego och körde slut på mig själv fullständigt. Först var det intensivspinning i en halvtimme (tjejen som ledde det hela var typ höggravid och hur tajt som helst; man såg magrutorna utanpå kulan).

Jag hatar spinning! Det är jobbigt, enformigt, fantasilöst och medför ofta vedervärdig musik.
Och när alla andra sitter där, endorfinstinna och adrenalinhöga, och tänker "nu ska jag ta mig tusan köra järnet här, hej och hå vad härligt det är att svettas och lida", så vill jag bara gäspa och somna.

Men det är ju jättebra träning ändå, så det kändes bra att ta sig igenom det hela.
Sen var det dags för ett core-pass. Väldigt skönt, jobbigt och bra.

I onsdags var det morgonsim med mamma - det blev pga. tidsbrist bara ca 800 meter för mig, men ändå. Nästan 40 minuters träning. Morgonsim är väääldigt mysigt.
Jag gick hem från jobbet den dan också.
Och igår gick jag både till och från. Jobbet alltså.

Idag skulle jag morgonpromenera och Orbitreka, hade ställt klockan och hela paketet.
Men det gick bara inte. Min lekamen var fullsträndigt utpumpad. Kunde inte förmå mig att kliva upp före kl. 11. Skönt att ha möjligheten att vila ut, sådana dagar.

Linnéa och Edvin kom på fika och umgänge vid halv tolv, sen droppade även mamma in.
Efter en stund gick gästerna, och mor och jag drog till Ikea. Jag har köpt + fått nya gardiner, hoppas de passar i mina knepiga fönster.

Tja. Sen har jag bara lajat. Skulle varit med på ett studium kl. 18 ikväll, men fick lämna återbud pga. sjukdomsdåligheten. En dålig kropp genererar ett känsligt och stingsligt psyke.


Nåja. Nu blir det musik!

Jag har skrivit upp Ane Brun, Frida Hyvönen, Johan Palm, Joakim Berg, Glasvegas och Håkan Hellström.

Vi börjar med Ane Brun. Hon har gjort en fantastisk cover på en redan från början tämligen fantastisk låt, nämligen Alphavilles "Big in Japan". Hennes version är finstämd, vemodig och vacker - bland det bästa man kan höra i höst.

Sen har vi Frida. Jag har aldrig riktigt fastnat för nåt som hon har gjort förut. Inte av det lilla jag hört, i alla fall. Såg henne live på Göteborgskalaset 2005, men det var inget som engagerade (kan bero på att det regnade, och vi kom sent, och ville helst in i ett öltält och förena värme med nöje där).

MEN. Hennes "Dirty dancing" är så fin så att jag blir skakis i benen och alldeles mjuk och varm i hjärtat och magen, och helst vill krypa ihop till en liten boll och gråta. På ett bra sätt, alltså... eh. Den berör väldigt, helt enkelt.
En halvsorglig skildring med söta Baby & Johnny-referenser, och en fin omstyling av refrängen i The Ronettes 60-talsdänga "Be my baby". Lyssna! Jag säger bara det.


Jaha, Johan Palm då. Lillkillen i Idol. Hans version av Suedes "Beautiful ones" fick mig och mamma att hålla andan och tjuta inom oss av glädje förra veckan. Vi tjöt lite utom oss också.
Otroligt bra!
Denna vecka blev vi lite nervösa, när vi såg att det var ABBA-tema. Men när det stod klart att han skulle sjunga "The winner takes it all", kändes det som att det nog skulle gå vägen.
Och att det gjorde. Klart att grabben skriker och skränar så att det skär i öronen på folk, jag kan förstå att man inte köper det.
Men jag köper det, hela alltet, hela honom, med hull och hår och begynnande målbrott! Yes!

För att inte tala om Lars då, när vi ändå är inne på Idol... jag har redan drömt om honom. Är lite smygkär.

Moving on...

För att återgå till cover-ämnet, så rekommenderar jag Joakim Bergs version av Olle Ljungströms "Nåt för dom som väntar". Japp.


Sen var det bara Glasvegas och Håkan Hellström kvar. Och vad dessa artister anbelangar, ville jag bara berätta att jag önskar mig deras album. Hellströms senaste (som inte är så nytt längre, men jag har det inte i min ägo, omodern som jag är), och skottarnas debut.
Ja tack!




Kram på er.

måndag, oktober 20, 2008

"som om jag bryr mig..."

Det var ganska roligt när jag och AnnaKarin satt på bussen mot Gävle för några veckor sedan.
Chauffören hade p4 på lite svagt, och Chris DeBurghs "Lady in red" spelades.
Jag gillar den, förklarade min kärlek till halvlökiga 80- och 90-talsballader, men var av nån anledning tvungen att fylla i med:

"Lite lustigt att han sjunger om att dansa när han är rullstolsburen tycker jag, menee..."

He, he...

Fast är han verkligen det? Har för mig att det var mamma som tutade i mig det när jag var ett litet barn. Men nu dementerar hon det hela. Måste kolla upp.


Det har varit en bra helg.

Vi var och hälsade på Perssons i Stöde igår till exempel, Johanna kom dit med barna också. En mysig dag.

Ella var rolig, hon började göra små grimaser och dra i ögonlocken och härja på. Hon tyckte det var extra kul att dra dem neråt, över ögonen, och sa ivrigt och glatt: "Jag taj nej alla ögon!" (taj nej = tar ner). Sen gick hon in i dörrposter och allt möjligt, men vägrade släppa greppet om ögonlocken.
Rätt kul.

Ludde fick också till ett statement rätt bra, när Ella satt på toa och skulle göra nummer två. Hon tappade tålamodet efter en liten stund, men jag peppade henne och ropade in i badrummet att hon kunde sitta där och fundera ett tag till.
Ludde hejade på med uppmuntrande tonfall: "Tänk inte på rumpan, tänk på dig själv!"



Nu är jag hos mamma, och det är även Mary Kay-Yvonne. För mamma ska börja sälja produkter.
Spännande va. Så säg till om ni vill handla nåt.


Jamen nämen. Puss och kram!

onsdag, oktober 15, 2008

Morgonrapport Stockholm

Ja, nu har jag alltså lyckats ta mig från Midsommarkransen till Centralstationen. Alldeles själv. Lätt var det också. Trots att jag kände mig ringrostig.

Har sovit ryckigt och dåligt - rädd att försova mig, orolig för huruvida jag vunnit biljetten eller ej (kom ju på mitt i natten, när lägenhetsinnehavarens dator hade hängt sig och allt, att jag nog inte har rätt mobilnummer registrerat på Tradera, och därför var ju sms-information-rutans ikryssande till ingen nytta, och oj oj oj hur skulle det gå), etc.

Men bra gick det. Vid halv fem imorse dristade jag mig till att starta om den där datorn, vilket medförde att nätet kom igång igen - och mycket riktigt: jag hade vunnit biljetten! För en krona! Känns fint i snåltarmen. 136 spänn för en Göteborg - Sundsvall-resa med tåg, inte illa på min ära.


Mhm. Ja just det. Jag ville inte ens sätta mig vid Internet nu, men helt lämmel-mässigt pulade jag i de där nitton kronorna i ajtomaten ändå, och ut kom en surfbiljett. Nåt måste man väl göra i väntan på tåget, och jag är inte tillräckligt frukosthungrig ännu.

Känns fortfarande rätt trist att åka hem. Även om jag såklart ser framemot vissa saker. Just nu hägrar till exempel en dusch, eller ännu hellre ett bad. Jag luktar nog rätt osmaskens, har inte duschat sen igår morse.

Så kan det vara i livet. När man är en backpacker. Eller en rullväske-packer, som mig.


Jag hatar Stockholm förresten. Eller, jag gillar delar av det. Mysdelarna. Men som helhet... USCH. Folk ser själlösa, sammanbitna och hålögda ut, och alla stressar. Speciellt i tunnelbanorna, vilket väl har sina skäl.
Men vad är det som är så otroligt bråttom? Gå hemifrån en kvart tidigare så att ni hinner andas medan ni rör er, mänskor!

Jag skulle bli deprimerad av att bo här.
Det värsta är att jag blir likadan själv, när jag springer i de där tunnlarna. Stressad, sammanbiten, hålögd. Ingen ögonkontakt med nån annan - vad skulle folk tro DÅ?


Och det var det om detta.




Jamen nämen heippa!

downtown train

Det har varit en fantastiskt skön, avkopplande, rolig, lagom, slapp vistelse i Stenungsund och Göteborg.

Det har varit bebismys, återseende av härliga vänner och bekantskaper, helt nya bekantskaper, massor av fika, ikapp-pratande, skratt, 8-bitars Nintendo, beskådan av den 5 år gamla popkonsttavlan som föreställer mig, och som jag bara sett på bild innan, kinestjänst, runtvandrande i Göteborg (som jag älskar denna stad! jag hade glömt det, men alla dessa träd och alléer (framför allt allén med stort A, Håkan Hellströms allé) gör underverk med mitt humör), och icke att förglöma: jazz, Tom Waits och levande ljus i min ensamhet, i en finfin lägenhet i Majornas mysigaste område.

En stor del av nöjet med att resa bort ensam är nämligen att umgås med sig själv på nya platser, tycker jag. Det är så jag bäst smälter mina intryck.
Att ha en vardag borta ifrån den vanliga vardan, på nåt vis. Jag älskar det. Så eget logi passar mig ypperligt.

Plus att jag tycker att det är jobbigt att vara uppi andra människor dygnen runt - även om det är bra människor.


... Och nu råkade jag, apropå det, hamna ensam i en liten lägenhet i Midsommarkransen. Det var nämligen så, att jag köpte tradera-biljett Göteborg - Stockholm, med avgång 18.42. Fick den hyfsat billigt.
Efter att jag alltså vunnit budgivningen, insåg jag att det inte gick några tåg eller bussar från Stockholm till Sundsvall efter klockan åtta.

