måndag, augusti 27, 2007

wake from your sleep

Min mage är stor och svullen, ty jag har ätit socker i flera dagar. "Jag har ju semester."

Jag känner mig kantig och avig. Men är lite glad, för jag köpte jeans idag.

Först köpte jag nästan ett par gråsvarta, vanliga, på H&M, för ynka 198 kr. Men rumpan vart väääldigt stor och ful i dem. Jag kände mig som ett lekisbarn på nytt (ärvde och bar ofta allsköns knepiga benkläder på den tiden), så medan jag stod i kön åtrade jag mig.

Jag blev less, och vi gick och fikade på Charm istället.

Men sen dök vi in på Monkii en snabbis, och där köpte jag ett par rediga, mörkblå, ganska slimmiga jeans.
Inget går ju upp mot mina Lee, men dessa är goda konkurrenter ändå.
Och röven blev rätt bra.

Har nu betalat räkningar, och lökat runt i Maland sen ung. kl 13.30. Eller ja, vi var ju på Birsta och lite sånt förut.

Får se om jag stannar här ikväll eller... inte.

Tror inte jag har mer att förtulla.


Drömde inatt att jag var populär bland en massa killar och män. Det var trevligt.

torsdag, augusti 23, 2007

bitterness

Jag går bara runt här, samma gamla halvfeta moster, och finns tillgänglig, och gör inget särskilt.
Inte ens på de (nästan) enda två lediga veckorna i år.

Jag anpassar mig efter alla andras liv, och hittar på lite saker, passar lite barn, plockar lite bär med mamma, umgås med min bästis teven.

Det är ok. Jag blir bara frustrerad ibland. Livet står så himla stilla.
Fast jag ser det hela ur evighetsperspektivet, och då är det inte så farligt. Allt jag inte hinner göra nu, hinner jag ju göra sen.
Men ändå.

Det står så stilla. Och jag känner mig så himla ensam.

Jag är inte det, jag har vänner och bra familjerelationer, och bla bla bla.

Men jag känner mig riktigt, fett ensam i alla fall.

Man vågar ju inte ens ta kvällspromenader själv nuförtiden. I alla fall inte där jag bor.
Annars skulle det vara mysigt nu på sensommarn, att gå runt Petersvik, vid havet.

Jag säger då det. Dagens samhälle gör det än mer deprimerande för oss ensamma, för det är farligt att göra saker ensam.


JAG BLIR SÅ LESS PÅ ATT ALLA HAR FÖRHÅLLANDEN!!!

Det är kul för er, förstås. Men fatta vad jag menar, please.



(Det går nog över imorgon.)

PS. Det är nånting väldigt vemodigt över sensommaren. Jag älskar den mest av allt - september är min favorit - men jag blir väldigt vemodig. Det förklarar kanske texten ovan.
Vemod är en trygg känsla som jag är van, och kan gömma mig bakom. Kanske är det därför jag älskar eländet samtidigt. Vad vet man. D.S.

fredag, augusti 17, 2007

I like big butts and I can not lie

Sitter nu och läser om LCHF. Low carb high fat. Typ som GI, fast strået vassare.
Om att äta så lite kolhydrater som möjligt, och så mycket animaliskt fett som möjligt. Tydligen åt man så förr i världen, och tydligen rasar man i vikt av det.

Plus att massor av människor blivit av med sin fibromyalgi tack vare att de börjat med LCHF.
Verkar helt underbart. Jag som ständigt fantiserar och drömmer om mat nu. Och har fibro.

Tänk att bli uppmuntrad till att äta bacon & ägg-frukost, kaffe med grädde i, rejäla köttbitar med bearneisesås till middag, grädde och bär till efterrätt.... åååh.
Nog skulle jag kunna leva så! Utan potatis och liknande. Utan bröd.
Det skulle man ju lätt palla. Det blir liksom inte en kortsiktig kur, utan en helt ny livsstil.
Som gör att man slipper värk. Det verkar för bra för att vara sant.

Jag ska ut och köpa böcker av Sten Sture Skaldeman imorgon, arla morgonstund!!

Ska nog börja Cambridgeupptrappning redan imorgon också... det här är ju inget liv. Speciellt inte som det är släktmiddag här hemma imorn kväll. Ostfylld fläskfilé ska mamma bjuda alla andra på. Det skulle tokhyllas på LCHF-sajten. Bara man skippar klyftpotäterna, eller äter bara pyttelite av dem.


Oj oj, många rön att hålla reda på. Men att äta kött och fett verkar vettigare än att äta pulver...


Nåja, hursomhelst är det dags att sova nu.


