lördag, februari 24, 2007

I am a rock

Ok, jag gillar inte att kommunicera via bloggar. Så jag ska bara skriva en sak till gällande detta ämne:
Ta inte åt dig människa! Det handlar inte blott om dig, utan även om den allmäna attityden som verkar råda. Som har rått bland mina bekanta i flera år. "När flyttar du från Sundsvall? Vart ska du ta vägen?"
Den attityden är jag fruktansvärt less på. Att man inte tillåts vara nöjd här.

Inget annat.

Resten var bara allmän ventilation. Som jag sa redan då, men jag förstärker det genom upprepning.


Jag är hos Mehls. Barnvakt. Eller, jag menar, studium och myskväll med Emelie. Ullis och Jojje är på Jill Johnsson-konsert. Hi, hi.


Jag känner mig fruktansvärt ensam idag. Fastän jag vet att det är helt befängt. Men det struntar jag blankt i.

tisdag, februari 20, 2007

en ung jäntas tankar

Hej hej bloggen.

Jag är med mamma hos Ella. Hon är sjuk och får inte vara på dagis.
Här är mycket kallt, jag förstår inte hur de pallar leva i detta hus, med avslagna element och isiga golv.

Snart ska jag bege mig åt duschhållet; börjar jobba kl 13. Det är fettisdag idag, och jobbet kommer inte bli minsta lilla roligt. USCH.
Men snart är det över...
(Hoppas jag hinner till mötet ikväll bara, att kanske Anna och Tomas kan stänga, så jag och Liza kan gå tidigare. Eller, jag vet att Liza kommer gå tidigare. Hoppas jag också kan. Menade jag.)


Konstaterande: Jag är en sån som är nöjd. Jag tycker om trygghet, ett visst mått av bekvämlighet, att vara hemmastadd, och veta hur saker fungerar där man bor, jag tycker om att vara van. Att ha det lugnt och skönt. Att ha trivsamma rutiner.

Jag känner inget behov av att lämna Sundsvall i första taget, och absolut inte av att "bo utomlands en period i mitt liv", som alla coola ungdomar gör nuförtiden.
Visst, resa vill jag, det vill väl alla, men hej, det kommer väl tillfällen under hela ens livstid till sånt.

Och bo utomlands? Jag skulle få mer ångest än glädje av det, pga. allt man måste lära sig och sätta sig in i och vänja sig vid. Det skulle inte kännas tryggt, och det skulle förta glädjen. Det skulle inte vara värt det.

Resten, det jag inte hinner göra nu, det får jag väl göra i paradiset.
Snälla nån, vi har evigheten på oss, jag känner ingen stress eller press att komma härifrån!

... Och jag vet inte om det är mig det är fel på - om jag är rädd, inskränkt, tråkig - eller om jag är ganska klok. För jag verkar vara en av få med det resonemanget.

Men det känns rätt skönt. För mig i alla fall.


Jag klankar inte ner på andra, som tänker annorlunda. Jag vädrar bara mitt sinne, jag uttrycker bara min åsikt, såväl som alla äventyrslystna uttrycker sin, och får mig att fundera och vilja ventilera.


Så. Nu vet jag det. Och ni också.


Tapetshopping är förresten riktigt förvirrande. Tur att jag är en sån som vet vad jag vill ha.


Nu blir det dusch. Hejdå vänner.

torsdag, februari 15, 2007

it was all yellow

Hej hej hallå där.

Ja vad ska man säga. Jag var på akuten igår igen.
Hade haft ont i huvudet i två dagar, men vaknade igår vid halv nio med distingt (distinkt?) migränvärk i vänstra tinningen.

Ringde och bokade doktortid för att prata om fibron, fick tid 27/2. Tog en Imigran Novum, somnade om, vaknade vid elva, värken kvar, åt cocosyoghurt (jättegod!), tog en till tablett, la mig igen. Blev allt sämre, i takt med att kvinnorna som skulle på mammas damlunch droppade in på nedervåningen.

Kräktes cocosyoghurt (inte lika god längre) och lite galla, duschade, huvudvärken blev värre.
La mig. Sov lite, men vaknade av att nån slog med hammare i min panna.