Hej och hå jungman jansson, tänkte jag, men blev inte nervös eller orolig. Och jag är så stolt (på det hälsosamma viset) och glad över att jag inte är så längre. Så där supernojig och kontrollbehovig.
Jag tycker det är lite kul och spännande att freestyla på detta sätt - det ordnar sig ju som bekant alltid.

Tack och lov hade jag ett par sundsvallskontakter som numera huserar här - i samma hyreshus till och med.

Så jag snodde åt mig nattlogi hos den ene, och han fick tillfälligt flytta in hos den andre.

Det var snällt av dem, och bekvämt för mig. Mycket bättre än att ligga på en bänk på centralen.



Just nu leder jag budgivningen på en biljett till 10.30-tåget mot Sundsvall. Ska bli rätt skönt att komma hem. Fast jag längtar inte sådär som jag brukar göra.
Hade gärna stannat i Gbg eller rest runt nån annanstans, lite mer.

Jag behöver den omväxlingen just nu.
Det var så längesen jag sist åkte nånstans själv. Detta var verkligen på tiden.

Det är en gladare Sanna som kommer hemfarandes vid 14-snåret, det kan ni hoppa opp och sätta er på!

lördag, oktober 11, 2008

blandad kompott

Oj vad tiden går fort idag. Klockan är redan tjugo i sex.
Det har varit en tvättäkta slacker-dag, vilket behövdes. Jag är tröttare än en pensionär med narkolepsi.
I och för sig är det inte så konstigt, efter två veckors förkylning, 80 mils tågande, och en hel dags rundvandrande i Göteborg.

Sov till tjugo över elva idag. När hände det senast? kan man undra. Men skönt var det.

Sen har vi mest gullat med lill-Rakel, fikat, lyssnat på Lasse Erikssons bok om stress (mycket underhållande), kollat Galenskaparna-dvd (det är inte min favorithumor, men de får till det med jämna mellanrum, det kan man inte ta ifrån dem), och sånt.
Jag skulle kunna somna närsomhelst.

Men snart ska vi äta, och ikväll ska det spelas Risk.

Imorgon är det möte. Ska bli roligt att se församlingsfolket igen, efter 4½ år.


Just ja. Jag har ju låtit avliva Margo också, apropå nåt annat.
Det hände i onsdags, och var mycket mer vedervärdigt än jag kunnat ana.

Beslutet har växt fram, många faktorer har tagits med i beräkningen.
Främsta skälet till att jag inte kunde ha henne kvar hos mig, var allergierna hos folk runtomkring.
Mamma, till exempel, kunde knappt umgås med mig längre, utan att känna obehag i hals och bröstkorg.

Så jag hade väl egentligen velat ge henne till nån annan... helst nån med hus och så.
Men hon slutade aldrig vara aggressiv och attackerande, utan det blev bara värre. Det var inte på kattunge-vis längre, det var gränslöst och nästan otäckt ibland. En mycket oberäknelig katta.

Så i onsdags bar det iväg till Djurkliniken. Mamma var med, tack och lov.
Jag grät hela vägen dit, och led av att se mitt lilla pyre bli vinglig, trött och se allmänt blind ut, av veterinärens spruta.
Hon vägrade dock somna helt, så han fick ge na en omgång till, i ett blodkärl i benet. Då gick det fort, och hon somnade med tungan utanför munnen och blicken på mig, medan jag stod och höll henne i tassarna.

And that was the end of Margo.

Ledsna for min mor och jag till Chocolate house och drog i oss varsin mörk husets choklad med chili, medan vi smälte intrycken.
Jag kände trots sorgen att det hela var rätt skönt. Aldrig mer kiss på täcket eller omkullrivna fönsterlampor. Aldrig mer ett psykotiskt jagande efter mina nakna fötter, mitt i natten. Aldrig mer ett "nej vi kan inte vara hos mig, jag har ju katt".

Återvände till jobbet och gjorde klart mina uppgifter där.

Kom hem ca 19. DET var hemskast av allt. Jag fick lite panik, och grät tills ögonen svullnade och sved.
Kände mig tröstlösast i världen.
Man vänjer sig liksom fort vid att ha nån att börja prata med så fort man kliver innanför dörrn. Vid att nån sitter i dörrposten i köket och tittar nyfiket på en när man diskar.
Vid att nån kommer och gosar och vill trösta när man är ledsen.
Och vid att nån kommer och lägger sig på ens höft, eller på kudden bredvid ens egen, när man sover.

Så det var skönt att åka till mamma och pappa och sova över där istället.
Och sen for jag ju ner hit.

Apropå det...

Herr T (på jobbet) tyckte häromveckan att det väl var på tiden att jag gifte mig snart. Jag är ju ändå 22 år, och frireligiösa brukar ju bestämma sig för en partner när de är femton, och gifta sig efter gymnasiet.
Jag förklarade att jag tyckte sånt var läskigt, och fick betona femtusen gånger att jag inte var kär i nån i Göteborg.
Han sa då att jag kunde väl ta och bli det då.
NEJ, sa jag bestämt, och suckade.

Folks enkelspårighet och hets stör mig.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt herr T's kommentarer, ibland. Om han är omedvetet rolig eller bara dum.

Just nu vet jag bara att klockan är sex nu, och jag är hungrig. Ska kolla om jag kan assistera med nåt i köket.



Varsågod för uppdateringen!

fredag, oktober 10, 2008

I'm your socialworker

Jag följer Idol lite även detta år. Eller lite och lite... det verkar som om jag kommer hålla ett vakande öga på de flesta fredagsfinaler. Men jag känner mig inte fullt så engagerad som förr.
Dock gillar jag nya juryn, de är varmare, mänskligare, mer sympatiska - för att inte tala om mer välmeriterade - än den gamla.

Aaanyway, det är fem av de tävlande som jag bryr mig om. Anna.B, Loulou.L, Lars.E, Robin.E (alltså "rock-Robin", inte den andra Robin som går runt och ser allmänt obekväm ut på scen, och mest är kvar i tävlingen pga. ett någorlunda snyggt ansikte), och så är ju lille Johan Palm för härlig också.
I alla fall när han sjunger typ White Stripes och The Killers. Hans version av Coldplays "Viva la vida" var inte mycket att hänga i gran.
Löjligt musikalisk kille, hursomhelst.

Det var det om detta.


Jag är i Stenungsund och har det bra. Vi, Sundbergs och jag, var i Göteborg och hade det mysigt idag. Åt sushi och strosade och småhandlade lite.

På söndag flyttar jag in till stan och bor där några dygn. Det ska också bli roligt.



Ååh, det finns så många skivor jag vill ha. (Bland annat Glasvegas debutalbum.
Det är talangfulla skottar, det. "Geraldine" är bland det bästa som spelas i p3 just nu.)


Skulle även vilja kunna handla obegränsat på två nya favoritbutiker med inredningstema som jag upptäckte idag: Grandma's och Papeterie. Det var som att komma in i en drömvärld. Min drömvärld. Båda gångerna.


Förresten, för att återgå till musiktemat... lyssna på Club 8 - "Jesus walk with me". Väldigt mysig och fin. Dilbas nya är bra, också. Den hörs i Rusta-reklamen på teve, för övrigt. "Go easy", kan det hända att den heter.

Nåja.


Sen ska jag lära er en sak till innan jag avslutar. Och det är att de flesta tjejer vill bli lite jagade.

Och det var det om detta.


Häi häi.

fredag, oktober 03, 2008

för sent för kärlek ren som snö

Sjukheten fortsätter, lessheten tilltar.

Vill ni veta nåt spännande om mitt liv? Det vill jag med.
Men det finns inget spännande att berätta.

Eller i och för sig. En grej är lite spejsig. Jag har blivit erbjuden ett jobb. Ett heltidsjobb som konditor. På Pallas. Från och med 1 december, och ett år framåt. En av de två konditorer som jobbar där nu, ska vara ledig för att föda barn och sånt.

Jag lider svåra kval gällande hur jag ska göra. Har gjort upp en lista med för- och nackdelar. Det är mest fördelar med att ta det, såklart. I alla fall gå med på en provanställning på några månader.

Sen finns det ju nackdelar, som med allt annat i livet.

What to do?!

Ack, ich weis nicht. Eller vad det heter. Låtsas-tyska är en av mina nya hobbyer.

...


Även de som inte gillar Håkan Hellström måste väl inse att "För sent för edelweiss" är bland det sorgsnaste och vackraste man kan höra just nu.

Typ.

"Du säger att kärleken aldrig var till för dig
att du aldrig känt vinden
högt över trädtoppen
säger att den delar sig vid kinden
och blir hel igen bakom dig"



Imorgon ska papá köpa strängar till sin och min (egentligen AnnaKarins, som jag lånar på obestämd tid) gitarr, och så ska vi ha gitarrstuga mot kvällskvisten.
Han har fått för sig att vi ska "spela och sjunga" tillsammans.

Jag nöjer mig med att spela. Sjunger gör jag enkom i min ensamhet.
Gjorde det förut, när jag var ensam här, och mina föräldrar roade sig på party i Timrå.
Slog på Simon & Garfunkel-dvd'n, tog en grogg, la mig i badet och ylade loss.

Är det fredag så är det.



"Marie Antoinette" är en väldigt snygg film, för övrigt.
Vet inte om jag tycker den har speciellt mycket substans, men den är häftig och, ja, snygg. Kirsten är bedårande söt i den.

Jag är dock lite tråkig när det kommer till "fritt tolkade" historiska filmer. Jag vill veta exakt vilka delar som är påhittade och vilka som är sanna, när det blandas ihop och härjas.

Nå, det var det.


Imorgon är det jobb kl 7. Jag tänker göra det allra nödvändigaste, sen åka hem och vara dålig igen. Because I'm worth it.




onsdag, oktober 01, 2008

äckelblogg

Jag är sjuk och svag.

This ... is my story.

