en ung jäntas tankar
Hej hej bloggen.
Jag är med mamma hos Ella. Hon är sjuk och får inte vara på dagis.
Här är mycket kallt, jag förstår inte hur de pallar leva i detta hus, med avslagna element och isiga golv.
Snart ska jag bege mig åt duschhållet; börjar jobba kl 13. Det är fettisdag idag, och jobbet kommer inte bli minsta lilla roligt. USCH.
Men snart är det över...
(Hoppas jag hinner till mötet ikväll bara, att kanske Anna och Tomas kan stänga, så jag och Liza kan gå tidigare. Eller, jag vet att Liza kommer gå tidigare. Hoppas jag också kan. Menade jag.)
Konstaterande: Jag är en sån som är nöjd. Jag tycker om trygghet, ett visst mått av bekvämlighet, att vara hemmastadd, och veta hur saker fungerar där man bor, jag tycker om att vara van. Att ha det lugnt och skönt. Att ha trivsamma rutiner.
Jag känner inget behov av att lämna Sundsvall i första taget, och absolut inte av att "bo utomlands en period i mitt liv", som alla coola ungdomar gör nuförtiden.
Visst, resa vill jag, det vill väl alla, men hej, det kommer väl tillfällen under hela ens livstid till sånt.
Och bo utomlands? Jag skulle få mer ångest än glädje av det, pga. allt man måste lära sig och sätta sig in i och vänja sig vid. Det skulle inte kännas tryggt, och det skulle förta glädjen. Det skulle inte vara värt det.
Resten, det jag inte hinner göra nu, det får jag väl göra i paradiset.
Snälla nån, vi har evigheten på oss, jag känner ingen stress eller press att komma härifrån!
... Och jag vet inte om det är mig det är fel på - om jag är rädd, inskränkt, tråkig - eller om jag är ganska klok. För jag verkar vara en av få med det resonemanget.
Men det känns rätt skönt. För mig i alla fall.
Jag klankar inte ner på andra, som tänker annorlunda. Jag vädrar bara mitt sinne, jag uttrycker bara min åsikt, såväl som alla äventyrslystna uttrycker sin, och får mig att fundera och vilja ventilera.
Så. Nu vet jag det. Och ni också.
Tapetshopping är förresten riktigt förvirrande. Tur att jag är en sån som vet vad jag vill ha.
Nu blir det dusch. Hejdå vänner.
Jag är med mamma hos Ella. Hon är sjuk och får inte vara på dagis.
Här är mycket kallt, jag förstår inte hur de pallar leva i detta hus, med avslagna element och isiga golv.
Snart ska jag bege mig åt duschhållet; börjar jobba kl 13. Det är fettisdag idag, och jobbet kommer inte bli minsta lilla roligt. USCH.
Men snart är det över...
(Hoppas jag hinner till mötet ikväll bara, att kanske Anna och Tomas kan stänga, så jag och Liza kan gå tidigare. Eller, jag vet att Liza kommer gå tidigare. Hoppas jag också kan. Menade jag.)
Konstaterande: Jag är en sån som är nöjd. Jag tycker om trygghet, ett visst mått av bekvämlighet, att vara hemmastadd, och veta hur saker fungerar där man bor, jag tycker om att vara van. Att ha det lugnt och skönt. Att ha trivsamma rutiner.
Jag känner inget behov av att lämna Sundsvall i första taget, och absolut inte av att "bo utomlands en period i mitt liv", som alla coola ungdomar gör nuförtiden.
Visst, resa vill jag, det vill väl alla, men hej, det kommer väl tillfällen under hela ens livstid till sånt.
Och bo utomlands? Jag skulle få mer ångest än glädje av det, pga. allt man måste lära sig och sätta sig in i och vänja sig vid. Det skulle inte kännas tryggt, och det skulle förta glädjen. Det skulle inte vara värt det.
Resten, det jag inte hinner göra nu, det får jag väl göra i paradiset.
Snälla nån, vi har evigheten på oss, jag känner ingen stress eller press att komma härifrån!
... Och jag vet inte om det är mig det är fel på - om jag är rädd, inskränkt, tråkig - eller om jag är ganska klok. För jag verkar vara en av få med det resonemanget.
Men det känns rätt skönt. För mig i alla fall.
Jag klankar inte ner på andra, som tänker annorlunda. Jag vädrar bara mitt sinne, jag uttrycker bara min åsikt, såväl som alla äventyrslystna uttrycker sin, och får mig att fundera och vilja ventilera.
Så. Nu vet jag det. Och ni också.
Tapetshopping är förresten riktigt förvirrande. Tur att jag är en sån som vet vad jag vill ha.
Nu blir det dusch. Hejdå vänner.
Kommentarer