Var tvungen att gå ner - fick panik av värken, och den blev värre när jag låg. Satt hopkrupen i ett hörn i köket, fick sympati av mamma och de andra kvinnorna.
Gick upp igen, spydde vatten och galla, gick runt, upp och ner, fram och tillbaka, huvudvärken blev allt värre.

Tuggade i mig några gurkskivor medan mamma ringde sjukhuset. De lovade att ta hand om mig på en gång vi kom dit, om vi valde att åka. Det gjorde vi.
Lunchen fick ett abrupt slut, men de hade ätit färdigt i alla fall.

Vi gick in, mamma fick leda mig, ty jag tyade inte gå. Jag bara stånkade och stönade så att alla som satt i väntrummet blev rädda, och systrarna i receptionen spärrade upp ögonen.

Sen var det bår, uppkastning av gurkbitar, panikgråt, två snälla systrar som kollade blodtryck etc.
Ett mörkt rum, blodprovtagning, en evig väntan, mamma som klappade mitt hår. Till slut somnade jag.

En Job Andersson-liknande, mesig, velig doktor kom och undersökte lite lätt. Ställde lite frågor. Gick och övervägde mediciner med en överläkare i ca 35 minuter.
Kom tillbaka och frågade mig vad jag själv trodde skulle hjälpa, i medicinväg.

Jag svarade, och fick Dexofen och Alvedon. Det värsta migräniga hade ju lättat, efter ca 7 timmars helvete.

Undrar vad läkaren gjorde för egentlig nytta... men nu vet vi ju det till nästa gång. Det är bara att ligga hemma och vänta, vänta, vänta.


Jag tog ledigt från jobbet till idag (trött), och Ella sov hos mig inatt. "Min Schanna" kallar hon mig. Aaw.


Annars har inte så mycket hänt...


Imorgon kväll är det vt hos Peppe. Jag och Erik ska ha kakbattle, så det är bäst jag kokar ihop något hejdundrande. I think I know just what.


Nä, nu ska jag och mina handleder och min mor fika och se "Felicity". Pappa kom just och sa godnatt.



Glad fredag, fina läsare.

måndag, februari 12, 2007

you are my sweetest downfall

Pappa var så rolig häromsistens.
AK var här. Hon, jag, mamma och pappa pratade om att sända ut romantiska signaler till karlar, och jag sa ca: "jag har hört att karlar ändå aldrig fattar när nån är intresserad av dem".
Far replikerade: "Nja, jag tror det är tvärtom jag. Vi killar, vi tycker vi är så häftig och stilig, så vi tar åt oss lite för mycket ibland. Om en tjej säger hej tror vi att hon är kär i oss, nästan..."

Hihi. Han var nästan helt seriös också, det var det som var det bästa. Han vågar liksom inte tala för sig själv, utan måste säga "vi killar" eller "vi karlar", som för att övertyga sig själv om att alla är lika... tja, hopplösa.


Nåja.


Jag har ätit för många semlor denna säsong. Fettet lägger sig fint kring lår och midja.
Detta måste åtgärdas. Lite lagom sådär. Jag vill inte bli nåt sabla benrangel (ingen större risk, men ändå, jag bara klargör).




Mitt liv är en såpopera. Verkligen.
Men det kommer aldrig att klå "I en annan del av Köping". Aaw, jag saknar redan de härliga små liven.


Just ja! Madeleine åkte in på BB vid halv sex. Undrar om det har pluppat ut nån unge än. Andlöst spännande, även fast man vet att det är en tjej. Åh. I wanna go there.

Imorgon (idag) är det jobb 8-15. Det kommer vara helt sjukt lugnt, för Coop har ju stängt imorgon. Det är bara vi, Ica och småaffärerna som har öppet.
Nåja. Rätt soft dag, och betalt får jag ju, så jag klagar inte.

På tisdag är det alltså City Gross som slår upp portarna i Bydalen. Skumt.
Men det kan bli bra. Billigt och bra. Då kan jag handla mat där. Till mitt lilla hushåll.