Allt började en kväll - ja, i förrgår kväll var det. Vi hade filmkväll hos Henke. Det var han och brudarna, och vi hade hyrt tre bra filmer. Såg dock bara två av dem. "The bucket list" och "Once".
(Den tredje, "Things we lost in the fire", såg jag i min ensamhet idag. Den var kanske bäst av de tre. Jag rekommenderar den varmt. En snygg, gripande och stark film, mycket lätt att leva sig in i.)

I alla fall så kände jag under kvällens gång att det jag trodde var halsbränna, nog snarare var halsont.

Mycket riktigt.

Nästa morgon, alltså igårmorse, ringde jag och väckte Anna kl. 05.45 för att tala om att hon måste jobba istället för mig.
Såna samtal är aldrig roliga. Men hon tog det bra. She's a good sport.

Jag somnade och vaknade om vartannat de kommande timmarna, mycket febrig och frånvarande. AnnaKarin, som sovit i min soffa under natten, försvann nån gång på morgonkvisten utan att jag märkte det alls.

Vaknade däremot av att Margo lekte med nyckeln som hamnat på golvet efter att AnnaKarin slängt den i brevlådan.

Nåja.

Att kliva upp var en omöjlighet pga. febertrötthet, så jag sov vidare. Varje gång jag vaknade, kände jag huvudvärken eskalera. Den jobbigaste sortens huvudvärk, dessutom. Den där som känns som ett nervfel i nacken, och gör mig illamående. Den som kommer ifrån spänningshuvudvärk och så småningom övergår till migrän.

Vid 11 tog jag en Dexofen (på fastande mage, inget bra drag) ringde min mor i förtvivlan, förklarade läget och frågade om hon kunde komma förbi med blåbärssoppa eller nåt.
Hon sa att hon hellre hämtade mig hem till sig. Där fanns nyponsoppa m.m.

Sagt och gjort.

Migränanfallet visade sig bli det värsta nånsin. Jag skrek och grät som ett barn, till slut.
Vet inte om det var för att det blandades ihop med flunsan, men jag spydde mer än jag nånsin spytt förr, tror jag. Höll på av och an i tio timmar. Tror jag fick springa 7 eller 8 gånger på toa.

Och det går väl an i början, när man inbillar sig att det ska leda till att huvudvärken lättar... och när man fortfarande har något att spy upp.

Men det jobbiga är när man inser att det aldrig blir bättre, och att magen bara fortsätter att tomkrampa, trots att den är tömd för längesen, och man inte ens får upp galla längre.
Det tar på krafterna.

Pappa stannade hemma från mötet för att vara sjukvakt. Kändes tryggt. Som förr i världen. Han var lite förkyld själv också, för den delen.


Ungefär kl.23 kastade jag upp för sista gången.


Den första föda jag fick behålla var potatis mosad med smör, och lite örtsalt. Efter att jag ätit det, la jag mig i badet och somnade.

Det var dagens skönaste stund.

Idag är jag fortfarande flunsa-risig och trött, har en släng av migränhuvudvärk, och mår lite illa till och från.
Men det känns som rena himmelriket i jämförelse.


Migrän är nog bland det värsta man kan uppleva.
När jag ser filmer om folk som går igenom kemoterapi eller drogavvänjning eller liknande, får jag alltid för mig att det måste kännas ungefär som ett starkt migränanfall. Säkert värre, såklart, men med samma känsla.

Fast vad vet jag?

Nu har jag i alla fall skrivit av mig och delat med mig - vare sig ni ville veta eller inte.


Förresten gillar jag Benicio del Toro. Han har ett mycket intressant, fulsnyggt utseende, och är en utmärkt skådis.



Host och hej.

fredag, september 26, 2008

citat

Förra fredagen drog jag världshistoriens sämsta skämt. Självklart måste jag dela med mig.
Jag och Anna stod uppe i caféet och tomsurrade och hängde.

Jag: "Just ja, jag ska ju ha filmkväll hos mig sen... påminn mig om att köpa tändare!"
(Detta för att jag ville kunna tända ljus och göra mysfaktor, såklart.)

Anna: "Måste du ha tändare för att du ska ha filmkväll?"

Jag: "Jamen vi ska se den här 'Skyskrapan brinner'."

Hå hå ja ja.


Igår var mamma rätt så skoj. Hon hade väldigt ont i armen, så hon trodde att det var diskbråcket som hade börjat spöka. Detta skulle hon undersöka genom att testa ifall hon kunde lyfta armen. Men som hon uttryckte det, lät det mycket omständligare:

"Jag måste göra det här tricket och se om armen börjar på å släpa när jag höjer den."



I övrigt: Jag är sjukligt trött, ganska less rent allmänt, har nästan slagit sönder mitt näsben idag, och ser framemot morgondagens Gävle-tripp.
Ska försöka söka reda på en gammal bekants telefonnummer nu, och se om vi kan snylta till oss logi.



PS. Kleerup är så bra att jag till och med gillar låten han gör med Marit Bergman. Måste köpa skivan, med andra ord. DS.

måndag, september 22, 2008

men du, du sätter höstsolen i eld

Åh vad jag längtar efter trummor! Gärna digitala, men gärna ett hederligt trumset också. Gärna vadsomhelst.

Det är något med att slå takten på saker som gör att jag känner livet i mig.

Samma med att dansa, egentligen. Det hör väl ihop lite, det där. Röra sig i takt. Åstadkomma ljud i takt.
Känna sig som ett med... naturen.
Eller nåt.


Jag hade en sån där extraordinär vardagsmagisk upplevelse för några timmar sen, när jag klev av bussen på hållplatsen i tivolibacken och gick in på vägen där mina föräldrar bor.

Det är en underbar höstdag, frisk och krispig, och solen skiner och värmer.

Jag hade "Into my arms" med Nick Cave and the Bad Seeds i öronen, och kände hur solen pockade på min uppmärksamhet till vänster om mig, där jag gick.
Så jag vred ansiktet ditåt, tog in det fantastiska scenario som utspelas när solstrålar skiner emellan höstvackra lönnar och björkar, och var bara tvungen att sakta farten.

Jag såg säkert efterbliven och sinnessjuk ut där jag gick, sakta sakta, med ansiktet vridet åt vänster, och ögonen kisandes mot solen.
Men det var det värt.


Sundsvall är bra fint.



Nu blir det surströmming med mamma på balkongen. Äntligen!


Förresten gillar jag Pinks nya låt. "So what". I alla fall refrängen.
Hon är rätt skön ändå, Pink.


Men jag hatar Bob Sinclair och alla de där som låter som honom.
Det måste vara den värsta musikgenren nånsin.


Peace.

torsdag, september 18, 2008

rövarhistorier

Men hörrni.
Jag fattar knappt hur det här gick till.
Jag är känd!

Eller ptja...
såhär va:


Idag i p3 populär skulle det analyseras rövar.

En av två anonyma män bakom bloggen passformen.blogg.se (hysteriskt roligt och fördomsfullt; de smygfotar stjärtar på stan, och lägger upp bilderna tillsammans med en fiktionär, helt tagen-ur-det-blå text om stjärtens ägare) ringdes upp strax efter halv ett, och pratade lite.
p3-lyssnarna hade blivit uppmanade att mms:a in bilder på sina bakdelar, och tre bakdelar analyserades alltså i radio.

Min bagarstjärt var en av dem. Jag vet inte vad som flög i mig. Men hela idén var så absurd, så totalt utan rim och reson, så kokobello och kokobahia, så... ja, ni fattar.

Jag var tvungen att hoppa på rövtåget! Det kändes ju lagom anonymt också. Tills jag började blogga om det, vill säga.
En absurd känsla, stolthet och skam i en salig blandning, har nämligen infunnit sig.


Jag visste inte ens ifall min röv skulle bli en av de utvalda. Men när Hanna Fahl sa "om vi går vidare till röv nummer två nu då... den rutiga", så tänkte jag att det måste ju vara min.

"Det är en väldigt vältränad röv", inledde passformen-killen. "Den ägnar sig nog åt många rövformande aktiviteter. Ridsport, skulle jag tro. Löpning..."

Och så malde han på om att rövägarinnan nog hade två labradorer, många stora stickade tröjor och även en och annan dunväst, och gillade långa promenader.
Hon bodde i Vasastan, fast ville helst bo på Djurgårn.

Här började jag känna att nej, det är nog inte min stjärt ändå.
Vältränad liksom? Han skulle bara veta!

Men sen började han beskriva byxorna som svartvita, pepitarutiga yrkesbrallor, typ kallskänke. Kvinnomodell. Lite chinos-aktiga. Välsittande, lyckades han få med också.

OCH SE PÅ TUSAN OM DET INTE VAR UNDERTECKNADS ARSEL!

Vad konstigt. Varför ställde jag upp på detta? Ibland förvånar jag mig själv.

Nåja, min (något knöliga, pga. tygöverskott) ändalykt finns alltså att beskåda i hela sin stora prakt på sr.se/p3/popular. Man kan lyssna på programmet där också. Strax efter halv ett, hände det.


Som sagt, jag fattar ingenting...

onsdag, september 17, 2008

back on track


"Hands down; I'm too proud for love"

Hej bloggen och bloggläsare!


Vad kul att skriva igen. Jag tänkte fatta mig kort pga. abnorm trötthet och pga. att mina föräldrar sover i rummet intill. Vill inte knattra loss alltför länge.

Men vad ska man då berätta som ett slags sammandrag?

Sammankomsten i Umeå var väldigt bra, och det var det mesta som hörde till också. Restaurangbesöket, virrvarrandet i stan innan alla miljarder ungdomar i gänget kunde bestämma var vi skulle äta (även fast jag tydligen var väldigt negativ, och inte gillade indiskt... men det är sant, jag gillar inte indiskt! vad göra åt saken liksom ba typ), bastun, badkaret som jag och AnnaKarin till vår förvåning fann i vårt billigaste-varianten-på-Plaza-rum, hotellfrukosten, att träffa vänner man sällan träffar, att bila till annan stad och vara dj i framsätet. Och så.