PS. Skandal att Melinda åkte ur American Idol. Hon skulle ju möta Blake i finalen och vinna hela skiten. D.S.

onsdag, augusti 15, 2007

If I could catch your eye

Jag sitter på Kulturmagasinet och myser. Solen skiner, och cykelfärden hit var fantastiskt trevlig, speciellt med Jonas Games "New city love" i öronen. Den passade så bra, med hamnen på min vänstra sida och vinden som fluffade upp mitt hår lite väl mycket, och så.

Har jag berättat att jag är korthårig? Klippte 60-talskortkorta för två veckor sen. Skönt.

Jag börjar jobba kl 15. Ganska lökig tid, 15-20, men jag får ju vara med Lisette, och slipper Tomas. Så det blir bra.


Är inne på min tredje Cambridgedag nu. Tydligen den jobbigaste dagen, sen vänder det, och blir allt lättare.
Jag tycker det går hyfsat bra. Men kvällarna är värst, när man sitter framför teven och börjar fantisera om Chicken gourmet, pizza, kvällsmackor, popcorn, godis... och om nätterna drömmer man sen om allsköns maträtter.
Inatt råkade jag trycka i mig typ fem godisar innan jag insåg vad jag höll på med; förstörde hela processen i kroppen.

Då var det skönt att vakna.

Vet inte om jag tappat nåt kilo än, men ser skillnad på magen i alla fall. Nu ser den ut som den brukar göra. Har dragit ihop sig fint.

Det blir nog bra, det här.


Hmm... nånting meeeer...

Jo, jag har funderat över hur skönt det faktiskt är att bo själv. Ensam. Vara sin egen chef.
Det är klart att jag tidvis längtar efter kärlek så att det värker, och blir rädd att jag ska bli den sista singeln. Ensam kvar. Och att jag aldrig kommer att få uppleva äkta kärlek.

Men när jag tänker på att så många i min ålder flyttar direkt hemifrån in med sin 'kärlek', så känner jag mig rätt lycklig.
Det gör säkert de också, men hur länge då? När kommer de att vakna upp och inse att de aldrig fått bestämma nånting helt själv - hur de vill ha de i hemmet, vad de ska göra, äta, tycka, var de ska resa?
När inser de att de aldrig riktigt lärt känna sig själva?

Jag tror nämligen attden dagen kommer. Oundvikligen. Förr eller senare.

(Det har börjat en ny tjej på mitt jobb, som är två år yngre än mig, och som just flyttat hemifrån till en tvåa med sin kille, två portar ifrån mig. Därför kom jag återigen att tänka på detta. Jag tycker synd om dem. På riktigt.)


Nåja. Nu ska jag surfa vidare, innan jag måste cykla den jobbiga vägen till jobbet. Har inte direkt superkrafter idag. Ganska matt på dieten.
Så hä bli te å ta dä lögnt.



Okej men puss och hej på er då.

onsdag, augusti 08, 2007

Hej.

Jag ska träffa en Cambridgetant på söndag. Det ska bli kul.


Nu är det... onsdagsparty? Featuring Maia Hirasawa. Hon är väldigt fet. Fet på ett bra sätt.

Jag är fet på ett dåligt sätt.


Hejdå.

tisdag, augusti 07, 2007

See?

Gjorde gratis kroppsanalys på nån sån där viktsida.

Resultat:

"Du har uppgivit att du är Kvinna, 160cm lång och att du har en Grovbenstomme/kroppsbyggnad. Då ligger riktlinjen för din normalvikt på mellan 55 och 60 kg.


Det innebär att du förmodligen vill gå ner i vikt!"

Var även inne på en Cambridgesida och gjorde BMI-koll.
Resultat:

"Ditt BMI ligger mellan 25,1-27, vilket innebär att du är lätt överviktig. Du bör av medicinska skäl gå ner i vikt. Jag föreslår att du tar kontakt med en Cambridgekonsulent som kan hjälpa dig att förändra ditt ät- och motionsbeteende för att nå en bättre hälsa."


Tack. Jag säger då det.
Fast det var samtidigt bra att läsa. Peppande.

Allt är tomhet

Värdelöst, helt värdelöst. Det var längesen jag mådde så fruktansvärt, avgrundsdjupt dåligt som jag gör idag.
Allt bara öser över mig, som en stor fet störtskur, och det finns ingenstans att ta skydd.

Jag är trött och trött och trött, och det gör ont i precis hela kroppen, precis hela tiden.
Inte minst handlederna och händerna, så egentligen orkar jag inte sitta här. Egentligen orkar inte mitt psyke det heller, men what the ja.



Jag orkar inget mer. Inte av nåt. Kan paradiset komma nu tack, för jag dör snart.


Idag är en dag av värk, gråt, värk och ögonsvullnad. Och justja, värk.

Nu ska jag söka info om Cambridgekurer.