Jag vill ha g r ö n s k a.


Men nu ska jag i alla fall sova.


"I start to miss you baby, sometimes"

måndag, februari 05, 2007

you can trade me for your cigarette lighter

Usch vad jag känner mig ensam plötsligt.

Monday, Monday

Jag glömde berätta att jag var med i P3 Christer i onsdags.
Fast de flesta vet om det, så det är väl inte så mycket att berätta. Men lite roligt var det. Det handlade om saker man lagt på minnet utan att riktigt fatta varför, så jag ringde och rabblade upp Povel Ramels "Lingonben". Glömde dock de tre sista verserna, men det reserverade jag mig för redan innan.

Hihi.


Idag sjukskrev jag mig från jobbet. Skulle jobbat 12-20, men det var snöstorm ute, och min kropp är i en extra kass period, så jag orkade inte gå till bussen. Hade inte orkat stå alls idag, knappt.

Så jag är hemma och myser med mamma och Ella. Men nu kommer de för att hämta hem den sistnämnda.

Imorgon ska jag ringa doktorn och höra mig för om sjukskrivning ett tag. Det behövs nog. Helst kombinerat med en solresa, men man kan inte få allt. Får väl gå till badhuset och suga åt mig värme där.


På onsdag ska jag och mamma vara modeller för AK. Efter oss ska Marie vara dito. Sen ska vi fika lunch alla fyra.
Sen ska jag och mamma till Marie Abraham och lille Lucas, och efter det är det tjänst med Linnéa, och sen VT-genomgång hos Abrahams.

Skönt med lediga dagar... men man får i alla fall syssla med lite roligare och skönare saker än jobb.



Jag vill ha Norah Jones' nya platta. Hon ser cool ut på reklamen.



Hmm. Nu kommer jag inte på nåt mer.
Är trött, av medicinerna jag äter. Tror det är pga. dem i alla fall. Zka nog zova en stund. Och säga hejdå till Ellskling.

söndag, februari 04, 2007

I close my eyes and I'm still there

Det är solig söndag, Laleh sjunger fantastiska "November" i p3, och jag borde ta OS-guld i konstiga drömmar.
Orkar inte ens berätta om nattens bravader.
Men det slutade i alla fall med att jag blev kär i en full tivoliclown från Göteborg, och att jag såg Bror Jäger ta en tugga av en rågkaka utan att plocka bort gladpacken först. Han såg förvånad ut.


Nåja, jag är väldigt hungrig och sitter och fantiserar om chilikryddad äggröra på rostad macka, och en härlig kopp kaffe till det. Gärna färskpressad juice också, but we have no oranges today, som man säger.
Får trösta mig med lite jordgubbsyoghurt, då.


Tänkte avsluta med att skriva upp lite roliga citat (i alla fall två stycken) som jag hittat på post-it-lappar i diverse byxfickor. Lite halvroliga sådär.

Börjar med pappas bidrag. Vi satt och åt middag, och jag skulle göra mig en kaviarmacka (för det är ju så gott med salt macka, när man äter pannkakor med sylt). Jag hade även mumlat nåt med att jag snart skulle gå och kolla på Felicity.

Pappa satt och tomtuggade på en tunnbrödmacka, men blev lite ångerfull när han såg min macka. Utbrast: "Ja nu när du tog fram tuben är det nästan så jag måste prova på jag också. Även fast jag nyss har tagit en sån här felicitymacka" (viftar med mackan i vädret).

Hi, hi.

Och så mamma då. En gång när hon skulle iväg nånstans och jag satt vid köksbordet och hade några ljus tända. Som för att påminna mig om att inte glömma ljusen senare, pekade hon svulstigt på dem och skrek ganska högt: "BLOW YOUR HOME!"


Moaaahahaha.

Vad synd att inte melodi nummer två gick vidare i festivalen igår förresten. Jag ringde och röstade, ju.


Nåja. Nu blir det frukost, sen genomkoll av de där 60-talsbilderna jag och AK plåtade för ca ett år sen. Jag som modell, hon som tålmodig fotograf.


Tjopp