"But with eyes shut
it's you I'm thinking of"


Kan också berätta att jag jobbat på StädZon i två dagar nu. Idag och igår. Skönt med en oväntad inkomst, så att man kan betala räkningar och så. Men att börja jobba kl 6 tar ju knäcken på en. Det är en enorm skillnad mellan att börja 6 och att börja 7 på morgonen.
Huvaligen, tur det bara är då och då. Förstår inte hur man kan ha det så på reguljär basis.

Det är olika, det där.


"But how we move from a to b
it can't be up to me
'cause I don't know"



I helgen har det varit en reunion av Korstagänget, som vi så hippt kallar oss.
Det känns mycket bra. Över sommaren funderade man ju nästan på om vi nånsin skulle umgås mer överhuvudtaget.
Samtidigt förstod jag att även dessa rutiner skulle återkomma mot höstkanten.

Så sant.


I torsdags styrde jag, med hjälp av de andra, upp och planerade för ett Bishop's-besök på lördan, med efterföljande myskväll hos Henke.
Och så blev det.
Vi var visserligen bara 4 st på Bishop's, men om jag får säga det själv så var det väldigt roligt och trevligt. Som Michaela påpekat i sin blogg så gick mycket ut på att vi blev mobbade för våra små förehavanden, med halvdant teckenspråk och annat.
Men vi kan försvara oss och mobba tillbaka - speciellt när allt görs i en glad och innerst inne kärvänlig anda. Hehe.


Hem till Henke tillfogades några själar. Vi spelade "Från A till Ö" och hade oss. Just like old times. Och jag somnade i soffan. Just like old times...


Kvällen före bjöd Jacob in till filmkväll hemma hos sig.
Mycket trevligt. Vi var: värden, undertecknad, Henke, Michaela, Sandra och sedemera även AnnaKarin.
Och det var doftljus (!) som luktade karl och kanel, Braveheart, Eagles, pizza, skratt, surr och tokerier.


Och genom detta blogginlägg har jag nu uttryckt min glädje över att livet återgått till det normala. För att vara lite lätt dramatisk.

Det kommer säkert några käcka citat allt eftersom också. Det brukar det ju göra.
Kommer inte på några just nu, dock.


Däremot, apropå citat. I lördags satt jag och kollade en stund på mitt och Maries mästerverk till film från 2006. Vår Skottlandsresa. Vilka grejer vi slängde ur oss! Vi var sanslöst roliga mellan varven.

Som när jag med min skakiga handföring försöker filma lite i Edinburgh medan Marie kämpar med högertrafiken.
Jag filmar henne och berättar hur duktig hon är, jag filmar ut genom fönstren och visar lite stad och lite trafik, medan jag lugnt och sakligt säger: "Det är hur varmt som helst, vi har rumpsvett utav bara sjutton...".
Kameran riktas mot mina bara knän (hade pga. värmen dragit upp kjolen en aning), och jag fortsätter i samma sakliga ton: "... och jag sitter och visar knäna här, på ett mycket läckert sätt, för att locka... locka lite lokalbor."

Ganska lustigt.


Nu ska jag sova för typ hundra år sen. Börjar dock inte jobba förrän 12 imorgon. Uuunderbart att få sova ut!


Kram.

lördag, september 13, 2008

A new day has begun

Tell my love
I'm leaving
I've got to find something to believe in

torsdag, september 04, 2008

autumn song


Jag älskar september!

Höstkläder på träden, lugnt och skönt ute, ingen mer svensson-semesterhysteri, långärmsväder, snygga kläder... mmm. Aaah.

Jag känner liksom livet i mig.

Gamla drömmar kommer tillbaka.
Jag vill börja dansa igen (klassisk balett den här gången, definitivt, det är ju grunden till det mesta).
Jag vill skriva en bok.
Jag vill gärna ha ett jobb...
och ett eget café, fast utan allt eget-företagande-slit förstås.

Japp.


Förresten börjar jag känna mig frisk. Funderar på att ge mig ut i civilisationen igen imorgon. Är förvisso varm i pannan, men det hinner väl ge med sig hoppas jag.


Vad härligt det ska bli med sammankomst!


Vilken osammanhängande blogg det här blev. Spännande va? Man vet aldrig vad som kommer härnäst.

Tänkte inte tillägga så mycket.
Bara att "Segertåget" med Maskinen är rätt skön. Och så Metallicas nya låt. "The day that never comes" eller vad den heter.


Peace.

and the bells were ringing out for Christmas day

Jag har en ytlig sida. Den sidan älskar känslan av nyansade ögonbryn. Vaxade och plockade. Underbart!
Så ikväll är jag nöjd, ty detta har jag nyss sysslat med.

Har även sett "PS. I love you" med mamma och hennes gulliga studium, Marie.

SE DEN! Jag säger bara det. Det var romantik, skratt, gråt, död, elände, The Pouges, Irland och alldeles alldeles uuunderbart.
Dessutom medverkade Gerard Butler, Harry Connick Jr OCH en tredje mycket attraktiv karl, som jag tyvärr inte minns namnet på. Han hade irländsk dialekt - såsom herr Butler - som grädde på moset.

Ja jag säger då det.


Jag har drömt om Irland/Skottland flera nätter nu. Jag längtar dit av hela mitt hjärta. Har ju ej varit på Irland, så jag tror jag ska testa det nästa gång.
Fast Skottland var ju svårslaget...
En rundresa som även inkluderar själva England, hade varit top of the line.

Pengar, tack.


I övrigt kan nämnas att jag snart varit sjuk i två veckor. Sanslöst tråkigt.
Efter nio dagars töntig halvsjuka med feber och halsont, bestämde sig herr Snuva och fru Bihålevärk för att dyka upp och utöka familjen.

Jag skulle ju träna och GI-a och bli fräsch till sammankomsten. Istället har jag lökat runt hemma och ätit Djungelvrål, glass och blåbärssoppa - för att inte tala om alla knäckemackor med makrill i tomatsås - och knappt rört mig ur fläcken.



Jag försökte vara med på bowling igår, men Peppe fick hoppa in efter halva gamet och överta rollen som Sanna.
Vilket betyder att jag knappade in någorlunda på de andra tävlande, emot slutet.
Alltid något.

Det känns som jag har mycket att komma med. Jag har funderat och grunnat ett tag, och bestämt mig för att jag vill skriva avhandlingar om vissa saker. Lite djupare saker. Religion och traditioner och annat viktigt.

Men det kommer sen. Separat. Bit för bit.

Just nu är jag mest sugen att köpa den där kornblå baskern med såndär boll på, som finns på H&M. Men jag har mycket knappt med pengar, och nästan inga matchande kläder. Så det vore väl dumt... men den var ju så gullig.


Just ja. Enligt livsplanen som jag gjorde upp när jag var en oerfaren snorunge, skulle jag gifta mig när jag var 23. Jag är drygt 22,5 nu.

Å andra sidan skulle jag enligt den planen även flytta hemifrån när jag var 19. Men det skedde inte förrän jag var 21.

Det betyder att jag har två år till på mig att gänga mig, eller hur?

Bra.


Nu ska jag gå och umgås med mamán.
Imorgon kommer pappa hem från Östersund. Då behöver jag inte vara sällskapsdam här längre.
Synd.

Fast roligt för dem, förstås.



Kramhej.

fredag, augusti 29, 2008

I would walk 500 miles

För några veckor sen kom jag att tänka på en film jag och mor lånade av Sofie för många år sen. "Benny & Joon", från 1993, med en genial och udda Johnny Depp (Sam), en lätt mentalsjuk Mary Stuart Masterson (Joon), och dennes bror Aidan Quinn (Benny).

Påminde mamma om den, och blev väldigt sugen att se den.

Ikväll gick den på nian. Lika mysig som jag mindes.
Se den, om ni inte gjort det.

Scenen med Johnny Depp i fiket är bäst.



I övrigt... är jag extremt less på att hela vänstra sidan av min kropp gör ont. Speciellt huvudet. Lägg ner!

Att sjukheten tog om imorse är inte heller nåt jag hurrar för.
Det är ju gratisveckor på Friskis & Svettis nu, för bövelen!


Nä, man får väl börj på å knyta sig. Jobb kl 7 imorgon.



Kärlek.

torsdag, augusti 28, 2008

Cruising

Bippi, ikväll är det "Cocktail"!

Den är lite lökig såklart - det är ju en åttiotalsfilm med Tom Cruise - men jag gillar den. Mysig och underhållande.

Så det blir ju kul.


Har fått bilderna från den kroatiska engångskameran framkallade, också det ganska roligt.
Fast det är alltid mer spännande innan man faktiskt ser bilderna. När man väl fått dem blir reaktionen alltid lite "jaaa... justja, det där stället ja... jaja, jamen det var ju kul", och sen lägger man undan dem och gör nåt annat.

Men minnen är minnen.
Och några bra bilder blev det. Publiceras väl på bilddagboken så småningom. Håll andan, håll andan...


Mysigt väder ute. Så länge man har bil eller buss om man måste ta sig iväg nånstans.


Hej.


PS. Dire Straits - Love over gold = dagens låt.

måndag, augusti 25, 2008

a day in the life

Hej på er,

nu ska jag uppdatera alla nyfikna läsare om mitt liv.

Jag var på två begravningar förra veckan. Morfars i torsdags, och Ingers i fredags.
Det var hemskt.

Hursomhelst har det fått mig att fundera över hur jag vill att min eventuella begravning ska vara... men mer om det en annan gång.



Jag är hos mamma och pappa. Jag är en sanitär olägenhet och skulle behöva duscha, men vet inte riktigt om jag ska göra det här eller när jag kommer hem.
Ska snart åka hem. Margo har varit ensam länge nu, stackarn.

Det är synd om mig. Jag är sjuk nämligen. Febrig, med världens värsta halsont.
Det gör mig sur, ty jag hade just kommit igång med motion och sånt.
Jag och min hurtige far har börjat gå upp för typ 300 trappsteg till Norra berget, plus utsiktstornet, och sen gå runt via Bure. Vet ej hur lång sträckan är, men bara trapporna är som ett helt träningspass.
Allt som allt tar det strax under en timme.

