funny funny

Jag var så himla rolig igår.

Mamma och jag kollade på en riktigt sentimental Danielle Steel-film från typ åttiotalet. Fine things. Rätt bra var den.
Folk blev kära och glada och sen dog kvinnan i cancer, och karln fick ta hand om hennes sockersöta lilla dotter och deras (hans och cancermammans) gemensamma son, och det blev en hel massa hallaballoo.

Mamma skvalade sig igenom halva rullen, medan jag knappt fällde en endaste tår.
Följaktligen sa jag nåt i stil med "jag fattar inte varför jag inte grinar."
MEN, i sista scenen, när pappan och plastdottern och sonen och den nya kvinnan öppnade en liten affär, och pappan gav sin plastdotter en lurvig liten hund. Då grinade jag loss.
Det skrattade vi lite åt, och jag förklarade: "hunden var så fin tycker jag".

Haa! Okej, det var situationskomik. Men ändå. Jag lät som en blandning mellan farmor och Marita. Marmor och farita.


Nåja. Måste gå.