roadtrip och svaga nerver
Strängnäs.
Var det roligt?
Njäae.
Alltså, vi satt inte och led hela tiden, inte så. Men det var så många jobbiga störmoment, att intrycket såhär i efterhand inte blev speciellt positivt.
Men det var trevligt att träffa min compadre Marcus i Borlänge. Det var ju två år sen vi sist sågs. Han bjöd AnnaKarin och mig på kaffe, glass och seightseeing i deras hem (vi fick låna toan två gånger var också).
Där hemma fanns prydnadsgrisar så det räcker åt ett helt kompani, minsann.
Kaffet var gott också.
Och det var ljuvligt att vistas i hallen i Strängnäs. Det är ju ingen lokal som går upp mot den, ändå.
Helt oväntat träffade jag familjen Svensson (nu även delvis Suomi), det var trevligt.
Sen var det folk som jag trodde jag skulle träffa, och såg framemot.
Men det visade sig att de skulle på nästa helgs sammankomst. Det hade blivit nån mix-up, kan vi säga.
Och det var ungefär där allt sket sig. Under söndag eftermiddags sista timmar.
Ungefär då ringde jag ett samtal till en av dem som jag trodde skulle vara där, och blev bemött med spydighet och diverse liknande företeelser.
Det knäckte mig en del, eftersom det var totalt oframmanat från min sida.
Plus att allt blir mycket jobbigare när man redan är redigt trött och less och har dragits med värk i huvud och höfter och allt annat i flera dar.
Nåja. Hemresan gick fort och bra. Vi åkte e4, och AnnaKarin skötte chaufförskapet ytterst strålande. Jag skötte kartläsandet... dugligt.
Dock var jag extremt dålig när jag kom hem. På alla sätt och vis. Duschade, och tänkte sedan sova. Men nej, att varva ner lite vid datorn hade ju varit mysigt.
Ja visst.
När jag slog igång datorn, möttes jag av en surpris.
Det visade sig att sommarbarnet hade gjort ett försök att lägga till ett användarkonto.
Vad hade han gjort istället?
Jo, det ska jag tala om. Han hade tagit bort mitt administratörkonto totalt, och lagt till ett nytt. Så allt var ungefär som när man nyss installerat XP.
Alla bilder, alla dokument, all musik. Alla minnen. Borta.
Det kändes som att ett halvt hus brunnit ner.
Jag, som redan hade latent ångest, blev argare och tappade kontrollen mer än nånsin förut.
Jag ringde sommarbarnet och skrek, jag ringde mamma och skrek, och när de kom hem fortsatte jag att skrika.
Sen bröt jag ihop totalt ett fulgråt som världen inte skådat på länge.
(Det har varit rätt mycket överhuvudtaget på sistone...)
Pappa höll om och kramade. Som i barndomen. Det var tryggt.
Mamma tvingade mig att ta ett glas rödvin för att kunna koppla av. Okej då, sa jag till slut, och bäljde i mig det på sisådär en halv minut.
Allt blev lite skönare och uthärdligare.
Sen ringde mamma Karin.F (som jag ska pussa på mötet imorgon!), och hon hjälpte mig via telefon med datumåterställning och sånt som jag inte kunde. Jag trodde verkligen ett tag att jag inte på nåt vis skulle kunna få tillbaka alla mina saker.
Men det gick ju bra.
Imorse var jag trött, och mina ögonlock var som pingisbollar.
Idag var det jobb, och sen fika, film och prat hos Madeleine och Jackie.
Mysigt, på min ära.
Nu blir det duscha av.
Tack för den här gången.
Var det roligt?
Njäae.
Alltså, vi satt inte och led hela tiden, inte så. Men det var så många jobbiga störmoment, att intrycket såhär i efterhand inte blev speciellt positivt.
Men det var trevligt att träffa min compadre Marcus i Borlänge. Det var ju två år sen vi sist sågs. Han bjöd AnnaKarin och mig på kaffe, glass och seightseeing i deras hem (vi fick låna toan två gånger var också).
Där hemma fanns prydnadsgrisar så det räcker åt ett helt kompani, minsann.
Kaffet var gott också.
Och det var ljuvligt att vistas i hallen i Strängnäs. Det är ju ingen lokal som går upp mot den, ändå.
Helt oväntat träffade jag familjen Svensson (nu även delvis Suomi), det var trevligt.
Sen var det folk som jag trodde jag skulle träffa, och såg framemot.
Men det visade sig att de skulle på nästa helgs sammankomst. Det hade blivit nån mix-up, kan vi säga.
Och det var ungefär där allt sket sig. Under söndag eftermiddags sista timmar.
Ungefär då ringde jag ett samtal till en av dem som jag trodde skulle vara där, och blev bemött med spydighet och diverse liknande företeelser.
Det knäckte mig en del, eftersom det var totalt oframmanat från min sida.
Plus att allt blir mycket jobbigare när man redan är redigt trött och less och har dragits med värk i huvud och höfter och allt annat i flera dar.
Nåja. Hemresan gick fort och bra. Vi åkte e4, och AnnaKarin skötte chaufförskapet ytterst strålande. Jag skötte kartläsandet... dugligt.
Dock var jag extremt dålig när jag kom hem. På alla sätt och vis. Duschade, och tänkte sedan sova. Men nej, att varva ner lite vid datorn hade ju varit mysigt.
Ja visst.
När jag slog igång datorn, möttes jag av en surpris.
Det visade sig att sommarbarnet hade gjort ett försök att lägga till ett användarkonto.
Vad hade han gjort istället?
Jo, det ska jag tala om. Han hade tagit bort mitt administratörkonto totalt, och lagt till ett nytt. Så allt var ungefär som när man nyss installerat XP.
Alla bilder, alla dokument, all musik. Alla minnen. Borta.
Det kändes som att ett halvt hus brunnit ner.
Jag, som redan hade latent ångest, blev argare och tappade kontrollen mer än nånsin förut.
Jag ringde sommarbarnet och skrek, jag ringde mamma och skrek, och när de kom hem fortsatte jag att skrika.
Sen bröt jag ihop totalt ett fulgråt som världen inte skådat på länge.
(Det har varit rätt mycket överhuvudtaget på sistone...)
Pappa höll om och kramade. Som i barndomen. Det var tryggt.
Mamma tvingade mig att ta ett glas rödvin för att kunna koppla av. Okej då, sa jag till slut, och bäljde i mig det på sisådär en halv minut.
Allt blev lite skönare och uthärdligare.
Sen ringde mamma Karin.F (som jag ska pussa på mötet imorgon!), och hon hjälpte mig via telefon med datumåterställning och sånt som jag inte kunde. Jag trodde verkligen ett tag att jag inte på nåt vis skulle kunna få tillbaka alla mina saker.
Men det gick ju bra.
Imorse var jag trött, och mina ögonlock var som pingisbollar.
Idag var det jobb, och sen fika, film och prat hos Madeleine och Jackie.
Mysigt, på min ära.
Nu blir det duscha av.
Tack för den här gången.
Kommentarer