Eller första rundan tog det en dryg timme, och jag kom inte riktigt upp i pappas tempo.
Men andra gången, i lördagskväll, hurtade jag ifrån honom rejält, då jag i nåt slags träningstrance fick för mig att jogga mig igenom hela skogspartiet... nästan i alla fall.

Jag är i bättre form än jag trodde, vilket gör det än mer peppande att fortsätta.

Igår sov jag hos AnnaKarin, och vi hade planerat för en skön morgon på Ego. Vi tänkte vara där när de öppnade kl 7, träna nån timme, duscha basta och äta frukost där. Myysigt.

Förutom att jag vaknade 02.50 med grava halsproblem, då.

Nåja.

Var på Mary Kay-party hos Lisette igår också, det var trevligt... och jag handlade grejer som jag inte har råd med. Det ger mig lite ångest. Men snart (när vintern kommer och hyn blir vedervärdigt torr) kommer jag att behöva dem, och då är klumpsumman redan avklarad, och då kommer jag att känna mig nöjd med mitt motståndsproblem.


Är ständigt nervös över a-kassebekymmer. Tror knappast de är nöjda med de papper jag skickade in förra veckan. Måste ringa och höra imorgon, eftersom alla brev de skickar till mig är sena, och anländer till mig typ tre dagar efter att uppgifterna de begär av mig i dessa brev ska vara dem tillhanda.


Och så är jag flyttsugen. Fortfarande. Leksand är inte skrivet i sten. Men gärna Dalarna. Falun verkar mysigt också. Jag har hittat mitt favoritcafé där nu (om man nu kan bedöma via nätet), och ska posta en trevlig ansökan imorgon. Kuvertet är redan igenklistrat.


Och så är jag ruskigt sugen på min stora påse Djungelvrål som ligger hemma i skafferiet... varför blir jag alltid sugen på Djungelvrål när jag är sjuk?

Nåja. Den som inte arbetar skall heller inte äta.


Det var allt.


Nej just ja. Jag gillar The ting tings väldigt mycket. Så ni vet. Och så den där "Two doors down" med The mystery jets. Brukar låtsas att den handlar om mig. Bara jag hade ett trumset så skulle det stämma...


Jaja.

söndag, augusti 24, 2008

slip out the back, jack

Jag, mamma och pappa sitter och kollar på den UNDERBARA BÄSTASTE konserten nånsin, alltså Simon & Garfunkel i Central Park 1981. På dvd.

Mitt i pappas favvolåt alla kategorier, alltså "Bridge over troubled water", när Art galer som mest och finast - två sekunder efter att far sjungit med världens inlevelse - utbrister han krasst om stackars Art: "Vad mycket lagningar han har."


Det var väldigt kul.

Nu ska jag återgå.

"There must be 50 ways to leave your lover". Japp.

torsdag, augusti 21, 2008

to let myself go


Världens bästa mamma bjuder på Martini Rosso och massage klockan halv ett en torsdagnatt, medan man tittar på Gilmore girls.


Det är sånt man kommer minnas på ålderns höst.



Snart är det begravning för morfar.
Jag gör goda smörgåstårtor och efterrättsdito som plåster på såren.


Men snälla, ska det vara omöjligt att hitta en hyrestrea i Leksand, för två unga, smarta, snygga damer?
Hjälp!

måndag, augusti 11, 2008

Måndagkväll och skrivhumör

Alltså. Vilken bra helg jag har haft!

Speciellt lördag-söndag.

Men fredagen var också trevlig, även om den började skakigt, med äckelpäckel-migrän-sjukkänsla och vidrig huvudvärk.
Jag proppade i mig Treo (och senare Eeze), och mat på Frasses, och härdade.
Det kändes bättre när jag ätit, och just skulle börja jobba. Så småningom släppte all värk.

Jobbade 13-19. Anna stannade kvar till ca 17, vi satt och flummade och skrattade vid ett av fikborden.

Sen dök Niklas.F upp och bytte av henne.
Han hade jobbat i Härnösand i veckan, och nu var han i stan för att hämta hyrbil och umgås.

Så vi satt och hängde nån timma, sen dök även AnnaKarin upp.
Vi fortsatte hänga, tills jag började stänga (ha ha).

Sen märkte vi att det hade slutat regna, så vi åkte och spelade minigolf i stan. Vi var de enda golfarna där, men det gjorde ju inget.
Jag gick en bra runda om jag ska jämföra med mig själv, men om man jämför med andra var den nog ganska lam.
Fast jag kom ju tvåa i fredagens gäng i alla fall.

Sedan vankades det kvällsfika hos mamma och pappa. Väldigt trevligt, mysigt, roligt och lagomt.

Vid halv ett började det bli dags att tänka på refrängen, som medelålders-svensson så gärna uttrycker det. Jag skulle ju börja jobba kl 7 nästa morgon.

Men väl ute på parkeringen, visade det sig att Niklas skulle köra ensam från Sundsvall till Göteborg, utan en enda cd-skiva. Det fick inte hända, så han hakade på mig och AnnaKarin hem till mig för att botanisera lite i musikhyllan.
Vi lyssnade igenom några gamla goda Hellströmlåtar innan våra vägar skildes.

AnnaKarin sov över hos mig.
Det är liksom sällan roligt att sova ensam, nuförtiden. Man blir kinkig med åren.

Lördagen var jobb 7-16, jag var förvånansvärt pigg. Men det blev stressigt i slutet, och jag missade början av mötet.
Snäll-mamma hämtade mig dock på jobbet, så det gick ju relativt fort ändå.

Efter mötet skulle det vara grillning och campering i AnnaKarins familjs stuga i Västansjö. Men det var så många som inte kunde, så vi struntade i det.
Eller, vi gjorde en helt vanlig sleepover däruppe, vi två. Och det blev grillning till slut ändå, helt oplanerat och härligt.

Vi anlände vid halv åtta nån gång. Tog fram en fläskfilé ur frysen, lade den på upptining i vatten, och packade upp potätgratängen och de andra grejorna som vi inhandlat på Willys.

Vi åkte iväg till en tjärn och tog ett väldigt kallt, men - när man tänker på det i efterhand - väldigt uppfriskande dopp.
Blev dock inte speciellt gamla där; åkte tillbaka innan myggorna hade gett sig på vår lekamen alltför mycket.

Vi begav oss till den uppvärmda bastun, där jag sakta men säkert kände tår, fötter och näsa tina upp på ett mycket behagligt vis.
Varvade med lagom svala duschar, inklusive hårtvätt.

Avslutade denna session med att sätta mig ute på en liten bro till en liten gäststuga, njuta av kvällstemperaturen och beskåda den vackra sommarkvällshimlen ovanför de otroliga, gröna ängarna.

Sedemera blev det dags att göra i ordning maten. Vi inledde det hela med en hutt Nyköping, den värmde gott i kistan, och smakade lagom mycket lakrits.

Vi adderade lite extra vitlök och ost i potätgratängen, och lät ugnen ta hand om resten.
Fläskfilén marinerades snabbt men effektivt i grillolja, och grillades på hi-techgrillen ute på gården.
En flaska Sunrise Merlot öppnades och började avnjutas (det var väääldigt längesen jag njöt av rödvinssmak), och vi dukade upp vår festmåltid ute på altanen, med massor av värmeljus och dylikt som enda belysning.
Kings of convenience spelade och sjöng mycket, mycket behagligt i bakgrunden, och aldrig har väl mat smakat så gott som den gjorde denna afton.

Vi tryckte i oss varsin Turkisk peppar-glass och lite popcorn till efterrätt.

Vid halv ett sade vi tack och godnatt till denna dag, och somnade utan att ställa väckarklockorna (otroligt).

Nästa morgon vaknade jag vid 06-tiden, med den inbyggda jobb-stressen. Det var skönt att kunna somna om i lugn och ro.

Vaknade 10.40 utan minsta lilla antydan till spänningshuvudvärk. Det var längesen, och underbart.
Gick på dass, återvände till sängen, "lägger mig och läser en stund", tänkte jag. Och somnade.

Vi vaknade 11.20 av att AnnaKarins telefon ringde, och kände sen att det var en lagom tid att stiga upp.

Åt frukost på altanen, konstaterade att solen verkade hyfsat stabil. Så istället för att ta en promenad i det närliggande naturreservatet, packade vi i ordning böcker, kuddar, handdukar och filtar, och begav oss ut på sjön med familjens eka.

När vi befann oss ungefär på mitten av vattnet, lade vi ner år-verksamheten, placerade oss i ryggläge på varsin bänk, och läste varsin bok. Livet kändes fridfullt, och även om solen gärna hade fått skina och värma en aning mer, fanns inget egentligt att klaga på.

Det gick säkert en halvtimme utan att nån av oss knystade minsta lilla ljud.

Sen gallskrek Sanna Mattsson rätt ut. En vettskrämd AnnaKarin fattade ingenting, tills undertecknad pekade på fulspindeln med vitkroppen som tittade fram på ena båtkanten, ungefär där jag hade fötterna.

Vi (AnnaKarin alltså) lyckades få bort den ganska snart, vill jag minnas, men det tog inte lång stund innan en vanlig svart rackare också visade sitt tryne. Jag skrek igen. Den försvann.
Vilken lättnad det var att se dem flyta iväg över vattnet med hopkorvade ben!

Men ack, bara sekunder efter detta dök en tredje upp på båten. Också den med vit äcklig kropp.

Nu kände jag att det var en konspiration på gång. Dessa spindlar skulle på mig till vilket pris som helst. Paniken kom krypande, jag slängde mig skakande upp på benen, halvt om halvt över AnnaKarin, gallskrek och grinade som ett barn medan jag krampaktigt höll henne i knäet (?).

När hon lyckats fått bort den, kändes det som en god idé att åka iland på andra sidan sjön, där en pytteliten strand fanns. Vi ville bada.

Väl där bestämde vi oss för att det var för kallt. Så vi tog en tur in i vassen och kikade lite, istället.

På väg tillbaka ut till mitten av sjön, började jag slappna av och känna mig som mig själv igen. Vi skulle återuppta vår avslappning och bokläsning en stund till, tänkte vi.

Jag hade preciiis lagt mig på min bänk och lyckats andas ut, när jag vände blicken mot båtkanten som var närmast mig.
Vad såg jag då?

Den största, fulaste äckelspindeln med den vidrigaste vitkroppen av dem alla.
Han kom mitt i mitt blickfång, så jag skrek: "AAAARRRGGGHH, JAG HAR ÖGONKONTAKT MED 'AN!!!", och flög upp igen.

Det dök upp en eller två till, innan AnnaKarin hittade deras gömställe; en plåtflärp på utsidan båten.
Nu kände även hon sig lite skrajsen och spänd.

Jag började ro mot land.

När det var kanske 50 meter kvar, såg jag hur AnnaKarin fäste blicken på min högra arm, tog min ena toffel, och drämde till. Det visade sig i efterhand att det var en geting som hade placerat sig där, men jag tänkte reflexmässigt "SPINDEL!", skrek så att det ekade över hela sjön, och tappade högra åran.

Ställde mig raklång i båten, slet av mig linne och mysbrallor, och sa hjältemodigt: "Jag hoppar i och hämtar den AnnaKarin, jag hoppar i!".
I själva verket var jag ganska lättad över att komma ifrån "djävulsbåten"...

Företog mig ett extremt ograciöst hopp rätt ner i vattnet, som en klumpig hund ungefär, och simmade ikapp åran med ljusets hastighet.

Simmade tillbaka, langade den till AnnaKarin, och fortsatte simma hela vägen in. Vägrade att närma mig vitkropparna igen.

Upptäckte att det var rätt skönt i vattnet ändå, så det slutade med att AnnaKarin kom ut och gjorde mig sällskap.

Vi kände oss uppfriskade när vi återvände till stugan. Och jag kände att hjärtklappningen fortfarande satt i, och att nerverna var klena.

Tröstade mig med kalla Chorizo-korvar, Ballerinakex och AK's nykokta rabarberkräm.

Vi somnade en stund framför "About a boy", sen började vi så smått att packa oss hemöver.


Men FY vilken skön helg, såhär i efterhand (och även mittihand, eller vad man säger) !


Nu orkar jag inte skriva nåt mer.

söndag, augusti 03, 2008

färgerna man bara ser på bio...

Men hej.

Jag sitter hos mor och laddar inför aftonens spelning med Lars Fläta, som Ella av nån anledning envisas med att kalla honom.

Winnerbäck alltså.

Det var rätt kul förra veckan, när vi skulle lyssna på honom i bilen.

Ella: "Nu schka vi lyschna på Lars Fläta."
Jag: "Ja... vad tror du, skulle jag kanske ta och gifta mig med honom, nu när jag har en fläta i luggen och allt? Så kunde jag heta Sanna Fläta."
Ella: "Hehe, jaa. Schå heter ni Lars och Schanna Fläta... fascht du kan ju inte hoppa in i jadion!"
Jag: "Nej... men han finns ju på riktigt. Så jag skulle ju kunna träffa honom."
Ella: "FINNSCH HAN DE?!"

Jao.

Annars då. Nåt spännande att berätta?
Njä.

Jag och AnnaKarin hade pizza- och tevekväll igår. Några roliga citat kläcktes.

Vi kollade på "Vanity Fair", med bl.a. en av AnnaKarins favoritpuddingskådisar, Jonathan Rhys-Meyers. Men han spelade en oduglig yngling.

Jag: "Han är en riktig sprätt, den där."
AK: "Jo, han brukar vara det, Jonathan."
Jag: "Ja, men du vet vad man säger. I de största sprättarna simmar de lurigaste småpojkarna."

Eeh.


Sen peppade vi oss själva inför denna afton, med att kolla på Winnerbäcks spelning från Linköping 2003. Den var bra, förresten. Har aldrig sett den i sin helhet förr, fastän jag haft dvdn i säkert två år (?).

Och motvilligt erkänner jag att Lisa Ekdahl gjorde ett ganska lagomt och angenämt gästspel, fastän jag inte tål na, och är ganska övertygad om att hon inte har alla hästar i stallet. Men "Tvivel" blev liksom lite extra bra med hennes stämma.


Hursomhelst, under konserten filmades publiken väldigt mycket.
Och typ alla såg så otrooligt svennebanan-iga, lökiga, ostajliga och tråkiga ut.
Så mot konsertens slut utspelades följande konversation:

Jag: "Alltså Linköpingsborna är då ena fula stackars satar, det kan man ju konstatera."
AK: "Jaa, kolla tjejen där, är det en tjej eller en kille?"
Jag: "En kille."

Det var det om detta.

Nu ska jag ta en dusch, tror jag å det bestämdaste.


Vad synd att vädret är mulet och kallt av sig. Men jag vill tro att när herr Fläta drar igång "Solen i ögonen", så spricker molnen upp. Jojomen.





PS. Snälla Lasse, spela "Min älskling har ett hjärta av snö", bara för att det är Sundsvall och allt! Även om den inte ingår i låtlistan annars. DS.

torsdag, juli 31, 2008

Good night nurse!

Hej hej hallå där.

Jag saknar den Morgonpasset-tävlingen.
Minns ni?
Det ringde in två tävlande, och programledarna spelade upp snuttar ur några låtar, och så var det olika teman varje gång.
Typ, de spelade "Life on Mars?", och så fick man skrika sitt namn, och sen "hej hej hallå där, är inte det där en sång som Christer Fuglesang borde sjunga på just nu?" (ifall det var dagens tema), och så sa programlederna "ja, är det det?", och så fick man gissa på ja eller nej.

Mycket roande.

Funkar som hälsningsfras också. Det var det jag använde den till nu.
Jag gör det igen:

Hej hej hallå där.


Ja hörrni ungdomar. Min vecka hittills har varit tämligen behaglig.
Jag hoppade in och jobbade för Lotta.N i måndags. Med Marie alltså. På Coop och OKQ8.

Senare samma dag packade jag katt, kudde, badkläder och lite annat, och åkte med Johanna, Ludvig och Ella till mormors ljuvliga sommarstuga på Killingskär.
Där stannade vi till idag. Igår anlände även Lotta och Ester. Och Ludvig fick åka hem till Jonas.

Det var en välbehövlig och avkopplande vistelse med sol, bad, fin natur, Allsång på Skansen, söta barn, ätande och drickande, skratt, läsning och sömn.


Fast jag är trött på att alltid vara mittemellan det mesta.
Där sitter alla andra och har barn och familjer och Riktiga Liv. Och så kommer jag... med en katt och en etta med sovalkov.

Och barn blir förvånade när man berättar att man jobbar, för de trodde att man gick i skola, och att man är ett barn.


Samma sak när man är i Stöde. Jag älskar att vara där också, och jag älskar min familj. Detta handlar inte på nåt sätt om dem. Bara mig.
Jag känner mig alltid över. Emellan. Jag flyter mest runt och gör... ptja, ingenting.
Finns tillgänglig när det behövs. Sitter och läser i nåt hörn. Hjälper till när/om nån vill ha hjälp. Säger nåt halvroligt ibland. Svarar på tilltal.

Jag måste framstå som världens tråkigaste i dessa sammanhang. Speciellt när det inte bara är släkt, utan släkt + barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med.

Jag trivs ju... men det känns som att jag borde ha mer att komma med. Nånting eget. Att tillföra.

Denna känsla hör väl ihop med känslan att det är dags att byta stad. Ta befälet över sin egen tillvaro.
Så att man har nåt att berätta när man träffar släkten, och kanske även barnfamilj-som-släkten-är-goda-vänner-med...


Äsch, jag vet inte. Men jag tycker att jag är ganska logisk.

Jag har resonerat mycket på sistone. Med mig själv.

Jag är så trött på vissa aspekter av mitt liv. Av min person. Min konflikträdsla, till exempel.
Min vilja att fly från obehagliga känslor och situationer. Svårigheten att orka erkänna för sig själv att man är besviken eller sårad av nån anledning. Orka deala med såna känslor.

Då är det så mycket lättare att tänka att man själv ändå skulle svikit eller sårat, förr eller senare.

Nu tänker ni "aha, kärleksproblem". Men jag menar inte bara så, utan när det gäller alla relationer och situationer i livet. Många, i alla fall.



Jag undrar också lite varför vissa bara totalt slutar höra av sig när nåt roligare dyker upp. Man kan väl svara på tilltal i alla fall.

Och jag undrar varför man inte åtminstone får ett "tack" när man slängt ur sig en gratulation.

Men världen kretsar väl inte kring mig. Inte ens litegrann.


Nu ska jag ta mina vedervärdiga ben, min lätt rödbrända hy och mina nya fina fräknar och gå och lägga mig.


[Jag skrev en grej inom dessa klamrar, men jag raderade det igen. Det blev för lökigt och ömkligt. För kliché.]


God natt.


PS. Tori Amos platta "The Beekeeper" växer verkligen för varje lyssning. Jag gillade den inte så mycket första omgången. Men den är ju hur fin som helst. De allra flesta låtarna i alla fall.
Rekommendation utfärdas härmed!
DS.

tisdag, juli 22, 2008

skavsår och skitsnack

Ibland skaver livet liksom lite, litegrann.

Och jag har blivit en aning semestertjock. Utan semester.
Coop-tjock, snarare.




Ibland inbillar man sig att man skulle tagit chansen om man fick
bara för att man vet att man aldrig kommer få den
för om man verkligen skulle få den
skulle man ändå inte vilja ta den.

Varför är det så? Kan man undra.

Mänskor är konstiga. Inte minst jag.




Jag längtar bort. Upp upp och iväg. Ungefär.


Semester, snälla.
Höstsemester ska jag ha. Och åka tåg.

Det blir phett nice.

söndag, juli 20, 2008

so sell all my things

Jag har bestämt mig...






för att byta stad.



Tror jag.

måndag, juli 14, 2008

ett svensktalande bättre folk

Jag gillar nog Anna Järvinen rätt hyfsat.


Hej förresten.

Bio är bäst. Extra bäst på somrarna, av nån anledning.
Det är hela grejen liksom. Doften, miljön, att köpa varma chips/popcorn, dricka och en påse M till överpris.

"Mamma Mia!" var ett lyckopiller. Första kvarten satt jag och mamma var för sig och tänkte i smyg "eeeh okej, ska de tjoa, skrika, dansa och spela över hela filmen igenom eller vad är dealen?", men sen blev den bra. Vacker (rent bildmässigt), ganska rolig, mäktig musik, osv osv.
Abba-låtarna är ju faktiskt rätt bra när det inte är A's & A's jobbiga stämmor man hör.

Jag håller med ST-recensenten, som sa att Meryl Streeps "The winner takes it all"-scen var skäl nog att gå på bio för.

Meryl var förresten mer lik morsan än nånsin.
Colin Firth var gulligast och charmigast, som vanligt.
Och Dominic Cooper gick absolut inte av för hackor!

Så vi är nöjda. Alla som kom ut ur salongen hade breda leenden på läpparna. Ganska härligt.
Gå och se, ungdomar.


Tja, nåt mer? Huvudvärk, en känsla av att förkylning är i antågande, trötthet, viss uppgivenhet, less-på-jobbet-het.

Men snart är det Winterdäck-konsert, hä bli kul hä.


Känner mig lite lökig som sitter hos mamá ý papá om dagarna nu... men det är så trevligt. Här finns flera rum att lufsa runt i. Här är ljust och fint och utsikt över stan och balkong på solsidan. Här är människor och mysfaktor.

Jag hatar att vara hemma i min lägenhet om somrarna. Man kommer hem, och in, och sen är man liksom där. That's it. Det finns inte så väldigt mycket att se eller göra. Inget att prata med (förutom kattstackarn, som kanske är lite ensam nu då, men verkar roa sig själv storligen ute på balkongen, med flugfångeri och annat).

Men men, det är sådär i livet.


Avslutar med Snillen Spekulerar, från en afton i Kroatien.
Vi skulle sätta oss nånstans och beskåda solnedgången, eller bara njuta allmänt av kvällen, eller vad det var. Funderade på var vi skulle placera våra bakdelar.

AnnaKarin: Det är så sabla hårt att sitta på stenarna alltså.
Sanna: Ja, det är extremt hårda stenar de har i det här landet.
AnnaKarin: Jaa. Stenhårda.


Ha ha hej då.

söndag, juli 13, 2008

roadtrip + bio = en bra helg

Hej.

Igår var jag, AnnaKarin, Sandra och Cecilia på roadtrip, som ni vet ifall ni läste mitt förra inlägg.

Vi besökte Strängnäs och gick på sammankomst. Lyckades pricka in samma folk som förra gången vi okynnes-åkte, nämligen stockholmare och skåningar.
Men det var trevligt, jag träffade Nathalie, Johanna.S, Åkerbergs, Maggan.G, Jennah, Rupert (han var också okynnes-där, ty befinner sig i Seattle och San Fransisco under sin ordniarie sammankomst... kul för honom, ja)... och fler.

Efter programmet satte vi oss i hamnen, vid de där trevliga röda små bodarna, där man kan köpa mat. Vi köpte mat.
Woktallrik och cola till huvudrätt, våffla med drottningssylt och grädde till efterrätt, för min del. Mäkta gott, på min ära.

På hemresan fick vi för oss att åka in i Enköping och kolla vad det var för en stad. För själva kommunen är ju sååå vacker att åka igenom.

Vi hittade nåt som hette Drömparken, och var helt sagolikt vacker och mysig. Hoppas flickorna lägger upp bilder på bilddagboken snart, så att ni får se.

Vi ville beskåda nåt mer, kände vi, så funderade på att även åka in i en av mina favvostäder, Gävle.
Men när vi såg en skylt som pekade mot Sigtuna, kändes det som ett ännu bättre val. Jag har aldrig varit där, men min mor har alltid tjatat om dess vackerhet, och om hur mycket jag skulle gilla den. Stan alltså.

Hon hade rätt. Med råge. Jag blev kär. Tror att jag inte var den enda.
Vi strosade runt och kände oss som i en film. Nej, en saga. Nej, en annan värld.

Det var toppen! Verkligen.
En mysig dag.


Nu måste jag avsluta, för mor och jag ska promenixa till stan. Vi ska gå och se "Mamma mia!" tänkte vi. Jag hatar ABBA, men känner mig sugen på filmen i alla fall.
Tokigt va?



Peace.

fredag, juli 11, 2008

och se på min bringa, det kallar jag hååår

I'm back!

Sitter i mors och fars hyresrätt. Ja ni hörde rätt. Hyresrätträtt. De är coola stadsbor nu, och har fr.o.m. idag bredband och hela paketet.

Det hela är mysigt, nytt, spännande och allmänt toppen... förutom när man får lite panik över förlusten av huset.
Men det var värst i lördags, när vi och folk var där och plockade bort alla möbler.

Nåja.

Massor har hänt sen sist jag skrev, såklart.
Måste fatta mig kort nu, ty imorgon ska jag bege mig till strängnäsa med AnnaKarin, Sandra och Cecilia. Vi kände för en roadtrip.

Har jobbat (StädZon) från 06.00 tolv dagar i rad nu... så mest av allt i hela världen, hägrar en fet sovmorgon.
Jag ämnar sova i bilen.

Men jobbet går ok. Det är väldigt kul att jobba med Cissi. Vi har infört termoskaffetradition, och skaffat en maskot och allt sånt där som man ska när man är städkollegor.


Jag och kakan har ju kommit hem från Kroatien också, välbehållna och dana. Det var en härlig vecka, med mycket sömn, sol, bad, oväntat snygga karlar, vattendrickande, ätande, migränanfall, och uuunderbara, lagom ljumma, mörka mysiga kvällar. En och annan båttripp hanns också med. Och så parasailing.

Så vi är nöjda.

Det har även varit sammankomst (bland de bästa jag upplevt nånsin, utan att överdriva), och besök av Greta och Alex och Bengtssons och fler.
Det har varit roliga aftnar med positivhalaren och hans gäng, och det har varit massor med flyttbestyr och blandade känslor och trötthet och skratt och gråt och flum. Och skräpmat.

Det finns såklart mycket att berätta, men jag nöjer mig med detta. Och avslutar som sig bör med några roliga citat.

Det första är även det nyaste. Det var Måns som klämde ur sig det häromdan, när han och Simon följde med Erika till huset för att hjälpa till med slutstädningen.
Han är väldigt åldersfixerad just nu, bör tilläggas...

"Sanna, vill du leka med farmor och farfars katt, Kalle? Han är också 22 år. Han är bliiind, hörselskaaadad..."

Ungefär som jag då, alltså.

Jo, en till rolig grej som inte alls har med ovanstående att göra (jag sparar roliga citat i utkorgen i mobilen, därför blir detta helt sammanhangslöst och härligt), var när jag, sommarbarnet, The Fännicks och Steven kollade på Skönheten & Odjuret hos mig en kväll i juni.
Gaston galde på som aldrig förr, i den där sången han sjunger inne på puben. Ni vet, där han skryter om alla ägg han äter, och allt hår han har på bröstet och så.

Det finns en fras där man inte riktigt hör vad han sjunger, han går liksom upp i en hejdundrandes lång och kraftig ton. Nåväl, vi blev i alla fall fullt och fast övertygade om att låten går på följande sätt:

"Jag har lovat mig själv, jag ska ha den där Belle, så nu haaaar jag blondeeerat miiiin taaaaaarm..."

Ha ha.

Pappa har varit rätt rolig som vanligt, också.
En dag när vi var här och bar in grejer till lägenheten och förrådet, klampade jag fram till honom och sa med bestämt och vädjande tonläge: "Nyckel till förrådet, yo."
Han replikerade blixtsnabbt: "YAOZA!"
Like Clabbe in the 70's.

Och i lördags, när jag var här på förfest, och hade gjort mig gatufesten-fin med lila sjalett/huckle, kom han in i köket och sa på fullaste allvar: "Du är snygg i paraply."



Resten av utkorgen-materialet sparar jag till nästa gång.



Nu ska jag åka hem och kanske sova lite. Bilen går kl. 05.00 imorgon.
Men det var ju så underbart kul att blogga! Alldeles för längesen sist.

Nåja, jag får väl snart tillfälle igen. Det finns hopp för mänskligheten.


PS. Såg Hellström på gatufesten. Fantastiskt förstås, om än väldigt kort, och rumphugget, eftersom extranumret framfördes av polisen.
Avnjöt även en Amanda Jenssen i toppform. Högklassigt!
DS.

onsdag, juni 18, 2008

welcome to our world

hej hej,

jag har inte sa mycket tid till att skriva, och det har tangentbordet ar konstigt.


men vi har det valdigt bra, har ar vackert, varmt, skont, gott, billigt och kul.
finns goda chanser att vi ar naturligt gyllenbruna nar vi landar i schweden igen.

har nagra roliga citat att bjuppa pa...

det forsta kommer fran mig... nar jag och annakarin var mitt i ett samtal om huruvida det ar snyggt med kortarmade skjortor pa karlar eller ej. en hund passerade oss.
annakarin: vilken konstig pudel.
jag: valdigt hjulbent, maste jag saga. vaaaldigt hjulbent.

jag sa det pa ett mycket snusfornuftigt satt, sa det var makta skoj.

sen var det annakarin, nar hon markte att kameran hennes borjade pa och lagga av - efter lite rosevinsdrickande alltsa - : min telefon lagga pa jattedaligt med batteri kul info."


och sen var det jag igen, nar vi skulle ga ifran klipporna dar vi suttit och druckit lite rosevin och atit choklad - strax innan vi kom till detta internetcafe faktiskt: "aaah stjarten, snacka om ont i stjarten. har du testa o lyft pa an?!"


haha.


nu ska jag overlata surfandet till annakarin. pusshej.

tisdag, juni 17, 2008

we have a lift off

Hej igen.

Jag är fortfarande i Sverige.
På arlanda, närmare bestämt, jag och kakan dödar tid genom surfing. Ganska tråkigt faktiskt.
Men jag känner mig stolt och glad över att jag med relativt lugna nerver (och gott sällskap) hittat rätt, och lyckats checka in bagaget, och hittat rätt gate, och hela paketet.

10.40 lyfter vi!


Det var lite tärt att kliva upp 03.45. Men jag har sovit en del på tåget. Givetvis fågelholk-style.
Ruskiga tider, vad kallt de har det på tågen nuförtiden. Jag fick hurta till resväskan och dra fram munkjacka och strumpor, ändå frös jag nåt så in i bänken.

Hujedamig.


Nu ska jag göra nåt annat. Läsa gamla bloggar typ. Och köpa nåt att äta.
Sen så...


Slobodan & co, here we come!




Puss och kram på er, bleksvennar. Jag kommer sakna några av er storligen.
"Men dä ä ju bara över en hälg mamma".
Eller okej, en vecka.


Ja ja. Klart slut.

måndag, juni 16, 2008

sola och bada i pinja kålada

Men hörrni,

hur fin och bra och härlig är inte "Lucky" med Colby Calliat och Jason Mraz, då?!





Hejdå Sverige, vi ses snart.

Jag säger som min kompis Jens, när han med tåget passerade stan, på sin resa mot Lanzarote:

"Sundsvall såg ju också kul ut, så du behöver inte vara avundsjuk."

fredag, juni 13, 2008

veckoredovisning och utlandslängtan

Det är några av årets sommarpratare i p1 som jag verkligen ser framemot att lyssna på.
Lasse Winnerbäck, till exempel. Trodde väl aldrig att han skulle våga sig på nåt sånt.
Han pratar den 28 juni, när vi har sammankomst, så det blir till att vara hi-tech och lyssna på webben sen, då.

Och så har vi Mia och Klara. Det blir säkert kul och gemytligt.
OCH. Sist men inte minst. Stavros Louca, matte- och fysikläraren från härliga serien "Klass 9a". Han är för go.
Jag har hört honom hålla tal på en sammankomst en gång (för han är ju ett Jehovas vittne), han är extremt bra.
Sååå det blir kul. Intressant att höra vad han berättar om.

Hej förresten.

Det här dubbeljobbandet tar knäcken på mig. Av mig? På mig? Knäck?
Jaja.

Och städning är bra tråkigt ändå. Vad har jag gett mig in i?

Men jag är tacksam för möjligheten.

Jobbade 6-11 i måndags, hem och sov, sen Micks-jobb 14-19.

Tisdag var det städning 6 - ca 10.30. Sen kom mamma och hennes studium Marie till mig på fika, umgänge och studium. Jag följde med till Maland sen och snyltade mat. Sen var det möte, sen genast hem och sova.
Underbart mysigt regnväder bjöds vi på under dan också.

Igår: städning 6-11.30. Hem, powernap modell längre, dusch, försenad buss till stan och sedemera jobb. Var på Micks 14.30 - 20.30.

Idag: Städjobb 6- strax före 12 (åkt runt lite med L idag, hon har visat sina städställen; och så sa hon att Peter LeMarc är föregångaren till Lars Winnerbäck "och alla de där", "mmkej" sa jag snällt).

Hoppade sedan in utomschematiskt på Micks 12-17 (apmånga examenstårtor och dylikt), sedan hem till Maland, snabbdusch, iväg till kusin Sebastians studentmottagning i Timrå. Rätt trevligt. Kul träffa gull-släkten på pappas sida. Sebbe var lagomt lurvig och gullig när han anlände till partylokalen. Som det ska vara.
Och mina gräddtårtor med blåbär respektive jordgubb gjorde smärre succé. Måste tillstå att de var grymt goda.

Hem till Maland, massage av mor blandat med starka piller = huvudvärk gick över och skön trötthet infann sig.
3 Gilmore-avsnitt... och här är jag nu.

Imorgon ska enbart Coop städas, och det kan jag ju vid det här laget, så jag skippar StädZon imorgon, och fokuserar enbart på utlandsgrejer-handling, kontraktsskrivning (okej det blir lite StädZon ändå...), akupunktur och Micks-jobb.
Skööönt med sovmorgon.


Znark.


PS. Har Toto's "Rosanna" på hjärnan. Varför?! DS.

söndag, juni 08, 2008

"det var evigheter sen nånting brann, i alla fall nära mig"

Ja, jag fortsätter med Winnerbäck och nostalgiträsket.
Sitter och läser gamla bloggar på Lunarstorm, från den tiden då det hette dagböcker.
Det är av just den anledningen som jag har kvar mitt Lunarstorm-konto. För att kunna gå tillbaka, läsa, minnas.
Ganska mysigt.

Idag känns livet ensamt. Sådär intensivt, så att man får ont i magen och en klump i halsen, ni vet?
Men det går ingen nöd på mig egentligen.
"It's just emotions".


Vad var det jag ville ha sagt med kvällens blogginlägg?
Har glömt huvudtanken. Tappat tråden.


Måste åka hem och sova strax. Imorgon kl 06.00 börjar jag min nya karriär som städerska. Ska hänga på Marie i en vecka, hon ska lära mig allt hon kan.

Har fortfarande inte riktigt kommit över det faktum att jag kommer ha högre timpenning på detta jobb, än på det jobb där jag huserat i 2,5 år, och dessutom har behörig utbildning till.
Men men, ju mer pengar, desto gladare Sanna.
I alla fall just nu, ett litet tag. För jag är pank.


Just ja. Var ute på Tranviken och grillade en sväng igårkväll. Det var rätt trevligt. En korv eller tre sitter ju aldrig fel.
Sen fick Henke dambesök av mig, AnnaKarin och Michaela. Vi hyrde filmer. Jag och AK somnade i soffan under den andra. Synd, den verkade bra. Brittisk, svart, lite skruvad humor. "Trångt i kistan" på svenska, jag minns inte den engelska titeln.

Kanske kan låna den av H-boy i veckan.


Jaja. Det var det om detta.

Gruvar mig lite för att lämna huset.
Vill vara här så mycket som möjligt, medan tider är.
Snart åker jag ju utomlands, och när jag kommer hem är det sammankomst, och direkt efter den flyttar mamma och pappa till en trea i stan.
Roligt. Men tragiskt.
Aldrig mer Åka Hem Till Maland.


Livet går väl vidare... men det känns lite jobbigt.

Säkert därför jag är på gråtmild-humör också.


Nä, nu drar jag. Strax.

lördag, juni 07, 2008

why would you lie 'bout anything at all?

God morgon.

Glömde en sak när jag skrev i natt.

Nämligeeen att bästa låten just nu, typ, är:

Oxford Coma med Vampire Weekend.

Five high toasts.



Aj aj i högerarmen. Kan det vara efter växelspaksväxlande? Är jag verkligen så klen?

Jag glömmer att jag har en sjukdom, ibland.


Nu ska jag nog lägga mig och sova lite mer.

Senare idag ska jag försöka få ett vettigt foto på de alldeles nykläckta fågelungarna som pappa upptäckte i en hålighet i trädet vid uthusen, igår.
Bedårande.


Snark och hej så länge.

"och om våren så talar hon om höst, hon ser molnen som väntar bakom skogen"

Vad är dealen egentligen?
Jag vet inte vilket ben jag ska stå på.

Ena veckan det ena, andra veckan det andra.


Är ganska trött på mellanlägen. Överhuvudtaget.
Det ska vara på eller av, annars kan det lika gärna vara.
När det gäller det mesta i livet.

Det är den tid på dygnet då man känner sig djuplodande och smart.
Bäst man passar sig så att inte alla blogghämningar släpper.
Förr om åren skrev jag väldigt öppet (på gott och ont).
Det gör jag väl nu också, ibland. Fast nu handlar det mest om nonsens, miljöbeskrivningar, situationer, roliga händelser och citat, när jag känner för att vara detaljerad.
Inte så mycket om djupare tankar och känslor.

Ibland saknar jag det. Att bara häva ur mig allt som dyker upp i skallen medan man skriver, och allt som legat och gnagt ett tag.



Egentligen är jag för trött, och borde sova.
Hockeyfrilla har jag också.
Meneee...


Sitter i Maland och lyssnar på gammal datormusik. Inte som i blip-blip, utan som i musik som ligger på datorn.
Winnerbäcks Live för dig-album och sånt.

Tämligen underbart, lömska sommarnätter som denna.

"Min älskling har ett hjärta av snö
så skört och vasst som skaren
Och det smälter lika lätt som isen
i drinken i glaset som hon lämnat i baren
...
Och hennes gröna ögon gör mig matt"

Mhm. Japp. Ja. Tja.



Känner mig allmänt nostalgisk, över tider som flytt, och så vidare.
Lyssnade på Peter Carlssons version av Dan Anderssons "Hälgdagskväll i timmerkojan" förut, och kollade bilder från sommaren i Göteborg 2005.
Det var mysigt. Och längesen.


"Mina tankar och minnen står mig upp i halsen
men mycket vill ha mer"




Man vill gärna känna sig svår, unik och jättekomplex ibland.

Lite kryptisk också.
Ibland sitter det fint, liksom.

Eller så är det bara jag...


Imorgon bitti skjutsar jag mamma och pappa till bussen. De ska på Tallinn-kryssning. Hoppas det blir kul och bra.

Det betyder att jag har bil i helgen. Gött, som man kan säga om man vill.


Har varit ledig idag. På eftermiddan for jag och AnnaKarin till Spikarna en sväng. Lite desperat solfångeri, sen blev det fiskmacka och citronloka på Hamnstugan. GOTT. Pappa Kent skickade med kontanter, som för att bjuda. Gulligt och uppskattat.


Det var väl det, tror jag bestämt.



Tack för mig.